För några veckor sedan tittade jag på ett tal som hölls i Gävle med Sverigedemokraterna. När partiledaren Jimmie Åkesson höll talet, reagerade folket för och emot honom. Det var den första gången jag såg ett valtal utanför Etiopien. Jag bevittnade det verkliga demokratiska systemet. Jag kan säga att jag såg demokratin med mina egna ögon.
I Etiopien finns demokratin bara på papper. Det är tydligt skrivet i landets grundlag att alla har rätt att tala och skriva vad de vill. Men tyvärr är det inte sanningen. Regeringen kan inte respektera sin egen grundlag.
Under den nuvarande regeringen i Etiopien har vi haft fyra parlamentsval. Förutom valet 2005 var alla andra val orättvisa. 2005 var valprocessen relativt bra, men till slut vägrade regeringen att ge makten till oppositionspartiet, som vann i valet.
Zone 9 – Journalisterna Tesfalem Woldeyes, Edom Kassaye, Asmamaw Hailegiorgis och Zon 9-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps för att skrivit mot regeringen. Bilden kommer från en internetkampanj som kräver att de blir frisläppta.
Förra månaden greps sex bloggare och tre journalister i Etiopien. Bloggarnas grupp heter ”Zon 9”. Namnet kommer från Kaliti-fängelset i vilket journalister hålls fångna. Fängelset har åtta zoner. Enligt bloggarna, representerar ”Zon 9” det osynliga fängelse som omger alla etiopier, som kan bli gripna när som helst för att de utövat sin rätt till yttrandefrihet. Etiopien har ett av de mest avancerade internetövervakningssystemen i världen, och dessa arresteringar är det senaste exemplet på envälde i landet. Journalisterna Eskinder Nega och Reeyot Alemu fortsätter att lida i fängelse för sin kamp för yttrandefrihet.
”Zon 9”-bloggarna Befekadu Hailu, Atnaf Berhane, Natnael Feleke, Mahlet Fantahun, Zelalem Kibret och Abel Wabela greps på gatorna. Tesfalem Woldeyes och Edom Kassaye, båda frilansjournalister, greps under en polisinsats den 25 april. Samtliga åtta personer har tydligen tagits till Maekelawi polisstation, det federala fängelset i Addis Abeba.
Polisen sökte igenom bloggarnas och journalisternas kontor och hem, enligt uppgift med husrannsakan, och konfiskerade privata laptops och böcker. Den 26 april greps också journalisten Asmamaw Hailegiorgis, chefredaktör på Addis Guday tidning. Han har uppgett att de alla hålls på den centrala polisstationen i Addis Abeba och har nekats kontakt till advokat, familj och kollegor.
Mottot för Zon 9-bloggarna är enkel: ”Vi bloggar för att vi bryr oss”. De bloggade trots regeringens trakasserier, övervakning och hot. De bröt tystnaden skapad av regeringens pågående angrepp på yttrandefriheten. Idag säger man att vi skriver för att vi bryr oss. Att skriva och blogga är inte kriminalitet eller terrorism.
Frågan om identitet är komplex. Identiteten består av otaliga egenskaper som utgör hela den vi är – i varje givet ögonblick. Dessa inkluderar vår sexualitet, kön, känslan av att tillhöra en viss kultur, nation, religion, familj, eller någon annan grupp. Vår identitet inkluderar vårt utseende, personlighet, föreställningar, rädslor och så vidare. Alla länder skapar en identitet och kultur för sig själv genom sin pågående historia.
Mekeyu Ibrahim Hassen, journalist, utbildad på universitet i Etiopien
Det är uppenbart att när man flyttar till ett nytt land för att leva där måste man lära sig språket först. Det är dörren för allt. Man bör också veta mer om sitt nya samhälles kultur och seder. Men det behöver inte innebära att jag måste kasta bort någonting av min gamla identitet. Men man ska kanske ibland undvika aktiviteter från sin gamla tradition som kan uppfattas som väldigt konstiga i det nya samhället.
