De lagförslag som har presenterats den senaste tiden undanröjer alla tvivel om huruvida denna regering accepterar rasism. Förändringen innebär i praktiken att människor som röstar på något av Tidöregeringens partier i kommande val, ställer sig bakom en politik som möjliggör rasism.
De grupper som berörs har sannolikt saknat representation i eventuella konsekvensanalyser som gjorts, under frågans beredning.
Det finns inget rimligt sätt att påstå något annat.
Människor är fria att välja vilka partier de vill, men man kan inte rösta på en politik som präglas av rasism och samtidigt hävda att man själv inte är rasist.
En röst på något av Tidöpartierna kommer att få livsavgörande konsekvenser för ett stort antal människor i Sverige.
Många människor som tillhör samhällets mest utsatta grupper kommer att drabbas på ett fullständigt oproportionerligt sätt, om de snubblar eller misslyckas.
Här ser vi hur riskgrupper såsom personer med neuropsykiatriska variationer, människor i missbruk eller personer som exempelvis dragit på sig skulder efter misslyckade försök att starta företag kommer att vara särskilt utsatta.
Deras utsatthet, och i vissa fall begränsade handlingsutrymme, riskerar att användas emot dem på ett sätt som saknar proportionalitet. Samtidigt kommer detta att skapa en orimlig och djupt orättvis stress, utöver den belastning som redan ofta följer av att tillhöra en minoritet.
Strukturell rasism riskerar att utvecklas till ett djupt omänskligt system när den sanktioneras politiskt.
Samtidigt som samhället rör sig i en alltmer auktoritär riktning, där vanliga människor förväntas bära ett större ansvar, ser vi en motsvarande brist på ansvarstagande bland politiker, liknande den som länge präglat vissa amerikanska högerpolitiska miljöer.
Om denna utveckling fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt ansvar läggs på individen, medan makten koncentreras till en liten, privilegierad elit.
Villkoren för vanliga människor kommer att försämras utan att de bakomliggande strukturerna ifrågasätts.
Istället kommer fokus att riktas mot enskilda individer som misslyckas, vilka framställs som problem eller hot, medan makthavare undgår granskning.
Människor är fria att rösta på Tidöpartierna men den som gör det kan inte samtidigt hävda att man står för alla människors lika värde eller är emot rasism.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Tidöregeringen vill ändra grundlagen för att kunna möjliggöra återkallelse av svenskt medborgarskap i vissa fall. Det börjar som det alltid gör när makten vill flytta fram sina positioner utan att väcka alltför mycket oväsen. Man väljer en fråga som ser oskyldig ut på ytan. Vem vill försvara fusk? Vem vill försvara den som ljugit sig till ett medborgarskap?
Statsminister Ulf Kristersson (M) skriver:
”Svenska pass ska inte delas ut till vem som helst och hur som helst. Medborgarskapet är en stor fråga som man ska förtjäna och känna stolthet över.” (Källa: Ulf Kristerssons officiella Facebookkonto)
Det är en formulering avsedd att låta folklig och självklar. Men den döljer vad saken faktiskt gäller. Det här handlar inte om att svenska pass i dag delas ut “till vem som helst”. Det handlar om att regeringen vill ändra grundlagen för att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall. Man ändrar inte grundlagen för att rätta till ett administrativt slarvfel. Man ändrar grundlagen när man vill flytta gränsen för statens makt över medborgaren.
Det verkligt allvarliga är att detta inte ska gälla alla lika. Förslaget riktas mot personer med dubbla medborgarskap. Därmed införs i praktiken ett graderat medborgarskap, där vissa svenskars tillhörighet blir mindre trygg än andras. En grupp får veta att deras medborgarskap är fast. En annan får lära sig att det kan omprövas. Det är inte likhet inför staten. Det är en medveten uppdelning av medborgarna i olika säkerhetsklasser.
Och detta är inte någon olycka i arbetet. Det är Tidöpolitik. Sverigedemokraternas inflytande märks inte bara i tonläget utan i själva konstruktionen: mer misstänksamhet, mer kontroll, svagare rättighetsskydd. Staten vänjer sig steg för steg vid tanken att vissa människors tillhörighet ska vara mer villkorad än andras.
