Etikettarkiv: Sverige

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Artiklar

Minst negativ attityd i hela EU

Europaportalen rapporterar om den senaste stora attitydundersökningen Europabarometern som EU brukar göra ungefär två gånger om året, om hur invånare i EU-länderna i allmänhet ser på migration till sitt eget land.

Immigration
Klicka på bilden för att förstora den

De svenskar som tillfrågats om migration i denna enkät är i genomsnitt mycket mindre negativa än alla andra tillfrågade i alla andra EU-länder. Ungefär 28.000 personer har tillfrågats totalt.

http://www.europaportalen.se/2015/01/svenskar-mest-positiva-till-invandring

Mobil-version av det interaktiva diagrammet

Det finns även fler attitydundersökningar som gjorts med andra metoder och med andra intervjuade. Här finns en rapport om en liknande enkät som YouGov har gjort, där det visar sig att bara 31% av de tillfrågade svenskarna anser att migration från andra EU-länder har negativ effekt.

Artiklar, Myter

Myt: Sveriges asyllagar är mer generösa än andra länders

Vid sidan av klagomål om hur dyrt flyktingmottagandet är, och rent av rasistiska uttalanden om såväl invandrare generellt som specifika grupper, så är nog den vanligaste kommentaren om invandring på internet, såväl som bland kollegor och vänner, den att Sverige tar emot många fler flyktingar än andra länder. Det påståendet har i sin tur skapat idéer om hur Sveriges flyktingmottagande ser ut, idéer som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Här och nu slår Motargument hål på den kanske största myten om invandring av dem alla, nämligen den om att Sveriges asyllagar är mer generösa än resten av Europas.

Det är onekligen så att Sverige tar emot en stor andel flyktingar, både räknat i total siffra och i förhållande till folkmängd. Men detta beror inte, som många påstår, på att Sveriges asyllagar är mer generösa. Orsaken är istället att ett större antal människor söker asyl i Sverige än i andra länder, och därmed stiger det totala antalet beviljade uppehållstillstånd naturligt. År 2013 sökte drygt 50.000 människor asyl i Sverige, tredje flest i EU och flest i förhållande till folkmängd. Samtidigt var det endast ca 25.000 som faktiskt fick uppehållstillstånd i Sverige, en beviljandegrad på strax under 50 %, vilket inte är mer än i andra EU-länder. År 2014 sökte drygt 80.000 personer asyl i Sverige, men endast ca 35.000 fick uppehållstillstånd. Och i en intervju med Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson i Svenska Dagbladet i december kan vi bland annat läsa:

Ett annat missförstånd är att Sverige skulle vara mer ”generöst” än andra länder. Anders Danielsson påpekar att Migrationsverket enkom är uttolkare av lagen. Och Sverige har inte högre grad av bifall än andra länder, bara fler sökande, påminner han.

Sanningen är att den svenska asyllagstiftningen inte skiljer sig från andra europeiska länders på några större punkter. Svensk asyllag bygger, precis som andra länders, på de internationella lagar om mänskliga fri- och rättigheter som man skrivit under, det vill säga bland andra Flyktingkonventionen, Genèvekonventionen, Internationella Konventionen om medborgerliga och politiska Rättigheter (ICCPR), samt EU-regler, och kan därför inte ändras utan att bryta mot internationella åtaganden. Anders Danielsson uttrycker sig såhär om de som fått asyl:

– Det här är människor som har flytt undan krig, förföljelse, tortyr, omänsklig behandling. De har enligt alla statsrättsliga och konventionsrättsliga bedömningar rätt till skydd.

Det enda asylskälet som skiljer svensk lagstiftning från de flesta andra länders är det som kallas ”övriga skyddsbehov”. En asylsökande kan bli bedömd som övrigt skyddsbehövande om hen

  • inte kan återvända till hemlandet på grund av väpnad konflikt eller på grund av svåra motsättningar i hemlandet,
  • känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp eller
  • inte kan återvända till hemlandet på grund av miljökatastrof

Denna paragraf av lagen kan ändras utan att bryta mot internationell lag, men det skulle inte göra någon skillnad på Sveriges flyktingmottagande. Under 2014 fick endast 122 personer uppehållstillstånd i Sverige under denna paragraf.