Men den värsta åtgärd du kan utföra på en annan skulle vara att beröva dem deras identitet, och förneka personens kultur. Kompromisser är lösningen för dessa typer av situationer.
För att vara mer specifik, låt mig ta min situation som exempel; Jag är etiopier, född och uppvuxen i det etiopiska samhället och kulturen. Nu bor jag i Sverige och försöker integrera mig till det svenska samhället. Jag är mycket nöjd med mitt liv här. De flesta svenskar som jag känner är mycket artiga och omtänksamma personer. Sverige är mest känt för sin frihet i varje aspekt. Jag njuter av detta allt sedan jag kom hit. När jag flyttade började ett nytt kapitel i mitt liv. I början höll jag mig för mig själv, en liten bit bort från andra.
Det var för att jag hade fått fel information om att europeiska människor har strikta gränser för sitt privatliv. Jag hörde ett rykte om att européer behöver mer privatliv än vad vi behöver i Afrika. De vill inte ha nära relationer med grannar och vänner. Därför var jag försiktig med att ta kontakt. Men de flesta rykten har visat sig vara felaktiga. Nu vet jag sanningen och har några svenska vänner. Rykten kan också påverka någons identitet. Länder som tar emot invandrare bör ha samma attityd i att låta dem behålla sin ursprungliga identitet. Mångfald har stor betydelse och fungerar uppfriskande i ett samhälle. Det är en fördel. Svenskar reser till andra länder och möter olika kulturer.
Men om det finns utlänningar med sina ursprungliga identiteter i Sverige, ger det möjlighet att lära känna olika kulturer utan att behöva resa långt.
Mångfald ger färg till livet.
Enligt min mening får jag inte förlora min ursprungliga identitet. Jag vill vara en god svensk, men med en etiopisk bakgrund. Medborgarskap och identitet är inte detsamma. Men vi kan ha vårt medborgarskap som en del av identiteten.
Min identitet är densamma som förut, och kommer att vara samma i framtiden också. Men jag kan byta mitt medborgarskap. Jag tror att vi måste hålla fast vid vår identitet som vi gör med våra namn. Att försöka anta en helt ny identitet kan nog orsaka en identitetskris. Detta skulle kunna leda till allvarlig psykisk sjukdom tror jag. Jag är en människa, jag är en son, jag är en bror, jag är en man, jag är en far, jag är etiopier, jag är afrikan, jag kommer att vara svensk och europé.
Men jag är jag.
Demokrati handlar om grundläggande värden som frihet, rättvisa och jämlikhet, där alla människor är lika inför lagen och skyddade från diskriminering. Här blir SD:s demokratibegrepp problematiskt. Den som inte är svensk på SD:s vis har nämligen inte samma frihet, inte samma rätt till jämlikhet och inte samma rätt att delta. FN:s ord ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter […] de har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap” är viktiga när det gäller demokratidiskussionen. Enligt FN:
är var och en berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet.
Finns detta i SD:s definition av demokrati? SD gör ju skillnad på kristna och muslimer, invandrare och infödda, den demokratiska “sjuklövern” och dem själva. Då naggas demokratin i kanten när de erhåller makt, för att eventellt gå sönder. Sett utifrån FN:s och den svenska demokratins fundamenta är SD:s demokratibegrepp snarare grus i demokratins maskineri, ett uttryck för folkstyrets inbyggda svaghet, möjligheten till dess avveckling genom sin egen karaktär. Det är därför vi måste erövra demokratin varje dag, vid varje val, vid varje styrelsesammanträde, vid varje debatt.
