Människan har i alla tider haft behov av en vi och dom-mentalitet. I tusentals år har stammar och folkslag stått på varsin sida av ett slagfält och sedan drabbat samman med påkar, svärd och hillebarder i högsta hugg. Allt för att försvara jaktmarker, religion, kung och fosterland. Samma mentalitet återfinner vi i rasismen, och i andra gemensamma sammanslutningar som hatar tillsammans . 
Som jag tidigare skrivit om så betyder ‘att innesluta en grupp människor i en gemenskap’ automatiskt att det måste finnas några andra att utestänga. Däri skapas även främlingsfientlighet. Du kan nämligen inte ingå i någonting om det inte finns någon som står utanför. Människans nedärvda rädsla för just detta utanförskap har sitt ursprung i överlevnadsinstinkten, och en kvarleva av detta beteende återfinns i mobbning och diskriminering i olika typer av grupperingar.
Grupptryck – en sorts gemenskap
Grupptrycket i till exempel skolan kan bli förödande för ett barn som hamnar i fel sällskap. Man vill vara tuff och inte kallas feg, vilket kan leda till att man gör saker som man aldrig skulle ha gjort annars; man kanske snattar, röker eller dricker alkohol. I värsta fall går det ännu värre, man provar kanske tyngre droger eller begår grövre brott, som till exempel misshandel. Grupper som är mer eller mindre våldsbenägna, som till exempel rasister, nazister eller andra extremister, kan rentav få nytillkomna medlemmar att känna sig tvingade till olika saker, och till slut verkar det inte finnas någon återvändo. Man blir en del av något som tycks svårt att ta sig ur, och kanske vill man inte heller ta sig ur det, eftersom man känner att man i alla fall ingår i en gemenskap.
Vi och dom-mentaliteten fångar upp vilsna och osäkra individer som söker tillhörighet. Gemenskap och samhörighet är livsviktigt för människan. Förr var det nödvändigt för att överleva, nu för att finna identitet och för att få bekräftelse. Då du inte respekteras för den du är i alla situationer i ditt liv, så kan det vara en ovärderlig vetskap; att det i alla fall finns EN grupp, där alla värderar EN sak, på exakt samma sätt! Detta kan vara en politisk åskådning, religion, en speciell hobby eller ett lag i någon sport. Att gemensamt älska någonting är en lika stark vi-och-dom-känsla som att gemensamt hata någonting. Därför bör vi försöka fånga upp barn och ungdomar, som inte hittat sin egen tillhörighet, innan de förlorar sig i hat, istället för kärlek.
Det är nu jag vill slå ett slag för sammanhållningen i lagsporter. För alla som känner mig är det ingen hemlighet att jag håller på AIK, världens bästa lag. När jag skriver detta är det med just den hybris som provocerar och engagerar supportrar i både mitt och våra motståndares lag. Framför åtskilliga datorer sitter nu folk som känner en jublande stolthet, och framför nästan lika många datorer sitter motståndare som hetsar upp sig och blir arga. Detta, hävdar jag, är underbart! Det är ett sätt att integrera den viktiga vi och dom- känslan i samhället på ett okej sätt. Så länge vi håller oss inom gränsen för lagar och regler. Det finns ett hat inom sporten, ett hat som kan låta hetsigt, starkt och skrämmande. Men framför allt finns det en kärlek i lagsammanhållningen, som är så otroligt stor, stark och uppbyggande. Fotboll är förbrödrande sjunger AIK-trubaduren, och inget kan väl vara mer sant än det.
Sälj Skåne till Danmark,sjunger vi och klappar takt
När stämningen i bussen är som bäst
Att fotboll är förbrödrande det har visst någon sagt
Å när märks då förbrödringen som mest
Jo när man hatar motståndarlaget som pest
Förenade av kärlek
Förra året dog AIK:s älskade målvakt Ivan Turina plötsligt, och fotbollssverige var i chock. Aldrig har det märkts så tydligt att allt hat inom fotbollen är en fasad, en lek. Överallt slöt supportrar upp från olika lag och nationer. På backen utanför träningslokalen i Karlberg låg halsdukar och tröjor från Djurgården, Hammarby, IFK Göteborg och Dinamo Zagreb. Överallt såg vi kärlek istället för hat. Detta är fotboll. Detta är hjärtat i sporten. Hatet är inte äkta. Inte från de riktiga fansen. Det finns alltid de som inte kan sätta stopp, och som går över gränser, det är inte unikt för sporten. De flesta av oss älskar vårt lag så mycket mer än vi hatar motståndarlaget. Hatet är humor. Hatet är en kampanj, en uppladdande provokation. Vi, de allra flesta, vet detta och vi älskar det.
Med detta vill jag säga att det finns en annan väg att gå när man söker tillhörighet. Sök inte bland droger, våld och äkta hat. Sök inte bland rasism, nazism och knivattacker. Sök sammanhållningen på läktaren och låt adrenalinet få utlopp i kärlek. Låt ropen höras, låt flaggorna vaja, låt händer höjas mot himlen och må bästa lag vinna. Men låt det stanna vid det. När ni lämnar arenan, lämnar ni också hatet där, åtminstone till nästa sammandrabbning.
Och nej, jag är inte så naiv att jag tror att vi kan stoppa våld, hat och rasism på våra gator genom att slänga fram en bunt fotbollsbiljetter. Men jag tror på att stävja ilska och okontrollerat adrenalin på ett tidigt stadium. Det vore en utopi att säga att vi alla kan hålla sams och stå på samma sida i alla lägen. Så ser inte livet ut. Om vi kan visa våra barn och ungdomar ett sätt att ge utlopp för de här känslorna, utan att konflikterna blir för stora, så tror jag vi har lagt en bra grund för lugnare gator i framtiden.
En sak till vill jag säga. Jag vill förtydliga att jag motsätter mig allt som har med huliganism och fotbollsvåld att göra. Det finns idioti i alla slags grupperingar, och ibland går det långt över gränsen. När föräldrar inte längre vågar ta med sina barn på match har något gått snett. Älska ditt lag med hela ditt hjärta, men hata de andra lite lagom, med glimten i ögat. Jag har hört sägas att alla faktiskt inte rensar fisk i Göteborg och att det finns bajare som inte röker på. Jag har till och med hört sägas att Djurgår’n ska bli svårslagna i år…
Rivaler på plan, inte på stan. 
Motargument 