Etikettarkiv: svenskhet

Krönikor

"Folkhemmet” misshandlas av Sverigedemokraterna!

Gästinlägg av Slutpixlat

Begreppet folkhemmet har tyvärr fått en något kantstött betydelse då nu Sverigedemokraterna har anammat det.

Röd stuga
Darkangels / Foter.com / CC BY-NC-ND

Ursprungligen betydde ”folkhemmet” ett ställe där fattiga kunde få tillgång till litteratur och samhällsinformation i form av tidningar med mera, till reducerat pris. Dessa slags inrättningar förekom i större städer i Sverige från 1890-talet.

I den utvidgade betydelse som senare socialdemokraterna skulle ge ordet, är begreppet influerat av högerpolitikern och statsvetaren Rudolf Kjellén, som på den tiden var en ansedd statsteoretiker, inte minst i Tyskland, där hans idéer var som mest spridda, genom en omfattande utgivning. Den tyska motsvarigheten under mellankrigstiden kallades Volksgemeinschaft (”Folkgemenskap”), vilken kom att förknippas lika starkt med det Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet som Folkhemmet med Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

Under en remissdebatt 1928 införlivades begreppet ”Folkhemmet” i den socialdemokratiska retoriken av Per Albin Hansson; dessförinnan hade han även övervägt det alternativa, och mer demokratiskt klingande, ”Medborgarhemmet”, men kom slutligen ändå att lägga tonvikten på det förra och mer slagfärdiga begreppet (talet hade rubriken Folkhemmet, medborgarhemmet), och i kontrast till Kjellén och hans – med Wigforss karakteristik – extremt konservativa eller högerradikala kretsar där begreppet tidigare florerat, hade han redan 1921 betonat att det socialdemokratiska ”hemmet” skulle etableras på ”demokratins fasta grund” och bli ett ”gott hem för alla svenskar”.

Hansson menade metaforiskt att Sverige borde bli som ett hem för hela folket, som skulle präglas av samförstånd och jämlikhet; ”Det måste en gång bli så, att klassamhällets Sverige avlöses av folkhemmet Sverige”, som han sade. Och han fortsatte:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Att nu Sverigedemokraterna kapat begreppet folkhemmet, och försöker jämföra sig med socialdemokraterna i den frågan får anses som ett starkt missvisande och på gränsen till ett patetiskt beteende.

För om de är något som SD inte kan leverera i sin folkhemsdröm så är det just grundtankarna i hela folkhemstanken, som Hansson beskrev den.  Ett samhälle där likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet råder. Med andra ord ett gott samhälle för alla som lever i Sverige. Även nytillkomna medborgare, invandrare o flyktingar.

För i Sverigedemokraternas folkhem så finns det inte utrymme för likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet gentemot dina medmänniskor. SD vill gärna ruta in oss i dem och vi och på så vis särskilja sig från mängden på något slags herrefolks manér.

Tror knappast ett det är det folkhemmet som än gång Per Albin Hansson avsåg.

Bättre då att Sverigedemokraterna använder uttrycket folkgemenskap (Volksgemeinschaft) då detta mer ligger i linje med SD:s politiska ideologiska inriktning. Att som SD gör nu, försöka identifiera sig med det av Socialdemokraterna skapade folkhemmet är bara högst löjeväckande från deras sida då de står så långt ifrån den socialdemokratiska ideologin som man bara kan komma.
Låt oss istället mynta ett nytt begrepp eller slogan om ni så vill som bättre stämmer överens med dagens samhälle och det samhälle som majoriteten av svenskarna vill ha: ”Det mångkulturella hemmet.”
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Krönikor

"Menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll"

Gästkrönikör: Peter Towers

Från ännu en Facebook-interaktion

Kommentaren som jag fick syn på:

Förstår inte varför nån skulle ta illa upp av ordet negerboll… isåfall har dom egna problem dom borde ta hand om istället för att vilja få lite exponering i nån tidning eller liknande.

fbstartkommentar

Mitt svar (kanske inte mitt mest pedagogiska svar, men jag trumpnade till):