SD anser att kulturella skillnader är oöverstigliga, därför förespråkas assimilering. ”De” måste bli som ”vi”. ”De” kan inte bli som ”vi”, eftersom varje individ är styrd av sin lojalitet till en viss kultur, enligt SD. Partiet kopplar på detta sätt anslutning till folket till kulturell tillhörighet på ett tydligt sätt. Enda lösningen enligt SD:s logik blir att ha så få invandrare som möjligt, eftersom olika kulturer inte kan samexistera och ingen kan byta eller synkretistiskt utvecklas tillsammans med en tillägnad kultur utan att avskärmas från sitt infödda sammanhang. Folkstyre blir enligt SD problematiskt när folket inte längre är en sociokulturellt sammanhängande grupp som delar just deras grundläggande värderingar utan istället är de som lever och verkar inom en offentlig förvaltnings räckvidd. Nota bene, Åkesson själv har uttryckt att även infödda kan vara föremål för deras assimilationspolitik. Konsekvensen är att ingen går säker från diskriminering och repression i SD:s Sverige och vad de står för är helt enkelt att samhälleligt medbestämmande bör reserveras för en etnopolitiskt definierad elit.
Vidare menar SD att byggstenarna i en demokrati är att det finns en stark gemensam nationell och kulturell identitet. Men, är det demokratiska byggstenar? SD är ett parti som till stora delar följer de vanliga teorierna om konservatism och nationalism, även om de inte kopplar nationalism till ras utan i stället till kultur. Kultur ingår dock som en faktor, tillsammans med ras, etnicitet mm, i FN:s definition av rasism. Detta innebär att SD inte har en demokratisk inställning till alla de människor som bor i Sverige. Skulle SD vara ett demokratiskt parti, så skulle de inte kräva att en person ska uppfatta sig själv som svensk, leva i enlighet med någon svensk kultur, se Sveriges historia som sin och inte heller kräva större lojalitet mot Sverige än mot någon tidigare hemviststat. Möjligen lika stor lojalitet. SD är ett parti som vill att Sveriges medborgare främst ska utgöras av vad de i enlighet med sin ultranationalism kallar för etniska svenskar, eftersom ingen annan kan anpassa sig till vår ”ursprungliga” kultur och våra gamla traditioner. I och med detta försvarar inte SD ”alla individers grundläggande människovärde och alla folks rätt till självständighet och demokratisk utveckling”.
Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.
Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.
Något som direkt bryter mot regeringsformens krav på att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare kan vi läsa att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Det här är ett viktigt skydd, minoriteten får aldrig utsättas för majoritetens tyranni, något som varit grundläggande för politisk filosofi i västerlandet sedan den grekiska antiken. Ett centralt instrument i det skyddet är diskrimineringslagen och de förbud mot sådant förtryck som är stadgade däri.
Notera att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inte är bindande, den saknar så att säga rättsföljder som inträder vid avvikelser från dess innebörd. Något liknande gäller också för portalparagraferna och rättighetskatalogen i regeringsformen, där det inte heller finns uttryckliga rättsföljder inskrivna i författningen. Däremot är FN:s konvention om politiska och sociala rättigheter bindande, vilket också människorättsförfattningen Europakonventionen är, den är till och med svensk lag sedan mitten på nittiotalet. Så även om Åkesson och SD i sitt politiska värv är helt i strid med demokratins grundläggande värderingar och strukturer finns få eller inga rättsliga medel att göra detta gällande eller utkräva ansvar för avvikelsen.
Det instrument som finns är röstsedeln. Politifonen tar inte partipolitisk ställning, men vi tar ställning för demokrati, för pluralism och för mänskliga rättigheter. Därför vill vi att du tar årets val på allvar och fattar välgrundade beslut om hur du spenderar just din möjlighet att råda över framtidens Sverige.
Häromveckan mötte Jimmie Åkesson en av sina gamla lärare i SVT Debatt. Med anledning av detta ger vi er här en annan vinkel på honom som politiker. Oavsett vad man vill spåra hans politiska engagemang till, finns idag en politisk realitet som han är ytterst ansvarig för, och det är de politiska program hans parti säger sig vilja driva.
Det är möjligt att han kände sig hotad som barn. Det är möjligt att gäng av nyinflyttade till Sverige faktiskt fanns i Sölvesborg i början på nittiotalet. Det är möjligt att Åkessons politiska engagemang är en enda enorm neuros. Det är också möjligt att inget av detta spelar någon egentlig roll, åtminstone inte för andra än Jimmie själv och hans närmast sörjande. Hans personliga historia och drivkrafter är nämligen inte vad SD går till val på, utan de går till val på sina politiska program.
