Det råder en falsk konsensus kring begreppet no go-zoner och dess förekomst i Sverige. Sverige har inga no go-zoner. Däremot har vi 61 områden som klassificeras som ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och riskområden.
I en krönika på Samhällsnytt 31 oktober 2018 nämns att det finns över 200 utanförskapsområden i Sverige där blåljuspersonal måste ha poliseskort. För att reda ut myten måste vi först definiera begreppen:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.
Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.
Samhällsnytt ställer i en krönika upp 26 påståenden som ska fungera som argument för att vårt land skulle befinna sig vid avgrundens rand. De 26 påståendena består mestadels av lögner och halvsanningar.
Det retoriska greppet i krönikan ”Den politiska skrattspegeln”, signerad Rolf Malm den 31 oktober, förtjänar en alldeles egen artikel, så vi kommer inte att närmare gå in på det. Vi vill istället fokusera på de påståenden som Malm ställer upp och belägga dem med korrekt fakta. I krönikan finner vi såväl lögner som halvsanningar. Vi finner också en del som stämmer överens med verkligheten.
Vi kommer här och nu att punkta upp Malms påståenden och bena ut dem med korrekt fakta. Here goes:
PÅSTÅENDE: ”Hur kan en stor del av svenska folket annars acceptera att antalet våldtäkter de senaste åren ökat med 600 %!”
FALSKT. Det har cirkulerat siffror om 700 %. Under de senaste tio åren har våldtäktsanmälningarna ökat från 69 till 86 per 100 000 på tio år – vilket ger 25 %. (Källa: BRÅ)
PÅSTÅENDE: ”250 000 kvinnor lever under hedersförtryck här i detta påstått sekulariserade land med sin feministiska regering.”
DELVIS SANT. Hedersförtryck drabbar såväl pojkar som flickor, kvinnor som män. Särskilt utsatta är hbtq-personer och funktionsnedsatta. Det finns ingen officiell statistik att tillgå vad gäller hedersförtryck. 2011 gjordes en bedömning i en statlig utredning att antalet människor som lever under hedersförtryck i Sverige. Enligt en bedömning 2017 av Astrid Schlytter, docent i rättssociologi, ligger denna siffra idag på ungefär 240 000. I denna siffra räknar man inte in unga med en eller ingen utlandsfödd förälder, och inte heller hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna. Det vi med säkerhet kan konstatera är att mörkertalet är stort. (Källa: Aftonbladet)
PÅSTÅENDE: ”Det byggs moskéer på snart sagt varje ort så att landet blir en avspegling av den brutala, kvinnoförtryckande arabvärlden.”
FALSKT.Enligt SCB:s rapport publicerad 2020-03-24, med statistik från år 2019, fanns drygt 2 000 tätorter i Sverige.
SCB definierar en ”tätort” som en ort med minst 200 invånare. Till tätorter räknas såväl våra storstäder som mindre orter. (Källa: SCB)
Det byggs inte och har inte byggts 2 000 moskéer i alla eller nästan alla tätorter i Sverige.
För övrigt kan nämnas att det enligt Sveriges Radios ekoredaktion fanns det år 2005 ungefär 120 så kallade ”källarmoskéer” i Sverige. En källarmoské är en befintlig lokal som modifierats och används som moské, alltså inte en moské som byggs för att fungera som moské. De ska inte räknas in i Malms påstående. (Källa: SR)
PÅSTÅENDE: ”Eller att antalet bilbränder har ökat med 75 %.”
FALSKT. 2009 låg antalet insatser vid avsiktliga bilbränder på 1 280. 10 år senare, 2019, låg siffran på 1 030. Det innebär en minskning på 20 %. Om man kikar på antalet insatser per 1 000 invånare är siffrorna 0,14 för 2009 och 0,10 för 2019. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE: ”Över 500 000 står i bostadskön i Stockholm och oräkneliga i övriga Sverige.”
SANT.Vid årsskiftet 2020/21 stod 706 632 personer i bostadskö i Stockholm. (Källa: Bostadsförmedlingen) Som jämförelse stod 248 473 personer vid årsskiftet 2020/21 i bostadskö i Göteborg. (Källa: Boplats)
PÅSTÅENDE: ”Vi har Europas längsta vårdköer.”
FALSKT. I ett Facebook-inlägg 23 april 2018 påstår SD att Sverige har Europas längsta vårdköer. Med vårdkö menar man i politisk debatt väntetiden inför en operation. SD har två ”belägg” för sitt påstående:
1). Den lagstadgade vårdgarantin säger att en behandling/operation ska påbörjas inom 90 dagar efter att beslut om åtgärden tagits. SD hänvisar till IHP:s undersökningar utförd av amerikanska stiftelsen Commonwealth Fund. Undersökningarna grundar sig på enkätundersökningar gjorda bland patienter i elva länder (sju i Europa inklusive Sverige) som snarare handlar om att det upplevs vara svårt att få kontakt med sjukvården på kvällar samt att det tar lång tid att få tid hos läkare eller sjuksköterska. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys hävdar att dessa rapporter inte kan användas för att belägga påståendet.
