Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.
De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.
Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.
2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.
Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.
Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.
På islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:
Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation
Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.
Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.
Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.
Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.
Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.
Två grafer visar hur terrorismen har sett ut sen 1970-talet och fram till och med 2014/2015. Det är inget fel att vara rädd för terrorism, men man bör veta att antalet terrorattacker har minskat drastiskt de senaste 20-30 åren. Den största terroristen i Norden är Anders Behring Breivik och jag vill gärna lägga till Peter Mangs och John Ausonius på den svenska listan. Den enda islamistiska terrorist som dödat någon i Sverige är faktiskt den person som i Stockholm 2010 som enbart dödade sig själv med en bomb. Vi har nu senaste halvåret haft två misstänkta terrorister och den ena var en oskyldig kille uppe i Boliden och den andra var en kille som var svettig efter ett besök på gymmet. Ute i Europa har det skett flera dåd och då handlar det om att det är väldigt många som dött och därför har det också blivit massmedialt uppmärksammat.
Rapporten TE-SAT 2007 behandlar de terrorattentat som utfördes eller försökte genomföras under 2006. Då begicks, eller planerades, 498 terrorattentat. Majoriteten begicks av sekulära separatiströrelser. Listan toppades av korsikanska separatister som låt bakom 294 attentat och baskiska separatister som utförde 145 terrorattentat. Hur många attentat som begicks av islamiska terrorister? En. Den misslyckades. Under 2007 steg antalet attentat till 583 attacker, varav 517 begicks av baskiska (279) respektive korsikanska (267) separatister. Islamistiska terrorister ansågs ligga bakom fyra attacker, samtliga misslyckades.
I TE-SAT 2009 rapporterade Interpol att 515 attentat genomfördes eller misslyckades år 2008. Återigen låg sekulära seperatister bakom flertalet attentat, men nu hade baskiska separatister definitivt tagit sig förbi de korsikanska, med 263 mot 147. Det året utfördes ett attentat av en ”islamistisk terrorist”, Nicky Reilly, en tystlåten 22-åring med Aspergers syndrom som nyligen konverterat till islam och som på eget bevåg slog till med en hemmagjord bomb på en restaurangtoalett. Den ende som skadades var Reilly själv.
Året därpå minskade antalet terroristattacker till 294, enligt TE-SAT 2010. Annars var situationen sig lik. Baskiska och korsikanska separatister stod fortfarande för de flesta terrorattentaten, 266 av 294. Fortfarande toppade baskiska separatister listan med 171 attentat mot 95, före de korsikanska och fortfarande hamnade islamistiska grupper sist, igen med ett attentat. Den inte helt framgångsrike libysk-italienske affärsmannen Mohammed Game förlorade en hand när han försökte kasta en hemmagjord bomb mot en militärbarrack i Milano, i en attack där också en vakt blev lätt skadad och fick plåstras om på platsen. Vittnen uppgav att Game ropat något under attacken, men ingen uppfattade exakt vad. Bomben var inte kraftig nog att orsaka några skador på byggnaden.
CItat från Mattias Gardells bok ”Islamofobi”. Han har alltså hämtat sin fakta ifrån EU:ss rapport Terrorism Situation and Trend Report.
The number of attacks increased in 2014, contrary to the trend in past years. A total of 201 failed, foiled or completed terrorist attacks were reported by seven EU Member States, more than half of them by the UK. Overall, attacks specifically classified as separatist terrorism accounted for the largest proportion, followed by anarchist and left-wing attacks. France reported 50 separatist attacks, all of them in Corsica. Two attacks were classified as religiously inspired. In one of these attacks, which occurred inside the Jewish Museum of Belgium in Brussels, the perpetrator used a semi-automatic rifle to kill four people. In addition to the four fatalities in Belgium, injuries as a result of terrorist activities were reported by France and Greece.
Attackerna har dock ökat något från 2013 till 2014, men ser man från 2012 så har attackerna minskat. Även arresteringarna av misstänkta terrorister har ökat. Bilden nedan visar antalet terrordåd både genomförda och förhindrade mellan åren 2012 och 2014.
I USA där man tror att det borde ske många terrordåd, mot bakgrund av landets närvaro i många länder där den islamistiska terrorismen har sitt ursprung, sker inte heller så många dåd av islamister. Det sker fler dåd av högerextremister. Se bild hur det sett ut sen 9/11.
