Etikettarkiv: Sverige

Myter om brottsligheten (del 7): Danmark och Sverige – på samma nivå av dödligt våld

Ibland när jag påpekar hur det ser ut i Sverige jämfört med andra länder så får jag veta att mina jämförelser är ointressanta.
”Vadå Ungern? Vadå USA? Jämför med hur det ser ut i vår omgivning!” Så låt oss göra det.


Så här ser det ut om vi jämför Sverige, Norge, Finland och Danmark. Även om det dödliga våldet har uppvisat en nedåtgående trend så ligger Finland högst bland länderna i Norden.

Men om vi nu pratar om vår omgivning så kan det samtidigt vara intressant att jämföra dessa fyra nordiska länder med de tre länderna i Baltikum som är medlemmar i EU.

Vi kan se att det dödliga våldet i dessa länder är i genomsnitt omkring fem gånger så högt som i Sverige.

Även om det dödliga våldet i Baltikum uppvisar en nedåtgående trend så är det från en nivå som för sex år sedan var långt högre än den i USA. Av de baltiska länderna är Litauen hårdast drabbat.

Låt oss nu till sist titta på Ryssland och jämföra med Norden.

Glädjande nog uppvisar även Ryssland en nedåtgående trend – men det dödliga våldet har under flera decennier befunnit sig på en ofattbart hög nivå.

Under de första åren efter millennieskiftet hade Ryssland dödstal som var femtio gånger nivån i Sverige!

Under de senaste sex åren har det minskat till att ligga omkring tio gånger högre än i Sverige och i övriga Norden.

Skillnaden är fortfarande mycket stor.

Sverige är EU:s mest demokratiska land

I nationalistiska kretsar målas Sverige inte sällan upp som en antidemokrati, demokratur* eller t o m som en diktatur. I höstas presenterades en undersökning som ger Sverige den fina utnämningen EU:s mest demokratiska land. Nu presenteras ytterligare en undersökning som visar samma sak. Om vi innefattar alla världens länder intar Sverige en tredjeplats över mest demokratiska länder.


Den 9 oktober 2018 presenterade stiftelsen Bertelsmann en sammanställning över EU- och OECD-ländernas demokratiindex för 2018. Sammanställningen innefattar tre kategorier; ”demokrati”, ”gott styre” och ”politiskt utfall”. Sammanställningen är komplex, då man har använt sig av ett hundratal olika indikatorer.

Sverige toppar i alla tre kategorier, följt av Danmark, Finland och Tyskland. De länder som ligger i botten i EU:s demokratiliga är Ungern, Rumänien och Polen.

Noterbart är att Ungern och Polen ses som föregångsländer i nationalistiska kretsar.

I sammanställningen ser vi att utvecklingen i just dessa två länder befinner sig i fritt fall vad gäller demokratisk utveckling. I fallet Ungern är kritiken svidande från såväl EU som andra organisationer. I kategorin ”demokrati” ligger Ungern klart sämst till av EU-länderna. Landet beskrivs

”vara på väg mot ett förfeodalt samhälle med korruption och nepotism där den nationalkonservativa regeringen under Viktor Orbán fortsätter att urholka demokratins institutioner”.

Polen har på ett år tappat från plats 5 till plats 27. Denna utveckling förklaras så här:

”Polen, som länge utgjorde en demokratisk förebild för central- och östeuropeiska länder, har dramatiskt försämrats under den konservativa högerregeringen Lag och rättvisa”.

Den 10 januari 2019 presenterade Europaportalen The Economists demokratiindex för 2018. Denna undersökning omfattar alla världens länder.

Även här hamnar Sverige i topp, följt av Danmark, Irland och Finland. De länder som befinner sig i botten på demokratilistan i EU är Rumänien, Kroatien, Ungern och Polen.