En grundläggande fråga är denna; är Åkesson, i egenskap av ansvarig för sitt parti, att betrakta som demokrat? Det är ett tema Debatt hade tagit upp om det var en något mer seriös plattform för politisk debatt, istället för den vem-ljuger-mest-vinkel som är anlagd.
Låt oss börja med att bolla några av grunderna för det svenska statsskicket och demokratiska fundamenta i förhållande till den politik Åkesson representerar.
Sveriges demokratiska statsskick innebär att partier i riksdagen måste förhålla sig till de demokratiska spelreglerna och respektera de lagar som stiftats för att skydda och upprätthålla demokratin. I regeringsformen, vår mest grundläggande grundlag, 1 kap. 2 § kan vi läsa att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Vidare kan vi läsa att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. För att titta närmare på hur Sverigedemokraterna förhåller sig till detta, utifrån begreppen demokrati, mångkultur och assimilering, vänder vi oss till den programplattform de går till val på.
Den moderna demokratin har vuxit fram i intim symbios med nationalstaten. Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket och där det kanske inte ens förekommer en gemensam arena för debatt eftersom invånarna i staten inte talar samma språk. Vi ser således förekomsten av en gemensam nationell och kulturell identitet bland befolkningen i staten som en av de mest grundläggande hörnstenarna i en stark och väl fungerande demokrati.
Vilka utgör folket? Är det hela folket? Eller är det medborgarna? Här uppstår ett problem i SD:s principprogram vad det gäller demokrati; för vem har rätt att bli medborgare och därmed inneslutas i demokratin? SD:s demokrati innefattar att bara somliga är kompetenta nog att vara svenska medborgare. I SD:s fall är folket den som är svensk och det svenska medborgarskapet ska endast ges till dem som sätter sin lojalitet mot Sverige främst – före religion, etnisk tillhörighet, eller andra nationella eller europeiska identitetsmarkörer. Enligt SD skall det vara ett privilegium att vara svensk medborgare; vidare är SD negativa till dubbelt medborgarskap eftersom det kan medföra lojalitetskonflikter.
Detta står i bjärt kontrast till vad lagstiftaren åsyftar med 1 kap. 1 §, att all offentlig makt utgår från folket. Där åsyftas att folket är de som är bofasta här. Tredjelandsmedborgare (Island och Norge undantagna) behöver förvisso vara bofast i Sverige i tre år för att erhålla rösträtt i regionala och lokala val, men den grundläggande principen är att folket är människorna, oavsett härkomst. Oberoende av religiös eller politisk övertygelse. Oavsett utbildningsnivå. Vad det handlar om är medbestämmande i offentlig förvaltning för de som omfattas av den. Ingen som är bofast i Sverige ska behöva underkasta sig offentlig förvaltning utan att också ha tillgång till redskap för att påverka densamma. Stat, landsting och kommuner finns inte för sin egen eller något särintresses skull, de finns för folkets skull. Och folket, det är alla vi, tillsammans. Som bor i Sverige och som därigenom är svenskarna.
Det är mot den här bakgrunden som demokrater betraktar SD:s önskan om att reglera demografin med abortförbud, invandringslagstiftningen och straffrätten såsom rasistisk, de ser helt enkelt den sverigedemokratiska politiken som ett indirekt angrepp på demokratin och alla människors lika värde och rättigheter.
Att Sverigedemokraterna grundades av ett gäng personer med nazistiska sympatier, vet många redan. Men exakt hur illa var det? Bloggaren Polimasaren har sammanställt det i ett långt blogginlägg som vi på Motargument rekommenderar varmt!
