Att kritisera islam och anse att det är en värre religion än andra, har man naturligtvis rätt till i ett demokratiskt land. Men om man är ute efter att svartmåla islam och inte kan – eller vill – se att islam liksom andra religioner kan omtolkas, t ex om man påstår att islam egentligen är en ond religion och att kristendomen inte är det, då får man stå ut med att andra anser en vara islamofob.
På Motargument har åtskilliga texter om begreppet islamofobi publicerats tidigare, så jag behöver inte förklara varför islamofobi faktiskt ofta bör kallas för islamofobi i debatten. Denna text handlar om Omar Makram, som skriver om Hanif Bali och om Balis rätt – enligt yttrandefriheten – att ha åsikten om islam att islam är den värsta av alla religioner. Makram håller inte med, men försvarar Balis åsiktsfrihet. Jag håller med om att alla har rätt att yttra sig om religion. Men andra har förstås också rätt att ha åsikter om ens yttranden, åtminstone i Sverige, vilket är en demokrati.
Makram kommenterar Balis uttalande om profeten Muhammeds påstådda pedofili – äktenskapet med Aisha, som var nio år – och menar att det faktiskt var pedofili. Visserligen kan man påstå detta om man inte är ute efter att peka ut just Muhammed: Torbjörn Jerlerup har tidigare skrivit om det anti-islamiska argumentet att profeten Muhammed skulle ha varit pedofil, och om hur det argumentet används för
”att smutskasta islam och kränka muslimer”
samt att denna smutskastning
”är lika rasistiskt som då nazisterna på 1930-talet påstod samma saker om judarna, med hänvisning till olika ledare i Gamla Testamentet.”
Att Muhammeds ena hustru eventuellt var nio år gammal, betyder inte att man bör försvara äktenskap med nioåriga flickor idag.
När det gäller islam som ”ont” eller inte, är religioner enligt religionsvetenskapen är varken goda eller onda, utan studeras historiskt och i nutid utifrån olika tolkningar. Det lärde jag mig när jag läste islamologi, och jag anser det vara mycket viktigt. Att ha en svartvit syn på religion som ont och att inte vilja inse att religioner kan omtolkas, anser jag vara ungefär lika negativt som att arrogant och självrättfärdigt propagera för sin egna, extrema och intoleranta version av sin religion. Jag har sett båda argumenten i debatter på Facebook.
Det skrivs mycket om oro just nu. Katerina Janouch berättade bland annat om att många människor är oroliga i Sverige, och menar därför att landet är på nedgång. Samtidigt är statistiken tydlig – brottsligheten är, på det hela taget, på väg ned. I vissa områden, geografiskt och statistiskt, går det upp, men överlag blir landet tryggare och säkrare.
Så – vem har rätt? Till att börja med är frågan felställd – det ena motsäger inte det andra. Ett land kan bli allt tryggare och säkrare, samtidigt som folk blir mer oroliga. Låter detta konstigt? Betänk då följande: Ett stort antal människor över vårt fagra land är oroliga för öppna ytor. Betyder det att öppna ytor är farliga, eller farligare än trånga utrymmen? Samtidigt finns det människor som oroar sig för trånga utrymmen. Betyder det att trånga utrymmen är farligare?
Oro är en känsla, och en känsla kan skapas både av verkliga fenomen, men också ur intet. Den som ifrågasätter detta kan se en bra skräckfilm, ett drama eller en romantisk komedi för att bli motbevisad – våra känslor bygger på föreställningar liksom på fakta. Om föreställningen är att landet är osäkert så ökar vår oro, även om fakta talar om för oss att det tvärtom är säkrare än någonsin
Frågan är då förstås varifrån denna oro kommer, som i Sveriges fall är så obefogat. I många fall är det media som hellre säljer en story som ger många klick och sålda tidningar (eller reklamplatser i tidningen) än att göra en djupare analys av storyn. Det finns förstås undantag, såsom Jönköpings-Posten, som i en artikel förklarade fakta kring statistiken om våldtäkter, där ett ökat antal våldtäkter inte alls visade på att det begåtts våldtäkter på fler personer, däremot har ett färre antal kvinnor utsatts flera gånger av samma gärningsman. Det är givetvis illa det också, men inte alls samma sak som att fler och fler kvinnor far illa, speciellt inte i överfallsvåldtäkter. Oron för att bli spontant våldtagen är alltså obefogad, eller i alla fall inte mer befogad än tidigare, snarare tvärtom.