Ja du, vilken psykologisk insikt du verkar ha vad gäller bruna och svarta svenskars sinne. Det vore väl käckt om du kunde vara språkrör för alla oss som är bruna och svarta, eftersom vi inte vet vad vi själva vill och bara är ute efter uppmärksamhet. För någon uppmärksamhet fick vi ju knappast när vi växte upp. Förutom då av raggarna som jagade mig hem ifrån skolan under två års tid för att de ville bonka negerdjävulen, de övriga ständiga negerdjävulkommentarerna, uppmaningen att åka ”hem”, jag vet inte till vad, något fiktivt negerland kanske. Eller min favorit; kaptenen i lumpen när jag tjänade mitt land, som högst medvetet och respektlöst gentemot en hel kontinent använde ordet neger i negativ mening när han talade om afrikanska soldater. Eller när han tillät andra soldater att säga neger till mig när det hettade till, utan åtgärd (å andra sidan tillät han mig att slå den andre killen på käften, så det var ju i.o.f.s rättvist.). Synd bara för de ”negrerna” som ”inte kunde ta för sig”…

Hands Of Harmony
Vermin Inc / Foter / CC BY-NC-SA

Du vet, det funkar inte så bra för bruna och svarta svenskar att å ena sidan bli kallad för negerdjävel och negerhora för att sedan helt släppa den både historiska och omedelbara negativiteten i den benämingen som uppfunnits av europeiska människor och helt glatt gå och fika på en ”negerboll”.

Det är inte heller så kul när man har barn och läser om finurliga Emil, starka Pippi, och obstinata Lotta och om prinsessor med långt hår men där varje bild av ”negrer” är som en hoper hjälplösa kuredutter, ett slags barnmänniskor som inte klarar sig utan Pippis pappa. Eller som den tokroliga svarta pickaninnydockan i Tomtens Julverkstad som säger ”Mami” med skrovlig röst, men där den blonda dockan i kontrast är blond, söt, och säger ”Mommy” med den ljuvaste lilla stämma.

Det finns alltså ett postkolonialt bildspråk vars tradition Sverige också förvaltar som inte ens jag själv var medveten om förrän jag flyttat ifrån Sverige och började tala om svenska traditioner och minnen med folk som inte är ifrån Sverige.

Människor som inte tycker det är självklart att choklad kan beskrivas som ”neger” eller att kineser skall återges som på de svenska godispåsarna till Kinapuffarna.

Detta stereotypa bildspråk har sitt ursprung i USA och kom till under en tid då svarta inte ens kunde använda samma toalett som en vit människa under de amerikanska Jim Crow-lagarna som inte försvann förrän 1965. Efter andra världskriget demoniserades Japaner som gula och fula människor med stora tänder och det satt i under Vietnamkriget likväl. Ungefär som hur islamister beskrivs idag med bombturbaner och som notoriska kvinnohatare. Dessa rasistiska symboler har sedermera övergetts i USA till lättnad för alla med afrikansk och asiatisk börd. Muslimer kämpar fortfarande.

Hur är det att ständigt bli missrepresenterad? En bra jämförelse kanske kan vara att som en vit tysk ständigt behöva bli associerad som nazist. Som lite kuriosa kan nämnas att den sista tvångssteriliseringen av en Samisk kvinna begicks 1967 som en del i en etnisk rensning i Norden, så det är inte så att vi i Norden är oskyldiga till historisk och brutal rasism.

Så vad menas med ”ett postkolonialt bildspråk”, och uttryck som ”vit normativitet” och andra akademiskt klingande dängor? Som ett exempel på vit normativitet låt oss tala om hår. För en liten tjej som växer upp, en ”negerunge” som hon kanske skulle beskrivas av dig och andra (min dotter), hennes bild av vad som är vackert, liknar många andra småtjejers ideal; långt hår. Redan nu vid 4 års ålder gråter hon ofta och är upprörd över att hon inte har samma vackra ”prinsesshår” som hennes kinesiska, indiska och europeiska kamrater (vi bor i Norra Kalifornien i ett av de mest multikulturellt koncenterade områdena i USA). Nästan varenda kväll när hon tar av sig sin tröja drar hon den över huvudet, låter tröjan sitta kvar så att den hänger ”som hår”, och frågar sedan upprepat, uppmanande, bekräftande, ”titta vilket vackert långt hår jag har pappa”. Det kan låta som en liten grej och hade kanske varit det om det hänt endast ett fåtal gånger. Men det sker nästan varje dag i snart ett halvår och det är hjärtskärande för en förälder. Visst, det kommer att gå över, men just vetskapen om att hon gör detta för att hon inte ser sitt eget hår som vackert, för att det har en helt annan karaktär är tråkigt. Sorgligt, t.o.m.

