Etikettarkiv: etnicitet

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.

Konsten att göra skillnad på folk och folk

Under 2014 inkom motioner från Sverigedemokraterna som tydligt gör skillnad på människor utifrån ursprung. Är detta ett naturligt led i det som SD vill åstadkomma med vårt land? Är det ytterligare en polarisering som SD är ute efter, en polarisering som tydligt pekar på att man eftersträvar ett ”vi-och-dom”-samhälle? Motargument analyserar några av de motioner som inkommit från SD-håll under året.

Motionerna har uppmärksammats i såväl traditionell som opinionsbildande media. De har också debatterats flitigt på sociala medier, eftersom det finns olika åsikter i frågan. De motioner vi har granskat rör medborgarskap och ursprung, samt de rättigheter och skyldigheter människor utan medborgarskap, eller med annat ursprung, åtnjuter.

prisonDen första motionen handlar om ”Spartanska fängelser”, och är skriven av sverigedemokraten Kent Ekeroth. Den går, i korthet, ut på att det ska byggas spartanska, torftiga, fängelser som ska inhysa brottslingar utan svenskt medborgarskap. Motionen innebär att dessa anstalter inte ska erbjuda ”fängelselyx”, utan blott mat och husrum och inga rehabiliteringsåtgärder. Fördelarna, enligt motionen, med de spartanska fängelserna, är att det blir billigare att bygga och driva, vilket betyder fler platser till ett lägre pris. Dessutom gissar motionsskrivaren att det kommer att bli mindre attraktivt – för utländska medborgare – att sitta i fängelse. Eftersom internerna antingen utvisas efter avtjänat straff, alternativt aldrig kommer ut ur fängelset, så kommer inga skattepengar att slösas. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen, ska vara belägna i närheten av gränser, ”för att underlätta och effektivisera hanteringen av av- och utvisade eller de som väntar på beslut”. Motiveringen till fängelserna är att utländska medborgare skulle vara vana vid lägre standard på fängelser i hemlandet jämfört med svenska fängelser.

Ska fängelser inte finnas för att brottslingar ska avtjäna straff utifrån hur de blivit dömda? Ska ursprung, eller medborgarskap, vara avgörande för hur, och i vilken miljö, straffet ska avtjänas? Är inte ett brott lika allvarligt oavsett vem som begår det? Ska en morddömd svensk medborgare ha en bättre tillvaro än en utländsk medborgare som dömts för, säg, ekonomisk brottslighet? Brottslingar är, precis som alla andra, människor, och ska därför dömas på lika villkor. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen som motionsskrivaren väljer att benämna dem, påminner obehagligt mycket om apartheid. Man gör skillnad på svenskar och icke-svenskar.

I motionen ”Medborgarskapets betydelse” motionerar sverigedemokraterna David Lång och Mikael Jansson, bland annat, om att människor som ansöker om svenskt medborgarskap ”ska avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet mot Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen”. Detta förslag gör skillnad på människor med svenskt medborgarskap och människor som ansöker om svenskt medborgarskap, det vill säga utländska människor. Skillnaden består i att jag, som varit svensk medborgare sedan födseln, inte avkrävs denna ed. Jag är inte heller särskilt intresserad av att bli avkrävd denna ed. Jag slipper svära trohet och lojalitet mot kungen, medan nysvenskar måste göra det. Enligt motionen är en förutsättning för att medborgarskapet ska godkännas att sökanden genomgår ”en medborgarskapsutbildning och godkännas i språktest, kunskapsprov i det svenska språket, svensk kultur och historia, samt bedömas bli en tillgång för Sverige”. Denna bedömning kan inte bli annat än godtycklig. Detta är ytterligare en uppfattning från sverigedemokratiskt håll som, i grunden, gör skillnad på folk och folk.

