Etikettarkiv: Sverige

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

satir

Tidöpriset — Satir om kappvändning

Motargument delar ut satiriskt menade medaljer till politiker som brinner extra mycket för vissa detaljer — vilket gör dem förtjänta av uppskattning.

Vi fortsätter med Simona Mohamsson i kategorin:

ÅRETS KAPPVÄNDARE

Vinnare: Simona Mohamsson (L), utbildnings- och integrationsminister

Motivering: Simona Mohamsson lyckades på ett förtjänstfullt sätt vända kappan efter vinden och vände samtidigt partiet Liberalerna emot sina egna värderingar.
Under många år och så sent som i höstas avfärdade Mohamsson bestämt möjligheten att sitta i regering tillsammans med SD-ministrar.

Med isande vindar vänder Mohamsson med bara hälften av sitt partis stöd, och plötsligt var det otänkbara inte bara möjligt, utan det enda ansvarsfulla valet.

Denna förmåga att matcha Liberalernas politik efter läget snarare än dess värderingar är oöverträffad och Mohamsson föräras med utnämningen som årets kappvändare.

I fokus

Tidö hastar igenom lagändring om dubbla straff för gängkriminella

Idag förkunnade Tidöregeringen och Sverigededemokraterna att de kommer att driva igenom straffrättsreformen där gängkriminella ska straffas hårdare just för att de är gängkriminella.

Smaka på detta:

Samma brott – dubbla straff. Särbehandling av människor, oavsett om de är kriminella eller inte, är inte förenligt med mänskliga rättigheter, den liberala demokratin, grundlagen och rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen.

Straffrättsreformen kommer i sin förlängning att få som direkt konsekvens att juridisk status och grupptillhörighet fäller avgörande för vilka rättigheter en människa har.

Den danske kriminologen och docenten i sociologi David Sausdal säger till TT att dubbla straff för gängkriminella inte är ett effektivt sätt att minska brottsligheten.

Sausdal menar att det borde satsas på förebyggande åtgärder och mer resurser till polisen. Tidöpartierna har länge talat sig varma för den danska modellen, och vill nu i princip kopiera danskarna med devisen ”danska straff för svenska brott”.

”– Det är nästan tragikomiskt. I princip all forskning säger samma sak. Det danska justitiedepartementets forskningsenhet har publicerat flera rapporter där de sammanställt forskning som visar att de danska förlängda straffen inte är effektiva. De kan till och med vara kontraproduktiva och förvärra situationen.” (Källa: Omni)

Sausdal har svårt att förstå att svenskarna är så förälskade i den danska modellen om syftet är att minska brottsligheten. Han menar att det finns stark evidens för vad som fungerar och vad som inte fungerar för att minska brottsligheten. Kritiken innefattar att Tidö nu använder svenska skattepengar till något som inte är effektivt.

Lagförslaget avstyrktes av lagrådet, som bland annat ansåg att det var ett ”hastverk”. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) håller inte med om den kritiken, men säger att vissa lagtekniska justeringar har gjorts.

Förutom de moraliska, rättsprincipiella och juridiska aspekterna finns evidens för att skärpta straff inte är effektiva, utan kostar istället staten en massa pengar. Men Tidöpartierna bryr sig inte om forskning och evidens, de är mer måna om att upprätthålla sin populistiska symbolpolitik.

Straffskärpningen ska gälla från 1 augusti 2026.

Källa:

Omni: Kritik mot dubbla straffen: ”Inte effektivt” – TT

Artiklar

Har alla jämförbar demokrati? – del 8

1 kommentar

VARFÖR DENNA SERIE ARTIKLAR SKREVS:

Det här är kärnan i anledningarna bakom varför Motargument sammanställde denna serie: avdemokratisering är inte en enskild lagjustering. Det är en avsiktlig, medveten inriktning. Ett samhälle där kontroll blir dygd, och rättighet blir misstanke. Där det alltid finns en grupp som ska “åtgärdas” — och där alla andra uppmanas att vara tysta för att de “sköter sig”.

Motionerna SD skrivit till riksdagshuset visar avslöjande exakt vad de vill utföra. Tidö-samarbetets beslut visar vad som blir möjligt när deras vilja görs regeringsduglig.

Det är så man ska förstå innehållet i videon om ”V-Dem-kurvorna”: inte som ett exotiskt undantag, utan som en varning om hur snabbt ett rikt land kan vänja sig vid undantag. Sverige ligger inte där än. Men vi har börjat gå på samma sorts stig: fler genvägar för staten, mer misstänkliggörande av vissa grupper, mer press på institutioner som ska stå fria.