Även den svarta Disneyprinsessan har långt böljande hår. För att få ett sådant hår när man är av afrikansk börd får man antingen shocka det med kemikalier (straight perm) och eller använda s.k. ”hot combs”, värma upp håret och lösa upp krullorna med hjälp av vaselinliknande hårprodukter, vilket tar flera timmar om dagen (vilket min farmors generation gjorde regelbundet för att inte se för mycket ut som ”negrer”). Det är en tradition som pågår än idag världen över, framför allt i södra USA. M.a.o. svarta människors naturliga utseende ses som alltför ”kurreduttit”, primitivt och ”outbildat”. Svarta kvinnor spenderar hundratals, ibland tusentals dollar i månaden för att dölja sitt afrikanska hår. En perm kostar ca $500 gången och många går varje vecka och fixar håret.

Så där har du ”neger”-associationen för en kulturellt svensk människa av delvis (amerikansk) afrikansk börd. En annan åsikt än din egen. Vilken tycker du skall befrämjas? Ditt eget påstående där du redan beslutat för oss vad vi tycker och att vi själva skall tampas med ”våra problem”? Eller finns det utrymme för andra åsikter?

Du har dock rätt i att vi har problem. Tyvärr kan jag inte fixa dem själv och det funkar inte längre att knyta näven i fickan, svälja hårt och hålla käften? Jag har provat det i nu snart 40 år… det blir allt svårare kan jag säga.

Jag tänker så här, kanske det inte är en så stor grej att sluta använda ordet ”neger” eftersom det är både utdaterat, numera utjatat och helt enkelt förolämpande såsom det uppfattas av oss själva. Vad säger du?

Svaret jag fick ifrån den person som jag skrev till:
fbrespons

orkar inte läsa din uppsats just nu, men menar du att du blir upprörd om någon säger negerboll?

Gästkrönikör: Peter Towers

Krönikor

Vit, brun, svart och afro

Gästkrönika av Peter Towers

Minnen av ursprung, färg, ras och klass
Som uppvuxen i Sverige med en vit, svensk mamma och en svart, amerikansk pappa så har jag oftast identifierat mig som en ”brun svensk”. En enkel opretentiös beskrivning av hur jag såg mig själv. Brun och svensk. Ordningen är inte helt oviktig, för nog var jag brun först och svensk i andra hand. Det är svårt att smälta in i ett land som Sverige när man har brunt krulligt hår och en jämn solbränna. Således brun först. Folk som såg mig tänkte ju inte i första hand där går en svensk pojke! De tänkte nog; där går en brun pojke och han verkar vara svensk.

Midsummar berries
Per Ola Wiberg ~ powi / Foter / CC BY

Vilken bra svenska du pratar? Var kommer du ifrån då? Jo, men jag menar var kommer du ifrån.

När jag frågade min mamma när jag var mycket liten varför jag var brun så förklarade hon att jag var ”mulatt”, vilket då ansågs vara en passande beskrivning (en term som sedermera förpassats till arkiven). I ett försök att identifiera mig själv och för att undvika jobbiga följdfrågor när jag träffade nya människor så  började jag därför jag presentera mig med: ”Hej, jag heter Peter och jag är Malutt”…. och om de fortfarande såg frågande ut kunde jag lägga till den biologiska förklaringen att ”min pappa är ifrån amerika och har svarta frön och min mamma har vita ägg, därför är jag brun”. Det svenska 70-talets öppenhet inför sexualitet i aktion. Efter det kom det sällan några fler frågor.

Sedermera blev det ”brun” istället för ”malutt”, det kändes mer naturligt.Under min uppväxt identifierade jag mig med andra bruna människor både med afrikanskt och indiskt arv, men de flesta av mina vänner såg inte ut som jag och det var aldrig några problem med dem. Men häcklingarna från andra ledde mig till Malcolm X, Eldrige Cleaver och Stokely Carmichael (Svarta Pantrarna) i böcker som fanns i min mammas bibliotek. Det var som en liten metamorfos och ett slags ”svart” medvetande började komma över mig, speciellt som mycket av detta utspelade sig i Oakland där min pappa växte upp. Men jag var fortfarande ”brun svensk”.