bomb-3617_640Motionen ”De kristnas och övriga minoriteters situation i inbördeskrigens Irak och Syrien” är skriven av sverigedemokratena Julia Kronlid, Björn Söder, Johan Nissinen, Pavel Gamov, Jeff Ahl och Johnny Skalin. Här gör man återigen skillnad på folk och folk utifrån ursprung och etnicitet. En människa, född i Sverige med svenskt medborgarskap ska, enligt motionen, kunna fråntas sitt medborgarskap, mot bakgrund av att föräldrarna är födda i ett annat land. Motiveringen till detta är, i motionen, att dessa medborgare har avsagt sig rätten till sitt svenska medborgarskap i den stund de begår ett brott, i detta fall genom att ansluta sig till terrororganisationer i Irak och Syrien. Detta ska ske genom att ”snarast möjligt införa lagstiftning som förhindrar, eller i vart fall avskräcker eller försvårar, för svenska medborgare att resa till konfliktområdena i Syrien och Irak i syfte att strida för terroristorganisationer som ISIS och al-Qaida”. Hur kan man bli av med ett medborgarskap man alltid haft, och som samtidigt är det enda medborgarskap man faktiskt har? Missförstå mig rätt, men villkoren för medborgarskap ska inte dikteras av vilket land ens föräldrar är födda i. Vad göra med svenska nazister som reser till Ukraina för att strida med Azov? Ska de också fråntas sitt medborgarskap? Denna motion är en cementering av SD:s människosyn, som utgår ifrån att ”svenskar” ska ha det lättare att undkomma ansvar, eller har rätt till en bättre livssituation, trots att de har begått samma brott som ”icke-svenskar”.

Enligt Migrationsverket kan man erhålla svenskt medborgarskap efter 3 år (sammanboende med svensk medborgare), 4 år (flykting eller statslös) eller 5 år (övriga). Denna tid ska vara sammanhängande. Alla har rätt att ansöka om svenskt medborgarskap om man är född i ett annat land. När denna process försvåras eller hindras, på grund av att man är av åsikten att svenska medborgare har ”frisedel” från vissa åtaganden, eller ska ha det lite bättre än nysvenskar, enbart grundat på att man är ”svensk”, är det, för mig, ett uttryck för en skev människosyn. Vi kan, med säkerhet, förvänta oss fler motioner på detta tema. Än så länge har Sverigedemokraterna haft svårt att få igenom sina förslag, men det kan komma att bli ändring på det. Människor i Sverige, oavsett etnicitet eller ursprung, ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Brottslingar ska behandlas, och dömas, på lika villkor. Det är brottet, och inget annat, som ska avgöra påföljden. Denna uppfattning delas inte av Sverigedemokraterna. För dem är etnicitet den avgörande faktorn.

"Allas lika värde"?

Allas lika värde. Smaka på orden. Visst låter det fint? Visst känns det, näst intill, som en självklarhet? Visst tycker du, och jag, att alla har samma värde? Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda? Parollen allas lika värde används, av oss alla, dagligen och är ett uttryck för allt, men det är samtidigt ett uttryck för ingenting. Om vi synar och analyserar frasen och dess innebörd ser vi att det, allt som oftast, blott är tomma ord. Vi säger dessa ord för att vi ska kunna se oss själva i ögonen och för att vi ska kunna ge oss rätten att känna oss som goda, förstående och omtänksamma människor. För alla vill vi väl vara goda? Alla vill vi väl andra väl? Eller?

imagesBegreppet allas lika värde genomsyrar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Hur är det egentligen? Efterlever vi, och samhället, denna devis? Svaret på frågan är otvetydigt nej. Jag tänker i denna krönika förklara närmare på vilka punkter jag tycker att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde.

I samhället stöter vi varje dag på företeelser och exempel på att människor inte har samma värde. Vi ser det genom att människor diskrimineras på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken och på bostadsmarknaden. Detta är exempel på strukturell diskriminering. Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde. I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde. Vi kan se det på fotbollsarenan, på bussen, på jobbet, på gatan eller i affären. Vi ser människor som behandlar andra människor på ett sätt som inte, på något sätt, korrelerar med att vi alla har samma värde. Det kan röra sig om glåpord, att tala nedsättande, att titta snett på, att nonchalera eller, i värsta fall, så kan det uttryckas genom våld. Hatbrott är ett obehagligt, men återkommande, bevis på att människor inte anses ha samma värde.

