Etikettarkiv: kulturarv

I fokus, Krönikor

Kulturkanon – och Jimmie applåderar

Så får då Sverige en kulturkanon, trots alla kontroverser. Sverigedemokraterna är omåttligt stolta. De beskriver resultatet som ”motsatsen till mångkulturalism” och ”en bekräftelse” på deras egen ”öppna nationalism”. De ”råkar” samtidigt säga att kulturministern inte är svensk.

De vill i nästa steg koppla kulturkanonen till medborgarskapet. Den som vill bli medborgare ska kunna rabbla Strindberg, stridsflygplan, pappaledighet, lappkodicillen(!) Lagerlöf, Larsson, Linné och Brunnsvik. (Dementa och intellektuellt funktionsnedsatta också? Eller platsar de kanske inte i Sd:s Sverige?)

Men den som vill koka ned Sveriges identitet, kultur och historia till en homogen berättelse med 100 exempel är ute i tassemarkerna.
Kommitténs ordförande Lars Trägårdh utmanade tidigt de nationella minoriteternas lagfästa särställning, jämförde dem med bandyföreningar och tyckte de kunde ”sända in synpunkter” som ”alla andra”. Det vore illa om han missat hela minoritetspolitiken.

Att han fått hållas visar att det är värre än så. Idén om en kulturkanon är djupt ideologisk. Den bygger på tanken om en samlande, nationell berättelse utifrån en liberal och nationalkonservativ överideologi, har pushats fram av Sverigedemokraterna och finns i Tidöavtalet. Minoritetsfolkens lagreglerade status passar illa i den berättelsen.

Verklighetens kultur och samhälle består av en mosaik av parallella och motstridiga historier. Rösträttskampen krockar med erfarenheten från dem som fick rösträtt 1959. Historien om växande välstånd motsägs av tvångssteriliseringarna. Forskningsnationen Sverige krockar med lobotomi och hysteridiagnoser. Berättelsen om gruvorna krockar med rösterna från dem som fördrevs. Den långa fredens erfarenhet kontrasterar mot erfarenheten av flykt undan krig, de kända konstnärerna mot dem som fallit i glömska.

Det dialektiska synsättet är motpolen till en kanon. Motsatsernas spel, utrymmet att säga ”det gällde inte alla” när någon pratar folkskolereformen. Vi har inte vävt in de parallella berättelserna i den nationella självbilden. De måste få näring, få fortsätta motsäga varandra, avslöja obekväma sanningar och för guds skull slippa rangordnas.

SVT:s ”Sveriges historia”, Nordiska Museets ”Nordbor”, biblioteks och studieförbunds verksamhet är utmärkta exempel på hur man kan göra.
I auktoritärt präglade stater ser vi motsatsen. Florida förbjuder nu viss litteratur i skolorna, som ”Anne Franks dagbok” och romaner om USA:s rasistiska historia. Offentliga monument tas bort. HBTQI raderas ur undervisningen. Den elev som ritar två mammor ska skyddas mot ”olämplig kunskap”. Trump avfärdar oönskad forskning med det historiskt viktiga medborgarrättsrörelseanknutna ordet ”woke”. Han vill se sagoboken ”The king against the plot”, med sig själv i hjälterollen, ”i varje barns klassrum”. Segraren skriver historien. Något av de viktigaste i ett auktoritärt statsbygge är makten över berättelserna, kulturen, det som danar den nationella självbilden. Det vet Trump.

I det ljuset kan vi se Sverigedemokraternas och Trägårdhs kulturkanon. Minoritetspolitiken är redan utmanad. Sd som är mot mångfald, islam och HBTQI-rättigheter, applåderar. Idén om att ersätta en dialektisk historiesyn med en homogen är djupt politisk.

Att verk, händelser och uppfinningar som ingår i kulturkanonen ska vara minst 50 år gamla, råkar dessutom elegant placera hela listan i tidsepoken före minoritetspolitiken, HBTQI-politiken, de stora psykvårdsreformerna och före den flyktingvåg som präglade det moderna Sverige och gjorde islam till vår näst största religion. De berättelserna och milstolparna hamnar utanför. De erfarenheter av rasism som ändå lyfts, ses i retrospektivt ljus, som i en svunnen dåtid. Det passar Sverigedemokraterna som handen i handsken.

Inget av detta motsäger att elever och studenter bör läsa Moberg, Strindberg, Lagerlöf, upptäcka museerna, biblioteken, undervisas om kultur och historia. (Regeringens nedmontering i den frågan kräver en egen artikel.) Bra läromedel och duktiga lärare ska ge alla en grundläggande plattform av allmänbildning.

En kulturkanon är dock något annat. Som demokrat vrider jag mig inför idén att låta 100 händelser och verk forma en homogen stomme för berättelsen om vår nation. Att minoritetsföreträdarna dömer ut resultatet som ”fortsatt förtryck”, ”nationalistiskt uppfostringsprojekt” och att Trägårdh närmast instämmer i det sistnämnda, säger en hel del. Att oberoende bedömare beskriver den som en ”triumf” för Sd, som med sina nazistiska rötter alltid vurmat den storsvenska nationalismen, borde få alla varningsklockor att ringa.

Erfarenheten av selektiv historieskrivning är dåliga. Låt oss inte hamna där igen.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Recensioner

Recension: Anteckningar från kulturkriget

Sociala, kulturella och icke-ekonomiska frågor som rör humanitär invandring, identifikation och religion får allt större betydelse och uppmärksamhet efter 2015 års flyktingsituation. Tidigare skrev jag recension om boken ”Sverigevänner” av Jonathan Lundberg. Den handlade om ”nätkriget” och om det som kallats för ”kulturkriget” — att den politiska debatten i Sverige förändras. En ny bok som kommit nu, beskriver den utvecklingen: ”Anteckningar från kulturkriget” av Andreas Johansson Heinö, verksam på Timbro. 