Från 15 års ålder — och som hyfsad basketspelare — blev det helt plötsligt en fördel att vara brun. Det var lite coolt, t.o.m. Om vi spelade utanför stan fick jag ibland skriva autografer. Det var kanske spännande för småkillarna i mindre samhällen att träffa en riktig brun basketspelare precis som på TV. Eller nå’t.

Som 19-åring flyttade jag till USA direkt ifrån en svensk medelklassförort in i djupaste East Oakland i Kalifornien under 80-talets crack-era, när Oakland toppade mordstatistiken i USA. En helt ny värld öppnades och jag fick snabbt lära mig hur det var att vara ”svart”. Främst ifrån andra svarta amerikaner; ”Brother”, ”blood”, ”nigger” —”what’s up?” ”Whe’ u from man?”, ”Switzerland?”. “I have a brother who lived in Germany in the military”. “Sweden”. “Ya’ll got som fiiiine women over there, ain’t ya?”.

Det positiva var det omedelbara accepterandet från andra svarta och det kändes helt underbart att kunna smälta in i mängden för första gången i mitt liv. Det kändes bra att vara svart. Men trots det, utan det bagage som kommer sig utav att växa upp i ett område som är fyllt av droger, undermålig utbildning och kriminalitet — och som välrest och mångspråkig, hade jag i slutändan mycket svårt att identifera mig med vad jag uppfattade som ”svarta amerikaner”.

Majstång Norrbärke
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Vad jag insåg senare var att jag, min brunhet och eventuella svarthet till trots, bar på ett slags ”vitt rikt privilegierad”. Inte rik på pengar i mitt fall, utan rik på kultur och erfarenheter. Jag gick på i ullstrumporna och höll mig inte inom de osynliga rasgränser som fattiga svarta i många fall målade upp för sig själva och som de sällan eller aldrig klev utanför eftersom de inte hade de sociala verktyg som krävdes. Min ljusare hy, mångspråkighet och exotism spelade säkert en roll till att jag accepterades av andra icke-svarta amerikaner och tilläts kliva inför deras osynliga grind. Bara att vara Europé var en stor fjäder i hatten och att vara ifrån Sverige var ”fantastiskt” för liberala San Francisco Bay Area-bor –”why did you leave?”, kunde de fråga. Jag kände mig då manad att inte bara måla upp Sverige som en slags utopi där alla är snygga, vältränade och har fri sjukvård, och delade med mig av rasistiska erfarenheter, talade om mångkulturalism och dess problem och förklarade hur amerikaniserat Sverige är. Men ganska stolt var jag nog.

Efter ett överlag vänligt mottagande i det amerikanska samhället och där jag snabbt befordrades till ett jobb som servitör på ett internationellt hotell efter blott 5 veckor som diskplockare — den svarta snubben som rekommenderade jobbet till mig hade varit diskplockare i 5 år — så började jag tänka, ”vad är det för fel med de svarta amerikanerna?”. Varför kunde de inte ”rycka upp sig”. Jag lärde mig många år senare att jag hade kritiserat svarta amerikaner precis på samma sätt som andra icke-svarta amerikaner som hade lyckats i livet, där den amerikanska ”Pull YourSelf Up Through Your Boot Straps”-mentaliteten är helgad. Det var ju så enkelt för mig, varför kunde de inte göra likadant. Jag hade fortfarande mycket att lära om insitutionell och historisk rasism.

Jag började bli alltmer deprimerad av Oakland för det var inte roligt att vara svart längre och det kändes verkligen inte som hemma. Vad jag förstod senare var att det jag då tolkade som svart och vitt i själva verket var klasskillnad. Som lägre medelklass-svensk utan några speciella pengar hade jag aldrig identifierat mig som ”rik”. Vi hade bott i lägenhet på Hisingen under min barndom och ganska nyligen flyttat in i ett radhus i Landvetter, en villaförort till Göteborg. Jag hade aldrig haft moped, vi hade inget lantställe och åkte inte på några dyra semestrar. Någonstans här slutade jag aktivt att vara ”svart” eller ”brun”, nu ville jag bara vara svensk. En svensk som dock ”råkade” vara brun och som ”råkade” ha en svart pappa — men ändock en svensk.