Det finns förstås media som inte sprider felaktig information av sensationsjournalistiska anledningar. Grupper såsom Avpixlat, Fria tider och andra som gärna sprider Sverigedemokraternas och extremhögerns ideologi gynnas av att sprida skräck och oro bland befolkningen – det är en oro de kan mjölka, manipulera och utnyttja för att öka sitt inflytande. Rädsla och oro är populistens manna från himlen, det som när deras politiska krafter. Ju fler som är rädda, desto fler som ropar på en stark ledare, som accepterar allt värre metoder för att återfå känslan av trygghet – en känsla som inte kommer återfås under ledare som vinner på att hålla skräcken vid liv.
Rädsla och oro är naturliga känslor för oss människor. De är känslor som hjälper oss att överleva i naturen, när vi inte kan vara säkra på om det som prasslar i skuggorna är löven eller ett rovdjur. Men i ett samhälle måste vi vara på vår vakt mot att olika grupper utnyttjar vår rädsla mot oss, för att jaga in oss i ideologiska och politiska fällor som till syvende och sist mest drabbar oss själva. I samhället har vi en lyx som våra förfäder inte hade i naturen – vi kan ta ett djupt andetag, analysera vår rädsla, analysera situationen, och kallt och sakligt läsa på om vad som faktiskt sker i vår omvärld.
Vad vi ofta finner är att vår oro sällan är så berättigad som vi tror, och att vår första impuls sällan är den rätta.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.
När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”.
Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.
Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.
Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.
I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.
SD har blivit som en sekt.
Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.
Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I januari 2016 var Stockholm skådeplats för något som närmast kan beskrivas som en pogrom: En grupp män samlades för att med våld ge sig på ungdomar på stan, vilka de pekade ut som ”nordafrikanska gatubarn”.
Deras organiserade och målinriktade förföljelse av en minoritetsgrupp annonserades med ett flygblad med rubriken: ”Det är nog nu!” där gruppen beskrev sig som ett medborgargarde som skulle ”markera” mot gatubarn i centrala Stockholm – en reaktion på vad gruppen såg som trakasserier och överfall mot ”svenska” kvinnor. Helt enkelt en hämnd mot ett helt kollektiv för upplevda oförrätter mot den egna gruppen.
Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar.
[…]
Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.
Citatet är hämtat ur Per Bauhns debattartikel i SvD om stamkultur – som också kallas klankultur – som en av drivkrafterna bakom nyårsövergreppen i Köln 2015, men det kunde lika gärna handla om klankultur som drivkraft bakom händelserna i Stockholm som beskrivs i inledningen av denna artikel.
Bauhn vill uppmärksamma en ”motsättning mellan två sätt att tänka om individ och samhälle, där stammens sätt att skapa social sammanhållning ställs mot stadens”. Det han kallar stamtänkande ”saknar koppling till en bestämd etnicitet eller religion” och ”förekommer och har förekommit överallt i världen. Stamtänkande finns i såväl fornnordiska ättesamhällen som i Hells Angels.” Och klantänkandet är starkt i den svenska nationella rörelsen.
I flygbladet som spreds i januari 2016 beskrev gruppen sin vedergällningsattack (hämtat från högerextrema sajter som publicerat texten):
Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades idag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din och din granne.
I det citatet ryms tre av klankulturens främsta kännetecken; kollektivism, vedergällningsetik och avvisande av centralmakten. De här tankarna hyllades på nationalistiska hemsidor och nyhetssajter liksom av nationella i sociala media.
Samma personer som högljutt framhåller svenska och europeiska kulturernas överlägsenhet, jämfört med bland annat de arabiska och nordafrikanska, verkar alltså inte se något motsägelsefullt i att hylla en syn på individen och samhället som ligger mycket långt från den individualistiska stadskultur som är så stark i Sverige att den placerar oss som ”världens mest extrema land” i World Values Survey.
Det här visar med all önskvärd tydlighet varför kulturmönster spelar en mycket viktig roll i formandet av våra värderingar, medan kultur i betydelsen etnicitet eller religion är tämligen oviktigt.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Del fyra i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.
Ofta påstår sverigedemokrater och islamofober att de inte har nåt emot muslimer, bara de inte följer islam. Följer man svenska seder och bruk är man ok, påstås det. Men frågar man dem visar det sig att de därmed menar att muslimerna måste förkasta allt som är muslimskt för att passa in, som de ser det.
”Man beter sig svenskt, annars fan ta en!” Och svenskt är givetvis alltid samma sak som betraktaren anser det vara.