2). Timbrorapporten ”Vårdköer och väntetider” från 2 mars 2018, som påstår att Sverige, Irland och Polen har ”sämst väntetider i Europa”. Påståendet grundas på en undersökning gjord förra året av analysföretaget Health Consumer Powerhouse. Företagets styrelseordförande säger att analyserna inte kan användas för att belägga att Sverige har längst vårdköer i Europa? Han säger också att rubriken på den debattartikel på ämnet skriven av styrelseordföranden och en kollega på företaget som publicerades i Aftonbladet 25 januari 2016 är felaktig. (Källa: SvD)
PÅSTÅENDE: ”Vi har världens dyraste bensin näst Hong Kong.”
FALSKT. Hong Kong har världens dyraste bensin, där 1 liter kostar 19,96 SEK. Sverige hamnar på 11:e plats över bensinpriser i världen enligt en rapport från 8 februari 2021. Då kostade 1 liter bensin 15,05 SEK. Billigast är Venezuela med 0,17 SEK per liter bensin. (Källa: Globalpetrolprices.com)
PÅSTÅENDE: ”667 skolor brann under 2017.”
SANT.2017 brann det i 667 skolor. 64 % av dessa bränder var anlagda. 2010 var siffrorna 556 och 49 %. (Källa: MSB)
PÅSTÅENDE: ”Nu finns 230 000 fattigpensionärer.”
DELVIS SANT. Eurostat, OECD och andra använder sig av begreppet ”risk för fattigdom” för hushåll med en inkomst under 60 % av medianinkomst. Pensionsmyndigheten använder inte ordet ‘fattigdom’, utan använder begreppet ”relativ låg ekonomisk standard”. Det finns två saker att betänka här:
1). Måttet innefattar inte förmögenhet, vilket innebär att ett hushåll, trots ekonomiska tillgångar, kan räknas som ”relativ låg ekonomisk standard”.
2). Måttet påverkas av vilken boendekostnad ett hushåll har: en högre boendekostnad ger högre bostadstillägg.
2017 låg 245 000 människor (162 000 kvinnor och 83 000 män) i gruppen 65 år och äldre under gränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Kvinnor, ensamstående och de äldsta inom åldersgruppen över 65 år samt utrikesfödda är de grupper som har störst risk att hamna under inkomstgränsen för ”relativ låg ekonomisk standard”. Detta beror framför allt på jämförelsevis låga inkomstgrundade pensioner samt låga boendekostnader. (Källa: Pensionsmyndigheten)
PÅSTÅENDE: ”Det sker 4 gånger fler skjutningar i Sverige jämfört med Tyskland.”
DELVIS SANT. I påståendet nämns ”skjutningar”. Att hitta statistik på det är inte möjligt. Däremot är det möjligt att finna statistik på skjutningar med dödlig utgång. År 2015 var antalet skjutningar med dödlig utgång 4 gånger fler i Sverige jämfört med Tyskland. Vid sökning på länken är det siffran för ”Gun homicide” man ska beakta. (Källa: Gunpolicy.org)
Sammanställning av skjutningar med dödlig utgång i Tyskland och Sverige 2010-2015. (Källa: Gunpolicy.org)
PÅSTÅENDE: ”Våldsbrotten ökar katastrofalt.”
FALSKT. Siffror från Socialstyrelsen visar att våldet i Sverige har minskat. Detta avspeglas i hur många som erhåller vård, såväl öppen som sluten, efter våld. Den totala minskningen är på 24 % de senaste tio åren. (Källa: Socialstyrelsen)
Vad gäller utsatthet för våldsbrott ligger siffran enligt NTU någorlunda konstant. 2007 uppgav 2,9 % att de hade blivit misshandlade och 0,7% att misshandeln var allvarlig (den krävde någon form av sjukvård. Samma siffror 10 år senare (2016) var 2,7 % och 0,7 %. Uppgifterna från NTU väcker dock allvarliga frågor. (Källa: NTU)
Medan den avgörande källan från Socialstyrelsen uppger att knappt 15 000 personer fick vård efter att ha utsatts för våld 2008 och drygt 12 000 år 2017 så var det enligt NTU:s intervjusvar 93 000 som skulle ha sökt vård 2007 och 153 000 år 2016. Skillnaden är så stor att den väcker legitima frågor och kräver en särskild granskning. (Källa: NTU)
PÅSTÅENDE: ”Nu finns 200 utanförskapsområden där blåljuspersonal måste ha poliseskort.”
FALSKT. Först måste vi definiera begreppen:
1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.
2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.
3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.