Se videon, den är endast 6 minuter.

Demokratin dör sällan med ett brak. Den dör med hjälp av en bred agenda och lämnar spår i offentliga protokoll.

Artikelserien skrevs av David Fuentes, Motargument.se

Direktlänkar till alla delar: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

Krönikor

Du kan inte rösta på rasism och kalla dig ickerasist

De lagförslag som har presenterats den senaste tiden undanröjer alla tvivel om huruvida denna regering accepterar rasism. Förändringen innebär i praktiken att människor som röstar på något av Tidöregeringens partier i kommande val, ställer sig bakom en politik som möjliggör rasism.

De grupper som berörs har sannolikt saknat representation i eventuella konsekvensanalyser som gjorts, under frågans beredning.

Det finns inget rimligt sätt att påstå något annat.

Människor är fria att välja vilka partier de vill, men man kan inte rösta på en politik som präglas av rasism och samtidigt hävda att man själv inte är rasist.

En röst på något av Tidöpartierna kommer att få livsavgörande konsekvenser för ett stort antal människor i Sverige.

Många människor som tillhör samhällets mest utsatta grupper kommer att drabbas på ett fullständigt oproportionerligt sätt, om de snubblar eller misslyckas.

Här ser vi hur riskgrupper såsom personer med neuropsykiatriska variationer, människor i missbruk eller personer som exempelvis dragit på sig skulder efter misslyckade försök att starta företag kommer att vara särskilt utsatta.

Deras utsatthet, och i vissa fall begränsade handlingsutrymme, riskerar att användas emot dem på ett sätt som saknar proportionalitet. Samtidigt kommer detta att skapa en orimlig och djupt orättvis stress, utöver den belastning som redan ofta följer av att tillhöra en minoritet.

Strukturell rasism riskerar att utvecklas till ett djupt omänskligt system när den sanktioneras politiskt.

Samtidigt som samhället rör sig i en alltmer auktoritär riktning, där vanliga människor förväntas bära ett större ansvar, ser vi en motsvarande brist på ansvarstagande bland politiker, liknande den som länge präglat vissa amerikanska högerpolitiska miljöer.

Om denna utveckling fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt ansvar läggs på individen, medan makten koncentreras till en liten, privilegierad elit.

Villkoren för vanliga människor kommer att försämras utan att de bakomliggande strukturerna ifrågasätts.

Istället kommer fokus att riktas mot enskilda individer som misslyckas, vilka framställs som problem eller hot, medan makthavare undgår granskning.

Människor är fria att rösta på Tidöpartierna men den som gör det kan inte samtidigt hävda att man står för alla människors lika värde eller är emot rasism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

Tidö: indragna medborgarskap nedmonterar demokratin

Tidöregeringen vill ändra grundlagen för att kunna möjliggöra återkallelse av svenskt medborgarskap i vissa fall. Det börjar som det alltid gör när makten vill flytta fram sina positioner utan att väcka alltför mycket oväsen. Man väljer en fråga som ser oskyldig ut på ytan. Vem vill försvara fusk? Vem vill försvara den som ljugit sig till ett medborgarskap?

Statsminister Ulf Kristersson (M) skriver:

”Svenska pass ska inte delas ut till vem som helst och hur som helst. Medborgarskapet är en stor fråga som man ska förtjäna och känna stolthet över.” (Källa: Ulf Kristerssons officiella Facebookkonto)

Det är en formulering avsedd att låta folklig och självklar. Men den döljer vad saken faktiskt gäller. Det här handlar inte om att svenska pass i dag delas ut “till vem som helst”. Det handlar om att regeringen vill ändra grundlagen för att kunna återkalla medborgarskap i vissa fall. Man ändrar inte grundlagen för att rätta till ett administrativt slarvfel. Man ändrar grundlagen när man vill flytta gränsen för statens makt över medborgaren.

Det verkligt allvarliga är att detta inte ska gälla alla lika. Förslaget riktas mot personer med dubbla medborgarskap. Därmed införs i praktiken ett graderat medborgarskap, där vissa svenskars tillhörighet blir mindre trygg än andras. En grupp får veta att deras medborgarskap är fast. En annan får lära sig att det kan omprövas. Det är inte likhet inför staten. Det är en medveten uppdelning av medborgarna i olika säkerhetsklasser.