11 EU-länder klassas i The Economists demokratiindex för 2018 som ”funktionella demokratier”, medan övriga 17 EU-länder klassas som ”demokrati med anmärkning”. När vi innefattar övriga länder i Europa sammanfattar Europaportalen utvecklingen så här:

”Största tappet i Europa har demokratin i Turkiet gjort. Därefter följer Georgien och Italien. ”Italien föll väsentligt på den globala rankingen i 2018 års demokratiindex till plats 33 från plats 21 2017”, skriver rapportförfattarna. Rapporten pekar bland annat på att det högerpopulistiska regeringspartiet Lega stött vräkningen av romer och fört en tuffare linje mot migranter. Även Ryssland har gjort ett stort tapp och räknas nu som mindre demokratiskt än Vitryssland som kallats Europas sista diktatur. ”I Ryssland orsakade en tydlig försämring i poängen för medborgerliga rättigheter landets övergripande ranking att halka ned väsentligt”, heter det.”

Enligt sammanställningen i The Economists demokratiindex är Norge och Island världens mest demokratiska länder, följt av Sverige. De länder som befinner sig i botten på demokratiligan i Europa är Azerbajdzjan, Ryssland och Vitryssland, som alla klassas som ”auktoritära regimer”. I majoriteten EU-länder, inklusive Sverige, är demokratiindex i stort sett oförändrat. I Armenien och Baltikum (Estland, Lettland och Litauen) är den demokratiska utvecklingen positiv. Världens minst demokratiska länder är, enligt sammanställningen, Nordkorea, Syrien och Demokratiska republiken Kongo (intressant namnval).

I sammanställningen kan vi lära oss att 20 länder (12 %) i världen klassas som ”fulla demokratier”, 55 länder (32,9 %) klassas som ”demokratier med anmärkning”, 39 länder (23,4 %) klassas som ”hybridregimer” och 53 länder (31,7 %) klassas som ”auktoritära regimer”. Merparten av de ”fulla demokratierna” ligger i Europa, medan merparten av ”auktoritära regimer” ligger i Asien och Afrika.

Rösterna som ropar om att Sverige skulle vara en antidemokrati, ”demokratur” eller t o m diktatur, motsägs med eftertryck av dessa två sammanställningar över länders demokratiindex.


* Vilhelm Moberg definierade begreppet ”demokratur” i en artikel i Dagens Nyheter 1965 på följande sätt:

I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”


Källor:

Stiftelsen Bertelsmanns demokratiindex för 2018

The Economists demokratiindex för 2018

Europaportalen: Svensk demokrati i topp – utför i Ungern och Polen

Europaportalen: Undersökning: Sverige det mest demokratiska EU-landet

Myter om brottsligheten (del 5): ”Folk anmäler ju inte stulna cyklar längre!”, sägs det

En av de vanligaste reaktionerna på min mytknäckarserie är att folk inte längre anmäler småbrott. Detta ska alltså vara anledningen till att brottsligheten varken ökar eller minskar.


Man tycks tro att den enda förklaringen till att brottsligheten varken ökar eller minskar måste vara att folk inte längre anmäler småbrott. Låt oss titta närmare på detta.

Brott mot förmögenhet är kapitel 8 – 12 i Brottsbalken.

Där finns den största delen av alla anmälda brott.

De senaste tio åren har dessa brott minskat.

Kapitel 8 – Stöld, rån mm – har minskat allra mest (20%). Kapitel 9 – Bedrägerier – har ökat kraftigt, en fördubbling, medan kapitel 10 – 11 Förskingring och Borgenärsbrott är små. Kapitel 12 – Skadegörelse – har också minskat.

Kapitel 8 är fortfarande den största kategorin, men på tio år har dess andel av alla brott minskat från 40% till en tredjedel.

Nu finns det de som tror att här är förklaringen till att den totala brottsligheten inte har ökat. Att folk har slutat polisanmäla sånt som småstölder, snatterier och stulna cyklar. Men detta stämmer inte.
Medan bilstölderna har minskat med 50 procent – halverats – så har cykelstölderna minskat med knappt tio procent och snatterier med drygt 20 procent. Sannolikheten att folk de senaste tio åren skulle ha börjat strunta i att polisanmäla en stulen bil får anses försumbar.
Vi kan dessutom se att skadegörelsen av fordon (däribland bilbrand) också har minskat.