Sedan kommer nästa led: det utökade tjänstemannaansvaret. På papperet låter det oskyldigt, nästan dygdigt. Vem kan vara emot ansvar? Men i verkligheten innebär det också att de tjänstemän som ska hantera dessa ärenden — inte minst på Migrationsverket, om myndigheten får rollen att utreda och besluta om återkallelse av medborgarskap — kommer att arbeta under ett hårdare politiskt tryck. När staten både ger sig själv starkare verktyg mot medborgaren och samtidigt skärper trycket på dem som ska fatta besluten, då skickas ett mycket tydligt budskap nedåt i systemet: fatta inte fel beslut, gå inte emot den politiska viljan, var hellre hård än rättssäker. En självständig förvaltning riskerar då att förvandlas till en rädd förvaltning.
Och ovanpå detta ligger frågan om Palantir och övervakningen. När staten samtidigt vill göra vissa medborgarskap återkalleliga, sätta hårdare press på tjänstemännen och öppna dörren för mer avancerade övervakningsverktyg, då ser man mönstret tydligt. Varje reform säljs in som rimlig var för sig. Men tillsammans pekar de i samma riktning: mer kontroll, mindre rättssäkerhet och en stat som samlar allt fler medel för att hålla människor under uppsikt och under disciplin.
Det är så demokratisk nedmontering ser ut i ett modernt land. Inte med stöveltramp på gatorna, utan med propositioner, utredningar, lagrådsremisser och välpolerade pressmeddelanden. Först gör man en grupps rättigheter mer villkorade. Sedan ökar man trycket på dem som ska verkställa politiken. Och hela tiden försäkrar man allmänheten om att allt bara görs för trygghetens skull.
Så när Kristersson talar om att medborgarskapet ska “förtjänas”, bör man höra den verkliga innebörden: att vissa svenskars tillhörighet ska vara mer provisorisk än andras, att staten ska få större makt över individen, och att myndigheterna ska känna den politiska viljan starkare än den demokratiska principen. Det är inte administrativ ordning. Det är ett stegvis mer auktoritärt styrelsesätt.
Riksdagen sa 18 mars 2026 ja till regeringens lagförslag där villkoren för arbetskraftsinvandring skärps, samtidigt som invandring av högkvalificerad arbetskraft främjas.
Detta innebär bl a att det fr o m 1 juni 2026 kommer att krävas en minimilön på 90 % av medianlönen i Sverige för att erhålla arbetstillstånd, dvs ha rätt att som utlänning ha rätt att arbeta här. I dagsläget innebär det en månadslön på minst 33 390 kronor.
De partier som röstade för lönekravet var Tidöpartierna samt Socialdemokraterna. De partier som röstade nej till lönekravet var Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet.
Gabriella är 8 år. Hon har levt hela sitt liv i Forsbacka, Gävle. Nu ska hon utvisas till El Salvador eftersom hennes pappa inte beviljats förnyat arbetstillstånd. Anledningen är att han tjänar 25 000 kronor, vilket regeringen anser är för lite för att ha rätt att vistas i landet.
Sedan den nya lagstiftningen infördes 2023, kan den som tjänar mindre än 80 procent av medianlönen i Sverige inte få förnyat arbetstillstånd och ska därför utvisas, oavsett hur länge personen befunnit sig i landet. Enligt SCB:s lönestatistik ligger genomsnittslönen för exempelvis barnskötare, vårdbiträden och hemtjänstpersonal långt under den månadslön på ca 29 600 kronor som krävs för att få uppehållstillstånd baserat på arbete. Med andra ord kommer regeringen att utvisa i stort sett alla som arbetar inom dessa yrken om de lever i Sverige baserat på arbetstillstånd. Men regeringen nöjer sig inte med detta. I år kommer kravet höjas till 90 procent av medianlönen, alltså 33 390 kronor i månaden.
Att detta slår sönder tryggheten för många barn som är födda och uppväxta i Sverige är, enligt migrationsminister Johan Forssell, ”känslosamt”. Samtidigt förklarar han att krav som ställs måste följas för att ha någon betydelse. Det är således rimligt att fråga sig: vad betyder egentligen de krav som regeringen infört tillsammans med Sverigedemokraterna?
Det officiella motivet till att just lågavlönade utvisas är att minska fusk men framför allt att de luckor som uppstår vid utvisningarna ska fyllas av personer som idag står utanför arbetsmarknaden.