Och detta är inte någon olycka i arbetet. Det är Tidöpolitik. Sverigedemokraternas inflytande märks inte bara i tonläget utan i själva konstruktionen: mer misstänksamhet, mer kontroll, svagare rättighetsskydd. Staten vänjer sig steg för steg vid tanken att vissa människors tillhörighet ska vara mer villkorad än andras.

Sedan kommer nästa led: det utökade tjänstemannaansvaret. På papperet låter det oskyldigt, nästan dygdigt. Vem kan vara emot ansvar? Men i verkligheten innebär det också att de tjänstemän som ska hantera dessa ärenden — inte minst på Migrationsverket, om myndigheten får rollen att utreda och besluta om återkallelse av medborgarskap — kommer att arbeta under ett hårdare politiskt tryck. När staten både ger sig själv starkare verktyg mot medborgaren och samtidigt skärper trycket på dem som ska fatta besluten, då skickas ett mycket tydligt budskap nedåt i systemet: fatta inte fel beslut, gå inte emot den politiska viljan, var hellre hård än rättssäker. En självständig förvaltning riskerar då att förvandlas till en rädd förvaltning.

Och ovanpå detta ligger frågan om Palantir och övervakningen. När staten samtidigt vill göra vissa medborgarskap återkalleliga, sätta hårdare press på tjänstemännen och öppna dörren för mer avancerade övervakningsverktyg, då ser man mönstret tydligt. Varje reform säljs in som rimlig var för sig. Men tillsammans pekar de i samma riktning: mer kontroll, mindre rättssäkerhet och en stat som samlar allt fler medel för att hålla människor under uppsikt och under disciplin.

Det är så demokratisk nedmontering ser ut i ett modernt land. Inte med stöveltramp på gatorna, utan med propositioner, utredningar, lagrådsremisser och välpolerade pressmeddelanden. Först gör man en grupps rättigheter mer villkorade. Sedan ökar man trycket på dem som ska verkställa politiken. Och hela tiden försäkrar man allmänheten om att allt bara görs för trygghetens skull.

Så när Kristersson talar om att medborgarskapet ska “förtjänas”, bör man höra den verkliga innebörden: att vissa svenskars tillhörighet ska vara mer provisorisk än andras, att staten ska få större makt över individen, och att myndigheterna ska känna den politiska viljan starkare än den demokratiska principen. Det är inte administrativ ordning. Det är ett stegvis mer auktoritärt styrelsesätt.

Källor:

Inlägg på Ulf Kristerssons (M) officiella Facebookkonto

Regeringen: Proposition 2025/26:78 En grundlagsskyddad aborträtt samt utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten och rätten till medborgarskap

Regeringen: SOU 2026:21 Återkallelse av svenskt medborgarskap

Regeringen: Lagrådsremiss Ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar

Featured image attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0/deed.en

Korta motargument

Tidö och S eniga om lönekrav på 33 390 kronor för arbetskraftsinvandrare

Riksdagen sa 18 mars 2026 ja till regeringens lagförslag där villkoren för arbetskraftsinvandring skärps, samtidigt som invandring av högkvalificerad arbetskraft främjas.

Detta innebär bl a att det fr o m 1 juni 2026 kommer att krävas en minimilön på 90 % av medianlönen i Sverige för att erhålla arbetstillstånd, dvs ha rätt att som utlänning ha rätt att arbeta här. I dagsläget innebär det en månadslön på minst 33 390 kronor.

De partier som röstade för lönekravet var Tidöpartierna samt Socialdemokraterna. De partier som röstade nej till lönekravet var Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet.

UPPDATERING 260601: 22 maj 2026 presenterade regeringen i ett pressmeddelande 27 undantag från det höjda lönekravet. För dessa yrken krävs en månadslön på 75 % av medianlönen i Sverige. I dagsläget innebär det en månadslön på 27 550 kronor.

Källa:

Riksdagen: Beslut: Nya regler för arbetskraftsinvandring

Lästips:

Motargument: Höjt försörjningskrav innebär färre arbetstillstånd

Motargument: SD skryter om minimilön på 33 390 kronor för arbetskraftsinvandrare

Artiklar, I fokus

Tidös arbetslinje – att utvisa arbetande barnfamiljer

Gabriella är 8 år. Hon har levt hela sitt liv i Forsbacka, Gävle. Nu ska hon utvisas till El Salvador eftersom hennes pappa inte beviljats förnyat arbetstillstånd. Anledningen är att han tjänar 25 000 kronor, vilket regeringen anser är för lite för att ha rätt att vistas i landet.