Söker efter Sverigedemokraterna och kopplingen till nazism för att sätta ihop en uppföljning och mer ingående än det första inlägget jag skrev om Sverigedemokraterna och deras mörka nazistiska förflutna. Efter ett tag hittades en gammal ‘Lindholmsnazist’ vid namn Erik Walles. Han hade ett förflutet som vice ordförande i Nationalsocialistiska arbetarpartiet som bildades 1933 och Walles gick med året efter. Walles som var författare och senare fysik- och matematik-lärare gick med i Sverigedemokraterna från och med det bildades och var med i partiet tills han avled 1991. Det påstås att Walles skulle ha varit en passiv medlem i partiet och det kan stämma att han inte hade en position (har ej hittat annan info), men han var en av dom som tog med sig sin ideologi in i partiet och han var känd för sina kunskaper. I en fyrsidig artikel i Sverigekuriren, sid 18-21 i dubbelnumret #7-8, som är SD:s officiella partitidning (döptes efter det 13:e numret om till SD-Kuriren som den heter än idag) skriver Walles att nazister är inga landsförrädare och att SD inte ska skämmas för att de har samma anda som de gamla nazisterna.
I Erik Walles hem hittades efter hans död en hel del gamla dokument, bland annat en lista över 3000 judar som skulle mördas så fort Hitler hade tagit makten över Sverige. Detta visar hur pass långtgående planer det fanns bland den tidens nazister på att fullfölja förintelsen även i Sverige och till vilken nivå Walles var inblandad i den.
Detta är en av de som byggde upp ideologin i SD när de bildades och han var inte ensam. Vi har bland annat deras första revisor i Gösta Ekström som var frivillig i Waffen-SS. De som är någorlunda bevandrade i historia känner till vilka de var och vad de gjorde sig skyldiga till. Anledningen till varför han sökte sig dit frivilligt förklarade han med:
”för Hitler och mot världsjudedomen”
Under hans tid i SS arbetade Ekström bland annat i högkvarteret i Berlin under Heinrich Himmler, som var högsta ansvarig för koncentrationslägren och förintelselägren. Ekström var med och bildade Sverigedemokraternas Malmösektion i slutet av 1980-talet.
En annan som också var med från början i partiet var Gösta Bergqvist, även han gammal ‘Lindholmsnazist’ med förflutet i Nordisk ungdom, Svensk socialistisk samling och under kamporganisationen Bevara Sverige Svenskt första år. Det dröjde ända till 1998 innan Bergqvist blev utesluten ur partiet för sina åsikter.
Polimasaren skriver dessutom:
I SD-Bulletinen (ett nyhetsbrev som skickades ut till medlemmar) skrev Gunnar Prawitz, ledande ideolog för ‘Lindholmarna’, denna text i november 1989, med rasbiologisk underton:
”Det som vi ärvt är blodet från våra förfäder, det är det äkta svenska; det andra, det som kommit utifrån, det är osvenskt…”
I första numret av Sverige-kuriren hittar vi dikter av nationalsocialisten och antisemiten C E Carlberg. Ända fram till Klarströms tid såldes t-shirts med motiv från ‘Lindholmarnas’ valaffischer från 1930-talet. Partiet sålde även skrifter från ‘Svenska föreningen för samhällsforskning’, som bland annat drevs av antisemiten Christopher Jolin.
I Mary Shelleys ”Frankenstein” möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?
Bild: Stina Walfridsson
Ett världskänt fenomen
Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.
Ett monster tar form
Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad. Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.
Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens
Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.
Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Vad gör ensamhet med oss?
Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.
Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.
På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?
Utanförskapets historia
Foto: mojolicious
När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.
För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer. Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.
Så vem är egentligen monstret?
Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?
Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931
Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)
Vad väntar vi på? Vill vi att rasism ska bli en våldsam del av vår vardag? Väntar vi på upploppen? De blodiga gängkrigen? De omkullvälta bilarna som brinner på gatorna? Gatstenar som viner genom luften? Väntar vi på att järnrörens tid ska komma och deras anhängare ska slå in tänderna och skallarna på våra vänner och grannar? Väntar vi på att blodet ska flyta på gator och torg?
Det finns inga genvägar. Motsättningarna i dagens Sverige är stora. De går mycket djupt. Och de går inte längre att blunda för – inte för någon. Rasismen är här. Mitt ibland oss. Dagligdags. Överallt. Och den som tiger samtycker. Den som står bredvid, tyst med bortvänt huvud, utan att protestera bär alltid på några bittra droppar av svartaste skuld.