Heinös bok handlar framför allt om vad begreppet kulturkrig innebär och hur olika politiska aktörer som socialister och konservativa agerar i samhällsdebatten. Boken tar upp aspekter som migration, mångkultur, svenskhet, nationalism, liberalism och mycket annat. När det kommer till rasism så skriver Heinö till en stor del om Sverigedemokraternas utveckling. Här menar författaren att SD egentligen inte har gjort något ideologiskt skifte eftersom partiet har kvar tidigare ambitioner på sin agenda, inklusive att på ett rasistiskt och kulturistiskt sätt göra det svårare för människor att kunna bli svenskar. Rasismskandalerna förekommer fortfarande och SD även idag ett parti som ser mångkulturen och invandringen från i synnerhet muslimska länder som ett existentiellt hot mot nationen. 

En annan viktigt och intressant poäng med boken är hur Heinö beskriver begreppet identitetspolitik, inte minst med tanke på att begreppet ofta tenderar att tolkas som något ”vänster”. Det beror på begreppet identitetspolitik är mångfacetterad och författaren ger olika exempel på hur olika rörelser med olika ideologier har använt sig av identitetspolitik och kommunikation om identifikation. På det sättet framgår i boken hur identitetspolitik kan vara olika, att den till exempel både kan vara rasistisk och anti-rasistisk. Författaren själv menar att stora delar av kritiken mot identitetspolitiken är befogad eftersom aspekter som hudfärgsbaserad kvotering är befängd liksom att etniskt avgränsade ”satsningar” och ”projekt” ofta har dåliga och kontraproduktiva resultat. 

Heinö menar bland annat att identitetspolitiken har varit nödvändigt för olika minoritetsgrupper att kämpa för sina rättigheter samt agera emot förtryck. Ett exempel på det är rörelsen Black Lives Matter som enligt författaren attackerar hjärtat av de västerländska demokratierna och väcker existentiella frågor om tillhörighet och jämlikhet eftersom det även handlar om vilka normer och bilder som bör tillåtas i det offentliga rummet. Heinö menar också att antirasistiska rörelser som BLM tenderar dock att rymma motstridiga ideal och ibland oacceptabla metoder som våld, ”gatans parlament” och synsätt att ”dom andra” som vita bär en kollektiv skuld. 

Mycket av boken handlar även om statens funktion, liksom när det kommer till nationalstaten. Här menar författaren att ur ett minoritetsperspektiv har nationalstaten varit både det bästa och det sämsta som har hänt eftersom dess funktion har å ena sidan handlat om att bedriva intolerans, förtryck och rasism samt å andra sidan att tillämpa minoriteters rättigheter, mångkulturell policy och främja tolerans. Det är därför som minoritetsrättigheter är så centrala i en liberal och konstitutionell demokrati för att majoritetens omedvetna eller medvetna viljan till förtryck ska kunna hindras. 

Författaren poängterar också att aktörer som är emot nationalism, populism och rasism måste bli bättre på att både bemöta motståndarna samt extremisterna och även utforma bättre visioner, politik och lösningar. Inte minst genom vikten av författningspatriotism och bättre integrationsåtgärder.

En av bokens främsta styrkor är att den förklarar varför det politiska ”kulturkriget” är skadligt och farligt för öppna och demokratiska samhällen. Boken bör läsas av alla som är antirasister i Sverige för att förstå bättre om vad som sker och vad som bör göras under 2020-talet. 

Boken finns att köpa hos Timbro förlag.

Krönikor

När du hör ordet kultur…

Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.

”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Så lyder ett citat som ofta tillskrivs Hermann Göring.

Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.

Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.

De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.

Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.

SD och monokulturen

På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.

Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.

Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.

De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.

Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:

Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker  anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)

Jimmie Åkesson 2016. Upphovsmakare: Sverigedemokraterna. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.

SD kontrollerar kulturen

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.

Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:

I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)

Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet!
Men i nästa andetag:

Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)

Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.

På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för  Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.

I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans

Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)

Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.

Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.

Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.

Så vad gör du, när du hör ordet kultur? 

Mer att läsa:

Sverigedemokraternas filmpolitik

SD ville kalla SVT-chefer till riksdagen, Aftonbladet i februari 2020.

”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018  

”Så blev begreppet ‘menskonst’ ett politiskt slagträ” – kulturartikel på svt.se från september 2019

Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Är ”etnicitet” det nya ”ras”?

2 kommentarer

I Sverige talar vi sällan om ”ras”. I andra länder, t ex USA, talas det bara om ”ras”, då man ska definiera människor. Det är sedan ganska länge klarlagt att indelning av människor i ”raser” tillhör historien. I Sverige använder vi oftast ordet ”etnicitet” när vi vill definiera människor utifrån ursprung. Men är det bättre? Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”? Svaret är både ja och nej.

Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”ras”. Ordet har sitt ursprung i medeltidsfranskans ”race” och definieras som ”människor av gemensamt ursprung”,  tidigare ”razza” (”ras”, ”stam”, ”härkomst”, ”familj”). Etymologer bestrider att ordet har sitt ursprung i latinets ”radix” (”rot”), men att ordet kan ha haft betydelse vad gäller definitionerna ”stam” och ”nation”. Den moderna betydelsen, ”en av de stora indelningarna av människosläktet baserat på fysiska särdrag”, härrör från slutet av 1700-talet, närmare bestämt 1774. (Källa: Online Etymology Definition)

Kort historik om ”ras” och rasism

Under kommande århundraden gjordes många ”vetenskapliga” försök att definiera och klassificera s k rastyper. Man brukar tala om åren 1850-1945 som rasbiologins era. Under denna period rådde konsensus om hur människor skulle definieras och klassificeras utifrån biologiska faktorer.

Chart to describe Nuremberg Laws of 15 September 1935 and the respective regulation of 14 November 1935. The ”Nuremberg Laws” established a pseudo-scientific basis for racial identification. Only people with four non-Jewish German grandparents (four white circles in top row left) were of ”German blood”. A Jew was defined by the Nazis as someone who descended from three or four Jewish grandparents (black circles in top row right). In the middle stood people of ”mixed blood” of the ”first or second degree.” A Jewish grandparent was defined as a person who was ever a member of a Jewish religious community. Also includes a list of allowed marriages (”Ehe gestattet”) and forbidden marriages (”Ehe verboten”).