2019 fanns 28 ”utsatta områden”, 10 ”riskområden” samt 22 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 60 områden 2019. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)
PÅSTÅENDE: ”Eller att det trots den ”restriktiva invandringspolitiken” ändå kommer minst 300 000 nya invandrare de närmaste åren”
SANT. Prognosen (från 5 februari 2021) sträcker sig över 4 år och ligger på ca 125 000 personer per år. Av dessa 125 000 är ungefär 1/6 asylinvandrare och deras anhöriga. Resterande är arbetskraftsinvandrare, studerande, EES-medborgare och anhöriga till dessa samt till svenskar. Observera också att en del av uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare rör säsongsarbetare (bärplockare, skogsplanterare), och är alltså tidsbegränsade till några få månader. (Källa: Migrationsverket)
PÅSTÅENDE: ”Kanske upp mot 100 000 papperslösa invandrare lever laglöst och farligt i Sverige”.
FALSKT.Siffran 100 000 är möjligen hämtad från Rebecca Weidmo Uvells uträkning på den egna bloggen 2016. Uträkning är gjord på ett osammanhängande hopkok av olika uppgifter. Det går inte att finna statistik över antalet papperslösa, eftersom det inte finns registrerat. Följaktligen är siffror enbart spekulation. I betänkandet av återvändandeutredningen läser vi: ”Ett problem i det sammanhanget är det inte obetydliga antal personer som i den situationen ‘går under jorden’, det vill säga stannar kvar i landet, trots att beslutet om utvisning innebär en skyldighet att inom viss kortare tid lämna landet. Det har beräknats att mellan 20 000 och 50 000 sådana tillståndslösa personer för närvarande vistas i Sverige och berörda myndigheter gör bedömningen att den gruppen ökar”. (Källa: SOU 2017:93, sid. 63)
PÅSTÅENDE: ”Sverige kan försvaras militärt i högst en vecka.”
SANT. Det har successivt gjorts neddragningar i försvarsbudgeten. 1975 avsattes 3,1 % av BNP för försvaret. 2019 låg samma siffra på 1,1 % av BNP. Svenskt försvar är byggt för fredstid – inte för krig. (Källa: Försvarsmakten)
PÅSTÅENDE: ”Att vi inte har skyddsrum för mer än halva befolkningen.”
FALSKT. På MSB.se, dvs Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps hemsida läser vi att ”I Sverige finns cirka 65 000 skyddsrum med plats för ungefär sju miljoner människor”. Denna siffra (ca 70 % ) motsvarar långt mer än halva befolkningen. (Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)
PÅSTÅENDE: ”Eller att vår krisberedskap numera är så usel att vi bara klarar oss några dagar vid avspärrning.”
SANT.Den svenska krisberedskapen är föremål för utveckling. Det behövs ett nationellt grepp med tydligt politiskt ledarskap för att det ska skapas förutsättningar på alla nivåer i samhället. Sverige är inte rustat för krig, naturkatastrofer eller drivmedelsbrist.
Det är svårt att precisera hur Sverige skulle klara sig vad gäller livsmedelsförsörjning vid störningar. Störningens omfattning och karaktär är det avgörande. En uppskattning från Livsmedelsverket är att det inom dagligvaruhandeln och storköksgrossisterna finns mat för mellan en och två veckor. Tillgången till drivmedel, elektricitet och IT kommer vid en störning att försämras relativt snabbt. (Källa: LandLantbruk)
I försvarsberedningens rapport ska Sverige uthärda en säkerhetspolitisk kris i tre månader och individen klara sig utan stöd i en vecka. Idag ser det inte ut så. Vi lever efter devisen ”just in time”. (Källa: Försvarsdepartementet – Motståndskraft)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige har den sämsta gränskontrollen i Europa.”
FALSKT. En opublicerad EU-rapport riktar kritik mot svenska gränskontroller. Gränskontrollanterna skriver i rapporten följande:
”Brådskande åtgärder bör vidtas av myndigheterna för att ta itu med de eftersläpningar och luckor som identifierats på såväl strategiska som operativa nivåer.”
I rapporten framförs kritik mot Sveriges uppbyggnad och organisation kring hur gränskontrollerna sköts. EU-inspektörerna menar att det saknas en gemensam struktur och enlighet mellan de olika myndigheterna. Det framkommer också att Sverige på ett antal punkter bryter mot Schengenregelverket och att kunskaps- och utbildningskraven för personal är ”not sufficient” och ”non-compliant”. (Källa: SR)
Däremot är det, trots en opublicerad rapport, inte möjligt att dra slutsatsen att Sverige skulle ha Europas sämsta gränskontroller.
PÅSTÅENDE: ”Eller att mer än varannan invandrare fortfarande är utan jobb efter 8 år.”
SANT.Det finns stora variationer kring siffrorna beroende på när personen invandrade och vilken utbildningsnivå hen har. Generellt sker en positiv utveckling. (Källa: SVT)
PÅSTÅENDE: ”Skattebetalarna betalar 30 miljoner kronor för varje konstgjort invandrarjobb – som ändå inte leder till riktiga jobb.”
