Vi vill gärna tala om Sverige som ett öppensinnat, demokratiskt och jämlikt land. Det stämmer förvisso i ganska stor utsträckning, men det finns också ett Sverige som inte följer dessa föreställningar. Diskriminering av människor beroende på ursprung, religion, kön, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning är tyvärr verkligheten i vårt land. Vi blundar, glömmer och förnekar det som vi tydligt kan se. Diskriminering finns överallt i samhället; på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken, på bostadsmarknaden etc. Listan kan göras lång. Varför är det så?
Är anledningen till den systematiska diskrimineringen att samhället och människorna har ett inbyggt hat mot dessa grupper? Jag vägrar tro att svaret är så enkelt. En del individer har säkert ett mer eller mindre uttalat hat mot utsatta grupper, men jag tror inte att alla som diskriminerar har detta hat. Orsaker till diskriminering kan, förutom nyss nämnda hat, vara en kombination av okunskap och rädsla, och därmed också benägenhet till avståndstagande, för det som är främmande och obekant. Eventuellt behov av stödåtgärder och förändringar, för att exempelvis en funktionsnedsatt ska kunna anställas, på en arbetsplats är också kriterier som ligger till grund för diskriminering. Samtidigt finns också en rädsla för hur det viktiga beslutet eller den viktiga rekryteringen ska tas emot av andra i den organisation man verkar i. Det finns en rädsla för att människor utanför den svenska normen skulle utgöra en grund för att företaget, skolan eller bostadsrättsföreningen får ”dålig marknadsföring”. Kvinnor, människor med icke-svenskt ursprung, av annan trosuppfattning, homosexuella eller funktionsnedsatta är individer som vissa ibland inte vill ha i sin organisation. Dessutom finns det kanske hos några en rädsla att stöta sig med de mer eller mindre uttalat främlingsfientliga massorna. Därför väljer några ibland att ta den enkla vägen och väljer bort individer som särskiljer sig från sin egen normtillhörighet. Det handlar inte längre om kompetens eller lämplighet, utan diskrimineringen har sin grund i andra anledningar. Många av oss vet inte om att vi diskriminerar, många vet inte vad diskriminering innebär eller vad som betraktas som diskriminering. Det är samhällets uppgift att upplysa och informera om det, och det är allas vår uppgift att inhämta information och kunskap om det.
Enligt FN:s deklaration från den 10 december 1948 om de mänskliga rättigheterna ska alla människor bli behandlade på lika villkor. Den humanistiska människosynen innebär att alla människor är lika mycket värda, ska åtnjuta rättvisa, rättigheter och friheter. Tolkningen är enkel: FN:s deklaration innebär, bland annat, att diskriminering inte är tillåten. Så borde alla tolka deklarationen. Tyvärr är inte detta verkligheten.
De som väljer att diskriminera understryker rasismen i samhället och bidrar samtidigt till ett segregerat samhälle. Hopplösheten över den verklighet med rasism och diskriminering vi lever i, ökar klyftorna och känslan av vi och dom växer sig starkare. Det är nödvändigt att vi alla verkar för att minska och stoppa diskrimineringen. Så länge människor i samma situation behandlas olika beroende på orsaker man inte kan råda över är diskrimineringen, plussad med våra fördomar och negativa attityder, i vårt samhälle ett problem som orsakar psykosocialt lidande. Som arbetsgivare, handläggare, bankman eller mäklare gör vi bäst i att fundera en eller två rundor till innan vi bestämmer vem som ska erhålla anställningen, utbildningen, bidraget, lånet eller lägenheten. Så länge det finns människor runt omkring oss som gör skillnad på människor, som har en människosyn där inte alla är lika mycket värda, så kommer vi att ha diskriminering. Genom att uppmärksamma, reagera, informera om vad som är diskriminering och genom att anmäla och döma för brott mot diskrimineringslagen kan vi bidra till att minska och förebygga diskriminering. Vi har alla ett ansvar för diskrimineringen. Vi har alla ett ansvar för att motverka den.
Att diskriminera är olagligt, det vet vi alla. Trots det förekommer det.
Enligt DO:s årsredovisningar kan vi se att antalet anmälda diskrimineringar har minskat, under 2012 gjordes totalt 1835 stycken inkomna och avslutade anmälningar, att jämföra med 2353 stycken under år 2009. Den vanligaste diskrimineringsgrunden är etnicitet, med 514 anmälningar (år 2012), tätt följt av funktionsnedsättning med 485 anmälningar. Könsdiskriminering utgjorde år 2012 256 av anmälningarna. Religion eller annan trosuppfattning låg till grund för 82 anmälningar, 63 anmälningar gjordes på grund av missgynnande i samband med föräldraledighet.
I vissa fall finns det flera grunder till diskriminering, vilket innebär att DO inte redovisar antalet ärenden utan antalet anmälda diskrimineringsgrunder. Vi kan också se att det är i princip lika många kvinnor som män som anmäler att de blivit diskriminerade. Det samhällsområde som står för de flesta anmälningarna är arbetsmarknaden, vilka utgör 32 % av inkomna och avslutade anmälningar.
Upplever du att du, eller någon i din omgivning, är utsatt för diskriminering är det vår plikt att anmäla. Det är den diskriminerade personen som ska anmäla. Diskrimineringsombudsmannen samarbetar med Sveriges Antidiskrimineringsbyråer (SADB), runtom i landet. Anmälan görs skriftligen på en blankett du kan ladda ner från: Diskrimineringsombudsmannen
Vill du veta mer kan du läsa om Diskrimineringslagen här på Motargument.
Källor:
Diskrimineringsombudsmannen, DO
Rädsla orsakar diskriminering, artikel i Veckans Affärer
Motargument 