Vad gäller det förstnämnda är den nya lagen ett trubbigt sätt att motverka fusk. Till exempel slår den mot alla berörda yrken, inklusive den offentliga sektorn. Dessutom fanns det sedan tidigare krav på god försörjningsförmåga för arbetstillstånd, där villkoren för anställningen kopplades till gällande kollektivavtal.
Det huvudsakliga argumentet bakom lagstiftningen—att utvisade arbetande ska ersättas av individer som idag står utanför arbetsmarknaden—förbryllar om möjligt ännu mer. Regeringens parallella attack på a-kassan bygger nämligen på argumentet att det redan idag finns ett betydande utbud av lediga tjänster. Den som accepterar regeringens logik bör fråga sig varför det behövs fler lediga tjänster när de som finns idag inte tillsätts.
I praktiken innebär lagen att regeringen önskar utvisa och ersätta hårt arbetande men lågavlönade invandrare med personer som har svårt att arbeta men ändå tvingas ta samma jobb. Detta trots att regeringen anser att jobben inte ger tillräcklig försörjning för att få rätt att leva i Sverige.
I sammanhanget kan nämnas att flera tunga arbetsgivarorganisationer avstyrkte förslaget i sina remissvar när lagen utreddes. Svenskt Näringsliv ansåg exempelvis att det var missvisande att lagförslaget utgick ifrån ”god försörjningsförmåga”. Man insåg att innebörden av det enkelt kan tolkas som att regeringen anser att rådande marknadslöner inte lever upp till definitionen av god försörjningsförmåga.
Vad gäller frågan om lagstiftningens uttalade syften lär de knappast uppnås. Förutom att människor utanför arbetsmarknaden tenderar att slussas runt i spillrorna av vårt välfärdssamhälle, så gäller lönekraven i lagstiftningen inte EU-medborgare, vilket innebär att rekryteringen möjligen kan komma att riktas mot EU:s inre marknad. Vad lagen däremot otvivelaktigt uppnår är att barnfamiljer utvisas om de har fel ursprung, såsom i 8-åriga Gabriellas fall. Kanske är det själva syftet.
Tidöregeringens återkommande utspel där man kopplar samman invandring och kriminalitet ska inte tolkas som ett uttryck för en ambition om att göra Sverige tryggare. Snarare bör de förstås som en politisk kampanj som använder sig av det som inom psykologin kallas ”klassisk betingning” för att påverka människors politiska uppfattningar.
Begreppet klassisk betingning blev känt genom Ivan Pavlovs experiment med hundar. Pavlov ville visa hur inlärning kan ske genom associationer, det vill säga hur både människor och djur lär sig att koppla samman olika stimuli.
Han observerade bland annat att hundar började salivera när de fick mat. För att undersöka associationernas kraft ringde han en klocka varje gång hundarna skulle få mat. Efter att detta upprepats tillräckligt många gånger började hundarna salivera redan vid ljudet av klockan, trots att ingen mat serverades. Klockan hade då blivit en inlärd signal som associerades med mat. Detta fenomen kallas klassisk betingning.
Pavlovs experiment används i dag som en grundmodell och ett analytiskt verktyg för att förstå hur människor kan påverkas av associationer, ofta utan att vara medvetna om det. Kunskaperna tillämpas i många både teoretiska och praktiska sammanhang.
Inom psykologi och beteendevetenskap används de för att förklara hur automatiska känslor och reaktioner lärs in. Inom pedagogik används de för att förstå hur elever kopplar känslor till skolan, olika ämnen eller specifika situationer, till exempel provrädsla. Inom sociologi och medievetenskap används de för att analysera hur normer, attityder och fördomar formas genom upprepade budskap.
Klassisk betingning används också i praktiken, bland annat inom reklam och marknadsföring, där produkter systematiskt kopplas till positiva känslor som glädje, status eller trygghet. Inom politisk kommunikation och propaganda används upprepning för att skapa starka känslomässiga reaktioner som kan tränga undan rationella överväganden. Inom terapi och behandling används metoden för att bryta negativa inlärda associationer, och i vardagslivet kan den förklara hur ljud, platser eller rutiner utlöser stress, lugn eller olika former av begär utan att vi reflekterar över det.