Jag vill en än gång poängtera att det är inget fel att vara rädd, men man måste veta att risken att drabbas i Sverige är väldigt liten. Jag är inte rädd alls för jag bor på landet och jag skulle vilja påstå att det finns ingen risk över huvud taget att det sker något terrordåd i lilla Hedemora.
ORLANDO. Pingstpastorn Stanley Sjöberg skriver följande i ett Facebookinlägg med anledning av massakern på gayklubben i Orlando:
“Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter “pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlando att upprepas i stad efter stad, land efter land.”
En tid efter terrorattentatet på Utøya så skrev den sverigedemokratiske kommunpolitikern Eric Hellsborn på sin blogg:
“Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.”
Det är samma sorts kallhamrade cyniska logik bakom båda resonemangen – där skulden för det som skett flyttas från gärningsmannen eller den ideologiska kontext och normer som motiverade denne för att läggas på offren eller någon annan.
Antingen det är massinvandring eller provocerande Pride-kultur.
Hitler och nazisterna använde sig av samma sorts logik – det var judarna själva som bar ansvaret för Förintelsen och den slutgiltiga lösningen.
Logiken är livsfarlig – för den inte bara bekräftar gärningsmannens världsbild och syn på sig själv och dennes rättfärdigande av sina handlingar – utan också potentiella gärningsmäns diton.
Massmördare mördar oftast genom att inleda en förhandling med sin egen moral – en sorts förhandlingsprocess – där de hamnar i en sorts moralisk ”point of no return”. De hamnar till slut i slutsatsen att även om mord är moraliskt fel, så övervägs denna moraliska brist av det rätta i att handla för ett gemensamt bästa. Det gemensamma bästa kan vara nationen, folket eller guden eller något annat högre värde.
Att vi påfallande ofta – som i Breiviks fall – ser mordet omskrivet som ett självförsvar handlar just om att komma runt det moraliska dilemmat som mord är. Att handla i nödvärn är en moralisk klausul som funnits ända sedan antiken – en mycket gammal föreställning som idag är institutionaliserad i de flesta nationers lagar.
Logiken tillämpas för den placerar alla människor i ett sorts händelseförlopp som inte går att påverka. Händelseförloppet utlöses som en konsekvens av att en sorts naturlag – må det vara Gud eller någon annan abstraktion som nationen – och dess bestämda ordning har rubbats. Antingen genom att vara homosexuell eller vara av annan etnisk härkomst som i sin tur inte harmonierar med ordningen.
Men framförallt, och återigen, uttalandena bekräftar gärningsmännens – både gårdagens och morgondagens våldsverkares – världsbild och rättfärdigande.
Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken ”De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.
”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”
Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.
TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.
Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.
Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.
Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.
Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?
Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:
”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”
I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.
Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.
Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?
Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.
Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars.
Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta. ***
Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.
Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.
Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.
Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.
Sedan använder högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.
Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.
Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.
Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.
Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.
Den 22 oktober 2015 kliver 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.
Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.
Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?
Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.
I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.
Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen
Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.
Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.
I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.
I det här fallet går det, enligt polisen, att säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.
Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad?
Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse. Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.
Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.
Precis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.
Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.
Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.
Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.
För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.
Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.
När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.
Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.
Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas
Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.
Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.
Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.
Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.
Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.
När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.
Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.
När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.
Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.
Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.
Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.
Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna.
Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.
Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.
Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.
Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.
Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.
Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):
”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”
Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.
Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.
Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.
De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.
Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.
När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.
För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.
Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.
Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor. Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.
Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.
Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.
*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.
Referenslista:
Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv
Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik
Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv
Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv
Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet
Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.
Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.
”Tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende”
”Nationalism är ett tankesystem som bygger på idén om en särskild gemenskap inom nationens gränser. Idag talar man om flera olika typer av nationalism. De olika nationalismerna bygger på olika grundantaganden och kan alltså yttra sig på ganska skilda sätt i olika kulturer och tider”
Begreppet nationalism kommer från franskans nationalisme, bildat av förleden ”nation” (eller snarare latinets natio: folk, släkte, härstamning) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning), och innebär en ideologisk inriktning som har sin utgångspunkt i gemenskapen inom en nations gränser.
Spridningen av nationalismen kan förklaras genom att den är en modell kopplad till naturen. Nationalismen innefattar företeelser som livsstil, språk och lokal förankring. Företeelserna är förutsättning för ett politiskt förhållande.