Datorbedrägeriernas dramatiska ökning kräver eget utrymme.


Fotnot.
”Bilstöld” omfattar här alla stölder av motordrivna fordon, även mopeder, motorcyklar och båtar.

På samma sätt omfattar ”cykelstöld” alla stölder av icke motordrivna fordon.

News flash: Människor vill flytta till andra länder

Featured image attribution: Policía Nacional de los colombianos [CC BY-SA 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/2.0)%5D, via Wikimedia Commons


Motargument nyanserar: Siffran på 750 miljoner världen över som vill flytta är påhittad av Samhällsnytt och ingen annan. I praktiken är den att betrakta som 48 miljoner. Siffran 9 miljoner för Sverige är i praktiken drygt 500 000. Alla enskilda länders lagstiftning gör att denna siffra sjunker ytterligare. Av de som vill flytta permanent till ett annat land är de allra flesta högutbildade och kvalificerad arbetskraft.

Människor har i alla tider migrerat i hopp om att få ett bättre liv. Detta är varken nytt eller sensationellt.

Frågan i en undersökning utförd av Gallup mellan 2015 och 2017 utförd i 453 122 personer i ”152 länder och områden” är:

Ideally, if you had the opportunity, would you like to move PERMANENTLY to another country, or would you prefer to continue living in this country?

Resultatet av undersökningen är, enligt Samhällsnytt som gärna vill skapa sensation och bilda opinion i slika frågor, tillräckligt uppseendeväckande för att man ska skriva en artikel om det. När Dagerlind et al skriver har man alltid ett syfte. Så också denna gång.

Samhällsnytt skapar sensationsnyhet

Rubriken i artikeln är avsedd att skapa sensation och ilska hos läsarna: ”Öppna gränser: 750 miljoner vill migrera enligt ny undersökning”.

Gallup (tidigare American Institute of Public Opinion Gallup Organization), grundades av George Gallup i New Jersey 1935 och har sedan 2010 gjort dessa undersökningar i tre omgångar. Således är det ingen ”ny undersökning”. Resultatet av den senaste undersökningen säger att 15 % av världens befolkning (ca 750 miljoner) skulle ta chansen och flytta permanent till ett annat land om de gavs möjlighet.

Länder som människor vill lämna är hårt drabbade

På Gallups hemsida får vi mer information: De länder som de flesta vill lämna permanent är länder som är drabbade av fattigdom, torka, förtryck, brist på mänskliga rättigheter, naturkatastrofer, krig, svält, brist på rent vatten, sjukdom och tortyr.

Framför allt handlar det om länder söder om Sahara, Sydamerika inklusive Karibien samt länder i Europa som inte är EU-länder. På fjärde plats över länder från vilka människor vill flytta hamnar Mellanöstern och Nordafrika (MENA), tätt följt av EU-länderna.

En observation är att regionen Nordamerika har ökat mest av alla över regioner som människor vill flytta från.

Siffran för Nordamerika 2013-2016 visade att 10 % av befolkningen skulle flytta permanent om de fick möjlighet. Samma siffra för 2015-2017 ligger på 14 %. Kan detta vara ett uttryck för en s k ”Trump-effekt”? Ja, ökningen ligger nästan helt och hållet på USA.

Illustration by Ashley Goodall

Siffran rörande hur många som vill lämna sitt land permanent ligger alltså på 15 % för perioden 2015-2017. 2013-2016 var samma siffra 14 % och 2010-2012 låg den på 13 %.

Från vilka länder vill människor främst flytta permanent? I topp finner vi Sierra Leone (71 % vill flytta härifrån), Liberia (66 %) och Haiti (62 %). Albanien (60 %) och Kosovo (46 %) är de europeiska länder som tar sig in på topp 13. Inget av dessa länder är medlemmar i EU.