Sedan den nya lagstiftningen infördes 2023, kan den som tjänar mindre än 80 procent av medianlönen i Sverige inte få förnyat arbetstillstånd och ska därför utvisas, oavsett hur länge personen befunnit sig i landet. Enligt SCB:s lönestatistik ligger genomsnittslönen för exempelvis barnskötare, vårdbiträden och hemtjänstpersonal långt under den månadslön på ca 29 600 kronor som krävs för att få uppehållstillstånd baserat på arbete. Med andra ord kommer regeringen att utvisa i stort sett alla som arbetar inom dessa yrken om de lever i Sverige baserat på arbetstillstånd. Men regeringen nöjer sig inte med detta. I år kommer kravet höjas till 90 procent av medianlönen, alltså 33 390 kronor i månaden.

Att detta slår sönder tryggheten för många barn som är födda och uppväxta i Sverige är, enligt migrationsminister Johan Forssell, ”känslosamt”. Samtidigt förklarar han att krav som ställs måste följas för att ha någon betydelse. Det är således rimligt att fråga sig: vad betyder egentligen de krav som regeringen infört tillsammans med Sverigedemokraterna?

Det officiella motivet till att just lågavlönade utvisas är att minska fusk men framför allt att de luckor som uppstår vid utvisningarna ska fyllas av personer som idag står utanför arbetsmarknaden.

Vad gäller det förstnämnda är den nya lagen ett trubbigt sätt att motverka fusk. Till exempel slår den mot alla berörda yrken, inklusive den offentliga sektorn. Dessutom fanns det sedan tidigare krav på god försörjningsförmåga för arbetstillstånd, där villkoren för anställningen kopplades till gällande kollektivavtal.

Det huvudsakliga argumentet bakom lagstiftningen—att utvisade arbetande ska ersättas av individer som idag står utanför arbetsmarknaden—förbryllar om möjligt ännu mer. Regeringens parallella attack på a-kassan bygger nämligen på argumentet att det redan idag finns ett betydande utbud av lediga tjänster. Den som accepterar regeringens logik bör fråga sig varför det behövs fler lediga tjänster när de som finns idag inte tillsätts.

I praktiken innebär lagen att regeringen önskar utvisa och ersätta hårt arbetande men lågavlönade invandrare med personer som har svårt att arbeta men ändå tvingas ta samma jobb. Detta trots att regeringen anser att jobben inte ger tillräcklig försörjning för att få rätt att leva i Sverige.

I sammanhanget kan nämnas att flera tunga arbetsgivarorganisationer avstyrkte förslaget i sina remissvar när lagen utreddes. Svenskt Näringsliv ansåg exempelvis att det var missvisande att lagförslaget utgick ifrån ”god försörjningsförmåga”. Man insåg att innebörden av det enkelt kan tolkas som att regeringen anser att rådande marknadslöner inte lever upp till definitionen av god försörjningsförmåga.

Vad gäller frågan om lagstiftningens uttalade syften lär de knappast uppnås. Förutom att människor utanför arbetsmarknaden tenderar att slussas runt i spillrorna av vårt välfärdssamhälle, så gäller lönekraven i lagstiftningen inte EU-medborgare, vilket innebär att rekryteringen möjligen kan komma att riktas mot EU:s inre marknad. Vad lagen däremot otvivelaktigt uppnår är att barnfamiljer utvisas om de har fel ursprung, såsom i 8-åriga Gabriellas fall. Kanske är det själva syftet.

Källor:

Aftonbladet: Gabriella, 8, utvisas från Sverige – har levt hela livet här

Regeringen: Försörjningskravet för arbetskraftsinvandrare höjs

SCB: Lönestatistik – Hur mycket tjänar…?

Regeringen: Ny lönenivå för arbetskraftsinvandring och skärpta krav för anhöriginvandring

Aftonbladet: Johan Forssell om utvisningen av Gabriella: ”Känslosamt”

Aftonbladet: Johan Britz (L) om nya a-kassan: Orimligt att leva på bidrag

Svenskt Näringsliv: Remiss av departementspromemorian Ett höjt försörjningskrav för arbetskraftsinvandrare

Krönikor

Tidö: Hundtricket

Tidöregeringens återkommande utspel där man kopplar samman invandring och kriminalitet ska inte tolkas som ett uttryck för en ambition om att göra Sverige tryggare. Snarare bör de förstås som en politisk kampanj som använder sig av det som inom psykologin kallas ”klassisk betingning” för att påverka människors politiska uppfattningar.