FALSKT. När det gäller ”konstgjorda invandrarjobb” är påståendet uppenbart orimligt. Det finns tre typer, med olika grad av subvention:
Nystartjobb (60% av lönekostnaden)
Instegsjobb (80% av lönekostnaden)
Extratjänst (100% av lönekostnaden + handledning)
Instegsjobb och extratjänst kan man få max 2 år. Nystartjobb kan man få hela arbetslivet. Hur man än räknar, kan inte ”varje konstgjort invandrarjobb” kosta 30 miljoner i skattemedel. (Källa: Arbetsförmedlingen)
För den som vill kika på ekonomiska prognoser och utfall kan göra det på Arbetsförmedlingen.se.
PÅSTÅENDE: ”Eller att upp till 70% av invandrarelever i utsatta områden inte klarar godkända betyg.”
FALSKT.Siffran 70 % är cherry-picking. Det finns områden i t ex Göteborg där siffran nästan kommer upp i den nivån, men det är ett medvetet selektivt urval. Vad gäller elever som invandrat vid 13 års ålder eller senare klarar 80 % inte grundskolan med godkända betyg. Däremot så klarar sig barn som invandrat före 7 års ålder nästan lika bra som infödda: 20 respektive 10 % klarar inte godkända betyg. Vad gäller barn som invandrat mellan 7 och 12 års ålder så klarar 35 % inte godkända betyg. (Källa: Ekonomifakta)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige genom främst invandring snart har över 10 miljoner invånare.”
SANT. Sveriges folkökning beror till största del på invandring just nu. 70 % av folkökningen under 2019 grundade sig i att fler personer invandrar än utvandrar. Resterande 30 % berodde på att det föds fler än det dör. I slutet av 2019 bodde 2 miljoner personer i Sverige som är födda utomlands. Det motsvarar 19 % av den svenska befolkningen. I slutet av 2019 bodde 10,3 miljoner personer i Sverige. (Källa: SCB)
PÅSTÅENDE: ”Alla dessa nya svenskar ska kommunerna enligt lag sörja för. För det tvingas de låna – snart är deras låneskuld 1000 miljarder kronor (en biljon).”
SANT. Enligt det kommunala låneinstitutet Kommuninvest, med ett stort antal av Sveriges 290 kommuner som medlemmar, beräknas de sammanlagda kommunala skulderna fördubblas mellan 2015-2024.
Den kraftigt ökande befolkningen, bland annat beroende på stora flyktingströmmar, uppges vara en av orsakerna. Kommuninvest påtalar även att kommunernas ökande skulder blir ett problem genom att de statliga bidragen till kommunerna minskat.
”Institutets VD Tomas Werngren menar dock att ökningen måste ses i ljuset av att den svenska ekonomin fortsätter att växa.
– Kommunernas skulder i förhållande till BNP är låga och ökar på tio år från 13 till 17 procent, vilket är hanterbart. Dessutom ser vi att kommunernas pensionsåtaganden kommer att minska på längre sikt, vilket ökar det ekonomiska utrymmet.” (Källa: Kommuninvest låneskulder)
PÅSTÅENDE: ”När räntan höjs, statens stöd för invandrarna snart upphör och lågkonjunkturen slår till lär de tvingas höja kommunalskatterna drastiskt – trots att vi redan har världens högsta skatter.”
FALSKT. På listan över OECD-länders skattetryck hamnar Sverige på delad 4:e plats med 43,9 %. (Källa: Ekonomifakta skattetryck)
PÅSTÅENDE: ”Eller att Sverige nu har EU:s lägsta BNP per capita.”
FALSKT. Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)
PÅSTÅENDE: ”Eller att ett litet s.k. Miljöparti bestämmer att Sverige ska bli fossilfritt.”
FALSKT.Regeringen genomför energiöverenskommelsen som slöts mellan regeringspartierna, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna 2016. (Källa: Regeringen.se)
Det är i lögnerna och myterna som splittringen i samhället får sitt bränsle. Det är splittringen som folkvalda politiker (läs sverigedemokrater) och alternativ media vill uppnå. Det är denna eskalerande och farliga utveckling vi är skyldiga att stoppa.
Alternativ för Sverige tycker att det är hög tid för mig att åka ”hem”.
Med Sveriges flagga i ett hjärta som symbol och klassiska svenska färger använder de min brevlåda och dessa till synes enkla ord för att tydliggöra min värdighet som svensk medborgare och som människa. Jag har nog aldrig blivit så rädd, besviken, ledsen och arg som när jag kom hem och plockade upp denna broschyr. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg vad jag höll i mina händer. Och i virrvarret av tankar som infann sig i just den stunden så var det en tanke som utmärkte sig särskilt:
Varför duger inte jag?