Det finns massor av orsaker till att vi tycker att människor har lika värde. Det finns minst lika många orsaker till att vi inte tycker det. Faktorer som spelar in i vår uppfattning, eller i vår bedömning, om andra människor är etnicitet, kultur, religion, sexuell läggning, kön, ålder och funktionsnedsättning. Dessa faktorer är exempel på hur vi människor skiljer oss åt. Tyvärr är det så att många av oss har fördomar. Detta i kombination med en uppfattning om att det som är annorlunda, exempelvis ursprung, kultur, religion, homosexualitet eller utvecklingsstörning, gör att vi också tycker att något, eller någon, har ett lägre värde.

205905_700b1-thumb1Det är enkelt, och inte alltid smärtfritt, att ge människor som har uppfattning om andra människor, utifrån nämnda faktorer, påklistrade benämningar som rasist, homofob, sexist eller funkofob. Rasism, homofobi, kulturrasism, sexism och funkofobi är uttryck för åsikter som innebär att vi tullar på devisen om allas lika värde. För mig är det viktigt att poängtera att detta är åsikter. Det är föränderliga åsikter. De är icke beständiga och, på samma gång, inte en del av vår egna person. Jag vill flytta fokus till åsikten eller handlingen, och, samtidigt, flytta fokus från själva människan som diskriminerar, mobbar eller trakasserar. Jag tror på att alla människor har en förmåga att förändra stereotypa uppfattningar om andra människor. För att det ska kunna bli verklighet är det viktigt att samhället, och lagsystemet, eliminerar risken för strukturellt utövande av rasism, homofobi, köns- och åldersdiskriminering eller funkofobi.

Det är viktigt att vi inser att vi alla har ett ansvar att reagera, agera och ifrågasätta när människor ger uttryck för brister i principen om allas lika värde. När vi inte reagerar, agerar och ifrågasätter dessa attityder ger vi samtidigt vårt samtycke till attityderna. Vi godkänner dem. Är det inte svårt att godkänna saker som går stick i stäv med vad du anser om människovärde? Det kan vara bra att ha med sig nästa gång du hör fotbollspappan skrika nedsättande invektiv om någon i barnets motståndarlag, eller när tanten på bussen raljerar över busschauffören med invandrarbakgrund.

Alla människor har lika värde, oavsett allt och inget. Vi måste bara förstå det.

 

Jag har tidigare berört ämnet i några krönikor här på Motargument:

Tillsammans kan vi

Vilka mekanismer styr näthat?

Sverigedemokraterna – invandrarnas parti?

När personer försöker påstå att Sverigedemokraterna inte är rasistiskt eller främlingsfientligt, brukar en hel del av dessa ‘försvara’ SD genom att hävda att 20% av SD:s medlemmar har invandrarbakgrund. Jag tolkar det som att de försöker använda det argumentet som ett ‘alibi’, men de verkar inte inse vilken tankevurpa de gör.

SD har vid ett par tillfällen gjort medlemsenkäter. Björn Söder refererade siffrorna ur den senaste inför partimedlemmar och media i gamla riksdagssalen i februari 2013.

(spola fram till 13 minuter in i videoklippet för att lyssna på enbart den mest relevanta delen)

– En sak som är intressant är ju det här med om man är utlandsfödd eller har föräldrar som är utlandsfödda, eftersom ni känner till att vi blir beskyllda för både det ena och det andra…

Björn Söder, partisekreterare, SD

Jag är kanske en av få personer som räknat ut de faktiska talen, ur SD:s underlag. 2.831 personer hade skickat in svar i den undersökningen vilket då motsvarade ungefär hälften av alla deras medlemmar.

medlemmar

FAKTA:

Cirka 51 personer (av de 2.831 personerna som svarat på medlemsenkäten) har uppgett att de är födda i ett land utanför Europa. Färre än 2%.
Cirka 28 personer svarade att de är födda i Sverige och har minst en förälder som är född i ett land utanför Europa. Ungefär 1%.
Cirka 74 var födda i Europa (utanför Norden). De är färre än 3%.
136 personer (ca 4,8% av de som svarade på enkäten) var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Europa (utanför Norden).