Begreppet ”ras” har gett upphov till företeelsen ”rasism”, som innebär att det finns en utbredd uppfattning om att vissa ”raser” är bättre och andra är sämre. I ljuset av detta har vi företeelserna ”rasbiologi”, ”rashygien” och ”eugenik”. Under rasbiologins era var det bland såväl forskare som gemene man nödvändigt att ”rasen” skulle hållas ren. Detta innebar i praktiken att människor från olika ”raser” skulle hindras att få barn. Detta säkerställdes främst i västerländska samhällen (och spred sig till kolonialimperierna och resten av världen) genom officiell lagstiftning eller social stigmatisering så långt in som på andra hälften av 1900-talet.

Exempel på s k raslagar i modern tid är apartheid i Sydafrika (1948 till början av 1990-talet) och de amerikanska raslagarna (som officiellt avskaffades under 1960-talet). Trots att s k raslagar har avskaffats innebär det inte att rasismen, och den strukturella diskriminering som följer med den, har upphört.

Vad är ”etnicitet”?

Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”etnicitet”. Ordet härrör från senlatinets ”ethnicus” och grekiskans ”ethnikos”, som betyder ”av/för en nation/nationell”. Grekiskans ”ethnos” betyder ”grupp människor som bor tillsammans; nation, folk, stam”. (Källa: Online Etymology Definition)

Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer, såsom språk, gemensamt och historiskt kulturarv och gemensamt ursprung. En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella, inte biologiska, särdrag. Kulturella särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion. (Källa: Thoughtco.com)

Med begreppet ”etnicitet” finns förutsättningar för människor att känna sig hemma i flera ursprung. Vi talar om svenskamerikaner, svenskkurder och svenska muslimer, svenska romer eller svenska judar. Det är också viktigt att skilja mellan en persons etniska tillhörighet och hens etniska bakgrund, eftersom en persons identitet och gruppgemenskap kan förändras över tid.

Genom historien har begreppets betydelse skiftat från biologi till socialt arv. Eftersom ”etnicitet” inte är avhängigt biologi innefattar t ex ”etniska svenskar” adopterade, invandrare och konvertiter.

Hundar kan definieras och klassificeras i ”raser”. ”Leading Breeds of Dogs” av F.E. Wright (1910) är hämtad från Webster’s New Illustrated Dictionary. Attribution: Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)

Är ”etnicitet” det nya ”ras”?

Jag återkommer nu till frågeställningen i inledningen av artikeln:

Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”?

Jag svarade ”både ja och nej” på frågan. Anledningen till det är att många människor inte ser skillnad på begreppen. Medan ”ras” är avhängigt biologiska faktorer, så är ”etnicitet” avhängigt sociologiska och kulturella faktorer. ”Ras” är ett begrepp som gett upphov till ”rasismen”, vilken syftar till att hierarkisera människor utifrån biologiska förutsättningar. I begreppet ”etnicitet” innefattas andra faktorer, t ex språk, tradition, religion, geografiska områden och/eller ursprung.

Många är av åsikten att man kan undkomma anklagelser om rasism genom att byta ut ordet ”ras” mot ”etnicitet”. Detta stämmer inte. Det är nödvändigt att vi tar reda på de olika innebörderna av begreppet innan vi börjar använda oss av dem. Först därefter kan vi använda oss av uttryck som t ex ”etnisk svensk”. I det begreppet innefattas inte bara människor som ser ”typiskt svenska ut” (den gamla rasbiologin). Det är en falsk föreställning, i vilken vi har ersatt ordet ”ras” med ”etnicitet”.

Och ja, du är rasist om du uttrycker fördomar om andra etniciteter, diskriminerar mot bakgrund av etnicitet, eller har föreställningar om att vissa etniciteter är bättre an andra.

Så ja, för en del av oss är ”etnicitet” det nya ”ras”. Och det är inte ett dugg bättre.

Och nej, för en del av oss är ”etnicitet” inte det nya ”ras”. För de av oss som förstår skillnaden mellan begreppen är det helt OK att använda begreppet ”etnicitet”.

Problemet är att det är vanskligt att använda begreppet ”etnicitet” mot bakgrund av att många uppfattar ”etnicitet” som definition och klassificering av människor utifrån biologiska faktorer. Vi riskerar att ordet ”etnicitet” förbrukas. Hur löser vi det?

Genom mer folkbildning och upplysning.

Featured image attribution: J. C. Prichard: skulls from different races; 1826 Copyrighted work available under Creative Commons Attribution only licence CC BY 4.0 http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

Myter

Ann Heberlein och myten att kyrkklockor ”inte har ett andligt budskap”

Ann Heberlein påstod nyligen i en artikel i SVD att böneutrop strider mot religionsfriheten.  I den artikeln definieras religionsfrihet som rätten att slippa religion offentligt. Dessutom påstår Heberlein att kyrkklockorna, till skillnad från böneutropen, är utan religiöst budskap. I två artiklar ska vi bemöta dessa myter.

I den förra artikeln bemötte jag påståendet att religionsfriheten är friheten att slippa religion i det offentliga rummet. Det påstår nämligen Heberlein.

Men Heberlein är inte konsekvent. När hon menar att man ska ha rätt att slippa möta religion i det offentliga rummet pratar hon om att hon vill ha rätt att slippa höra muslimska böneutrop. Kyrkklockor anser hon ska ha rätt att ringa på som vanligt – eftersom de inte har ett ”andligt budskap”.

Kyrkklockors budskap

Ann Heberlein påstår i sin artikel att  kyrkklockor inte har ett andligt budskap.

 ”Till skillnad från kyrkklockor innebär böneutrop inte bara en uppmaning till bön – nej, böneutropet är bön. I den bön som proklameras från minareter, sägs att ”Gud är stor, jag vittnar om att det inte finns några andra gudar än Gud” och ”jag vittnar att Muhammed är Guds profet”. Det uttalade syftet med böneutrop, är att både troende och icketroende ska få ta del av islams andliga budskap. Böneutrop går alltså inte att jämställa med de kristna kyrkornas klockringning.”