Statistik över antalet beviljade uppehållstillstånd i asylärenden 2014

Myten om Sveriges generösa flyktinglagar är alltså inte sann. Att vi tar emot fler människor beror på att fler kommer hit och frågar, vilket i sin tur beror på att vi har ett bättre rykte i världen än andra länder. Vi är kända för en rättssäker och förutsägbar prövning och för ett gott mottagande. Det är något vi borde vara stolta över.

Krönikor

När både rasister och antirasister beter sig som barnungar

identitetDet är ju inget nytt att i princip varenda person som befinner sig på den sida om den linje som skiljer rasister och antirasister åt, ofta beter sig som dryga barnungar. Stampar i golvet, skriker och vrålar och vevar med armarna. Ja, med järnrör också, för den delen. Bortsett från uttrycket ansvarslös invandringspolitik så är ordet nationalitet väl använt hos de så kallat sverigevänliga. Det är viktigt för dem att känna en sammanhållning inom det svenska.

Där kommer antirasisten in och undrar – vaddå det svenska?

Vår rädsla att stå för nära varandra i köer, att vi super på midsommar och hoppar runt som små grodor, att vi firar jul den 24 december i stället för den 25? Att vi som folk är reserverade?

Jag tror att det kan vara svårt att själv sätta ord på det som ska vara ens nationalitet. Det man i stället kan göra om man vill hitta något att vara stolt över, är att lyssna på det bästa någon annan – i det här fallet andra länder, har att säga om det egna landet och den egna nationaliteten, och därefter förstärka det. Eller, om man ogillar det man hör, förändra det på något sätt. Det är inte nödvändigtvis svårare än att utveckla och förändra sin egen personliga identitet.

Det som ibland känns lite smålöjligt från antirasismens sida, är dess totala ovilja att se nationaliteten som viktig. Jag ställer mig neutral till en eventuell stolthet över den så kallade svenskheten, men jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur rasismen ser den som så otroligt viktig medan antirasismen tycks skygga vid tanken på att det finns en nationalitet och att den i så fall är värd att vara stolt över. I mina ögon är det en lite löjlig inställning och ibland får jag uppfattningen att man intar den bara för att vara tvärtemot och för att försvåra samtal med rasismens företrädare.

Tittar vi på andra länder så är de oftast oerhört stolta över sina länder. Men vi kanske är dåliga på det, överlag, häruppe i Norden.

Jag vet inte. För mig personligen är den svenska identiteten inte så viktig att hålla fast vid. Däremot tycker jag att det är oerhört viktigt att minnas vår historia, att levandegöra den så att nya generationer kan få nån slags förståelse för hur det sett ut i Sverige tidigare, och för att jag generellt är väldigt impad av historia, hantverk och hela baletten.

Men det är en helt annan historia 🙂

_____________________________________________________

Läs mer av Malinka Persson på Eye C :  Grizzly

Artiklar, Myter

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Reportage

Tänk efter före

Trots att jag har pluggat tillsammans med Johnny, är det svårt att tro att han en gång varit en av Sveriges största nazistledare och fortfarande bedöms som en säkerhetsrisk i SÄPOs arkiv. Han är längre än jag minns, men fortfarande lika högljudd när vi träffas för att prata om rasism och nazism nu och då, Sverigedemokraternas politik och lite annat smått och gott.

Johnny Puma Höglin

Det har skrivits mycket om Johnny genom åren. I början på grund av hans plats i den nazistiska rörelsen och senare på grund av hans avhopp. Johnny ”Puma” Höglin var en del av den svenska nazismen under extremismens allra värsta period; 1990-talet. Efter åtta år med borgerligt styre menar Johnny att det svenska rasistiska klimatet idag börjar närma sig samma proportioner igen. Orsaken, enligt Johnny, är okunskapen hos politiker. Han anser att samhället har sig själv att skylla, och att politikerna vänder ryggen till.