SD:s skryt om sitt ‘alibi’ krymper fort om man bara synar siffrorna!
Ungefär 357 personer av de 566 som SD säger har någon form av invandrarbakgrund – de personerna är födda i Sverige. Ytterligare cirka 85 personer var födda i Norden. (ungefär 192-193 personer var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Norden)

SD skriver i sitt princip-program att de anser att invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer integrerar sig väl in i en svenskhet. Och man kanske kan tänka sig att SD räknar medlemmar i partiet som relativt väl integrerade ‘svenskvänner’? Ungefär som de skriver i kapitlet ”Nationen” i principprogrammet: ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” Då framstår det som ett gigantiskt hyckleri, om de påstår att var femte medlem har någon form av invandrarbakgrund.

Det skulle kunna vara så att procentandelen medlemmar som har annan än så kallad ‘helsvensk’ bakgrund är större eller lägre i den grupp av SD-medlemmar som inte svarade på denna enkät. Men, med min ickerasistiska människosyn spelar etnicitet/nationalitet/hudfärg/födelsestad/religiös trosuppfattning ingen roll. För det finns vissa människor i många andra länder som kan vara fientliga & rasistiska mot andra människor som de uppfattar som främmande och annorlunda! Till exempel i Rwanda, Myanmar, USA, f.d. Jugoslavien…

Det är inte ett relevant försvarsalibi att försöka utnyttja sina medlemmars födelseland! Ett parti kan faktiskt ha en rasistisk/främlingsfientlig ideologi och agenda även om du tror blint på myten: ‘var femte medlem har invandrarbakgrund’. Det syns snarare i de riksdagsmotioner de lämnar in och i partiprogrammet, och inte i medlemsregistret.

fotnoter: Sverigedemokraternas medlemsenkät fylldes i av medlemmarna själva på ett webformulär.
Jag grävde i siffrorna i SD:s medlemsenkät enbart för att jag var nyfiken på att hitta fakta bakom retoriken, jag bryr mig inte om vilken födelseort som någon person har.

"Etnisk svensk"

Man hör ofta att svenskar påstås vara en etnisk grupp med en kultur som måste skyddas. ”De etniska svenskarnas rättigheter i Sverige måste skyddas mot mångkulturen” heter det ibland från sverigedemokratiskt håll. Oftast med tillägget att ”därför måste invandringen minskas”. De ”oetniska” svenskarna blir väl då alla andra, som man tvunget vill peka ut som ”icke-svenskar”, som muslimer, romer eller andra med ursprung i ett annat land. Budskapet är att man inte kan ha flera etniciteter, man är svensk eller inte svensk, därmed basta!

Makes children happy. And me.

Men verkligheten är en annan än den som sverigedemokrater försöker måla upp.

Antirasister svarar ibland på detta genom att säga ungefär något om att ”begreppet etnisk svensk är fel”. Reinfeldt fick ta mycket stryk då han pratade om ”etniska svenskar” för nåt år sen. Men det är lika snurrigt som Sd:s tänkande. Finns etniska kurder eller samer så finns även etniska svenskar.

Hur definierar FN begreppet etnicitet? Jo, som att man har gemensamt språk, traditioner, seder och bruk, symboler, kultur och gemensam historia och att man identifierar sig med denna gruppen med intellekt och känsla. Det finns definitivt en sådan grupp som definierar sig som svenskar. De är etniska svenskar lika mycket som samer är etniska samer.

