Etikettarkiv: rädsla

Krönikor

En höstsaga

        Det var en gång en Mobbare som härTrolljade på Twitter.
Hen var dum, dryg och elak. Överlägset hånade, förlöjligade och kränkte Mobbaren alla som inte tyckte som hen, ivrigt påhejad av en skara medlöpare.

De som utsattes för hens elakheter brukade svara tillbaks eller nonchalera, ignorera och blockera hen när elakheterna blev för svåra att ta. Mobbaren tyckte detta var skoj och skröt gärna inför medlöpare, folk och fä.
De utsatta stöttade och peppade varandra, hoppades att hen skulle lägga av till slut. Men Mobbaren var ostoppbar!

Så fortsatte det månad efter månad. Man kunde höra Mobbarens hånfulla skratt i hela Cyberrymden när hen kränkte människor på nätet.

Tills en kall, mörk kväll i Oktober —
Mobbaren kände sig oövervinnerlig och begick det största Twittermisstaget någon kan göra.

Hen gav sig på den älskligaste av dem alla, den vänaste, mest sårbara, alla twittrares eget lilla hjärtebarn, Twittersessan. Bildligt talat så slog Mobbaren omkull henne, sparkade på hennes hjärta och pinkade på hennes sorg.
Det blev dödstyst på hela Twitter i flera långa sekunder. Det var som om alla hade tappat andan i ren bestörtning. Så hördes ett muller, en dov ton fyllde atmosfären och plötsligt bröt helvetet lös över Mobbaren. Månader av ackumelerad vrede riktades i ett slag mot Mobbaren!
Ve, ve usla Mobbare! Hen kunde inte tro sina ögon. Vad hände? Allt gick käpprätt åt skogen för hen.

Desperat försökte Mobbaren dölja sitt övergrepp, men reagerade alldeles för sent. Skärmdumpningsfén hade varit alert och sparat bevisen på övergreppet för evigheten.
Mobbaren skrek och grät, slet sitt hår och knappade febrilt på alla tangenter. Hen skrev #svpol på varje tweet för att tillkalla sitt medlöparkavalleri, men bara ett litet fåtal kom till hans undsättning. De var chanslösa inför De utsattas ord och snarare stjälpte än hjälpte Mobbaren.
Mobbaren ylade av smärta. Åkallade både sin mor och Internet. Skrek: ”Titta, titta! Se hur onda de är mot mig! Se hur de hatar mig! Hur de ljuger om mig! Jag har inte gjort nåt fel!” Mobbaren tyckte väldigt synd om sig själv.
Men Internet — som har förmåga att se och höra allt — sade till Mobbaren: ”Det du gör mot en av dessa mina minsta, gör du ock mot mig!”

Oj, Internet var verkligen inte glad på Mobbaren, så blev det så att Mobbaren miste helt sin förmåga att mobba. Aldrig mer har hans ord kraft att såra eller skada. Vart hen än sig vänder ska elakheterna falla platt till marken. Aldrig mer kommer någon att ta denne mobbaren på allvar.

Twittersessan då? Undrar du antagligen. Twitters eget lilla hjärtebarn kärleksbombades varje dag och gick en alldeles strålande framtid till mötes.
Slutet gott, allting gott.

Sensmoral; Ingen gillar en mobbare.

Krönikor

Vår underbara anpassningsförmåga

Människan är till sin natur en samarbetande varelse och samtidigt aggressivt beskyddande.
Förmågan att samarbeta och samexistera har varit en förutsättning för vår överlevnad. Att beskydda den egna gruppen har också varit en överlevnadsstrategi. Funkade toppenbra när vi var få på en stor jord.

Nu är vi väldigt många på jorden och gränserna för vad som är den egna gruppen är flytande. Vi ingår i många olika grupper samtidigt, hela tiden.

Det finns de som känner behov av en grupptillhörighet, en gemenskap. Det är helt naturligt. För en del räcker det med kärnfamiljen, skolklassen, idrottsklubben eller en arbetsplatsgemenskap.

För andra finns behovet att vara del av större sammanhang som t.ex. en religion eller en politisk rörelse.
Vi behöver vara del av något, behöver något att samarbeta med och omkring.

De allra flesta av oss ser inga motsättningar mellan de olika grupper vi själva tillhör och andra grupper. Om vi är trygga med och i våra olika grupptillhörigheter så tror jag att vi har lättare att anpassa oss till de förändringar som globaliseringen faktiskt innebär.