Ack, ack ack. Vi lever i en religiöst sett analfabetisk tid. Dessutom är historiekunskapen ganska låg i Sverige. Svensken i gemen vet ganska lite hur människor fungerade förr i tiden. Speciellt om det rör religion.

Traditionellt sett har kyrkklockor alltid varit sprängfyllda med budskap. Budskapet har varit att man ska hylla och frukta Gud. Att visa att den kristna Guden styr och att hålla det onda borta. Ofta har budskapet också varit att man ska frukta och lyda den världsliga staten.

Detta är grundläggande kunskap i kyrkorummets historia.

Hålla det onda borta

Mycket av den kristna kyrkans teologi förr handlade om att hålla det onda borta, med dop, nattvard, amuletter och bön skulle man hålla det onda stången. Kyrkobyggnaden konstruerades som en fristad, då man trädde in skulle man lämna det onda bakom sig i kyrkans förhall och träda in i det rena kyrkorummet.

Klockorna höll demonerna och det onda borta.

Kyrkklockorna, som kallades ”Guds basuner”, kunde höras en mil eller mer.

– Klangen av kyrkklockor är ett levande kulturarv, som vi hör dagligen men sällan reflekterar över, säger Petter Ljunggren. Nu berättar vi hur de tillverkades, döptes, fick hjälp av böner, runor och magiska bilder för att skrämma medeltidens demoner med sin klang och kalla de troende till kyrkan. (källa)

Ett exempel på detta är att man ofta brukade ringa med klockorna då det åskade.

”The practice of ringing church bells to dissipate lightning storms and prevent their deleterious effects had a long tradition in Europe and had been a concomitant to the general belief in the diabolical agency manifested in storms. … Typical inscriptions on church bells described their powr to ”ward off lightning and malignant demons”; stated that ”the sound of this bell vanquishes tempests, repels demons, and summons men,” or exhorted it to ”praise God, put to flight the coulds, affright the demons, and call the people”; or noted hat ”it is I who dissipate the thunders.” (Cohen, I. Bernard (1990). Benjamin Franklin’s Science. Harvard University Press. p. 119. )

Klockornas budskap

Vill man se vilket budskap klockringningen traditionellt sett haft kan man läsa vad som står på olika kyrkklockor runt om i världen eller i Sverige. När klockmakarna göt klockor förr i tiden skrev de nämligen ofta in vilket budskap klockorna skulle förmedla på dem när de göt dem. Och detta skedde långt in på vår tid.

På Rödöns lillklocka, gjuten under kung Gustav den 5.e regeringstid under 1900talets början  står texten:

”I kristen tro och redlig vandel går vägen över gruset mot höjden. Så länge vi frukta Gud, ära konungen och icke förgäta fädrens maningar och gärningar skola Rödöns klockor ringa för ett lyckligt och fritt folk i älskad hembygd. Gläds min själ.”

På kyrkan i Norrbo, Hälsingland från 1500-talets sista år, kan man läsa att klockans syfte är att uppväcka människan till att höra Guds ord.

”KLOCKAN ÄR THER TIL GIORD TIL
UPVECKIA MENNISKIAN AT HÖRA GUDZ ORD. ANNO DOMINI 1595”,

Näshults storklocka är från Oskar den andres tid, 1800-talets sista år. Den klockan sjunger ”skaparens ära”…

”Jag manar till heliga fester
härligt med lockande ljud
kommen till kyrkan, I gäster
klädda i helgedagsskrud.
Skaparens ära jag sjunger
kraftigt med tunga och malm.
Stäm då med lefvande tunga
in i min fästliga psalm.”

Kyrkklockor har ofta sådana budskap även om det också är vanligt förekommande att namnen på de som donerade kyrkklockorna står skrivna på klockan. Men att klockorna hade ett budskap var utan minsta tvivel. På medeltiden men även under den protestantiska tiden.

Mellanklockan i Lunds domkyrka är från 1774. På den kan man läsa:

NÄR MAN I TIDENS BOK
SKREV SJUTTONHUNDRAFYRA
OCH SJUTTIO DERTILL, FRÅN
VÅR FÖRSONING DYRA:
JAG STÖPTES OM PÅ NYTT
OCH ÖKTES TILL MIN VIKT,
FÖR ATT MED HÖGRE RÖST,
PÅMINNA DIG MIN PLIKT.
UPPMÄRKSAM VID MITT
LIUD, DU PLÄR LÄTTSINNIGT
FRÅGA
OM DÖDEN INBROTT
GJORDT? OM VÅDELD BÖRJAT
LÅGA?
OM GUDSTIENST ÄR FÖR
HAND? OM DOMPREDIKAN
SKER?
OM UPPROR ÄR I LAND? OM
LIKFÄRD SIG FRAMTER?
LYSS HELLRE TIL OCH LÄR,
AF MINA GÄLLA THONER
HUR DÖD OCH DOM ÄR NÄR,
DIG INGENDERA SKONER.

Intresserade rekommenderas att botanisera i Riksantikvarieämbetets samling av skriftserien ”Sveriges kyrkor”. Där kan man läsa vad som står inskrivet i Sveriges olika kyrkklockor.

På detta kanske Ann Heberlein skulle svara att ”folk idag inte kopplar samman kyrkklockor med något budskap”.

Jag tror att många troende kristna i svenska skulle protestera ljudligt. För troende är kyrkklockorna en del av gudstjänsten och i allra högsta grad något med ett religiöst och andligt budskap.

Visst har både böneutropet och kyrkklockorna ett budskap. Ann Heberlein har rätt att de innebär att ett andligt budskap sprids i det offentliga rummet. Men hon har helt fel när hon påstår att det är annorlunda för klockorna i Svenska kyrkans kyrkor.

Artiklar, I fokus

Folkhälsan hos Sveriges nationella minoriteter

År 2000 införde Sverige en minoritetspolitik, vilket innebar att de fem nationella minoriteterna erkändes som nationella minoriteter. Detta gjordes mot bakgrund av att den svenska regeringen ratificerade Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen (SOU 1997:193; SOU 1997:192; prop. 1998/99:143, s. 10–28; prop. 2008/09:158, s. 28).