Etnonationalism och statsnationalism
Det finns olika varianter av nationalism; en av dem är etnonationalism, eller etnisk nationalism. Av benämningen att döma, ser vi att det rör sig om nationalism byggd på den etniska samhörigheten, vilken utgör grunden för nationen. Däremot råder det meningsskiljaktigheter om vad den etniska gruppen är. Generellt kan man säga att kultur, språk, historia och religion är de viktigaste kriterierna för vad som håller samman en etnisk grupp. Det finns dock några undantag från denna tumregel, nämligen i de fall då människor som talar samma språk ändå känner sig tillhöra olika etniska grupper, eller då människor som har olika tro ändå känner sig tillhöra samma etniska grupp.
Etnonationalismen innebär en övertygelse om att etnicitet är ursprunglig och oföränderlig, och att en människa måste födas in i den etniska gruppen, för att kunna innefattas i densamma. Detta innebär att, för att ett barn ska kunna uppfostras till ”typisk svensk” är två svenska föräldrar en förutsättning. Etnonationalister strävar efter, antingen självständighet för en etnisk grupp, eller efter att ena en etnisk grupp som befinner sig utspridd över flera nationer.
En annan variant av nationalism är statsnationalism, där staten ses som den enande faktorn. Denna nationalism skiljer sig från etnonationalismen såtillvida att den utgår ifrån en gemensam värdegrund samt statsapparaten. Enligt statsnationalister är den etniska gruppen, eller den religiösa tillhörigheten, inte avgörande. Staten ska fungera som en sammanhållande kraft runt den gemensamma värdegrunden, vilken nationen har sin grund i. Exempel på statsnationalistiska länder är USA och Kanada, som båda har en språklig, etnisk och religiös mångfald beroende på en, historiskt sett, omfattande invandring. I dessa länder ses mångfalden som en styrka och en bidragande orsak till den nationella identiteten.
Av förståeliga skäl kan dessa två typer av nationalism hamna i konflikt med varandra. Etnonationalister ser statsnationalism som ett hot mot den etniska gruppen, eller nationaliteten. Statsnationalister, å andra sidan, ser etnonationalister som ett hot mot den gemenskap, baserad på mångfald, som skapats under nationen. En hel del konflikter i världen kan tillskrivas denna motsättning av nationalistiska tankar.
Nationalism som en del av totalitära regimer
Många av världens mest ökända diktaturer, och terrororganisationer, har starka inslag av nationalism i sig. Det nationalistiska tankegodset är grundläggande för ideologier, i vilka det finns en övertygelse om att människor har olika värde. Exempel på sådana ideologier är fascism, nazism och islamism.
Nationalism är en ideologi som har fått vara del av tankegodset i många diktaturer, och terrororganisationer, genom åren. Nationalismen har en del av skulden i att miljoner, och åter miljoner, människor har avrättats av totalitära, nationalistiska, regimer, eller fallit offer för nationalistisk islamism, där systematisk förföljelse, etnisk rensning och förtryck har spelat en historiskt avgörande roll.
Vid en första, ogenomtänkt, anblick må den romantiserade nationalismen ge skenet av att vara snällare, och mer nödvändig, än vad den faktiskt är. Det räcker att skrapa lite på ytan för att se nationalismen i en annan dager. Som verktyg för illvilliga, storhetsvansinniga diktatorer, och fundamentalister, bär nationalismen stor del av skulden för oändligt mycket lidande, och blodspillan, genom historien. Vi kan se hur nationalismen åter, sakta men säkert, flyttat fram sina positioner i såväl Sverige som i delar av Europa och världen. Det är viktigt att vi förstår vad det kan komma att innebära i framtiden.
Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.
Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:
Det finns ett beslut som jag önskar att ingen människa skulle behöva fatta – ett val som jag önskar att ingen människa skulle behöva göra.
Att lämna sitt hem, att fly från allt man har, från sin familj, sin historia och sin trygghet, det man en gång hade men nu har kastats all världens väg, kräver ett mod, en vilja, en önskan som är svår för mig att begripa. En av anledningarna är att jag inte kan se mig själv i den livssituation som dessa människor har försatts i. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva i ett inbördeskrig, att ständigt vara rädd för att hamna i terroristers klor, att tvingas leva i ett land sargat av årtionden av inhemska stridigheter eller i ett land där jag, förr eller senare, kommer att fängslas, torteras och misshandlas på godtyckliga grunder.
Det finns en del som är av uppfattningen att flyktingar måste vara fattiga för att ha rätt att fly. Den klassiska definitionen för många människor innefattar skräckbilder av undernärda människor utan kläder. Det finns en del som hävdar att flyktingar som söker asyl i Sverige är lyxflyktingar eftersom de haft pengar att finansiera flykten.