Alternativ för Sverige hade fått mig att börja fundera varför inte jag dög. Varför inte jag var tillräckligt svensk. Varför jag skulle exporteras ut ur landet som en oönskad last möglig potatis. Och kanske är det precis det de vill uppnå: att ingjuta tvivel, rädsla och osäkerhet djupt inne i människan. Att få folk att börja ifrågasätta sina identiteter, sina ursprung och allt de tidigare hållit kärt och bekant.
Egentligen är svaret enkelt: vi duger alla precis som vi är. Även jag. Vi duger för oss själva, vi duger inför andra, vi duger inför alla våra åtaganden.
Och vi duger i synnerhet för Sverige. Mitt hem. Vårt hem.
Den fullaste (fulaste) odugligheten finns enbart hos den konstruktion som kallar sig Alternativ för Sverige, och alla de konstruktioner i samhället och världen som är Alternativ för Sverige lika.
Dessa mörka krafter förespråkar antidemokrati. Segregation. Ilska, hat och rasism. Division. Misstro. Isolering. Totalitarism. Dränering. Exkludering. Utanförskap. Egoism. Och ensamhet.
Dessa mörka krafter har vi alla ett ansvar att bekämpa och utrota.
För Sverige är inte någon glorifierad, idyllisk framtida Narnia-utopi där blåögda och blonda oskuldsfulla, lyckliga och lydiga svenskar skuttar omkring på gröna ängar och i lummiga skogar. Där det alltid är fred, där alla har pengar och kärlek, och där allt är homogent.
Sverige är här och nu, precis som det alltid har varit. Sverige är jag. Och det är ni. Sverige är vi alla. Vi får tillsammans plats i Sverige, för det är tillsammans vi skapar Sverige. Och vi behöver inte åka hem, för vi är redan hemma. Jag är redan hemma.
Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.
Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.
Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.
Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.
Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?
Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.
Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.
Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.
Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.
OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.
Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.
Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.
Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.
Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
Vi måste våga prata.
Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.
Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.
Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.
Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.
Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.
Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.
Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.
Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.
Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.
Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .
Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.
Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.
Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.
Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.
Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.
Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.
Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.
Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.
Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.
Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.
De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.
PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!
”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..
Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.
Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)
Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.
Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.
Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.
Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.
Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.
Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.
Albert och Herbert i ”no go-zonen”
Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.
Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.
Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.
Har du besökt en ”no go-zon”!
Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.
Stockholm
Göteborg
Kalmar
Livsfarliga områden, eller hur?
De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.
Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.
När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.
Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.
Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Känner du till hur många bostadsområden i Sverige som idag klassas som s.k. ”utanförskapsområden”? Känner du till vem som har bestämt vad det är för något? Det finns olika debattörer som försöker påstå och bevisa olika saker – med grova generaliseringar – om alla som de anser är invånare i de utpekade områdena. Men det är även problematiskt att Folkpartiet, som skapat hela begreppet, utesluter väldigt många områden helt ur sin granskning.
Känner du till definitionerna av vad som är ett s k ”utanförskapsområde”? Folkpartiets utredare konstruerade hela detta begrepp och vad det sägs ska vara, när de enligt egen utsago ville försöka ”…se de sociala problemen och presentera en reformagenda”? Deras definition tycks vara godtycklig och luddigt formulerad. Men såhär valde Folkpartiets utredning att formulera sig:
…mäter förvärvsfrekvens, skolresultat och valdeltagande i storstadsområdenas grannskapsområden (ofta motsvarande stadsdelar) och i övriga landets valdistrikt. För att ett område ska klassas som utanförskapsområde finns två kriterier: 1. Procentandel boende i området som förvärvsarbetar är under 60% för personer mellan 20-64 år.
2. Procentandel av alla niondeklassarna som går ut grundskolan med godkända betyg i alla ämnen är under 70% ELLER om procentandel för valdeltagandet i senaste kommunvalet är under 70%.
155 Utanförskapsområden av de totalt 4601 områdena.
Folkpartiet har själva uppdaterat sin ”Utanförskapets karta” och anser att det år 2012 fanns 155 utanförskapsområden i Sverige utav de 4.601 granskade områdena. År 2006 ansåg Folkpartiet att det fanns 156 utanförskapsområden i Sverige. Några nya har tillkommit i denna uppdatering, och några andra är inte längre ett utanförskapsområde enligt Folkpartiet. Bostadsområden är således inte automatiskt i en permanent nedåtgående spiral som är omöjlig att vända.
Folkpartiet uppger även ett par intressanta detaljfakta, som att genomsnittet av alla röstberättigade som bor i något utanförskapsområde och som röstade i kommunvalet 2010 var 64,5%. Det är inte alls långt ifrån deras uppsatta kriterier om 70%. Varför satte Folkpartiet sin gräns till 70 och inte till exempel vid 64 eller 65%???
Ungefär hälften av alla som vid det senaste granskningstillfället bodde i ett utanförskapsområde var födda i Sverige. Ungefär 18% var födda i ett europeiskt land och lite färre än 32% var födda utanför Europa.