Men den tid är förbi då man bara kunde ha en etnicitet.

De flesta som idag är etniska samer identifierar sig även med det land de bor i. De är etniska samer OCH etniska norrmän, eller finnar, eller ryssar, eller svenskar.

Min bror som bor i USA känner sig vid det här laget både svensk och amerikan, även om han bara har svenskt pass.

På samma sätt är det oftast med de flesta som har någon form av utländsk bakgrund. De som själva invandrat hit eller vars föräldrar invandrat hit till Sverige har FLERA etniciteter. Jag känner en kvinna från Polen som har tre etniciteter. Hon är jude, polack och svensk.

Idén att etnicitet hänger ihop med ”ras” är en föreställning som fanns på 1930-talet. Idag vet vi bättre. Etnicitet är en kultur, en av våra grupptillhörigheter.

Vi har många grupptillhörigheter; Socialgrupp, yrkesroller, vår roll som mamma och pappa, mor- och farföräldrar, familj, vår sexuella läggning, våra roller som man och kvinna, våra fritidssysselsättningar, etc, och delar ur allt detta präglar oss på en och samma gång.

Etnicitet är endast en enda av dessa faktorer vi identifierar oss med.

Idén att man bara kan ha EN ENDA etnicitet är lika förlegad som den gamla tanken att man ÄR det yrke man har, och som ens föräldrar haft. En gång i tiden kunde man bara ha ETT yrke och det var det yrke ens föräldrar haft. Och det yrket man hade det var hur man VAR som person. ”Skomakare bliv vid din läst”… Tradition, seder, bruk, dialekt, yrkesjargong, historia, kultur, symboler, allt detta hade skomakare gemensamt, och sonen gick i faderns fotspår… Allt annat var nästintill otänkbart!

Så visst finns etniska svenskar… och visst kan man vara både etnisk kurd och etnisk svensk samtidigt!

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.

Om etnicitet i Sverige

Det kan inte vara lätt att vara invandringskritiker, främlingsfientlig, rasist eller vad man nu vill kalla det. Alltid finns det någonting att reta upp sig på, och är det inte invandrarna det är fel på är det svenskarna själva som på olika sätt gör bort sig.

Den här gången är det Ted Hesselbom, chef för Röhsska museet i Göteborg, som ådragit sig Avpixlats uppmärksamhet. Bara genom att öppet undra och fundera över hur det är att leva som zigenare får han Avpixlat och dess läsare att ånga i upprördhet. Det måste vara det värsta de kan tänka sig; att en svensk får för sig att fundera över något så verklighetsfrämmande som hur det är att tillhöra en annan folkgrupp.

I just Ted Hesselboms fall tycker de att han har gått alldeles för långt. Inte nog med att han undrar över saken, han har dessutom ansökt om att få vara zigenare under en period. Han har ju, ve och fasa, romer i sin vänskapskrets, och det är en av dem, Bagir Kwiek från romska kulturföreningen som godkänt Hesselboms ansökan om att ta del av den romska kulturen. Tre månader får han i Kwieks egen grupp.

Det som är väldigt lustigt med Avpixlat överlag är att deras artiklar faktiskt håller rätt bra när det gäller språket. Det är i kommentarerna man hittar det riktigt dåliga språket, de riktigt rasistiska kommentarerna och diskussionerna som ger mardrömmar åt en normalt funtad människa. Så är även fallet här. Man lägger en hel rad egenskaper på Hesselbom enbart på grund av hans önskan om att veta hur det är att leva som rom.

Anmärkningsvärt är att kommentatorerna fokuserar uteslutande på det som de själva anser vara problematiskt med Hesselboms handlingar. Jag tror att det finns många här i landet som tycker att det är en spännande idé och ett väldigt bra sätt att lära sig mer om romer.

Men det kan man inte förvänta sig av Sverigedemokrater, eller de människor som hänger på sajter som Avpixlat.

Här kan du läsa originaltexten i SvD.