– Det finns ingen ‘quickfix’. Det de här människorna är ute efter, är syndabockar. Någon att skylla på för sina egna tillkortakommanden, men ingen har balls att säga ifrån eller göra något, säger Johnny flera gånger. Han menar att samhället är handlingsförlamat inför Sverigedemokraterna och deras väljare. I stället för att hitta argument och lösningar på de problem rasisterna tar upp, väljer politiken att backa och steg för steg göra rasismen mer rumsren.

Det man ska göra skillnad på enligt Johnny är de som utövar rasism på nätet och de som gör det i gängform. Att komma åt och nå de som hänger i kommentarsfälten på olika rasistsajter, som Avpixlat, Fria tider med flera, är i princip omöjligt, särskilt i grupp. Att däremot nå enskilda individer, särskilt de yngre, är fullt genomförbart och något Johnny har ägnat sig åt i många år.

– På måndag åker jag ner till Gotland på föreläsningsturné tillsammans med Emerich Roth, överlevare från Auschwitz. Vi kommer att föreläsa på varenda skola på hela Gotland.

Att hjälpa personer på väg ut ur destruktiva sammanhang är något Johnny sysslat med ända sedan han själv var på väg ut. Han jobbade på Exit under sex år för att därefter föreläsa i egen regi. Jag frågar honom vad han anser vara det bästa sättet att nå ungdomar som kanske står inför valet att ge sig in i destruktiva grupper, oavsett innehåll och avsikt. Han menar att han kan ställa frågor och höra svaren utan att döma, och berätta hur det har fungerat för honom själv och vilka konsekvenserna blivit av hans handlande. Att få ungdomar att relatera det han säger till sig själva är effektivt, likaså att han kommer från den bakgrund han gör och att han inte är en akademiker som läst sig till kunskapen genom böcker och studiepoäng.

– Det gäller att tänka efter före, helt enkelt, säger Johnny.

Han lägger ingen skuld på någon annan för de val han gjort i sitt liv. Han tar själv upp frågan om ånger och säger att han inte kan svara vare sig ja eller nej, eller så måste han svara både och. Ånger för att han gjort det han gjort, men samtidigt har det format honom till den han är idag.

Den Johnny ”Puma” Höglin är idag, är intressant nog för att få en biografi skriven om sig. Börge Hellström har författat en sådan, ”Pojken som aldrig grät”, som släpps under våren/sommaren 2014. Jag tänker ta mig friheten att begära ett recensionsexemplar av den och skriva om här på Motargument. Det finns trots allt mycket jag inte vet om Johnny.

Johnny Puma Höglin

Läs mer om Johnny ”Puma” Höglin:

”Jag tömde skallen och fyllde den med nazism” DN 2003-11-25
Johnny lämnade nazismen efter nio år Arbetarbladet 2010-03-17
Johnny har blivit en nagel i ögat på nazisterna Värmlands folkblad 2009-11-28
Emerich ger inte upp sin kamp helagotland.se 2014-02-12

Krönikor

Vem är svensk?

För ett tag sedan lanserade Volvo en reklamfilm med fotbollsikonen Zlatan Ibrahimovic som huvudrollsinnehavare. Det är svårt att egentligen veta hur Volvo tänkte då de valde att använda Rosengårdssonen i sin reklamkampanj. Om deras avsikt var att skapa intresse och debatt var det ett lyckat drag. Däremot kom debatten inte att handla särskilt mycket om bilmärket, utan det kom i stället att kretsa kring Zlatan och hans identitet som svensk.

Vissa hävdar att Zlatan inte är svensk. Det mesta talar för att det är just det han är.