Sverige hamnar på 14:e plats över favoritländer att flytta till

Favoritländerna att flytta till är USA (21 % vill flytta hit), Kanada (6 %) och Tyskland (6 %). Sverige (1 %) hamnar på 14:e plats på listan över favoritländer att flytta till. Omräknat i antal människor skulle 158 miljoner vilja flytta till USA, 47 och 42 miljoner till respektive Kanada och Tyskland.

9 miljoner skulle vilja flytta till Sverige om de fick möjlighet. Siffran för Sverige har stått stilla i de tre undersökningar som Gallup gjort sedan 2010. Tyskland och Australien har ökat med 2 respektive 1 % sedan den senaste undersökningen.

En annan observation är att Storbritannien har tappat 3 % sedan den senaste undersökningen. Kan detta vara uttryck för en s k ”Brexit-effekt”?

48 miljoner planerar en flytt

Gallup vill nogsamt poängtera att siffrorna i undersökningarna inte tillnärmelsevis korrelerar med antal människor som har planer på att flytta permanent till ett annat land. Kikar vi på siffran från 2012 över hur många som planerar att flytta permanent till ett annat land så ligger den på 48 miljoner. Denna siffra korrelerar väl med FN:s statistik över migrationsflödet i världen. För de allra flesta är alltså viljan att flytta till ett annat land en ouppnåelig dröm, en önskan som inte kommer att uppfyllas.

Bland dessa 48 miljoner återfinner vi framför allt människor som vi betraktar som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. De som kan flytta är de som planerar att flytta. Siffran 750 har inte förändrats nämnvärt sedan 2010. Det är rimligt att anta att inte heller siffran 48 har förändrats nämnvärt.

En överslagsräkning ger oss en siffra på drygt 500 000 som planerar att flytta till Sverige permanent. Inte 9 miljoner. 500 000 människor som är högutbildade och att betrakta som kvalificerad arbetskraft. 

Siffrorna i Gallups undersökning är tänkta att fungera som viktig information för ledare i olika länder så att de kan få en överblick över vilka som potentiellt kan utvandra och vilka som potentiellt kan invandra. Beslutet som FN:s medlemsstater tar i Marocko denna vecka kan vara avgörande för huruvida resan blir säker, lugn och laglig för de människor som faktiskt tar beslutet att lämna sitt hemland. Mer om avtalet, som inte är bindande, går att läsa på regeringens hemsida och på FN:s hemsida.

Att människor vill lämna hemländer sargade av krig, fattigdom, förföljelse, orättvisor, förtryck, tortyr, naturkatastrofer, svält, torka, sjukdom och brist på rent vatten är inte anmärkningsvärt. Varje människa önskar, och är värd, ett bra liv. Det är varken en nyhet eller en sensation. Det är en självklarhet.

Det är viktigt att påminna oss om att de allra flesta svenskar kan flytta utomlands. Det är en rätt som varje människa har. Verkligheten är att det finns många människor som vill, men de kan inte.

Förändringarna i de tre undersökningarna som Gallup har gjort är relativt små. Samhällsnytt vill göra en poäng genom att skapa en rubrik som andas sensation och ”nyhet”: ”Öppna gränser: Fler än 750 miljoner vill migrera”. Detta är ytterligare ett kvitto på att bloggen vill bilda opinion och polarisera i debatten. Siffran 750 miljoner används av Samhällsnytt för att skapa ilska och polarisering. Att siffran snarare handlar om att 48 miljoner (2012) har konkreta planer på att flytta nämns inte i deras artikel. Inte heller nämner man att av dessa 48 miljoner är största andelen människor att betrakta som kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Siffran för Sverige sjunker i en överslagsräkning till drygt 500 000 människor som vill flytta hit, merparten är alltså kvalificerad arbetskraft och högutbildade. Formaliteter och byråkrati gör att denna siffra sjunker ytterligare. Att plocka fakta selektivt är en medveten och beprövad strategi. Det skulle nämligen ta udden av artikeln.