Jag sökte upp andra svenskar och umgicks uteslutande med dem som en slags metropolisk världsresenär på min egna om än nya hemmaplan. Där umgicks jag som unga svenskar gör utomlands med festande, beachliv, skidsemestrar och mer festande. Men när festen var över slutade jag att vara svensk och åkte hem till ”svarta” Oakland och till min gammeldags farmor ifrån Louisana och åt fried catfish och greens, plockade upp skräp ifrån gräsmattan, passerade blommorna som lagts ut för någon som skjutits ner ett block ifrån farmors hus och undvek crackheadsen som hängde utanför Liquorstoren när jag väntade på bussen för att åka till jobbet. Det var jobbigt att vara svart i veckorna, men det var kul att vara svensk på helgen.

Väl tillbaka i Sverige igen så försvann ”den svenska känslan”. Jag kände mig inte ens brun längre. I svensk miljö blev jag omedelbart ”svart”. Med en ny stolthet och en känsla av tillhörande något större än jag själv, blev det en period av nolltolerans gentemot n-ordet och rasism. Jag var en mycket arg, ung man som KRÄVDE respekt och med taggarna utåt tolkade jag allt som rasistiskt vilket provocerade fram många konfrontationer där jag tidigare skulle ha använt mig av min multi-kulturella diplomati genom att förstå att de menade ju inte något illa, de visste ju inte bättre. Men nu ville jag personligen straffa de som inte visste hur de skulle uppföra sig gentemot mig och sådana som såg ut som jag. Med hela Oakland i ryggen ville jag hämnas för ett helt liv av oförätter och orättvisor. Men det funkade inte så bra.

Med tiden softade jag ner mig men slutade inte att vara ”svart”, men nu mer på insidan än på utsidan. Jag känner mig fortfarande ”brun” tillsammans med andra svenska ”bruna” barndomskompisar men identifierar mig idag som vuxen, som”svart”. En stor del i det hänger ihop med att jag nu bor i USA. Lustigt nog som ingift i en familj med rötter i Uganda är jag den vitaste familjemedlemmen 🙂 One Love!

P.S. Nyligen blev jag ”afro-svensk”, vilket känns helt OK det med.

Gästkrönika av Peter Towers

Artiklar

Viktigt visa hur Sverigedemokraterna är rasistiska

Rasism har blivit lite av ett skällsord. Det är viktigt att vara exakt när man bemöter Sverigedemokraterna. Att bara haspla ur sig att SD är rasistiskt är inte nog, man måste även visa VARFÖR man anser att partiet är det och HUR de är det.

Dekal från SD. Från mitten av 90-talet.

Att SD vill minska invandringen är inte en rasistisk åsikt. Det är en i mitt tycke konstig åsikt. Att vilja minska invandringen till 10% av idag är som att vilja minska antalet brandstationer, sjukhus, vägar eller skolor till 10% av idag. En konstig åsikt, men fullt legitim.

Det som aldrig får anses legitimt och rumsrent är SD:s syn på svenskhet där folk med invandrarbakgrund ses som ”mindre svenska” eller att generalisera negativt om invandrare som ”brottsliga” eller islam som ”nazistiskt”.

På samma sätt är det tydligt att SD vill sätta sin egen nation främst och att vara hatisk mot det främmande: ”det är inte ditt land, det är mitt land!”.

När åsikten att man vill minska invandringen kombineras med negativa generaliseringar om andra folk, och en begränsad syn på svenskhet, då uppstår rasism!

Kulturell rasism, diskrimineringar & generaliseringar

Sverigedemokraternas rasism syns nog bäst i hur de tillåter och uppmuntrar till negativa generaliseringar om islam och muslimer. Även i hur de på liknande sätt generaliserar om romer och afrikaner eller om invandrare och brottslighet.

Hatet mot islam är i synnerhet skrämmande eftersom det tagit sig former som är väldigt lik den klassiska antisemitismen, så som t.ex. nazister spridit hat mot judar genom åren. Islam och muslimer demoniseras och beskrivs som en invasionsstyrka som håller på att ta över Europa, som terrorister, och galningar.

”Islam är det största hotet mot västerlandet”— Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under Almedalsveckan 2011”Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism…Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”

— Blogginlägg av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof 2009.

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

— Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida 19/10 2009.