Sverige har fem erkända nationella minoriteter

De fem nationella minoriteterna i Sverige är:

Motargument har tidigare gjort djupdykningar i var och en av minoriteterna. Om du följer länkarna på var och en ovan genom att klicka på ordet kan du läsa de artiklarna.

Den romska flaggan, O styago le romengo på romani, skapades 1933 av Uniunea Generala a Romilor din Romania, den romska generalförsamlingen, men godkändes inte förrän så sent som 1971 av representanter på den första kongressen i London 1971. Flaggan som är delad i blått och grönt, vilket står för himlen och jorden, är belagd med ett rött hjul (chakra) med 16 ekrar. Detta hjul symboliserar den kringresande traditionen hos romer.

En av de mänskliga rättigheterna är rätten till hälsa, vilken innefattas i den svenska minoritetspolitiken. Den 1 januari 2010 började lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk gälla.

Syftet med den nya minoritetspolitiken var:

  • att ge skydd för de nationella minoriteterna
  • att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande
  • att stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande

Vid tiden för ratificeringen av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråkskonventionen erkändes samiska, meänkieli, finska, romani chib och jiddisch som nationella minoritetsspråk.

I artikel 5 av ramkonventionerna kan vi lära oss att nationella minoriteter har en identitet baserad på religion, språk, traditioner och kulturarv.

I Svenska Dagbladet 15 januari 2005 lanserades ett förslag på en flagga som skulle kunna representera svenska judar. Flaggan är designad av Natan Zlotnik. I tidningsrtikeln uttrycker han sin önskan om att kunna hissa en flagga under judiska högtider, men han kände att den svenska flaggan, med korset, inte passade för det ändamålet. Initiativet verkar ha kommit från konstnären själv och flaggan har än idag inte officiell status.

Kriterier för att erkännas som nationell minoritet

Vad krävs då för att en minoritet ska erkännas som nationell minoritet? Enligt proposition 1998/99:143, ”Nationella minoriteter i Sverige”, ska följande fyra kriterier uppfyllas:

  1. Grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning i samhället. Gruppbestämningen kan inte enbart göras efter gruppens numerära antal utan här måste också gruppens struktur och sammanhållning vägas in och belysas.
  2. Religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet. Endast ett av de uppräknade särdragen måste föreligga men de särdrag som gruppen uppvisar måste i något väsentligt avseende skilja den från majoriteten.
  3. Självidentifikation. Den enskilde såväl som gruppen ska ha en vilja och strävan att behålla sin identitet.
  4. Historiska eller långvariga band med Sverige. Regeringen anser inte att det är möjligt att dra någon absolut gräns i år mätt. Regeringens bedömning är att endast minoritetsgrupper vars minoritetskultur har funnits i Sverige före sekelskiftet uppfyller kravet på historiska eller långvariga band.

Det samiska folket bor i fyra länder och har ingen egen nationalstat, men den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986. Den gemensamma flaggan är från 1986. Då godkändes den av av det Nordiska Samerådet vid en konferens i Åre.

Då den nya minoritetspolitiken bl a innefattar folkhälsopolitik utformade Folkhälsomyndigheten en ny rapport. I den går det att läsa följande om de nationella minoriteterna:

Resultaten visar att hälsosituationen är olika för de nationella minoritetsgrupperna och urfolket även jämfört med majoritetsbefolkningen. Den judiska gruppen beskriver till exempel ökande av oro och rädsla inför hot och våld. Romerna nämner utanförskap, ojämlika livsvillkor och dåliga levnadsvanor som stora ohälsofaktorer. Tornedalingarna ser ohälsa bland annat kopplat till att språket meänkieli håller på att försvinna. Samerna beskriver en oro för den psykiska ohälsan hos de unga samerna, särskilt renskötande unga män. Även i den sverigefinska gruppen finns en oro för den psykiska ohälsan.

Rapporterna om de nationella minoriteters hälsa visar på att hälsofrämjande arbete är livsviktigt

I rapporten, kallad ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, framförs förslag på hur man ska arbeta med att förbättra hälsoutvecklingen hos de fem nationella minoriteterna.

På uppdrag av regeringen 2015 påbörjade Folkhälsomyndigheten arbetet med att skapa förutsättningar för att skapa en lika god och jämlik hälsa hos de fem nationella minoriteterna som hos majoritetsbefolkningen. För att få bästa möjlighet till ett gott resultat arbetar Folkhälsomyndigheten i samråd med representanter för minoriteterna.

Sverigefinländarnas delegation beslutade i söndags om att ha en egen flagga. Det var under Sverigefinländarnas delegations årsmöte 29 mars som man valde vinnaren i den tidigare flaggtävlingen. Det blev densamma som fick flest röster i folkomröstningen till sverigefinnarnas flagga. Flaggan är designad av Andreas Jonasson.

Hälsan, och ohälsan, ser olika ut för de nationella minoriteterna

Rapporten berättar att hälsosituationen för minoritetsgrupperna är olika, även i jämförelse med majoritetsbefolkningen.

Ur arbetet, som utförs i samråd med representanter för minoriteterna, har Folkhälsomyndigheten tagit fram förslag för hur hälsosituationen hos minoriteterna kan förbättras och följas upp. Karin Junehag Källman, utredare och projektledare för uppdraget på Folkhälsomyndigheten säger:

Vi ser också ett stort behov av forskning och utveckling för att öka kunskapsläget om hälsosituationen bland minoritetsgrupperna.

Tornedalsflaggan, eller Meänmaan flaku på meänkieli, hissades officiellt för första gången 15 juli 2007 på flaggstänger vid de före detta tullstationerna i svenska respektive finländska Övertorneå kommuner. Flaggan, som är ritad av Herbert Wirlöf, antogs av föreningen Meänmaa vid bildandet den 5 juni 2007.