Människor flyr och migrerar. Det har man gjort i alla tider. Det är naturligt att människor strävar efter att få ett bättre liv.

Källor:

Gallup: More Than 750 Million Worldwide Would Migrate If They Could

Våldet mot unga har minskat med en tredjedel på tio år

Statistik från Socialstyrelsen visar att våldet mot unga har minskat kraftigt på tio år. Den största minskningen rör unga män, men även våldet mot unga kvinnor minskar.


Häromdagen fick jag en fråga om varför jag bara verkar bry mig om unga män som utsätts för våld. Hur ser det ut när det gäller kvinnor?

Därför bestämde jag mig för att göra en mer heltäckande granskning av vad de officiella siffrorna säger. Följande material är hämtat från Socialstyrelsens Statistikdatabas och rör antalet patienter som fått vård för skador efter ”Övergrepp av annan person” (X85 – Y09).

De bifogade graferna och tabellerna hoppas jag ska ge en tydlig uppfattning om en anmärkningsvärd utveckling.

Det råder ingen tvekan – tittar vi på alla åldrar och båda könen så har det skett en minskning den senaste tioårsperioden. Från 14 748 personer år 2008 till 12 264 år 2017.

Detta är det faktiska antalet, vilket innebär att om vi tar hänsyn till befolkningsutvecklingen så är minskningen 24 % – eller en fjärdedel på tio år.

Anledningen till att jag gång på gång har skrivit om just våldet mot unga män är att det är den enskilt största gruppen av alla som utsätts för våld. Och som jag har återkommit till vid flera tillfällen så visar siffrorna att just våldet mot unga män har minskat mycket kraftigt de senaste tio åren. Med hänsyn taget till befolkningsantalet så rör det sig om en minskning på över 40 %.

Men hur ser det ut i andra grupper? Har det minskat även där och i så fall med hur mycket?

Till att börja med kan vi konstatera att minskningen inte är lika stor i andra grupper. Men antalet våldsutsatta unga kvinnor har också minskat. Räknat per capita handlar det om 12 procent. Detta innebär att våldet mot alla unga mellan 15 och 24 har minskat med en tredjedel på tio år.

Totalsiffran för alla åldrar och båda könen har alltså gått ner tydligt – men bland unga män har våldet minskat dramatiskt. Här upptäckte jag något mycket intressant. Hela 88 % av minskningen stod män mellan 15 och 30 för.

82 % av minskningen var unga män mellan 15 och 24.

Det är alltså helt klart att det är väldigt mycket färre unga i Sverige som utsätts för våld idag än för tio år sedan. Och särskilt gäller detta de unga männen. Eftersom vi samtidigt vet att det i första hand är män som använder våld, så innebär detta i förlängningen att antalet våldsutövare också har minskat.

Den stora frågan är naturligtvis vad detta kan bero på. Att alkoholkonsumtionen har minskat bland ungdomar har säkert bidragit. De senaste tio åren har tonåringars drickande i Sverige halverats – den kraftigaste minskningen står tonårspojkarna för.

ALLA 15-24 till motargument

Men alldeles oavsett vad en närmare analys kan komma fram till när det gäller orsaker – först och främst bör vi inse att det kraftigt minskade våldet bland unga män är sensationellt i sig. Dessa siffror borde uppmärksammas mycket mer än vad som nu sker.

Jag tänker fortsätta att påpeka detta. Igen och igen.

Våldet mot unga har minskat med en tredjedel på tio år.

När fakta talar ett så tydligt språk så måste vi lyssna.

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

Har Sverige varit mångkulturellt tidigare, eller är det en myt att säga att Sverige alltid varit ett invandrarland och mångkulturellt? Sverige har aldrig varit ett invandrarland är ett påstående man hör ibland i debatten. Men det stämmer inte.


Så här skrev Samhällsnytt i en artikel 19 november 2018.