Folkpartiet utesluter väldigt många valdistrikt och bostadsområden helt ur sin undersökning. Det gäller, bland annat, många glesbygdsregioner i södra Sverige och längs gränsen mot Norge och mot Finland, trots att man kan misstänka att det finns hög arbetslöshet och personer i någon form av utanförskap som bor där. Vad kan anledningen vara till detta, Folkpartiet?
De har valt bort alla områden där färre än hälften av invånarna bor i hyresrättslägenhet. Med det kriteriet ignorerar de samtliga invånare som bor i valdistrikt där det är vanligast att bo i egna småhus. I Sverige är den vanligaste boendeformen att flest invånare bor i egna hus.
Ingenstans i Rikskriminalpolisens Granskningsrapport från 2014, eller i Nationella operativa avdelningens, NOAs uppdatering från 2015, nämns begreppet ”no go-zon”. I sin undersökning redovisade de 55 olika områden år 2014, och 53 stycken år 2015, men 15 ”särskilt utsatta”:
Visst förekommer kriminalitet, stenkastning mot brandkår, ambulans, polisbilar, och polis beskriver problematiska, lokala, kriminella gängbildningar och gängkonflikter – men det räcker inte för att man automatiskt benämner ett bostadsområde som en s k ”no go-zon”.
”No-go areas” är ett uttryck från USA, och har använts sedan 1960-talet. Visst kan det vara farligt att gå i några olika områden i USA där det finns kraftigt beväpnade kriminella gäng. Det är vad ”no go-zon” innebär; att det är uppenbart farligt för allmänheten att befinna sig där.
Vissa ”opinionsbildare” efterapar den retoriken. Rinkeby och Granängsringen i Tyresö kallades för ”no go-zon” under en period i början av 1990-talet.
Men, om man ringer runt lite i områden som pekades ut 2014. Så här uttrycker sig en person som bor i Laholm:
”…fattar inte varifrån någon kan ha fått för sig att Laholm skulle vara laglöst land? … kanske beror det på vad man har för bild av samhället? Jag känner mig inte rädd för att vistas utomhus. Jag bor just bredvid Lilla Nybo, ortens boende för nyanlända ensamkommande barn & ungdomar. Killar som bor där hälsar på oss när vi möter dem på byn. Har du hört så hemskt? De hälsar! Det ska man väl inte göra i det här jävla landet?”
Motargument intervjuar en annan person, en kommunpolitiker i Laholm. Hen säger sig bli extremt förvånad över påståendet att hen bor mitt i en påstådd s k ”no go-zon” , och kan inte se att det skulle kunna stämma överens med verkligheten. De känner ingen rädsla över att gå utomhus på kvällarna. En riksdagsledamot som bor mitt i Gävle-stadsdelen Brynäs uppger liknande omdöme om sitt hemområde.
Om man läser rapporter från Polisen, kallar de INTE något område för ”no go-zon” eller ”no go-area”, utan begreppet nyttjas endast av andra och klistrar det nedsättande på vissa områden. När man ifrågasätter de som försöker använda begreppet, så är det varenda gång en och samma rapport från Rikskrim som de länkar till. Begreppet ”parallellsamhälle” nämns, men det förklaras såhär (dec 2014, sidan 14):
”I de allra flesta utsatta områden har utvecklingen inte gått så långt att det är befogat att tala om parallellsamhällen i betydelsen alternativ samhällsordning.”
Rikskriminalpolisen beskriver de 55 områdena, (sidan 15) :
”…(polis) störs ofta och hindras i sin tjänsteutövning, vilket kan skapa olust att arbeta i området. Dessutom upplevs det vara problem med att klara upp brott i områdena. Det är svårt att få personer att delta i brottsutredningar, men det är också svårt att agera obemärkt och bedriva spaning i dessa områden…”
”I de fall allmänheten uppfattar det som att Polisen inte lyckas stävja och utreda brott kan det bidra till uppfattningen att kriminella ”styr” i området.”
Utgår man ifrån vad begreppet ursprungligen betyder och innebär finns alltså inga s k ”no go-zoner” i Sverige. Visst finns legitima diskussioner om att det i olika bostadsområden förekommer fattigdom, arbetslöshet, upplevt utanförskap, kriminalitet, dåliga skolresultat o s v – men majoriteten av de boende i VARJE område skulle kanske säga att de oroas av problem de upplever i och kring sitt bostadsområde.
Nästa gång du hör eller läser om ”no go-zoner” i Sverige, och denne hänvisar till Rikskriminalen, så har du nu motargument. För det är fel med kollektiv bestraffning, att svartmåla bostadsområden eller avhumanisera/stigmatisera alla som bor där.
UPPDATERING, 10/2 2016
Polisen har uppdaterat, med en helt ny granskning, där 53 ‘Utsatta områden’ nämns. 15 av dessa områden ‘anses som särskilt utsatta’, vilket betyder att i 15 bostadsområden i Sverige, där har polis vissa ‘svårigheter att fullfölja sitt uppdrag’. Alltså ännu inte någon s.k. ”no go-area” i Sverige!