Begreppet klassisk betingning blev känt genom Ivan Pavlovs experiment med hundar. Pavlov ville visa hur inlärning kan ske genom associationer, det vill säga hur både människor och djur lär sig att koppla samman olika stimuli.

Han observerade bland annat att hundar började salivera när de fick mat. För att undersöka associationernas kraft ringde han en klocka varje gång hundarna skulle få mat. Efter att detta upprepats tillräckligt många gånger började hundarna salivera redan vid ljudet av klockan, trots att ingen mat serverades. Klockan hade då blivit en inlärd signal som associerades med mat. Detta fenomen kallas klassisk betingning.

Pavlovs experiment används i dag som en grundmodell och ett analytiskt verktyg för att förstå hur människor kan påverkas av associationer, ofta utan att vara medvetna om det. Kunskaperna tillämpas i många både teoretiska och praktiska sammanhang.

Inom psykologi och beteendevetenskap används de för att förklara hur automatiska känslor och reaktioner lärs in. Inom pedagogik används de för att förstå hur elever kopplar känslor till skolan, olika ämnen eller specifika situationer, till exempel provrädsla. Inom sociologi och medievetenskap används de för att analysera hur normer, attityder och fördomar formas genom upprepade budskap.

Klassisk betingning används också i praktiken, bland annat inom reklam och marknadsföring, där produkter systematiskt kopplas till positiva känslor som glädje, status eller trygghet. Inom politisk kommunikation och propaganda används upprepning för att skapa starka känslomässiga reaktioner som kan tränga undan rationella överväganden. Inom terapi och behandling används metoden för att bryta negativa inlärda associationer, och i vardagslivet kan den förklara hur ljud, platser eller rutiner utlöser stress, lugn eller olika former av begär utan att vi reflekterar över det.

Kunskaperna om klassisk betingning används även i politisk påverkan. När partier gång på gång kopplar invandrare och muslimer till kriminalitet, hot, extremism eller samhällsproblem, fungerar det på ett sätt som liknar Pavlovs signaler. Gruppen blir då själva ”signalen”, medan känslor som rädsla, misstänksamhet och ilska blir den inlärda reaktionen.

Precis som vid klassisk betingning sker processen ofta omedvetet, men konsekvenserna är verkliga. Med tiden kan människor börja reagera automatiskt med negativa och hotfulla föreställningar om ”den andre”. Målet är att skapa snabba, känslomässiga associationer som påverkar hur människor tänker, röstar och agerar.

Tidöpartiernas strategi kan därför förstås som ett försök att få människor att utveckla fördomsfulla och negativa associationer till invandrare och muslimer, vilka sedan utlöser automatiska reaktioner.

Till skillnad från hundar är människor dock inte helt bundna till sina instinktiva reaktioner. Vi har förmåga till reflektion och medveten självkontroll. Vi kan ställa oss frågan: *Varför reagerar jag så här? Vi kan resonera, väga argument och föreställa oss konsekvenser. Vi kan också välja att inte agera på en känsla när vi förstår att den är orättvis, överdriven eller olämplig.

En annan avgörande skillnad är människans förmåga till empati och mentalisering. Vi kan känna med andra människor och påverkas av deras glädje, rädsla och lidande. Genom mentalisering kan vi föreställa oss hur världen ser ut ur någon annans perspektiv och förstå att andra har egna tankar, känslor och motiv.

Det gör att vi kan bryta igenom generaliseringar och möta människor som individer snarare än som symboler eller ”signaler”. Även om vi har lärt oss att reagera med rädsla eller misstänksamhet kan empati få oss att stanna upp och fråga oss: *Hur skulle jag själv vilja bli bemött?

Hundar kan associera och reagera, men de saknar den mänskliga förmågan att empatiskt och medvetet reflektera över andras inre liv. Det är just denna förmåga som ger människor möjligheten och ansvaret att stå emot manipulation genom rädsla och förenklade associationer.

Låt inte Tidöpartierna behandla dig som en hund.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

#HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Debatten om lagen om hets mot folkgrupp blossar upp med jämna mellanrum. Ofta påstås det att lagen är ett modernt påfund, ett uttryck för ”känslighet” eller till och med ett sätt att skydda religioner från kritik. Inget av detta stämmer. Lagen har en lång och tung historisk bakgrund, och den är utformad för att skydda människor, inte idéer. För att förstå varför den finns måste vi gå tillbaka till tiden då Europa stod i ruiner.