Zlatan Ibrahimovic delar Sverige i åtminstone två läger. Många har tagit honom till sitt hjärta och ser honom som, förutom en gudabenådad fotbollsspelare, svensk. Andra ser honom som en duktig fotbollsspelare, meeen svensk? Det är han väl ändå inte riktigt? Den sista kategorin personer ser Zlatan varken som svensk eller som en förebild för unga fotbollsspelare. Det finns många saker som talar för att Zlatan är svensk: han är född i Malmö, han är svensk medborgare och han spelar fotboll för svenska fotbollslandslaget. Det är tre, om än inte alls nödvändiga, förutsättningar för att anses vara svensk. I slutänden räcker det med att bara vara svensk medborgare. Men, hävdar en del, han pratar ju inte ‘riktig’ svenska och han beter sig ju inte ‘svenskt’. Då kan man fråga sig, vad är ‘riktig svenska’ och hur beter man sig ‘svenskt’? Det finns inga exakta svar på dessa frågor. Måste man tala utan brytning och måste man bete sig stereotypiskt svenskt för att anses vara svensk? Mitt svar på dessa frågor är otvetydigt nej. För att förtydliga för tvivlarna är jag ledsen att meddela att: Zlatan talar riktig svenska. Han talar Rosengårdssvenska, som liksom Rinkebysvenska och göteborgska är svensk dialekt, och han beter sig precis så som han vill, även om det sticker i ögonen på några. Zlatans språk och Zlatans beteende ifrågasätts av en viss grupp och ligger till grund för att de försöker anse att han inte är svensk. Zlatan har, precis som du och precis som jag, sina fel och brister. Han är, icke desto mindre, ett av alla olika klockrena exempel på en människa som är en del av det nya mångfaldens Sverige, ett Sverige med en blandning av dialekter, språk, kulturer, traditioner och religioner. Det är svårt för vissa att acceptera att det är så här Sverige ser ut idag.

Zlatan och nationalsången

Några anti-zlatanister tycker att det är bedrövligt att han aldrig sjunger nationalsången när svenska herrlandslaget i fotboll ska spela landskamp. Han är inte ensam om att inte sjunga nationalsången för sitt land då det spelas landskamper. Det är hans eget fria val att inte sjunga, det är hans sätt att ladda inför matchen. I reklamfilmen svarar han alla kritiker genom att recitera nationalsången, med ny musik, skapad av Max Martin. Zlatan väljer dessutom att spetsa till det genom att avsluta texten med ”jag vill leva, jag vill dö i Sverige”, i stället för det ursprungliga ”Norden”, vilket säkerligen svider extra mycket för de som ihärdigt påpekar hans brist på svenskhet. Kan man verkligen ändra texten på svenska nationalsången? Att det handlar om det mer preciserade Sverige i slutraden är sekundärt, man får väl ändå inte ändra denna text? Jo, varför skulle man inte kunna få det? Ingen har krävt att det ska bli praxis att sjunga nationalsången på det här ”nya” sättet, även om det trots allt skulle förefalla naturligt.

sd_jimmie_zlatan
Jan Gradvall, journalist på Dagens Industri, ställer i en uppmärksammad intervju frågan ”Vad har du för förhållande till nationalsången?” till Zlatan. Svaret blir:

Jag har ingen relation alls. Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med.

Reklamfilmen är så mycket mer än bara marknadsföring av en bil. Den har mycket viktigare uppgifter än så. Den är gjord av Sverige (Made by Sweden), inte i. Tanken med detta torde vara att alla i Sverige är med och skapar, i praktiken bilen, men i teorin mycket mer än så. Med filmen lyckas Volvo, men framför allt Zlatan Ibrahimovic, med att visa upp Sverige av idag. Sverige är ett land där alla som vill ska få vara med. Det spelar ingen roll hur du pratar, hur du är, var du är född eller vilka högtider du väljer att fira eller väljer att inte fira. På två minuter lyckas man, åtminstone vad beträffar aspekten människosyn, med mer än vad den svenska integrationspolitiken någonsin lyckats med. Detta fungerar som ett hårt slag i magen på alla tvivlare, på alla människor i allas vårt Sverige som inte tycker att alla ska få vara med.
Att det är just Zlatan som står för det hårda slaget i magen är naturligt, eftersom han är den svensk som idag lyser allra starkast. Att han dessutom är just en sådan människa som ständigt ifrågasatts för sin svenskhet, gör inte saken sämre. Filmen är viktig på flera plan. Den är viktig för synen på integration, den är viktig för synen på svenskhet och den är, sist men inte minst, viktig för att påvisa att alla människor har ett värde i Sverige, oavsett vilken bakgrund eller vilken personlighet man har. Detta kan bli en del av svensk integrationshistoria. Zlatan är, och vill vara, en del av ett Sverige präglat av öppenhet, mångfald och ett land där alla får vara med och bidra. Han är inte ensam om att vilja det. Förhoppningsvis kan det bidra till att framtidens Sverige blir en bättre plats för oss alla.