I Mary Shelleys ”Frankenstein” möter vi vetenskapsmannen Viktor Frankenstein, och det så kallade monster, som han efter hårt arbete lyckas återföra till livet. Men vad är det egentligen som formar ett monster? Om alla varelser föds goda, vad händer på vägen, och hur blir man ond? Hur påverkar det en människa att ställas utanför en gemenskap?
Bild: Stina Walfridsson
Ett världskänt fenomen
Frankensteins slagkraft är anmärkningsvärd i sin genre. Ett monster utan namn, som känns igen över hela världen, och som återskapats i åtskilliga filmer, serietidningar och som leksaker. Vad är det som är så speciellt med honom? Vad gör honom så tidlös och varför intresseras människor än idag av denna sorgliga historia? Svaret ligger nog i hans trots allt mänskliga natur. Han föds oskyldig, precis som jordens alla varelser, men med två stora skillnader. Han föds vuxen, och han föds genom ett makabert experiment, utan havandeskap och förlossning. Och framförallt, utan Kärlek.
Ett monster tar form
Frankensteins skapelse är inget monster från början. Han är en godhjärtad varelse som älskar solen, blommorna och fåglarna. Han vill tillhöra en gemenskap, och bli älskad. Efter den traumatiska ”födelsen” flyr han från staden och söker värme och skydd i en liten lantstuga. Den gamle mannen i stugan är blind och blir därför inte rädd. Främlingen tas vänligt emot och de två hinner samtala en stund. Strax kommer familjen hem, och när de ser den hisklige gestalten, blir de skräckslagna och han drivs på flykten med hugg och slag. ”Monstrets” vandring blir kall och ensam, och han möts av rädsla, oförstånd och elakhet. Överallt stöts han bort, enbart för sitt utseendes skull, och läsaren kan lätt känna sympati för varelsen som behandlas så illa av världen. Eter en tid på flykt träffar han sin skapare igen, och kräver då att han skapar en kvinna till honom, någon som han kan finna gemenskap med.
Människorna vill inte umgås med mig, men någon lika deformerad och hemsk som jag själv skulle inte neka. Min följeslagare måste vara av samma art och ha samma defekter. Du måste skapa en kvinna till mig, som jag kan leva med och som kan ge mig den förståelse som är nödvändig för min existens
Viktor vägrar göra om sitt misstag, vilket gör att monstret svär på att hämnas och de blir bittra fiender. Men när Frankenstein slutligen dör, förlorar hans skapelse sitt monstruösa sinnelag. Han sörjer sin ”far” och känner djup ångest inför det liv han levt.
Vad tjänar det till att jag nu ber dig förlåta mig? Jag är förgiftad av brott och söndersliten av bittraste ånger, och var kan jag då finna ro förutom i döden?
Bild: Stina Walfridsson
Vad gör ensamhet med oss?
Monstret har blivit frånskild det organiska. Den naturliga födelsen, barnsbörden, följs ju normalt av barnets anknytning till föräldrarna. Man kan jämföra med barn som vid födseln, eller mycket tidigt, fråntas sina föräldrar, och växer upp på barnhem. Avsaknaden av den livsviktiga anknytningsprocessen leder ofta till en mycket svår uppväxt. Man får svårt med relationer och att fungera socialt. Människans oförstånd och ondska kan göra en oskyldig varelse till ett hämndlystet monster. Den blinde mannen är den ende som behandlar främlingen med vänlighet. Många invandrare har tagit fasta på detta på sitt eget sätt. Några byter till ‘svenskklingande’ namn för att få jobb. De sopar igen spåren, så att ingen ska kunna se var de kommer ifrån.
Rasister ser en fara i våra nya svenskar, något hotande. Men det finns ju inte där egentligen.
På liknande sätt är det med monstret, han föds god och vill bara ha vänner och kärlek, men han får inte det, han blir utstött och byfolket kastar sten på honom, de kallar honom monster. Vad händer då med honom…?
Utanförskapets historia
Foto: mojolicious
När man diskuterar människans ondska utifrån just Frankenstein så handlar det mycket om det viktiga i att ingå i en gemenskap. Att innesluta en grupp människor i en gemenskap, betyder automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapar man utanförskap och främlingsfientlighet. Du kan inte ingå i någonting, om det inte finns någon som står utanför. Människans rädsla för just detta utanförskap är mycket sannolikt nedärvd, och stammar från överlevnadsinstinkt. Gemenskap betydde skydd, mat, fortplantning och annat socialt utbyte. Urvalet har troligen skett utifrån förmåga att tillföra gruppen någonting, men även utifrån likhet, dvs. förmåga att passa in i gruppen. En skadad eller alltför avvikande individ skulle alltså kunna nekas att inkluderas i gruppen av säkerhetsskäl. En kvarleva av detta beteende finns i mobbing och diskriminering i olika typer av grupperingar. Om man istället innesluter en avvikande individ i den befintliga gruppen, innebär det troligen att de som innefattas i gemenskapen måste förändras på något sätt. Tänker vi på urmänniskan igen, så kunde det kanske innebära att ändra färdsätt, förflyttningshastighet, kost, boförhållanden eller annat.