”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde. Men det finns hopp. Fler och fler partier i Europa inser islamiseringshotet. 2010 kommer SD in i riksdagen, så att det äntligen kan bli slut på det mångkulturella eländet!”

— Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroths tal under partiets landsdagar 2009.

Exakt detta är de bästa bevisen för rasismen inom SD.

(Interasistmen har skrivit en kort genomgång av hur man kan bedöma att Kent Ekeroth är rasist som vi också rekommenderar.)

Synen på svenskhet

SD:s dekal från mitten av 90-talet.

Man ser rasismen i SD också på hur de ser på svenskhet. Vi citerar Niklas Orrenius i Expressensom skrivit om det bra;

Soran Ismail, uppväxt i Knivsta är inte svensk, enligt Almqvist: — Du är svenskfientlig, säger Erik Almqvist. Men Soran Ismail framhärdar. Sverige är mitt land, säger han. Det gör Almqvist förbannad:— Nej, det är inte ditt land, det är mitt land.

Det här resonemanget om svenskhet kom lite i skymundan i förra veckan. Då handlade mycket av upprördheten om järnrör och grova ord: ”blatte-lover, hora och babbe”.

Men egentligen är ”det är inte ditt land”-snacket det mest intressanta med filmen. Det understryker vilken extrem syn ledande SD:are har på svenskhet. Det räcker inte med att vara svensk medborgare…

Niklas Orrenius påminner om att 2007 hetsade partiets representanter mot Zlatan på samma sätt:

SD-toppen Mattias Karlsson sade i ”Ekot” att Zlatan Ibrahimovics kroppsspråk och sätt att prata inte är svenskt, i hans ögon. Det var i mars 2007. En aprilmorgon, en månad senare, satt jag på X2000-tåget söderut tillsammans med Jimmie Åkesson… När tåget börjat rulla frågade jag Åkesson om Zlatan Ibrahimovic. Höll han med sin kompis och partikollega Mattias Karlsson om att ­Zlatans sätt att vara inte är svenskt?SD-ledaren svarade ja:— Jag delar Mattias resonemang… Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte, det vet jag inte…

Nu, fem år senare, är SD ett riksdagsparti – vars ledare varnar för muslimer.

Sorteringen fortsätter. Svenskar – icke-svenskar. Pålitliga – opålitliga…

I den snäva synen på svenskhet kommer SD:s särart fram.

Exakt så, tendenserna att dra folk över en kam! Tendenserna att villkora vad som är svenskhet visar att partiet inte bara accepterar en främlingsfientlighet utan även rasism. Rasism så som det definieras då hat mot kultur ersatt hat mot ras. Att kalla en spade för en spade är viktigt då man bemöter SD politiskt. ”SD är rasistiskt… därför att”!

Krönikor

Varför jag hatar Sverigedemokraterna

Gästinlägg av Martin Linderoth

Ett brev jag skickade till Jimmie Åkesson,  jimmie.akesson@riksdagen.se:

Stockholm - Riddarholmen
Olof S / Foter / CC BY

Året var 1982. Jag antar att mina föräldrar var nervösa, men samtidigt otroligt förväntansfulla. Adoptionsprocessen hade varit lång och nu skulle mamma och pappa äntligen förenas med sin lilla son på ett barnhem utanför Tel Aviv. Inlindad i filtar och med en napp som täckte halva mitt ansikte väntade jag i veckor på att någon, vem som helst, skulle lyfta upp mig, hålla om mig och kalla mig sin. Ett barnhem är nämligen inget ställe för ovillkorlig kärlek. Det är en förvaringsplats, en mellanlandning för barn som ingen kan eller vill ta hand om. Så när planet från Israel landade på skånsk mark kunde min lilla kropp äntligen andas ut. Jag var hemma. Jag var trygg, älskad och jag hade fått det alla små barn behöver och längtar efter – ovillkorlig kärlek från två underbara föräldrar.

Drygt tre och ett halvt år senare, 1986, befinner jag mig i mina farföräldrars sommarstuga i Höör. Hela trädgården svämmar över av liljekonvaljer. Farmor njuter av solen och farfar hjälper mig tålmodigt med mitt hamrande i snickarboden. Och så en dag är det dags. Farmor och farfar sätter mig i bilen och vi kör snabbt söderut. Mamma och pappa är på väg hem efter ytterligare en resa till barnhemmet utanför Tel Aviv. Hemma hos mina föräldrar väntar mormor och morfar på oss. Stämningen är upprymd och jag har plockat en bukett liljekonvaljer som jag ska ge till mamma.