Sanningen är att bland flyktingar finns alla möjliga människor, alltifrån de som har ingenting till de som har någonting. Det de alla har gemensamt är att de flyr, flyr undan grymheter ingen av oss kan föreställa sig. Flyktingstatus är inte avhängig ekonomiska, eller sociala, förutsättningar.
Under 2015 sökte 162 877 asyl i Sverige. Det är en ökning med 100%. De fem största ursprungsländerna hos asylsökande är Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia. Det finns också en betydande grupp statslösa som söker asyl i Sverige.
Andelen människor som når Sverige är en bråkdel av de som väljer att fly sina hem. De allra flesta tvingas att stanna antingen som internflyktingar eller i flyktingläger i grannländer. Av världens 60 miljoner människor, varav en miljon i Europa, som befinner sig på flykt har alltså 2,7‰ (promille) – knappt 163 000, sökt asyl i Sverige under 2015.
Om vi tittar på hur de ekonomiska, och sociala, förutsättningarna ser ut i de fem länder varifrån flest andel asylsökande kommer så ser vi att det skiljer sig en hel del länderna sinsemellan.
Det senaste år som är komplett gällande BNP (i USDollar) är 2013, och jag kommer därför att redovisa siffror från detta år. Vi kan se att den ekonomiska aspekten skiljer sig mycket åt mellan de fem största länderna. Vi kan också se att Sveriges BNP är mer än 10 gånger högre än Iraks, som är det land av dessa fem som har högst BNP.
Klicka för större bild
Om vi ser till aspekter med samhällsanknytning, såsom läskunnighet hos personer över 15 år ser vi att läskunnigheten i Syrien 2013 var 86%, medan det i Somalia inte finns någon uppgift alls över läskunnighet. Som jämförelse ligger läskunnigheten i Sverige på 99%.
Klicka för större bild
När vi tittar på förväntat antal år i utbildning för kvinnor kan vi se att det skiljer sig markant mellan länderna, i fallande skala från drygt 11 år i Syrien ner till 1,5 år i Somalia. I jämförelse har vi Sverige med siffran 16,35 år.
Klicka för större bild
Spädbarnsdödligheten varierar kraftigt mellan de fem länderna. Vi kan se att Somalia, följt av Afghanistan och Eritrea, har den högsta spädbarnsdödligheten.
Klicka för större bild
En stötesten i debatten är att så många flyktingar har mobiltelefoner. Vid närmare efterforskning ser vi att det framför allt är Eritrea som urskiljer sig, med bara 6 mobilabonnemang per 100 personer. Mobiltelefonanvändningen är hög i Irak, Afghanistan och Syrien.
Klicka för större bild
Som vi kan utläsa av dessa siffror, som bara är ett axplock av företeelser som kan studeras, är skillnaderna mellan länderna enorma. Det finns inga gemensamma nämnare, siffrorna spretar åt alla håll. Ett land har högre utbildningsnivå än ett annat, medan ett annat har en starkare ekonomi än det första.
Tyvärr är det så att inte alla människor kan uppbringa de ekonomiska förutsättningar som behövs för att finansiera flykten. Att betala flyktingsmugglare för en livsfarlig transport, i överlastade gummibåtar, över Medelhavet är inte billigt. En del har inga pengar alls för att kunna fly, och tvingas därför att stanna. En del har inte pengar för att kunna fly längre än till flyktingläger, som allt som oftast inte är människovärdiga, i eller utanför hemlandet. En del har för lite pengar för att kunna finansiera en någorlunda säker flykt. Det är nödvändigt, i debatten, att poängtera att ingen är ”mer” flykting än någon annan.
Även politiska flyktingar måste skyddas och dessa är inte sällan utbildade personer med pengar, kontakter och en tidigare hög ställning i sina hemländer.
Det är inte ett argument att de som faktiskt kan fly har mindre rätt att fly. Risken att dö pga krig, terrorism och naturkatastrofer är lika stor oavsett hur mycket pengar man har, eller kan uppbringa. Jag är den förste att skriva under på att det finns en hänsynslös orättvisa i att vissa kan fly och andra inte. Men att använda flyktingars ekonomiska likviditet som slagträ i flyktingdebatten är ovärdigt, och verklighetsfrånvänt.