Priset kommer i framtiden att bli mycket högt om vi inte säger ifrån nu. Demokratins fundament är hotat.
Rasismen är en av vår tids viktigaste frågor. Vi måste ta ställning och ta strid för det okränkbara människovärdet. Vi är alla lika mycket värda. Ingen ska få säga något annat – oemotsagd. Ingen ska få kasta glåpord efter andra för deras hudfärgs skull utan att bli ifrågasatta, motsagda. Det är i vardagen vi måste föra den antirasistiska kampen hårdast och mest konsekvent.
Men att stå ensam är svårt. Att organisera oss är den mest framkomliga vägen. Alla behöver stöd i vardagens kamp mot rasism och främlingsfientlighet. Att bilda lokala grupper som träffas och arbetar tillsammans inom enhetsfrontens hängd är i allra högsta grad önskvärt. Då kan vi ge varandra argument och mod, och även hitta nya vägar att bekämpa rasismen.
Avsikten är att så snart som möjligt bli en rikstäckande organisation vars bas och utgångspunkt är enhetsfrontarbetet. Vi som kan enas om att vi är emot och vill bekämpa rasism och den fascism som även börjar bli en del av politiken i Sverige och som redan växer sig stark i Europa, vi ska kämpa tillsammans – oavsett var vi står politiskt i andra frågor.
Antirasismen är idag en så central, så avgörande och genomgripande fråga att andra eventuella motsättningar kan ställas åt sidan i en bred organisation med enande mål.
”Front mot rasism och gryende fascism” är politiskt och religiöst obunden. Alla är välkomna som vill delta i kampen mot rasismen, och som delar dessa värderingar. Gruppen är oberoende och obunden av sociala, etniska, religiösa faktorer.
En människa är en människa och vi äger alla samma värde. Människovärdet är okränkbart.
Genom att bekämpa rasismen försvarar vi även demokratin. Rasismen och den växande fascismen är ett tydligt och växande hot mot de värderingar som ligger till grund för ett civiliserat och demokratiskt samhälle. Det är ett hot mot oss alla – oavsett vilken hudfärg eller efternamn vi har.
Som medel i kampen används ord, spridande av kunskap, bekämpande av fördomar och falsk propaganda, demonstrationer, motaktioner. Säg ifrån! Tål inte rasism när du ser den. Sluta tiga!
I en sedvanlig ganska verklighetsförvriden ledarartikel från den snart hädangångna islamofoba hat-och rasistsajten Dispatch International så tar dess ledarskribent Ingrid Carlqvist bladet från munnen återigen.
”Hitler kallade det Große Lüge – den stora lögnen. I Mein Kampf förklarade han hur effektiv den är: ”De stora massorna i ett land är alltid mera redo att falla offer för Den stora lögnen än den lilla, eftersom de själva bara småljuger och aldrig kan föreställa sig att någon är fräck nog att totalt förvränga sanningen. Hitler skulle ha varit stolt över de svenska politikerna och anti-rasisterna.”
”Den stora lögnen har legat som en våt filt över Sverige i många år. De stora massorna tror fortfarande på den (som Hitler förutspådde), men vi är fler och fler som börjat ta reda på fakta själva och gör vad vi kan för att sprida upplysning till svenskarna. Då drabbas de politiskt korrekta storlögnarna av Den stora paniken.”
Hur nu Ingrid Carlqvist lyckas med att få till det med att Hitler skulle vara stolt över antirasisterna vet nog bara hon själv. Den Carlqvistska associationsförmågan är ju inte alltid den bästa.
Och sen att svenskarna skulle ha fallit offer för den stora lögnen är i sammanhanget ett ganska patetiskt uttalande från en som verkligen har fastnat i en av de största av alla lögner. Sin egen!
Men vi är fler och fler som börjat ta reda på fakta själva och gör vad vi kan för att sprida upplysning till svenskarna.