Kunskaperna om klassisk betingning används även i politisk påverkan. När partier gång på gång kopplar invandrare och muslimer till kriminalitet, hot, extremism eller samhällsproblem, fungerar det på ett sätt som liknar Pavlovs signaler. Gruppen blir då själva ”signalen”, medan känslor som rädsla, misstänksamhet och ilska blir den inlärda reaktionen.
Precis som vid klassisk betingning sker processen ofta omedvetet, men konsekvenserna är verkliga. Med tiden kan människor börja reagera automatiskt med negativa och hotfulla föreställningar om ”den andre”. Målet är att skapa snabba, känslomässiga associationer som påverkar hur människor tänker, röstar och agerar.
Tidöpartiernas strategi kan därför förstås som ett försök att få människor att utveckla fördomsfulla och negativa associationer till invandrare och muslimer, vilka sedan utlöser automatiska reaktioner.
Till skillnad från hundar är människor dock inte helt bundna till sina instinktiva reaktioner. Vi har förmåga till reflektion och medveten självkontroll. Vi kan ställa oss frågan: *Varför reagerar jag så här? Vi kan resonera, väga argument och föreställa oss konsekvenser. Vi kan också välja att inte agera på en känsla när vi förstår att den är orättvis, överdriven eller olämplig.
En annan avgörande skillnad är människans förmåga till empati och mentalisering. Vi kan känna med andra människor och påverkas av deras glädje, rädsla och lidande. Genom mentalisering kan vi föreställa oss hur världen ser ut ur någon annans perspektiv och förstå att andra har egna tankar, känslor och motiv.
Det gör att vi kan bryta igenom generaliseringar och möta människor som individer snarare än som symboler eller ”signaler”. Även om vi har lärt oss att reagera med rädsla eller misstänksamhet kan empati få oss att stanna upp och fråga oss: *Hur skulle jag själv vilja bli bemött?
Hundar kan associera och reagera, men de saknar den mänskliga förmågan att empatiskt och medvetet reflektera över andras inre liv. Det är just denna förmåga som ger människor möjligheten och ansvaret att stå emot manipulation genom rädsla och förenklade associationer.
Låt inte Tidöpartierna behandla dig som en hund.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.
När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.
Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.
Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.
1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.
Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.
Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.
Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.
Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.
När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.
Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.
SD-propagandaorganet Samnytt har hybris. Många gånger genom åren har den högerextrema nätbloggen tagit åt sig äran för sakers tillstånd och skeenden i svensk politik och i samhället. Med rubriker som ”Efter Samnytts artiklar” och ”Efter Samnytts avslöjande” insinuerar Dagerlind, Ekeroth och resten av grabbarna att de, som genom upprepade trollslag, är med och påverkar skeenden i samhället.
Skärmdumpar från Samnytt 260127.
Att slå sig för bröstet och ta kredd för saker de inte har något att göra med är naturligtvis en strategi hos Samnytt för att ge sig själva legitimet, makt och existensberättigande. En bidragande, aktuell, orsak kan vara desperation över att de tappat mark gentemot Fria tider som största alternativa högerextremmedia i Sverige, samt att de riskerar att gå i konkurs.
Att Samnytt skulle ha något som helst inflytande på den svenska politiken och det svenska samhället är naturligtvis nonsens, och ett tecken på alltför höga tankar om de egna personerna. Ingenstans finns belägg för att de har något som helst inflytande.
Det finns vissa av oss som med näbbar och klor slåss för att ge sig själva rätten att använda n-ordet. Att medvetet använda ord som är pejorativa, föråldrade och grovt rasistiska gör dig till rasist. Det finns inga undantag. Det finns allsköns förklaringar till varför vissa trots allt väljer att fortsätta använda n-ordet. Att det ”alltid har hetat så” och ”så sa vi när jag var ung” är klassiska förklaringar. På senare tid har vissa börjat använda sig av förklaringen ”negro betyder svart på spanska”. Detta är ett icke-argument, som enkelt kan brytas ner.
Vi inleder med att fastställa att ”negro” är spanska och betyder ”svart”. Så långt är vi överens med de som använder det som argument för att använda n-ordet.
Däremot finns inget ord på svenska som heter vare sig n-ordet eller ”negro”, färgens namn på svenska är ”svart”, och inget annat. På spanska är färgens namn ”negro”, och inget annat. Benämningarna på färgen ”svart” har olika etymologiskt ursprung i de två språken. Svenskans ”svart” har en djup germansk rot, medan spanskans ”negro” härstammar från latinets ”niger”. Således finns exakt noll incitament att använda n-ordet mot bakgrund av att ”negro” betyder ”svart” på spanska.