Krig, terror och naturkatastrofer härjar urskillningslöst, och skoningslöst, i många länder. Inte heller förtryck, förföljelse eller brister i mänskliga rättigheter tar hänsyn till hur mycket pengar en människa har på sitt bankkonto eller i madrassen. Det vi med all säkerhet kan fastställa är att dessa illdåd och grymheter, med oerhörd kraft, drabbar människor i en stor del av världens länder. Flyktingstatus har ingenting med pengar att göra. Alla sorters människor, oavsett ekonomisk och/eller social status, drabbas av ofattbara grymheter som tvingar dem att lämna sina hem.
Rätten att fly och rätten att söka asyl är oantastlig. Människor flyr för att överleva. Ingen flyr för att de vill, utan för att de måste.
2015 var året då Sverige utsattes för en stor mängd terrorattentat mot flyktingboenden runt om i Sverige (se bilden ovan).
2015 var året då Sverige utsattes för ett dödligt rasistiskt motiverat terrordåd i Trollhättan.
2015 var året då Sverige fick kritik av FN för att hatbrotten mot afrosvenskar, judar, muslimer och romer ökar samtidigt som åtalen och utredningarna av dessa hatbrott minskar.
Blir 2016 året då politiska strateger i övriga partier inser att det finns bättre strategier att vinna väljarsympatier på än att närma sig SD i invandringsfrågan? Kommer de förstå att samtidigt som de kanske vinner tillbaka några väljare från SD så förlorar de väljare till mer flyktingvänliga partier? Blir 2016 året då partierna slutar låta SD sätta agendan och bestämma ödet för våra medmänniskor som flyr?
Motargument arbetar år 2016 vidare mot rasism och för mänskliga rättigheter! Redaktionen vill passa på att tacka alla våra skribenter och läsare! Motargument har i år även fått möjligheten att publicera en bok som heter Motargumentboken, och vi hoppas kunna publicera fler böcker i framtiden.
Vi vill också tipsa om att ni läsare kan efterfråga mytknäckare på ett visst ämne om ni ser ett rasistiskt argument eller påstående som inte har bemötts någonstans hittills. Skicka ett PM till oss på Facebook så ska vi se vad vi kan göra.
Innan vi går till vårt urval av artiklar från året som har gått så vill vi i redaktionen säga en sak om den antirasistiska kampen. Denna kamp är ingen som vi kan eller får ge upp någonsin, oavsett hur dåligt det ser ut. Ökande siffror för SD, en normalisering av rasistisk och flyktingfientlig retorik i stora medier kan utmana moralen, men faktum är att effekten måste bli tvärtom! Ju mer rasism i samhället, desto mer skäl till antirasistisk kamp.
Att ge upp är inte ett alternativ.
Nedan följer ett urval av de artiklar vi publicerat under året:
Under ett av islams största årliga möten för religiösa ledare, Urs-festivalen i Indien, utfärdade 70 000 muslimska ledare tidigare i veckan en fatwa* som fördömer terrorism. I samband med ceremonin skrev 1,5 miljoner muslimer (15 lakh), under dokumentet mot terrorism.
Det har blivit vanligt bland islamofober, högerextrema och några andra, att kräva att muslimer ska ta avstånd från terrordåd utförda av Islamiska Staten/Daesh och andra terroristorganisationer som säger sig arbeta i islams namn. Och trots att många personer som är troende muslimer, såväl som många religiösa ledare, gång på gång tar avstånd och fördömer sådana handlingar och grupper, har det inte fått stopp på kraven.
Nu har muslimska ledare återigen gått samman för att fördöma terrorism. Under Urs-e-Razvi, en årlig festival i norra Indien som firas till minne av den avlidne muslimske imamen Ahmed Raza Khan Qadri, skrev cirka 70 000 religiösa ledare från hela världen en fatwa som fördömer terrorism. Fatwan fördömer även uttryckligen terrororganisationer, inklusive Daesh/IS, al-Qaida och talibaner. Dessa är ”inte muslimska organisationer” enligt ledarna, som även uttryckte att medlemmar av dessa organisationer ”inte är muslimer”, rapporterar The Times of India.
1,5 miljoner muslimer rapporteras ha skrivit under fatwan.
Mohammad Farogh-ul Quadri, generalsekreterare för World Islamic Mission, gick så långt som att säga att han vill ha ett internationellt förbud mot Daesh/IS och dess motsvarigheter runt om i världen.
Tydligare än så kan det nog inte bli.
*En fatwa är ett religiöst påbud utfärdat av muslimsk religiös ledare liknande ett påvligt, katolskt dekret. Det förklarar vad som är och inte är tillåtet enligt islam.
Motargument 