Plötsligt rullar bilen upp framför huset. Mina föräldrar strålar av lycka. Snabbt räcker jag över den lilla blombuketten till mamma – men därefter riktas all min uppmärksamhet mot den lilla varelsen i hennes famn. Det är den mest perfekta lilla människa jag någonsin sett. Han är rund å go och från första anblicken älskar jag honom av hela mitt hjärta. På den tiden ville jag att min lillebror skulle heta August. Så blev det inte, men jag älskar honom lika mycket för det.

I dag är min lillebror vuxen. Han är en otroligt begåvad fotograf och han har otroligt svårt att passa tider. Själv är jag ganska pessimistiskt lagd medan min bror är väldigt entusiastisk. Han är en fantastisk människa, bror, son och sambo – och jag är fruktansvärt stolt över honom.

Både jag och min bror är alltså adopterade och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att jag hamnade i just det hem som jag har gjort. Jag minns med värme alla somrar i Brösarp på Österlen. Hur hela tjocka släkten samlades på Torpvägen och jag var det lyckligaste barnet i hela vida världen. Jag minns hur jag och min bror lekte med våra kusiner, klättrade i träd, byggde en stengrotta och badade i havet vid de milslånga stränderna i Haväng. Jag minns Pers väg, gatan där vi växte upp. Jag minns hur vi lekte med grannbarnen. Jag minns julaftnarna, skolavslutningarna i Uppåkra kyrka och jag minns strövarlägren med mina bästa vänner. Jag minns de milslånga rapsfälten som omger byn där jag växte upp och jag vet hur lyckligt lottad jag är.

Under hela min uppväxt tänkte jag aldrig, aldrig någonsin, på att jag såg annorlunda ut på grund av mitt ursprung. Visst, jag hade en stor svart kalufs men jag kände mig alltid lika skånsk som Kal P Dal. Och precis lika svensk som alla mina klasskamrater. Ingen påpekade någonsin att jag såg annorlunda ut och ingen behandlade mig annorlunda på grund av mitt mörka skinn.

Men den tiden är förbi. De senaste åren har jag känt ett utanförskap som jag aldrig har upplevt tidigare. För mina vänner och för min familj är jag samma Martin som jag alltid har varit. Men för vissa delar av samhället är jag i dag en ”blatte”, en ”svarting” som inte borde få finnas. Jag har fått höra att jag borde dra härifrån och att jag är inte är välkommen här. Jag är inte välkommen i mitt eget land längre.

Jag är precis lika svensk som dig och dina partikamrater. Jag håller hårt på svenska traditioner och jag älskar Sverige. Men det är det inte alla som kan acceptera längre. Det är ditt fel, Jimmie Åkesson. Och för det avskyr jag dig och ditt parti av hela mitt hjärta.

Min motivering:

Tallberg houseHur blir man svensk?
Hans Jensen / Foter / CC BY

1. När man läser på olika rasistiska forum, som Avpixlat och Nationell.nu, märker man att det finns en stor rädsla för att våra svenska traditioner ska försvinna om invandringen fortsätter. Personligen tycker jag att det är en löjeväckande tanke. Om jag får barn tänker jag självklart ta vara på alla fina svenska traditioner och fira jul och klä midsommarstången som vanligt. Men, jag tänker även lära mina barn om andra kulturers traditioner och seder. Med andra ord, mångfald berikar och i Sverige finns det plats för alla.

2. Jag är som sagt så svensk som man kan bli. Det är bara till ytan det inte ser ut så. Nu har Sverigedemokraterna lyckats klä av mig en liten liten bit av min svenskhet, min identitet. SD påpekar ofta att integrationen inte fungerar, och i vissa avseenden har vi misslyckats med den. Men jag tycker inte att vi ska stänga vår gränser för det, i stället får vi jobba ännu hårdare med integrationsfrågor. Men det finns ett enormt problem: Om jag som helsvensk börjar känna mig ovälkommen i mitt eget land, hur ska en invandrare då någonsin känna att han eller hon är välkommen hit? Hur ska den personen våga ta del av vårt samhälle? Och hur ska vi kunna integrera människor som känner att de inte har någonting här att göra?

/Martin Linderoth