 

Läs mera:

Zlatan sågar nationalsången (SvD)

”Skrämmande att antirasister hyllar Zlatanreklamen” (SvD)

Du gamla, du fria: Zlataninvasion i Lappland (Gradvall.se)

Krönikor

"Etnisk svensk"

Man hör ofta att svenskar påstås vara en etnisk grupp med en kultur som måste skyddas. ”De etniska svenskarnas rättigheter i Sverige måste skyddas mot mångkulturen” heter det ibland från sverigedemokratiskt håll. Oftast med tillägget att ”därför måste invandringen minskas”. De ”oetniska” svenskarna blir väl då alla andra, som man tvunget vill peka ut som ”icke-svenskar”, som muslimer, romer eller andra med ursprung i ett annat land. Budskapet är att man inte kan ha flera etniciteter, man är svensk eller inte svensk, därmed basta!

Makes children happy. And me.

Men verkligheten är en annan än den som sverigedemokrater försöker måla upp.

Antirasister svarar ibland på detta genom att säga ungefär något om att ”begreppet etnisk svensk är fel”. Reinfeldt fick ta mycket stryk då han pratade om ”etniska svenskar” för nåt år sen. Men det är lika snurrigt som Sd:s tänkande. Finns etniska kurder eller samer så finns även etniska svenskar.

Hur definierar FN begreppet etnicitet? Jo, som att man har gemensamt språk, traditioner, seder och bruk, symboler, kultur och gemensam historia och att man identifierar sig med denna gruppen med intellekt och känsla. Det finns definitivt en sådan grupp som definierar sig som svenskar. De är etniska svenskar lika mycket som samer är etniska samer.

Men den tid är förbi då man bara kunde ha en etnicitet.

De flesta som idag är etniska samer identifierar sig även med det land de bor i. De är etniska samer OCH etniska norrmän, eller finnar, eller ryssar, eller svenskar.

Min bror som bor i USA känner sig vid det här laget både svensk och amerikan, även om han bara har svenskt pass.

På samma sätt är det oftast med de flesta som har någon form av utländsk bakgrund. De som själva invandrat hit eller vars föräldrar invandrat hit till Sverige har FLERA etniciteter. Jag känner en kvinna från Polen som har tre etniciteter. Hon är jude, polack och svensk.

Idén att etnicitet hänger ihop med ”ras” är en föreställning som fanns på 1930-talet. Idag vet vi bättre. Etnicitet är en kultur, en av våra grupptillhörigheter.

Vi har många grupptillhörigheter; Socialgrupp, yrkesroller, vår roll som mamma och pappa, mor- och farföräldrar, familj, vår sexuella läggning, våra roller som man och kvinna, våra fritidssysselsättningar, etc, och delar ur allt detta präglar oss på en och samma gång.

Etnicitet är endast en enda av dessa faktorer vi identifierar oss med.

Idén att man bara kan ha EN ENDA etnicitet är lika förlegad som den gamla tanken att man ÄR det yrke man har, och som ens föräldrar haft. En gång i tiden kunde man bara ha ETT yrke och det var det yrke ens föräldrar haft. Och det yrket man hade det var hur man VAR som person. ”Skomakare bliv vid din läst”… Tradition, seder, bruk, dialekt, yrkesjargong, historia, kultur, symboler, allt detta hade skomakare gemensamt, och sonen gick i faderns fotspår… Allt annat var nästintill otänkbart!

Så visst finns etniska svenskar… och visst kan man vara både etnisk kurd och etnisk svensk samtidigt!

Krönikor

Om nationella gränser

Gästinlägg av Politifon

Nationella gränser är vad man skulle kunna likna vid räckverk, som skyddar mot omvärlden, men de är också en typ av föreningslänkar mellan ekonomiska, geografiska avgränsningar och migration. Gränser genererar i vissa fall också ekonomiska intäkter till perifera, utsatta och försummade provinsiella områden. Kanske är det rejält överdrivet att dra paralleller till Sverige här, men vi ser t.ex. hur norrmän gärna åker över norska gränsen för att detaljhandla i Sverige.

