Krönika av Polimasaren
Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss allt snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och plats D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har, med nya färdsätt, fått kortare avstånd mellan sig. Visst, förändringen har i och för sig skyndats på något då rörligheten mellan kontinenterna avsevärt har ökat och tidsrymden för förflyttningen blivit marginell. Trots detta känner vi rädsla inför människor från andra sidan jorden när vi har 151 TV-kanaler där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta, och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.
Det okända i mångkulturen kan te sig lika okänt som de miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara skrämt när hen får åka bil för första gången, men andra gången går det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädda för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barn har lyckats med det. Barn är nyfikna och provar sig fram.
Är rädslan i sig själv något som framkallar än mer rädsla? Kan det vara så att rädslan för vad man till en början tycker är främmande kan hamna i en ond cirkel? Fobier ska med rätt kunskap kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter som t ex Stockholm där majoriteten av de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Att kunna känna sig hemma som arbetare tillsammans med andra arbetare kan för många vara en starkare identitet än att basera på sin nationella identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på hemorten än med någon som man enbart delar epitetet ”svensk” med.
Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar, men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var, vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det så att man inte märker att man börjar tänka i rasistiska tankar så att då man blivit ”fullblodsrasist” kan man vara så indoktrinerad av det tankesättet att det gör att man märker inte av att man sprider rasism till sina barn?
Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Jag är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att ”Oj, detta var rasistiskt, detta var inte rätt”. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har nog någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska fördomar. Ett exempel är försvarandet av att använda sig av ordet ”n*-boll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att vid ett tillfälle råka säga det när man är på fiket. Det finns många andra.
Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan vara ickerasistisk och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa, mer eller mindre, och det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dem som är frågan.
Men kan då alla bli svenskar med alla dessa krav? Kan en första generationens invandrare bli svensk när Sverigedemokraterna säger att det kan ta flera generationer innan någon kan kalla sig svensk? Ska man verkligen behöva ge upp allt man har med sig från det land man kommer ifrån som då assimilering betyder? Ja, enligt flera av partiets företrädare i partitoppen så ska man det. Man kan också, som infödd svensk, upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur. Det är så viktigt att vi ska vara så lika varandra att Sverigedemokraterna skriver i sitt program att den grupp som är olik måste vara begränsad.
Motargument 