Jag läste denna insändare från Svenska Dagbladet 2/9 1933 idag. En Furugårdsnazist bemötte SvD:s kritik av nazisterna för dess antisemitism. Gissa hur? Jo, på samma sätt. Nej, nazisterna hatade inte alla judar, endast de som följde den ”judiska andan”, skrev nazisten John Åstrand. Bara de rättade sig efter ”svenska seder och bruk” var de ”godkända” judar.
Det argumentet om judarna dyker faktiskt upp lite varstans i nazipressen på 30-talet och var lika luddigt då som nu. Ytterst brukade det utmynna i fördomsfulla påståenden som ”bara judarna slutar våldta barn är de ok”.
Jag hade en ingift släkting till min flickvän som var av den gamla stammen. Jag har ofta undrat hur hans partibok såg ut på 40-talet. Första gången jag besökte familjen med min flickvän då vi var ihop kom han fram till mig när jag diskade och grymtade att riktiga män inte diskar. Sen plötsligt, vid kaffebordet, sa han att judarna var skumma. ”Bara de där jäkla judarna slutar bete sig så judiskt vore de ok”. Sen när jag diskade kaffeservisen också efter maten mumlade han nåt om att Hitler nog hade rätt i vissa saker.
Låter skrattretande? Måhända, men argumentet lever kvar bland antisemiter än idag. Och dessutom fylls sociala media av sån här dynga dagligen riktat mot muslimerna. Det som sker när vi kräver att en muslim ska ta av sig slöjan för att vara godkänd här i Sverige är inget annat än samma sak som nazisten John Åstrand krävde i SvD 1933… och den gamle gubben jag kände krävde vid kaffebordet.
Få har undgått författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk webb-TV, där hon målat upp en mörk dystopisk bild av dagens Sverige. Hennes påståenden har dementerats i en artikel på Dagens Nyheter, skriven av filmvetaren Hynek Pallas som liksom Janouch har tjeckisk bakgrund. Janouchs respons på att Pallas sagt emot henne är att kräva DNs chefredaktör Peter Wolodarskis avgång, eftersom Pallas artikel inte är ”värdig ett land med 250 års yttrandefrihet”.
Att Janouchs påståenden om ”massinvandring”, ”no go-zoner” samt att ”många fler lär sig skjuta” är totalt nys är en annan femma. Men låt oss fokusera på yttrandefriheten. Den som bemödar sig att läsa på om Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna lär upptäcka inom kort att Janouchs resonemang om yttrandefriheten är ologisk. Vi kan sammanfatta det ur tre punkter:
1. Läser man på FN-deklarationen står det följande: ”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Det står ingenstans om att man ska stå oemotsagd, eftersom den andra parten också omfattas av yttrandefriheten. Det vore något annat om Janouch inte hade fått skriva i svensk media, men i samma tidning som hon kritiserat har hon exempelvis fått replikera Björn Wimans söndagskrönika.
2. Om man noga studerar femte kapitlet i vår yttrandefrihetsgrundlag så ser man svart på vitt att varken Wiman, Pallas eller Wolodarski gjort sig skyldiga till någon form av olaga hot, olaga våldsskildring, högförräderi eller dylikt. Samtliga utom Wolodarski har tagit till orda mot de påståenden som Janouch spridit. Att ”attackera” påståenden och åsikter är något som man också har rätt till enligt yttrandefrihetsgrundlagen.
3. Egna individer kan inte kränka andra individers yttrandefrihet. Det kan däremot stater och andra stora aktörer göra. Men inte ens där har Dagens Nyheter gått i fällan.
Summa summarum: Yttrandefriheten innebär rätten att få uttrycka vilken åsikt man vill, men den innebär inte någonstans att man har rätten att slippa bli motsagd. Yttrandefrihet är en give-and-take-frihet. Att bli emotsagd och säga emot ingår i det fria ordets värld.
Så sorry Katerina, men att läsa på lite innan skadar inte. Både dina ‘motståndare’ och du omfattas av den.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.
Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.
Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.
Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion. Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.
På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:
“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”
Avpixlat fortsätter med argumentationen att
“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”
Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.
Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:
“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”
Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:
“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”
(…)
“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”
Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.
Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.
Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.
Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.
Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.
Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.
Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.
Norman Finkelstein
Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.
Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.
Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.
Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.
Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.
Dror Feiler på Ship to Gaza
Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).
Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.
Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.
Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.
Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.
Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.
Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.
Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.
Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.
SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.
Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.
I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.
Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.
Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.
Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.
Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.
Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.
Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.
För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.
Så går vi in i 2017.
Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.
Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.
Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.
Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.
Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.
Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.
Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.
Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?
Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.
Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.
Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.
Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.
Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?
Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 