Greatwall-SA3
Saad Akhtar / Foter.com / CC BY

Så utnyttjar man marknaden och prisskillnader. Det medför ömsesidiga vinster. Gränser kan också ses som de nationella identiteternas ideologiska symbol. En symbol ur vilken idéer om migration och liknande antingen ses som införsel av oönskad invandring eller oönskad utvandring. Vad gäller utvandringsfrågan kan det komma till uttryck på två vis.

En stat kan välja att gärdsla in befolkningen, och förhindra den från att utvandra. Sådana ingrepp i den personliga friheten är dock olagliga sett till folkrätten och implementeras ofta historiskt av totalitära stater. Den andra metoden är för berörd stat att förhindra befolkningens utvandring genom att locka den till att stanna.

Sådana åtgärder vidtog Sverige i relation till den stora utvandringen från Sverige till Amerika. I Emigrationsutredningen från 1913 är det inledningsvis sagt att:

I år är det 100 år sedan den svenska Emigrationsutredningen under statistikern Gustav Sundbärg lade fram sitt huvudbetänkande och inte mindre än 20 bilagor. Massutvandringen försatte landet i kris. En miljon svenskar hade flyttat ut. Skulle det tömmas helt? I stället för att förbjuda utvandring, sattes en rad åtgärder in för att göra det mer lockande att stanna: Rösträtt, stöd till egnahemsbyggande, fattigvård, bättre skola, kort sagt det moderna Sverige som senare gavs namnet folkhemmet.

Så vad är gränser för något? Egentligen tror vi felaktigt att det är avgränsande anknytningsdragningar som separerar geografiska och politiska arealer, territorier och land. Som att jorden skulle vara fysiskt uppskuren. I själva verket är gränser inte annat än ideal. Illusioner som inte verkligen finns där. Det som finns är gränskontroller, gränsskjutningar, deportationer och uppehållstillstånd/medborgarskap.

Det är på denna juridiskt felaktiga grund som “nationalister” hänvisar till sig själva, som ägare av den mark deras förfäder byggde upp (den svenska gränsdragningen, det vill säga) och inrättade ett förment särskilt samhälle på. Det finns självfallet ingen sådan täckning. Vi har inte äganderätt till vår jord annat än om vi köper upp begränsad markyta. Det vi har är medborgarskap och medborgarskap kan i princip vem som helst erhålla eller avsäga sig, inom vissa ramar.

Gränserna är inte fakta, de är idéer, som mer eller mindre är realiserade som sociala konstruktioner. De är dock aldrig materiellt verkliga utanför samhällets sfär. Den som t.ex. försvarar gränser värnar egentligen inte en sak, utan snarare ett ideal. Detta ideal kan vara det kulturella eller demokratiska eller genetiska, och så vidare.

Separationen är således i verkligheten rapsodisk, och det vet vi eftersom folk “olagligen” (det vill säga utan officiellt tillstånd, eftersom det inte är en illegal handling att röra sig mellan länder) korsar gränser, som om det inte fanns något där som stoppade deras rörelse.

Att gränsdragningar således inte är riktiga, på riktigt, kan inte bli mer uppenbar av det faktum att det inte existerar någon stabilitet eller fixering. Se exempelvis på den här historiska beskrivningen av svensk gränsdragning genom åren:

sweden-through-history2Sveriges gränsdragningar genom historien.

Man skulle kunna betrakta vilket geografiskt område som helst och få liknande resultat. Den svenska gränsdragningen har inte alltid sett likadan ut och den kommer förmodligen att reformeras även i framtiden. Den nationella identiteten är en social konstruktion och alltså i första hand existerande som makt och inte som materiellt fenomen.

Krönikor

Nationalism

Det sägs ibland att nationens grund är stammen och familjen.

Höganäs på den tiden ”nedre” och ”övre” var idenititeter huggna i sten.

Jag håller med om att stammen en gång var grunden för mänsklig samvaro. Men historien visar att vi gradvis höjt oss ÖVER stamtänkandet.