N-ordet har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”n*gger”, framför allt använt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, och har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att n-ordet kan uppfattas som nedsättande.
För att återgå till spanskans ord för ”svart”: ”negro”. I många regioner är ordet pejorativt då det används för att beskriva människor, i andra regioner används det däremot. Ett alternativ som vissa spansktalande använder sig av för att beskriva svarta personer är ”moreno”, som betyder ”mörk”, ”brun” eller ”solbränd”.
Tolkningsföreträdets fällor
Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:
När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
När vi inte tänker på våra medmänniskor.
När vi är själviska.
När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.
Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.
Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet är rasister och förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.
Caroline Thelning representerar en ”kvinnoorganisation” som döpts till ”KvinnoKraft 4.0”. Organisationen har gjort sig ökänd för att ha försökt pressa olika myndigheter till att avpublicera bilder på kvinnor i slöja. Samtidigt som företrädaren för verksamheten påstår att man har som mål att ”skydda kvinnor och barn”, visar tidigare information att drivkrafterna bakom verksamheten snarare verkar vara att fånga upp och kanalisera islamofobiskt hat. Ett tidigare Facebookinlägg har bl a visat att Thelning velat förbjuda muslimer att praktisera sin tro i Sverige.
I en intervju med ETC ger Thelning bl a sin egen tolkning av ordet sharia där begreppet sammankopplas med terrororganisationen IS/Daesh. Det är möjligt att förstå hur KvinnoKraft 4.0 kan få följare, då det har funnits ett massivt offentligt hat mot muslimer de senaste 10 åren.
Skärmdump från KvinnoKraft 4.0:s hemsida.
Ledande politikers och mediers muslimhat
Hatet har inte bara kommit från vanliga ”hataktörer” utan även från offentliga politiker. Många har fått en bild av muslimer och islam som är djupt marinerad i fördomsfulla föreställningar och associationer. Många saknar dessutom kunskaper om vad t ex sharia innebär.
I många svenska medier har de mest extrema tolkningarna av islam fått stort utrymme, medan den allmänna normen hos svenska muslimer sällan representerats. Fenomenet skulle kunna liknas vid att man låter de mest extrema kristna grupperingarna representera den kristna normen.
Många skulle exempelvis anse det vara missvisande att låta Livets Ord representera kristen norm. En sak som muslim- och islamhatare dessutom verkar glömma är att de som främst drabbats av olika islamistiska terrororganisationer varit vanliga muslimer. Det är viktigt att förstå att vilken strömning eller religion som helst som strippas på sin medmänskliga dimension, riskerar att användas för att legitimera fruktansvärda övergrepp.
Kristen kolonialism – ett vidrigt förtryck
Vi kan exempelvis se hur över 10 miljoner kongoleser blev slaktade av individer som identifierade sig själva som kristna. Förintelsen är ett annat exempel på hur hänsynslösa illgärningar utförts av individer som identifierade sig själva som kristna.
Man kan inte heller lasta muslimer för kolonialismen, som enligt befintliga uppskattningar drabbade 600-800 miljoner människor och pågick under flera hundra år. Om man räknar alla människor som direkt eller indirekt påverkades av kolonialismen över flera generationer i form av bland annat tvångsarbete och slaveri, krig, svält och sjukdomar, förlust av land, språk och kultur och ekonomiskt och politiskt förtryck så rör det sig sannolikt om över 1–2 miljarder människor totalt.
Den kristna missionens konsekvenser
Kolonialisterna identifierade och presenterade sig främst som kristna. De flesta kolonialmakter var kristna, bland annat katolska: Spanien, Portugal, Frankrike, och protestantiska: Storbritannien, Nederländerna och Tyskland. Kristendomen användes som motivering och legitimering för kolonialismen. Kolonisatörerna hävdade ofta att de hade ett uppdrag att ”sprida den sanna tron” och ”civilisera” människor de ansåg vara underlägsna samt ”rädda själar” genom mission. Kolonialisterna kallade ofta detta för ett ”civilisatoriskt uppdrag”.