För den moderna människan kan det räcka med att vi tvingas omvärdera våra fördomar, men det kan även handla om att hitta givande mötesplatser och gemensamma nämnare mellan våra kulturer. Men framförallt krävs det medmänsklighet, något vi måste lära våra barn från början.
Så vem är egentligen monstret?
Frankensteins skapelse är sammansatt av delar från olika kroppar, med ärr och stygn överallt, blek och ovanligt storväxt. En främling, en skrämmande syn. Men vem är monstret? Är det den främling som söker gemenskap där ingen finns att få, eller den som dömer en människa till ensamhet och olycka, bara för att han inte ser ut som ”oss”? Om en människa möts med hat vart han än går, kan man då fortsätta förvänta sig gott av honom? Nya svenskar kommer till vårt land, och ”föds” här på nytt. Nya oskrivna blad, som förtjänar en ny chans. Om vi bemöter dem, som 1800-talsbokens bybor bemötte Shelleys monster, hur kan vi då vänta oss något gott ifrån våra nya medmänniskor?
Om fyra år fyller Frankenstein 200 år. Kanske skulle vi kunna ta dessa fyra år och använda dem till att förändra synen på främlingskap? Är det inte dags att visa att mångfald inte innebär ett hot? Kan vi inte innesluta fler som behöver oss, så fråga inte mig varför vi har ”monster” lösa på våra gator. Ondska skapar ondska, det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.
Boris Karloff as the Frankenstein Monster – 1931
Baserat på Mary Shelleys Frankenstein, 1818 (Frankenstein eller den moderne Prometheus)
Rasister av alla kön och politiska färger säger just nu ”vad var det vi sa” om upploppen i förorterna, och skyller dem på invandrarna och invandringen. Men att skylla dessa på invandrarna är lika knäppt som att skylla upploppen på Söder på 1930- och 40-talen på skåningar och norrlänningar.
Ungdomsupplopp är inget nytt. Det har skett förr. För cirka 100 år sedan var det bland fabriksarbetarnas fattiga barn som det ofta var oroligt, samma sak under ”ungdomskravallerna” på 1930-, 40- och 50-talen. Visst hände det ganska ofta att överklassens pojkspolingar hoppade in i bråken, bara för att få känna glädjen att ”banka snutar” (lite som delar av överklassvänsterns proffsstenkastare gör idag), men grundorsaken till oroligheter låg i den relativa fattigdomen och utsattheten; den var politisk.
Då var det ofta inflyttade ungdomar som hamnade i problem, men det var givetvis inte migrationen av skåningar till Stockholm som var orsaken till upploppen, lika lite som det är invandringen idag som är orsaken till upploppen.
Men… Detta rättfärdigar inte upplopp. De som var mest rädda för upploppen på t.ex. Söder 1948 var föräldrarna. Samma med upploppen i de numera så ”romantiska” kåkstäderna på Söder för 110 år sen. Varför tror ni att Socialdemokraterna, som då förde en intensiv kamp mot sociala orättvisor, bad ungdomarna att organisera sig och bli politiskt aktiva istället för att slåss och vandalisera? Jo, för att vandaliseringen inte ledde till något gott.
Kanske är det fråga om grumligt och primitivt hat mot samhället — men det kan också vara en medveten strävan att sätta det svenska samhället i en aldrig så liten gungning. I vilket fall som helst kan kravallerna användas som vapen i kampen mot demokratin.
Därför är det angeläget, att uppviglarna avslöjas och oskadliggöres.
Men de andra, då, de tusentals ungdomarna, som lät sig ledas av dessa skumma typer? Blir det inte svårare att locka dem till upplopp en gång till, om de får flera lokaler, där de kan fördriva tiden? — — —
Nej, vantrivseln beror inte på bristande lokaler. Det är rättare att säga, att den beror på bristande disciplin och föräldraansvar. Skäll inte på ungdomen för det. Skäll på föräldrarna och skäll på samhället, som har låtit sin ungdom växa vilt, som har skapat den en miljö, där den inte trivs. Inte för att där finns för små danslokaler och för få pingpongbord, utan för att världen är rastlös och febersjuk. Det spirar inga gossar och flickor med solsken i blick ur en sådan mylla.
Framför allt inte när ungdomen som nu lämnas åt sig själv. Polisbatonger är inte lösningen. Danssalonger inte heller. Nej, det är ljus, värme och trygghet. Det är goda hem och riktiga föräldrar.
Rune Moberg om kravallerna på Söder i Stockholm 1948.
Motargument 