Slutrapporten från Folkhälsomyndigheten, ”Samråd och dialog med nationella minoriteter och urfolk i syfte att förbättra förutsättningarna för gruppernas hälsa”, publicerades den 20 november 2017.

2014 års rapport och åtgärdsförslag

I rapporten 2014, ”Samråd med Sveriges nationella minoriteter” föreslogs bl a följande åtgärder i syfte att främja hälsoutvecklingen hos de nationella minoriteterna:

Romer:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Lära av pågående arbeten och undersöka samarbetsmöjligheter.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna romska kulturen.
  • Sätta ett särskilt fokus på barn och unga.

Judar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete. Under de senare åren har samrådet inom ramen för uppdraget skett löpande med företrädare från judiska församlingen.
  • Utveckla rapporteringen utifrån den judiska gruppens behov. I utformningen av enkät- och intervjufrågor har Folkhälsomyndigheten löpande haft samråd med företrädare för de judiska organisationer som tilldelats statsbidrag.

 Samer:

  • Utreda frågan om ett samiskt kunskapscentrum.
  • Bilda ett samrådsforum.

Sverigefinnar:

  • Bilda ett samrådsforum.
  • Synliggöra hälsofrämjande faktorer och förankra hälsobegreppet i den egna kulturen.
  • Ha särskilt fokus på barn och unga.

Tornedalingar:

  • Bilda en referensgrupp för fortsatt dialog och arbete.
  • Utveckla ett förslag till en pilotstudie.

2017 års rapport och åtgärdsförslag

I slutrapporten från november 2017 antogs följande åtgärder för att driva det hälsofrämjande arbetet med de nationella minoriteterna framåt:

Romer:

  • Genomföra en pilotenkät till ett romskt nätverk eller organisation.
  • Fortsätta samråden vilket för de romska organisationerna är en primär tillits- och förtroendefråga.
  • Genomföra en kvalitativ uppföljning av hälsosituationen, i form av intervjuer med romer, vilket kan genomföras i samband med Stockholms länsstyrelses lägesrapport om romsk inkludering som ska publiceras hösten 2018.

Judar:

  • Fortsätta samråden utifrån relevanta områden.
  • Fördjupa problemanalysen inför eventuellt kommande enkäter och intervjuer.
  • Under 2018/2019 genomföra enkäter och intervjuer med den judiska gruppen med analyser, förslag till åtgärder och rapporter om resultaten.

Samer:

  • Samråden mellan Folkhälsomyndigheten och Sametinget fortsätter, en gång per år, och om möjligt gemensamt med Socialstyrelsen. Om det behövs kan ytterligare möten arrangeras.
  • Det behövs arenor för att möta fler grupper och organisationer bland samerna. Syftet är att öka förankringen av myndigheternas arbete generellt, och av en eventuell enkät som följer upp hälsan hos samerna.
  • Processen med förslag till enkät fortsätter och håller samrådsprocessen mellan myndigheterna levande.
  • Olika myndighetsinitiativ bör samordnas. Sametinget ansvararför detta och Folkhälsomyndigheten kan underlätta där det behövs
  • Folkhälsomyndigheten följer arbetet med samisk hälsa i de fyra nordligaste regionerna.
  • Fortsatt dialog med Umeå universitet, tillsammans med Sametinget, om den föreslagna hälsostudien, Haldi.
Sverigefinnar:
  • Samordna samråden med flera myndigheter, till exempel Socialstyrelsen.
  • Skapa möjlighet att delta i samrådsmöten med flera myndigheter eller aktörer samtidigt, antingen tillsammans eller i separata möten på samma dag.
  • Förslagsvis ha samrådsmöten med ett föru tbestämt ämne inom området hälsa och mötena skulle kunna genomföras två gånger per år (vår och höst).
  • Utreda möjligheten att samordna dialogen med andra aktörer till exempel Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), landsting, regioner och kommuner.
Tornedalingar:
  • Försöka samordna dialogen med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och tornedalingarna där det är möjligt.
  • Fortsätta utveckla metoder för uppföljning av hälsan i minoriteten.

Off topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara jude, same, rom, sverigefinne eller tornedaling OCH svensk samtidigt.

För den som vill fördjupa sig i Folkhälsomyndighetens rapport finns den här.

För den som är intresserad av att läsa om Folkhälsomyndighetens tidigare uppdrag som berör nationella minoriteter och minoritetsspråk går det att finna här.

Ytterligare läsning om nationella minoriteter och minoritetsspråk:

Om nationella minoriteter

www.minoritet.se

Institutet för språk och folkminnen

Om nationella minoriteter hos Regeringskansliet

Diskrimineringsombudsmannen (DO)

Sametinget

Artiklar

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratar högst och oftast om det svenska kulturarvet. För många framstår detta som relativt harmlöst – varför skulle det vara problematiskt med folkdans i förorterna eller skapandet av en kulturarvsfond?  Det finns dock skäl att vidare belysa Sverigedemokraternas kultur- och kulturarvspolitik och att skärskåda de ideologiska fundament på vilka den vilar. Kulturarvspolitik är just politik och måste sättas i en kontext och ses mot det specifika partiets ideologiska grundvalar (det är till exempel ingen slump att Socialdemokraterna vill prioritera det industriella kulturarvet).

Ett bra exempel på sådan aktsamhet är sprungen ur den akademiska profession som kanske tydligast berörs av kulturarvspolitiken; arkeologin. I sin artikel ’A Spectre is haunting Swedish archaeology – the spectre of politics’ (2011) uppmanar Anders Gustafsson och Håkan Karlsson de yrkesutövare som berörs av kulturarvspolitiken att inte okritiskt välkomna Sverigedemokraternas löften om höjda anslag. De gör det för att de ser den ideologiskt drivna motivationen bakom Sverigedemokraternas vurm för kulturarvspolitiken och vilka konsekvenser ett naivt välkomnande från Sveriges kulturarvsarbetare kan få. Denna vaksamhet är viktig och något som det behövs mer av.