Det tragikomiska är att de nationella rörelsernas argument om nationen faller om man tittar på hur nationerna uppstått. De är inte huggna i sten precis, de nationer vi har.

På medeltiden fanns inget fosterland och ingen nationalstat.

Det fanns östgötar som kände sig annorlunda än västgötar, och svear som var annorlunda än götar, etc etc… Som det står i de gamla landskapslagarna. Om någon från samma landskap dödas, straffades man med dödsstraff, men dödades en från annat landskap fick man böta några daler!

På något sätt har vi utvecklats bortom detta och hittat en gemenskap mellan landskapen i Sverige.

Fast den utvecklingen är ganska ny. På 1970-talet mobbades jag för att jag var skåning och bodde i Stockholm. Skåningar var dumma, för intelligenta, lata och feta och smala och korkade och smutsiga och renlighetsivrande, och pratsamma och tysta. Ja, kort sagt haglade fördomarna om sådana som var som mig.

Denna sorts rasism-liknande mobbning har minskat de sista decennierna.

Det här är intressant eftersom den utveckling vi haft INOM Sverige är något vi borde studera och lära oss av när vi tittar på mänskligheten idag.

Det var värre på min morfars tid. Då fanns det ännu fördomar kvar mellan folk i Skåne. Mellan vikenråttor och höganäsare och båda två och helsingborgare. För att inte tala om Bjuv-ungarna. I min morfars generation var fortfarande gemenskapen inom regionen starkare än någon annan identitet. Och inte bara regioner INOM ett län eller landskap, utan även i så små enheter som byn och staden. Och i de GRUPPER man identifierade sig med i byn eller staden. I Höganäs, där han kom från, var det slagsmål mellan de som bodde i Höganäs nedre och Höganäs övre. Och det var svårt för en snickare pojke att gifta sig med en gruvarbetarflicka. Det var att gå UTANFÖR gruppen.

Men på något sätt har samhället under de senare århundradena lyft sig ÖVER denna stamgemenskap. Att vi enbart kunnat prata om en nation eller ett s k fosterland, är stort nog. Fosterlandet skapades genom att folk såg det gemensamma intresset i så vitt skilda kulturer som den skånska och den uppländska – till exempel.

Ja, idag ser vi inte det som vitt skilda kulturer, men skulle du frågat en 1600-talsbonde skulle du fått se att det sågs som vitt skilt. Och än mer skilda var stånden från varandra.

Ja sannerligen. Kunde man få en smålänning och en skåning att lyfta blicken över stamtänkandet och se det gemensamma i deras mänsklighet – och svenskhet – så kan man givetvis få svenskar att lyfta blicken och se det gemensamma i HELA mänsklighetens utveckling idag!

Feltänkandet nationalisterna begår är att tro att nationen är en naturlig grund som funnits där sen evigheters evighet. 

De har fel! Nationen, fosterlandet, är en skapelse! Något vi satt samman av enheter som sågs som VITT skilda av kultur, seder, bruk, utseende och historia.

Nationen är lika mycket som socknen, häradet, landskapet, regionen eller området och klassen utslag av revirtänkande och av ”samhörighet med de nära oss”. Det är bara att det där begreppet ”revir” och ”nära oss” har ändrats med seklen. Det vi lägger in i begreppet ”nation” idag är vad folk la in i begreppet landskap eller härad för några sekler sen. Det är mänskliga skapelser och som sådana stadda i ständig utveckling och förändring.

Precis som det idag finns olika nationer och olika kulturer, så fanns förr ännu mindre stamkulturer. Det var det som gjorde att till och med olika östgötar hade svårt att se sig som en enhet, än mindre kunde de då se en samhörighet med en smålänning eller en tysk! Det var det som gjorde att en gruvarbetarpojke som dejtade en fiskarflicka i Höganäs kunde pryglas av fiskarflickans vänner så sent som på 1900-talet. Så vad är egentligen mer naturligt än att säga: som man kunde skapa en enhet (nation/fosterland) av Sverige så kan vi göra det av mänskligheten också?

Kanske inte just nu. Inte över en natt. Men definitivt kan vi ha det som mål och börja sträva dithän redan nu.

Eller vad anser ni?