När andra världskriget tog slut stod världen inför en brutal insikt: folkmord börjar inte med våld, de börjar med språk. Nazisternas propaganda var inte en bisak. Den var själva infrastrukturen för förföljelsen. Genom att beskriva judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra grupper som ohyra, parasiter och hot skapades en avhumanisering som gjorde våldet möjligt. Demokratierna insåg att hatpropaganda inte är ”bara ord”. Den är ett verktyg för att bryta ned människors värde och bana väg för övergrepp, förföljelser och diktatur.

Det var i denna kontext Sverige 1948 införde sin första lag om hets mot folkgrupp. Den var ett direkt svar på den nazistiska propaganda som fortfarande cirkulerade, på den antisemitism som levde kvar även efter kriget och på behovet av att skydda minoriteter i ett demokratiskt samhälle. Det handlade inte om religion, känslor eller moral, men om mänsklig säkerhet och värdighet.

Under 1950- och 60-talen skärptes den internationella rättsordningen. FN:s deklaration om mänskliga rättigheter slog fast att alla människor har lika värde, och konventionen om avskaffande av rasdiskriminering krävde att stater skulle stoppa spridning av rasistiska idéer och uppmaningar till hat. Sverige skrev under och förband sig att stärka sin lagstiftning.

1970 avskaffades den gamla hädelselagen som skyddade religioner från att bli hånade. Samtidigt moderniserades lagen om hets mot folkgrupp. Det historiska skiftet är tydligt: skyddet för religioner togs bort, medan skyddet för människor förstärktes. Det är raka motsatsen till vad som ibland påstås i dagens debatt och propaganda.

Under 1980- och 90-talen breddades lagen för att inkludera fler grupper som historiskt utsatts för systematiskt hat. Det handlade om etniska och religiösa minoriteter, HBTQ-personer och senare även könsidentitet. Det var ingen identitetspolitisk innovation, utan en fortsättning på samma princip som 1948: att skydda grupper som riskerar att avhumaniseras.

Lagen riktar sig mot hot och avhumaniserande angrepp på människor som grupp. Den lägger sig inte i kritik av religioner, ideologier eller politiska ståndpunkter. Den begränsar inte debatt, men den sätter en gräns där språket börjar förvandla människor till legitima mål.

Lagen behövs fortfarande eftersom den stoppar mekanismer som annars snabbt kan normaliseras. Den hindrar att grupper görs till måltavlor, att hat får fäste och att demokratin börjar erodera genom samma processer som möjliggjorde 1930‑ och 40‑talens övergrepp. Den fungerar som en säkerhetsventil, inte som en åsiktslag – en distinktion som är avgörande att hålla fast vid i dagens politiska klimat.

Det är därför lagen om hets mot folkgrupp fortfarande är en av demokratins mest grundläggande skyddsmekanismer. Den finns för att hejda den avhumanisering som historien gång på gång visat hur snabbt den kan sprida sig när språket förlorar sina gränser. I dag finns högerextrema med SD i spetsen, som vill avskaffa lagen för att skapa ett språkligt ingenmansland där kollektivt misstänkliggörande kan presenteras som samhällsanalys och där hat kan kläs i politisk terminologi. Det är en strategi som alltid börjar med att försvaga skyddet för utsatta grupper och slutar med att normalisera språk som gör människor till måltavlor.

När HMF angrips handlar det inte om frihet. Lagen handlar om att ej öppna luckan där avhumanisering kan passera som argumentation och där historiska lärdomar förvandlas till hinder för den berättelse som hatet behöver. Det verkliga hotet mot det öppna samhället är inte lagstiftningen. Det verkliga hotet är ambitionen att ge hat en frizon.

Vi har nu gått igenom HMF‑lagen och dess historiska och politiska sammanhang. Resten ligger hos dig som läsare: att kunna identifiera mekanismerna, förstå kontexten och se vilka som bryter mot lagen och av vilka skäl.

Källor:

Lagen.nu: Brottsbalk 1962:700

Åklagare.se: Hatbrott

FN: Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN: Konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering

SR: Ökar rätten att häda?

Lästips:

Populär historia: Einar Åbergs judehat ledde till hetslagen