Sverige har alltid varit ett invandrarland, är ett argument som ibland brukar framhållas. Titta bara på exempelvis alla tyska köpmän och holländska skeppsbyggare som kom hit. För att inte tala om alla valloner som kom på 1600-talet. Sveriges befolkning var på den tiden knappt en miljon och utav det “enorma” antalet på 2500 valloner som under en 50-årsperiod invandrade – alltså i snitt 50 personer per år – återvände cirka 20 procent till sina hemländer.

Det Samhällsnytt missat att göra är att kika på en karta från 1600-talet. Om man gör det ser man att Sverige var mångkulturellt. I det svenska imperiet pratades svenska, finska, tyska, polska, estniska, lettiska, litauiska, ryska, samiska, danska, norska och ingermanländska samt lite polska och frisiska. Och då har jag inte räknat in invandrarna, som valloner, skottar, holländare och engelsmän.

Här nedan ser ni en bild på Sverige på den tiden.

CC BY 3.0

Inom det svenska mångkulturella imperiet var det en ganska livlig migration. Det bildades en finsk församling i Stockholm 1533 som snart hade över tusen medlemmar. Detta i en stad med 10 000 invånare (1600).

I slutet av 1500-talet började finska bönder från Savolax och norra Tavastland flytta till Sverige, i synnerhet Värmland. Man räknar med att 12 000 flyttade under 1500-talet och totalt 40 000 allt i allt. Det svenska imperiet hade då runt 1,2 miljoner invånare.

Sedan medeltiden fanns det tyska församlingar i de största städerna. Tyska kyrkan i Stockholm är välkänd. När Göteborg grundades fick tyskarna en kyrka även där. Den kan ni se nedan. På 1620-talet kom det många tyska flyktingar till Sverige i och med det blodiga 30-åriga kriget i Tyskland. Från och med 1630 till 1815 kom Sverige att kontrollera territorier i Tyskland, med Stralsund som största stad.

Tyska kyrkan i Göteborg. Creative Commons Erkännande-Dela Lika 3.0 Generisk

Tyska var så vanligt i Sverige att landet i praktiken var tvåspråkigt under 1600-talet. Kungafamiljen pratade oftare tyska privat än svenska. Gustav II Adolf lärde sig skriva på tyska innan han lärde sig skriva på svenska.

Studerar man protokoll från riksdagen visar det sig att det ofta pratades tyska. Speciellt i borgar- och adelsståndet. Den 16 oktober 1644 voterade ståndet i frågan om adelns kostnader för rusttjänsten och då lät det så här:

Joachim Transehe: Nach den guttern wie sie einbringen undt nach eines jeden Vermuegen.
Jacob Steinb[erg]: Von sein Eigenthumb undt nach eines jeden Lohn undt Lehnung.
Lov. De Geer: Nao den paorden iss wol gutt maor beter nao Vermoegenheit.
Jörgen Schildt: Nach dem Rossdienst undt nach jeder Marck so er verrossdiensten muss.
Joh. Appelg[ren]: Effter rosstiensten och marketals förmedelst samma verderingh.
Oluf Rosemsch[öld]. Effter rosstiensten och dess verderingh.
Class Plantting samma meening.
And. Swensche samma manier.
Casp. Liliencron blifver vid Louis de Geers mening … (källa)

Sveriges näst största stad från 1629 till 1721 var Riga, i Lettland. Den tredje största var Tallinn i Estland. Migrationen av balter till Sverige var ganska liten. Men det bidrog till att göra Sverige multikulturellt.

I Dorpat (Tartu), beläget i Estland, grundades ett universitet på 1630-talet som  då det grundades var Sveriges andra universitet: Det första grundades i Uppsala på 1470-talet. Sveriges tredje universitet var inte Lund, som det ofta antas, utan Greifswald , beläget i norra Tyskland, som Sverige tog i freden efter 30-åriga kriget 1648 och behöll till 1815. Det var då Sveriges äldsta universitet eftersom det bildades på 1450-talet.

Så man kan visst säga att Sverige alltid varit mångkulturellt.