Nog vet vi att Carlqvist gör allt för att sprida sin ”fakta” till svenskarna. Dessa ”fakta” är dock många gånger grundad på konspirationsteorier och hämtade från mycket tvivelaktiga källor.
I Carlqvists slutkläm, i sin så kallade ‘ledarartikel’, förvirrar hon till begreppen än mer och kallar sig dessutom för yttrandefrihetskämpe!?
Vore det inte mycket enklare för oss alla om de politiskt korrekta, i stället för att ständigt kalla oss yttrandefrihetskämpar för rasister/nazister/fascister, att de erkände att det är just det de själva är? Och att det är därför de till varje pris vill få tyst på oss som vägrar leva i Den stora lögnen.
Vore det istället inte mycket enklare för oss alla, om Carlqvist själv erkände vad hon egentligen är? En islamofob rasist som lever i sin glasbubbla av fördomar. Då slapp hon ju åtminstone hyckla om vem hon egentligen är.
Släng av dig den av fördomar, islamofobi och främlingsfientliga våta filt du bär Ingrid.
Sen är det märkligt att Carlqvist ständigt säger sig sitta inne med sanningen och att alla andra inte gör det? Och detta oavsett hur överbevisad hon gång på gång blir om hur fel hon har.
”Vem som helst kan fela, men ingen utom dåren framhärdar i sina fel.”Cicero
/Curt Latinosson för Slutpixlat Gästinlägg av Slutpixlat
Ja, Sverigedemokraterna hävdar ju numer att de gjort upp med rasismen inom partiet igenom att de införde nolltolerans mot rasism.
Ett budskap som de pumpade ut i media men uppenbarligen missade att tala om för sina partimedarbetare och sympatisörer då rasistiska yttringar fortfarande frekvent förekommer från bland annat ledande Sverigedemokratiska politiker i de sociala medierna.
Som ursäkt för dessa ledande Sverigedemokraters eviga klavertramp får man väl kanske påpeka, att då de starkt ogillar vad som skrivs i den enligt dem så kallade PK-medierna så missade väl större delen av dem nolltoleransens budskap då de inte följer vad som skrivs i dessa medier.
Inte heller verkar de vara intresserade av att läsa de internmejl som skickades i samband med nolltoleransens införande. Kan ju ha att göra med att de inte längre vågar titta i sina egna mejlboxar för att partiledningen i SD övervakar dessa för att söka hållhakar på sina partikamrater.
Paranoida tycks de ju utan tvekan vara inom SD, oavsett på vilken nivå de befinner sig i hierarkin.
Nåväl, att SD säger sig ha gjort upp med rasismen inom partiet är naturligtvis en bluff och inget annat. För inom ett parti, som bygger på en fascistisk ideologi så är ju rasism mer ett signum, än en tillfällig nyck.
Sång och musik
Och att det Sverigedemokratiska partiet är hyckleriets högborg framgår ganska tydligt efter den senaste tidens hysteriska utspel från SD med anledning av Kartellen och Timbuktus”Svarta duvor och vissna liljor”, där man vill banka Åkesson gul och blå.
Låt oss rekapitulera lite vad ledande Sverigedemokrater själv sjungit om under åren. Under en partikryssning till Tallinn 2009 för ett antal år sedan så ledde självaste partiledaren för SD Jimmie Åkesson allsången.
Förutom att sjunga vit-makt-musik och gamla nazistiska kampsånger så häcklade Åkesson även den mördade Olof Palme genom att sjunga följande visa:
Olof Palme gick på bio, trala la la laa, tra lal lal laa.
Han kom ut strax efter tio, traa la la la laa, tra lal lal laa.
Skottet brann, blodet rann, Olof Palme – han försvann.
Olof Palme gick på bio, tra la la la laa, tra lal lal laa.
Lisbeth såg pistolen blänka, tra la la la laa, tra lal lal laa.
Strax därefter blev hon änka.