De nationella och rasistiska strömningar i Sverige som vuxit fram de senaste decennierna är ett tecken på otrygghet.

Rasister verkar tro att alla som inte tillhör gruppen etniska svenskar är så annorlunda (och sämre) att de inte har samma värde. De upplever ”främlingar” som hotfulla genom sin blotta existens. På nåt sätt är de överlägsna och rädda samtidigt.
Nationalisterna är rasister som drar det hela lite längre. De talar om genstammar, etnoblock och en uppdaterad form av rasbiologi för att försvara sina helt bisarra ideér om att Sverige enbart får befolkas av ett genetiskt homogent folk.
Tankegångarna har hörts förr i historien och mer än en gång har det lett till folkmord.

Det som aldrig upphör att förvåna mig är att dessa personer helt saknar anpassningsförmåga.
Sverige är inte — och har aldrig varit — homogent. Det Grönköpingssamhälle vissa fantiserar om har aldrig existerat. Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin var sagofigurer redan när de skapades.

Sverige är ett månggrupperat samhälle, ett dynamiskt progressivt heterogent samhälle. Om man inte gillar det faktumet så bör man överväga att bosätta sig i en skog med 15 mil till närmsta granne eller så är det bara att acceptera.
De som inte anpassar sig till utveckling riskerar att lämnas hopplöst långt bakefter.

Lovisa Loan Sundman

Artiklar

Rädsla och rasism

Hur uppstår rasism bland människor och vad kan man göra för att motverka rasismen. Carl Johan Rehbinder skrev ett bra inlägg om detta för ett antal år sen som visar hur rasismen har sin grund i rädsla och att nyckeln till att övervinna rasismen är att övervinna rädslan.

*****

”Det vi rubricerar som rasism är oftast inte rasism, utan bara rädsla för det som är okänt. Om jag bara känner mig hemma och trygg bland Hansson, Bengtsson, Lindström, Rask, Lundberg och Grönkvist – Pelle, Kerstin, Bengt, Olle, Gustaf, Inga, Lisa, Kalle och Anna – så är det inte så konstigt att jag kan känna mig otrygg och osäker när min omgivning i allt högre grad består av Ahmed, Singh, Türkmenyi, Ybrahim, José, Rangita m.fl.
Vi känner inte igen oss, vi förlorar orienteringen – och då finns två alternativ:

Antingen skaffar man sig koll på läget, genom att bekanta sig med den nya omgivningen, eller så drabbas man av panik och ropar efter mamma – alltså: man vill att det ska vara som förut; ”bort med allt det här okända som gör mig otrygg”.

Rasism kommer oftast in som en sista utväg, ett slags ideologiskt alibi för att ge uttryck för sin rädsla på ett destruktivt sätt.

[…]

Rasister är fegisar!

Att hålla fast vid en rasistisk världsåskådning bygger främst på en ovilja att kliva över sina egna trygghetsgränser – finare ord för ”feg”. Att vara rasist är sannerligen fegisens väg. Att kasta svepande åsikter omkring sig om ”svartskallar” som i en mening tar alla jobben, och i nästa mening bara vill leva på socialbidrag – det är inte bara fegt, det är korkat också. Hur kan samma förhatliga grupp vara både så lata att de bara vill parasitera på samhället, och samtidigt så flitiga att de tar alla våra jobb?

Det håller inte, det begriper vem som helst.

Kulturella skillnader

Vad som verkligen finns är kulturella skillnader. Men vi gör ett stort misstag om vi tror att skillnaderna följer nationsgränserna. Skillnaderna mellan samhällsklasser är ofta mycket större. En svensk ung gosse från Djursholm, ur överklassen, har förmodligen mer gemensamt med en överklassungdom från Kairo, än med den svenske industriarbetarens söner och döttrar. Vilket i och för sig är ännu en spik i kistan för rasistiska idéer.

Ett problem som detta kan leda till är att vi inte ser de verkliga skillnaderna, eftersom vi tittar alldeles för mycket på det yttre. Hudfärg blir viktigare än samhällsmoral.

Änglar och skitstövlar

Så vad ska vi göra för att övervinna rasismen?

Det finns inga patentlösningar. Inga pennstreck eller mirakelkurer. Det enda vi kan göra är att övervinna våra egna rädslor. Att våga se alla människor som människor, med oanade potentialer. Alla är inte goda. Alla är inte onda. Ingen är enbart ond eller god. Det finns änglar och skitstövlar överallt, oavsett hudfärg och etnisk bakgrund.