Kultur är det nya ”ras”

Sverigedemokraternas beskrivning av sin politik följer en gemensam utveckling hos många nationalistiska partier där fokus skiftat från en betoning av ras och etnicitet till kultur. Sverigedemokraterna medger till och med, enligt devisen att det är bättre att förekomma än att förekommas, att den nationella kulturen förändras över tid. Något som är okej bara förändringen skedde för längesedan. Det är en halvmesyr till analytisk eftergift som endast visar på att inte ens SD kan blunda helt inför att forskningen kring samhällen och kulturer utvecklats sedan Johann Gottfried Herders dagar.

Skrapar man lite på ytan blottläggs det faktum att hudfärg, hårfärg och efternamn alltjämt är av avgörande betydelse för huruvida en person ses som en del av folket och ’folkgemenskapen’. Detta blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot annat än bara de mest välpolerade policydokumenten. Det är ett parti vars nuvarande ledare i början av sin politiska bana förmedlade slagord som ’Sverige åt svenskarna!’ och där andra absoluta förgrundsfigurer bland annat hävdat att judar och samer inte är svenskar. I Sverigedemokraternas idévärld förblir ett kategoriserande baserat på etnicitet till syvende och sist det som avgör om din svenskhet och lojalitet mot nationen ständigt kommer ifrågasättas eller inte. Kulturarvspolitiken är en förlängning av denna ideologiska kärna.

Blod och jord

Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Kort sagt representerar kultur- och kulturarvspolitiken ännu ett område där SD söker definiera vilka som ingår i den svenska nationen och vilka som är en del av den mytomspunna ’folkgemenskapen’. Det är en typ av blod-och-jord-tänkande som av SD ses som nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla samman. Det är viktigt att opponera sig mot dessa tankefigurer.

Arno Breker, ”Die Partei”

Det är fullt möjligt att fascineras av de umbäranden människor i Sverige har fått utstå genom århundraden (och att vilja bevara spåren av detta) utan att se gemensamma anor till 1600-talets bondesverige som en förutsättning för att kunna samexistera år 2017. Ett löjligt exempel skulle säkert många invända, och det är precis det som är poängen. Varje försök att konkretisera den palett av begrepp som Sverigedemokraterna använder sig av i relation till det svenska kulturarvet mynnar ut i absurda exempel. Var ska gränserna dras och hur ska en konkret och stringent politik kunna formuleras med idéer om en historiskt grundad ’folkgemenskap’ som utgångspunkt?

Blir en person några procent mer svensk för varje årtionde bakåt i tiden denne haft släkt boendes inom Sveriges gränser? Kanske ska andelen familjemedlemmar som utövar folkdans eller regelbundet besöker slottsruiner påverka hur svensk en person anses vara. Absurt var ordet.

Att vilja bevara medeltida kyrkor eller att levandegöra gamla seder är inte i sig problematiskt. Det går att intressera sig för det svenska kulturarvet utan att godta påståendet att nationen är en av naturen given, nästan mytisk, gemenskap som är en absolut förutsättning för att människor ska kunna samexistera och frodas.

Det svenska kulturarvet bör diskuteras och debatteras men på riksdagsnivå bör intresset för svensk historia ha passerat pojkrumsstadiet. Att problematisera och analysera är inte samma sak som att förneka att landet Sverige har en historia, inte heller är det att synonymt med att bestrida tanken om att det finns ett arv från det förflutna som av en mängd olika anledningar kan vara värt att bevara.

Men varje försök till analys av det som uppfattas som svenskt uppfattas av SD och dess anhängare som ett förnekande av detsamma. Det är inget annat än intellektuell lathet, ett reflexmässigt sätt att slippa konkretisera och sätta sina idéer om nationen och ’folket’ på prov.

I den bästa av världar representerar Sverigedemokraternas syn på kulturarvet en teoretisk och politisk återvändsgränd, men det mesta tyder på att det är mycket värre än så.

Artiklar

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

Artiklar, Myter

Myt: Kusingifte

I Sverige är kusingifte tillåtet. Det finns ingen lag mot det i Sverige. Äktenskap och sexuellt umgänge mellan personer som är i direkt upp- eller nedstigande led besläktade med varandra är förbjudet i lag. Sexuellt umgänge mellan halvsyskon är däremot inte förbjudet och halvsyskon kan efter tillståndsansökning hos Länsstyrelsen få ingå äktenskap. Svensk rätt är alltså tämligen tillåtande på det här området.

MYT:

Kusingifte leder alltid till inavel

I andra länder, som har en lite annan tradition än Sverige, har ordet kusin en betydligt vidare innebörd.

Waldburg Ahnentafel
Anonymous / Foter.com / Public Domain Mark 1.0

Tänk till exempel på en man som har fyra fruar, och har barn med samtliga av dessa fyra fruar. Då är de barnen halvsyskon. Om samtliga av dessa barn växer upp och i framtiden skaffar barn med respektive make/makar, då får dessa kusiner stor variation vad gäller genuppsättning. Ganska stor skillnad jämfört med den snäva svenska innebörden av ordet kusin.

I vissa kulturer och språk så ingår i begreppet kusin ibland även mer avlägsna släktingar, som i Sverige kallas för syssling, tremänning, brylling, fyrmänning osv.

Läs även Motarguments artikel om inavel.

Krönikor, Recensioner

Granskning — Svenskfientlig litteratur – Del 1

Sverigedemokraterna vill införa en svensk kulturkanon. En sökning i Svenska Akademiens Ordlista ger en omfattande och varierad beskrivning av ordets betydelse. Ordet är av latinskt ursprung. En av ordets mest allmänbeskrivande definitioner är ”förebild” och ”förteckning”.

Katolska kyrkan upprättade en ”Kanon” bestående av de som ”kanoniserats”, det vill säga helgonförklarats av Påven. Nationalencyklopedin definierar ordet ”kanon” som ”texter eller dokument som kan anses normerande”.

En grov översättning av sverigedemokraternas definition av ”svensk kulturell kanon” kan vara en förteckning över kulturella verk såsom litteratur, konst, filmer och andra viktiga kulturella skapelser med anknytning till Sverige.

