Gästinlägg av Martin Linderoth

Ett brev jag skickade till Jimmie Åkesson,  jimmie.akesson@riksdagen.se:

Olof S / Foter / CC BY

Året var 1982. Jag antar att mina föräldrar var nervösa, men samtidigt otroligt förväntansfulla. Adoptionsprocessen hade varit lång och nu skulle mamma och pappa äntligen förenas med sin lilla son på ett barnhem utanför Tel Aviv. Inlindad i filtar och med en napp som täckte halva mitt ansikte väntade jag i veckor på att någon, vem som helst, skulle lyfta upp mig, hålla om mig och kalla mig sin. Ett barnhem är nämligen inget ställe för ovillkorlig kärlek. Det är en förvaringsplats, en mellanlandning för barn som ingen kan eller vill ta hand om. Så när planet från Israel landade på skånsk mark kunde min lilla kropp äntligen andas ut. Jag var hemma. Jag var trygg, älskad och jag hade fått det alla små barn behöver och längtar efter – ovillkorlig kärlek från två underbara föräldrar.

Drygt tre och ett halvt år senare, 1986, befinner jag mig i mina farföräldrars sommarstuga i Höör. Hela trädgården svämmar över av liljekonvaljer. Farmor njuter av solen och farfar hjälper mig tålmodigt med mitt hamrande i snickarboden. Och så en dag är det dags. Farmor och farfar sätter mig i bilen och vi kör snabbt söderut. Mamma och pappa är på väg hem efter ytterligare en resa till barnhemmet utanför Tel Aviv. Hemma hos mina föräldrar väntar mormor och morfar på oss. Stämningen är upprymd och jag har plockat en bukett liljekonvaljer som jag ska ge till mamma.

Plötsligt rullar bilen upp framför huset. Mina föräldrar strålar av lycka. Snabbt räcker jag över den lilla blombuketten till mamma – men därefter riktas all min uppmärksamhet mot den lilla varelsen i hennes famn. Det är den mest perfekta lilla människa jag någonsin sett. Han är rund å go och från första anblicken älskar jag honom av hela mitt hjärta. På den tiden ville jag att min lillebror skulle heta August. Så blev det inte, men jag älskar honom lika mycket för det.

I dag är min lillebror vuxen. Han är en otroligt begåvad fotograf och han har otroligt svårt att passa tider. Själv är jag ganska pessimistiskt lagd medan min bror är väldigt entusiastisk. Han är en fantastisk människa, bror, son och sambo – och jag är fruktansvärt stolt över honom.

Både jag och min bror är alltså adopterade och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att jag hamnade i just det hem som jag har gjort. Jag minns med värme alla somrar i Brösarp på Österlen. Hur hela tjocka släkten samlades på Torpvägen och jag var det lyckligaste barnet i hela vida världen. Jag minns hur jag och min bror lekte med våra kusiner, klättrade i träd, byggde en stengrotta och badade i havet vid de milslånga stränderna i Haväng. Jag minns Pers väg, gatan där vi växte upp. Jag minns hur vi lekte med grannbarnen. Jag minns julaftnarna, skolavslutningarna i Uppåkra kyrka och jag minns strövarlägren med mina bästa vänner. Jag minns de milslånga rapsfälten som omger byn där jag växte upp och jag vet hur lyckligt lottad jag är.

Under hela min uppväxt tänkte jag aldrig, aldrig någonsin, på att jag såg annorlunda ut på grund av mitt ursprung. Visst, jag hade en stor svart kalufs men jag kände mig alltid lika skånsk som Kal P Dal. Och precis lika svensk som alla mina klasskamrater. Ingen påpekade någonsin att jag såg annorlunda ut och ingen behandlade mig annorlunda på grund av mitt mörka skinn.

Men den tiden är förbi. De senaste åren har jag känt ett utanförskap som jag aldrig har upplevt tidigare. För mina vänner och för min familj är jag samma Martin som jag alltid har varit. Men för vissa delar av samhället är jag i dag en ”blatte”, en ”svarting” som inte borde få finnas. Jag har fått höra att jag borde dra härifrån och att jag är inte är välkommen här. Jag är inte välkommen i mitt eget land längre.

Jag är precis lika svensk som dig och dina partikamrater. Jag håller hårt på svenska traditioner och jag älskar Sverige. Men det är det inte alla som kan acceptera längre. Det är ditt fel, Jimmie Åkesson. Och för det avskyr jag dig och ditt parti av hela mitt hjärta.

Min motivering:

Hur blir man svensk?

Hans Jensen / Foter / CC BY

1. När man läser på olika rasistiska forum, som Avpixlat och Nationell.nu, märker man att det finns en stor rädsla för att våra svenska traditioner ska försvinna om invandringen fortsätter. Personligen tycker jag att det är en löjeväckande tanke. Om jag får barn tänker jag självklart ta vara på alla fina svenska traditioner och fira jul och klä midsommarstången som vanligt. Men, jag tänker även lära mina barn om andra kulturers traditioner och seder. Med andra ord, mångfald berikar och i Sverige finns det plats för alla.

2. Jag är som sagt så svensk som man kan bli. Det är bara till ytan det inte ser ut så. Nu har Sverigedemokraterna lyckats klä av mig en liten liten bit av min svenskhet, min identitet. SD påpekar ofta att integrationen inte fungerar, och i vissa avseenden har vi misslyckats med den. Men jag tycker inte att vi ska stänga vår gränser för det, i stället får vi jobba ännu hårdare med integrationsfrågor. Men det finns ett enormt problem: Om jag som helsvensk börjar känna mig ovälkommen i mitt eget land, hur ska en invandrare då någonsin känna att han eller hon är välkommen hit? Hur ska den personen våga ta del av vårt samhälle? Och hur ska vi kunna integrera människor som känner att de inte har någonting här att göra?

/Martin Linderoth