Missionärer följde ofta med kolonisatörerna vilket bland annat bidrog till att många urfolk tvingades eller pressades att konvertera, traditionella religioner förbjöds eller nedvärderades, kyrkor och skolor användes för att sprida kristna värderingar och europeisk kultur. Man använde ofta bibelcitat och kristna idéer för att rättfärdiga erövring av land, slaveri och tvångsarbete samt maktutövning över andra folk.
Man kan fortsätta rada upp exempel på fruktansvärda övergrepp som utförts av personer som identifierat sig som kristna och legitimerats med hjälp av den kristna tron. Samtidigt är det viktigt att påpeka att alla kristna inte stödde kolonialismen, vissa missionärer kritiserade exempelvis olika övergrepp och försvarade urfolk. Trots nämnda historiska erfarenheter betyder det inte att man kan demonisera alla kristna människor.
Antimuslimsk propaganda demoniserar muslimer
De flesta av oss har förmåga att se att samtidigt som den kristna tron kan användas för att legitimera avhumanisering kan den också användas för att humanisera människor. På samma sätt borde det vara möjligt att inse att det är djupt orättvist att diskriminera och förfölja muslimer för deras tro. Propagandan mot muslimer har varit massiv och mycket talar för att det inte bara är krafter inom Sverige som har ett intresse av att demonisera muslimer och islam.
Uppgifter som offentliggjorts det senaste året visar att Sverige har blivit ett mål för flera stater och verksamheter som vill skapa splittring och angripa vissa delar av Sveriges befolkning. Det är sannolikt att vissa av dessa intressen kommer försöka använda sig av verksamheter som utger sig för att ”vilja skydda utsatta grupper”.
Under kolonialismen använde Storbritannien och Frankrike sig av koloniala ”hjälporganisationer” i Afrika och Asien för att legitimera sin koloniala närvaro. Missionssällskap och koloniala välgörenhetsorganisationer användes för att bland annat bryta ner lokala strukturer och bana väg för exploatering av naturresurser. Begreppet ”civilisering” fungerade som täckmantel för imperialism.
KvinnoKraft 4.0 kan knappast påstå att man värnar kvinnors rättigheter om man inte ens kan respektera kvinnors rätt att klä sig hur de vill och utöva sin tro utan att bli trakasserade. Organisationen är snarast ett uttryck för en ambition om att klä hat mot muslimer och islam i en falsk förespegling av omsorg för kvinnor och barn. Det finns goda anledningar att fortsätta granska verksamheter som KvinnoKraft 4.0. Den typ av ”systerskap” som de företräder påminner snarast om en relation till en kontrollerande partner, som försöker bestämma vad kvinnor ska tro på och hur de ska leva sitt liv.
Ungsvenskarna, vars fadersparti är Sverigedemokraterna, hävdar att islamism inte hör hemma i Sverige och använder Iran som varnande exempel. Samtidigt handlar ett av deras senaste inlägg om att Sverige aldrig får bli “ett muslimskt land”. Inlägget bygger på kommunikation om islamism egentligen som ett sätt att attackera och misstänkliggöra muslimer som en föreställd enhetlig grupp, eftersom inlägget bl a bygger på en felaktig sammanblandning av samhälle, land, stat och nation. Ironiskt nog är inlägget negativt emot muslimer samtidigt som utvecklingen i Iran visar att muslimer stödjer demokratiska värderingar.
I inlägget presenteras den nuvarande utvecklingen i Iran som bevis för “vad islam leder till”. Men Iran är främst ett exempel på vad som sker när regimen och staten genom teokratiska system gör anspråk på religiös tolkningsmakt och erkänner inte människor som individer som har rätt att välja sin religion eller alternativa livsåskådning.
Skärmdumpar från Ungsvenskarnas officiella Facebookkonto 250113.
Inlägget missar också vilka som faktiskt protesterar. Demonstranterna i Iran är i praktiken mestadels muslimer – religiöst, kulturellt eller socialt. Protesterna visar att även muslimer gör politiskt motstånd mot ett odemokratiskt och auktoritärt system.
Om Iran på sikt skulle demokratiseras skulle det bli ett bevis och motexempel till främst högerextrema idéer och synsätt att muslimer och islam är oförenliga demokrati och universella värderingar.