Kunskap om svensk kultur är viktig för oss som bor i Sverige oavsett vilka vi är och vilket ursprung vi har. Om kunskapen och förståelsen för den skall spridas utifrån ett sverigedemokratiskt perspektiv, är det rimligt att anta att ingen svenskfientlig kultur sprids. Urvalet till en svensk kulturkanon måste göras med svenskfientligheten i beaktande. En av flera återkommande definitioner av svenskfientlighet är att nedvärdera den svenska nationen och svensk kultur.

Om en svensk kulturell kanon skall upprättas, är det rimligt att urvalet till en sådan kanon inte består av kulturella verk som nedvärderar den svenska nationen, kulturen och etablerade svenska kulturinstitutioner.

Låt oss därför granska den klassiska svenska litteraturen. En klassisk svensk kultur som per definition kan tänkas ingå i en framtida svensk kulturkanon. Gömmer sig svenskfientligheten där? Jag befarar att så är fallet.

Den nedlåtande kritiken av svenska kulturella beteenden, traditioner och institutioner går som en röd tråd i böckerna. Böcker som för övrigt utgör standardverk i litteraturvetenskap på högstadiet och gymnasiet.

De svenskfientliga ”Utvandrarna”


Karl-Oskar och Kristina på youtube

Karl-Oskar och Kristina diskuterar i videoklippet hur de skall ge mat åt sina allt fler barn. Hur många svenskar tål Sverige?

Först ut är presentationen av den svenskfientliga realistiska serien ”Utvandrarna”. Den skrevs av författaren Vilhelm Moberg och författades delvis utomlands. Bokserien blev tidigt en bästsäljande klassiker som bevarats, filmatiserats och hyllats av alla de sverigefiender som uppskattar en realistisk beskrivning av Sverige och svenskar i USA under mitten och slutet av 1800-talet.

Samtidigt som en sann företrädare för Sverige, tillika svensk riksdagsman för Bondeförbundet (Centerpartiets föregångare) år 1951 hävdade att Moberg skulle fängslas för följande formuleringar i boken ”Utvandrarna”:

Hora för dig, kyrkvärd? Vad sade du till mig förr i världen? När du kom till mig med riksdalerna i ena handen och kuken i den ann’ra?

En riksdagsman för Högerpartiet brände boken ”Utvandrarna”.

Småländska riksdagsmän leder ”utvandrareprotest”, SDS 1951-02-15 (Sydsvenska Dagladet).

Litteratur som visar hur kyrkans representanter köper sex av prostituerade. Svenskfientligt måhända?

Böckerna i kronologisk ordning är 1. ”Utvandrarna” 2. ”Invandrarna” 3. Nybyggarna och 4. ”Sista brevet till Sverige”.

Utvandrarna kretsar kring en småländsk familj under 1840-talet och framåt i det stora landskapet Småland. Så småningom bestämmer de tillsammans med några drängar, en väckelsepredikant, en man som inte står ut med sin fru och en ökänd lokal prostituerad att utvandra till USA. Vi återkommer till det.

Boken är starkt Sverigekritisk – rent av sverigefientlig

Boken ”Utvandrarna” inleds med en beskrivning av hur många och vilka slags människor som bodde i den sockenförsamling som utvandrarna utvandrade ifrån. Beskrivningen visar hur Svenska Kyrkans dåvarande folkbokföring och redogörelse av invånare och deras privatliv uppvisar en detaljrikedom som skulle göra Nordkoreas säkerhetstjänst avundsjuk. Allt bevarat i svenska kyrkoböcker fram tills denna dag.

Utvandrare i Göteborg 1905
Utvandrare i Göteborg 1905

Den beskriver vilka som av kyrkan ansågs föra ett omoraliskt leverne, vilka brott personerna begått, vilken social ställning och ursprung varje enskild individ har.

Men boken inleds tidigt med en ljuspunkt. Ett hopp i det beskrivna mörkret. Riksdagen har nyligen genomfört ändrad lagstiftning som gör att man inte längre behöver få tillstånd av självaste Sveriges Konung för att resa ut ur Sverige.

Detta vid en tid då flera andra politiska reformer ändrar det svenska samhället. Förslavandet av köpta bortrövade afrikaner vid S:t Bartholomey i Västindien upphör (1847). Judar får laglig rätt att bo var de vill i hela Sverige (1860). För att nämna några exempel.

Man får lämna Sverige direkt om man så vill. Och det ville många i Småland och på andra håll i Sverige. Varför ville de lämna Sverige? Utvandrarna beskriver fler skäl än antalet huvudpersoner i boken som vill lämna Sverige.

Karl-Oskar – huvudfigur och svenskfientlig

Den mest framträdande personen i boken heter Karl-Oskar. Hans föräldrar ”brottas med stenen” som uttrycket heter i boken och på gammaldags småländska. Med det menas att bönderna ägnar stor tid att flytta bort massvis av stenbumlingar från istiden som förstör plogar och hindrar effektiv sådd av jorden. Stenbrottningen förstör bönders ryggar och Karl-Oskars pappa får en stembumbling över sitt ena ben som krossas och invalidiserar honom för evigt.

Karl-Oskar tar över gården och fortsätter brottas med stenen. Trots att han tidigt blir en skicklig bonde blir skördarna allt sämre. Han träffar sin hustru Kristina och de får allt fler barn som svälter på grund av missväxt. Allt fler barn springer ut på vägarna för att tigga mat när ”tarmarna river i magen av hunger”. När Karl-Oskars lilla dotter stillar sin hunger genom att äta barkbröd, barken sväller i magen, magsäcken spricker och hon dör en långsam, plågsam död bestämmer Karl-Oskar sig.

Karl-Oskar har blivit svenskfientlig. Karl-Oskar skall göra som så många andra svenskar. Han skall utvandra till USA, eller ”Amerika” som det populärt kallades. Han säger till andra i sin by att han inte längre vill vara svensk. Han vill bli ”amerikanare”.

Nästa del i granskningsserien om svenskfientlig litteratur fortsätter här på Motargument.se inom några dagar.

/ Thabo ‘Muso

Läs alla delar i denna artikelserie: Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4