Det kanske låter naivt – men jag är övertygad om att den enda verkligt verksamma medicinen mot rasism och främlingsfientlighet är just mötet mellan människor.

Främlingsfientlighet finns ju lika mycket mellan människor från olika städer eller landsändar!

Som stockholmare kan man få utstå mycket spott och spe om man kommer ut på landet, och ofta även tvärtom.

Nyfikenhet och leklust

Så om jag vågar ta fram nyfikenheten lite mer, leklusten lite mer, och rädslan och fegheten lite mindre, så kan det hända att jag vågar möta nya människor i min omgivning, på ett nytt sätt.

Om du är svensk: fråga din tandläkare, eller din lokale butiksägare (som förmodligen heter Zoltan, Elzbieta, Szabó eller Amira) varifrån hon eller han kommer, och ta sen reda på lite mer om det landet.

Om du är invandrare: fråga din svenske bekant varifrån han/hon kommer – har denne växt upp på orten, eller kommer han/hon kanske från någon annan ort? Tag reda på mer.

Nästa gång ni möts kan du referera till något du läst eller sett på TV – och så har ett möte kommit till stånd.
Ett frö har såtts, och snart kan en liten planta växa upp. Och tar vi väl hand om denna planta kan den snart bli stor och stark – ett träd som bär frukt.”

Skrivet av Carl Johan Rehbinder, Juni 2000

*****

Inom projektet Motargument.se citerar, och länkar, vi ofta till bra artiklar vi hittar på nätet. Citaten ur artiklarna är ofta långa. Anledningen till det är att vi vill skapa en databas med bra motargument mot rasism och främlingsfientlighet. För att undvika att det vi länkar till bara försvinner från internet en vacker dag, lägger vi upp de relevanta citaten och faktan här på vår egen blogg också. Ge oss gärna tips om bra artiklar via tipssidan.

Artiklar

Rädslan och Sverigedemokraterna

Denna artikel om Sverigedemokraterna och rädslan är hämtad från den avsomnade bloggen Sd-bluffen, september 2010.

Att Sverigedemokraternas retorik bygger på att skrämma upp folk är inget nytt, men det är lite intressant att analysera partiets kärnväljare. Merparten är män på landsbygden (mindre orter och förorter) med små inkomster. Arbetslöshet och låg utbildning är också kännetecknande för gruppen i stort. I mångt och mycket är det dessa grupper som socialdemokraterna traditionellt haft starkt stöd hos, men som nu byter partilojalitet.

Det finns en inneboende känsla hos många att samhället springer ifrån dem, att utveckling är något som associeras med företagsnedläggningar och neddragningar i samhällsservice. Det finns en längtan tillbaka till ett samhälle där kroppsarbete är högt värderat och arbetarklassen klarar sig bra på grund av att man har jobb och inkomst. Inget av detta är nytt, men analysen ger också fog för framtida oro.

Rädslan som dessa människor känner måste tas på allvar. Det är när arbetslösheten är hög som de största motsättningarna inom ett samhälle förs upp till ytan, antingen mellan exempelvis rika och fattiga eller mellan infödda och invandrare. Integrationen och flyktingpolitiken är inte lika intressant att diskutera när arbetslösheten är låg, för att människor inte känner samma rädsla för sitt eget uppehälle. Därför måste första värnet gentemot främlingsfientlighet och rasism att verka för att alla människor i ett samhälle ska kunna ha ett jobb eller meningsfull sysselsättning, samt en inkomst kopplad till denna. Arbetslöshet är en grogrund för rasism, oavsett var det gäller.

Rädslan för att förlora sitt jobb, att inte lyckas få ett jobb, att inte finna en livspartner, att inte kunna betala räkningarna, är alla exempel på oro som är befogad. Det är detta som politiken måste ta fasta på ifall man på allvar vill verka antirasistiskt. Det räcker inte med kampanjer gentemot de grupperingar som kanaliserar denna rädsla (eg partier med nationell agenda).  Det räcker inte heller med stödåtgärder eller att bara tala väl om landsbygden.

Någon borde ta på sig rollen att på allvar ta dessa människors oro på allvar, att presentera politiska lösningar på arbetslösheten på landsbygden, och att presentera hur man vill hjälpa ungdomar som känner sig förbigångna och vilsna. Vilka politiska partier är beredda att ta upp frågan? Vem är frågan mogen? Nu är det upp till bevis innan det sitter rasister i vårt högsta politiska parlament. Konflikten mellan utveckling i städerna och hopplösheten på landsbygden och i förorterna måste ges en lösning. Snabbt.