Jimmie Åkesson gör dessutom kapitalt bort sig när han efter Sveriges radios program Kalibers avslöjande om vad som händer på de Sverigedemokratiska politiska interna mötena hävdar att den rasistiska jargong som där förekommer enbart utförts av några perifera medlemmar?
Så enligt Åkesson var den dåvarande SDU ordföranden Erik Almqvist redan 2009 en perifer medlem då de åkte på resa till Tallinn?
Almqvist som på denna resa verkligen visade SD:s rasistiska ansikte genom att komma med följande rasistiska ”skämt”:
Vet du vad en somalier säger när han ser ett kvitto med streckkod på? Åh, ett klassfoto. Vet du vad Somalias nationalsång heter? Ritsch ratsch filibom bom bom. Vet ni vad en somalier med sesamfrö på huvudet kallas? En quarter pounder.
Numer är Almqvist verkligen en perifer, då han befinner sig i Ungern på vad vi förmodar är en längre av partiledningen sponsrad Time out. Inte för ovanstående rasistiska uttalanden utan för sitt verbala ”konststycke” och svingande av järnrör en sommarnatt i Stockholm.
Även om det var ett tag sen resan med Tallinnfärjan och Almqvists eskapader så finns det inget som tyder på att rasismen inom SD har avtagit. Trots allt fagert tal om nolltolerans mot den samma.
Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med en djupt rotad fascistisk ideologi som grund, och inte ens med den bästa vilja i världen så går detta att tvätta bort för dem. Om så skedde så skulle de förlora hela sin väljarbas. Något som enbart de som inte hycklar om sin rasism utan öppet visar den och talar om den skulle vinna på. Det vill säga de om de rasistiska väljarna konkurrerande nynazisterna i Svenskarnas parti.
Invandringskritiken tar sig uttryck i väldigt många konfigurationer. Den folkligt vedertagna infallsvinkeln är förstås den ekonomiserade argumentationen, där invandringen antingen beskrivs som räntabelt positiv eller negativ, att den när eller tär. Annan argumentation frambär vilken inverkan invandringen har på brottslighet, om den ökar brottsfrekvensen, eller minskar den.
I dag tänkte vi bemöta ett som inte erhållit samma erkännande, eftersom den tenderar att avhumanisera invandrade människor. Likväl propageras det friskt på de ledande fascistiska eller invandringskritiska sidorna för att invandrare inte lever lika sanitärt som sina svenska motsvarigheter, att gräsrotsrörelsernas debattörer därför föreslår allt mellan tvångssanitering vid ankomst till Sverige, till att vi helt enkelt slutar ta emot invandrare, och bryter mot internationella lagar om asyl och skyddsrätt.
Vilken infallsvinkel du än väljer att angripa, måste det först och främst accentueras att de alla har en sak gemensamt:
Nya begrepp utformas ständigt för invandringskritiken eftersom det finns ett behov av att normalisera inställningen, och i grunden handlar det om ett rasifierande företag och ren rasism. Det är vad som gömmer sig bakom argument om människorättsaktivism, humanitära åtgärder, ekonomiska argument och visioner om marknadspolitisk progress.
I det här fallet ställs vi mot att invandrare är ohygieniska och därför för med sig både sjukdomar och parasiter. Vi valde därför att mot den bakgrunden titta till aktivitetsnivån bland vägglöss i de svenska städerna och jämföra den mot städernas antal utrikesfödda invandrare. Nedan följer diagrammet:
Här kan vi se att det inte finns någon tydlig korrelation mellan högt antal invånare födda utomlands och vägglössens aktivitetsnivå. Istället måste även andra orsaker undersökas.
Söker efter Sverigedemokraterna och kopplingen till nazism för att sätta ihop en uppföljning och mer ingående än det första 
Det finns inga genvägar. Motsättningarna i dagens Sverige är stora. De går mycket djupt. Och de går inte längre att blunda för – inte för någon. Rasismen är här. Mitt ibland oss. Dagligdags. Överallt. Och den som tiger samtycker. Den som står bredvid, tyst med bortvänt huvud, utan att protestera bär alltid på några bittra droppar av svartaste skuld.
Motargument 