Land, stat och nation är inte samma sak
Påståendet att Sverige aldrig ska bli ett muslimskt land handlar delvis om missbruk och sammanblandning av begrepp. Sverige är ett land där muslimer lever, alltså finns det svenska muslimer. I den samhälleliga meningen är Sverige redan ett land där muslimer är en självklar del av befolkningen. Idag är runt 10 % av Sveriges befolkning muslimer, religiöst, kulturellt eller socialt. På det sättet är Sverige också ett land för muslimer.
Att en större del av en befolkning i ett visst land har en viss religion säger ingenting automatiskt om staten rörande lagar, institutioner och funktioner. Sverige anses en av dom mest sekulära staterna i världen baserad på universella värderingar som likvärdighet. Att förneka denna skillnad mellan samhälle och stat leder till felaktiga slutsatser om både demokrati och religionsfrihet.
Det handlar inte om ”svenska rättigheter” utan om universella medborgerliga rättigheter
Ungsvenskarnas hänvisningar till “grundläggande svenska rättigheter” är också missvisande. Bland annat eftersom Sveriges konstitutionella system och ordning grundas på universella idéer om frihet, jämlikhet och rättsstat. Alltså inte på kulturellt eller religiöst avgränsade värderingar.
Sverige är dessutom en EU-stat, vilket betyder att de rättigheter och institutionella principer som gäller här också är förankrade i europeisk konstitutionalism och unionsrätt. Föreställningen om rättigheter som något specifikt svenskt, i motsats till universellt, saknar juridisk och praktisk grund samt tjänar främst ett identitetspolitiskt syfte oftast i högerextrem mening.
Islam är inte islamism
I inlägget används begreppet ”islamisk ideologi”, när det som egentligen avses är islamism som politisk ideologi. Det är en avgörande skillnad. Islamism är en politisk lära där religion används för att legitimera statlig maktutövning genom repression, förtryck, diskriminering och våld.
Att tala om ”islamisk ideologi” antyder däremot att religion i sig leder till dessa uttryck. Det är analytiskt felaktigt på samma sätt som det vore fel att hävda att kristendom per automatik leder till terror eller auktoritärt styre som i Ryssland. Religionskritik förutsätter begreppslig precision bland annat för att motverka kollektivt misstänkliggörande och skuldbeläggning.
Eftersom inlägget även handlar om att islamism inte hör hemma i Sverige och att Sverige aldrig får bli ett muslimskt land blir motsägelsen tydlig. Om problemet vore islamism som ideologi skulle människors religionstillhörighet vara oviktig och irrelevant. Formuleringen avslöjar i stället att begreppet islamism används för att legitimera hatiska och extrema tankar att muslimer inte ska få finnas i samhället.
Kollektivismens spegelbild med tanke på kristen nationalism
Högerpopulistiska och högerextrema rörelser i Europa och USA, inklusive i Sverigedemokraterna, brukar kommunicera att kristendom eller ”kristna värderingar” används för att definiera nationell identifikation. Tanken genom det som i forskningen definieras som kristen nationalism är att alla invånare i en nation ska vara kristna på det sätt som högerextrema aktörer önskar.
Kristen nationalism står emot demokratiska värderingar och religionsfriheten. På det sättet finns det fler likheter än skillnader mellan kristen nationalism och islamism genom att religion görs till politiskt maktmedel, individen underordnas ett kollektiv och avvikelse misstänkliggörs. Problemet är inte vilken religion som används, utan att religion används för att legitimera godtycklig och auktoritär statlig och politisk kontroll.
Kvinnor som retoriskt alibi för högerextrem politik
Inlägget hänvisar även till kvinnors situation i Iran. Samtidigt är det välkänt hur högerextrema och högerpopulistiska rörelser historiskt och i nutid förhåller sig till rättigheter rörande kvinnor. Genom till exempel betoning av kvinnans underordning i kärnfamiljen, motstånd mot homosexuella relationer och en repressiv hållning i abortfrågan.
Inlägget innehåller även det som i forskningen kallas för civilisationistiska åsikter. Det bygger bland annat på att liberala och feministiska värden åberopas selektivt för att rikta misstro mot religioner som islam och minoriteter som muslimer. Resultatet är att idéer liksom konstitutionella principer och praktik rörande frihet och jämlikhet används för att främja motsatsen, alltså ett auktoritärt och kollektivistiskt högerextrem samhällssyn.
Motargument 