Fast på ett sätt stämmer det ändå att Sverige var monokulturellt. Vi var ett protestantiskt land, men flerspråkigt och multietniskt.  Katoliker och muslimer var inte tillåtna här, mer än på tillfälligt besök som ambassadörer eller handelsmän t.ex. Än mindre givetvis muslimer. (Läs Tusen år av invandring, Islam i Sverige) 1617 års beslut i Örebro föreskrev dödsstraff för alla svenskar eller svenska undersåtar som blev katoliker (källa) Det började inte luckras upp förrän under frihetsstiden på 1700talet. (källa)

Sverige har INTE EU:s lägsta BNP per capita

I debatten cirkulerar alternativa fakta som säger att Sverige skulle ha EU:s lägsta BNP per capita. Denna alternativa fakta används som bevis för att Sverige har ”gått under” pga den ”ansvarslösa massinvandringen”.

Påståendet stämmer inte: Sverige ligger på sjunde plats vad gäller BNP per capita. EU innefattar 28 länder. (Källa: Eurostat)

Riksdagen slutar godkänna barnäktenskap

Det finns röster i debatten som säger att politikerna inte gör något för att förhindra barnäktenskap. Men det stämmer inte. Det har gjorts mycket, det görs mycket och det kommer att göras mycket. Nu har riksdagen klubbat igenom en lagändring som gör gällande att utländska barnäktenskap inte kommer att godkännas.


En myt som snurrar runt i debatten är den om att våra politiker inte gör något för de som utsätts, eller har utsatts för, barn- och tvångsäktenskap. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Riksdagen skärpte 2014 lagstiftningen, bl a genom att äktenskapstvång blev olagligt. I lagändringen 2014 tog man också bort möjligheten för dispens för barn att ingå äktenskap.

Mer om dessa lagändringar kan man läsa om i ”Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor” (Justitieutskottets betänkande 2013/14:JuU30). Arbetet fortsätter.

Nu har alltså riksdagen beslutat att utländska barnäktenskap inte ska godkännas från och med 1 januari 2019 då beslutet vinner laga kraft.

I beslutet, ”Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap
Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4
”, som togs i veckan läser vi följande:

Riksdagen säger ja till regeringens förslag om att skärpa reglerna kring utländska barnäktenskap. Idag kan utländska barnäktenskap erkännas i Sverige om ingen av parterna hade anknytning hit när äktenskapet ingicks. De nya reglerna innebär ett förbud mot att erkänna utländska barnäktenskap, oavsett vilken anknytning till Sverige som personerna hade när äktenskapet ingicks eller hur gamla de är när frågan prövas av en myndighet. Om minst en av personerna fortfarande är ett barn vid prövningen ska det aldrig gå att göra undantag från förbudet.

Riksdagen håller med regeringen om att barnäktenskap är en skadlig sedvänja och anser att det är av stor vikt att alla som befinner sig i Sverige har samma rättsliga skydd mot sådana äktenskap.

För den som vill läsa civilutskottets betänkande går den att läsa här: ”Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4 Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap”. Här kan vi också ta del av de följdmotioner som förhoppningsvis kan leda till ytterligare lagändringar i framtiden.

Det vi behöver vara på det klara med är att vägen till en lagändring är lång och ska inte heller vara något man hastar fram. Det här är resultatet av flera års arbete.

Lagändringen är naturligtvis glädjande. Det som ändå ger smolk i glädjebägaren är att barnäktenskap som har erkänts före lagen vinner laga kraft inte kommer att kunna rivas upp. Det betyder att det fortsatt kommer att finnas barnäktenskap i Sverige. Det betyder också att arbetet kring denna företeelse kommer att fortsätta.

Vi på Motargument vill tydligt markera att vi starkt motsätter oss alla former av äktenskap där en, eller båda, inblandad/e part/er är under 18 år eller är utsatta för tvång.

Lästips:

Myt: Politikerna och barn- och tvångsäktenskap

Källor:

Riksdagen: Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap samt tillträde till Europarådets konvention om våld mot kvinnor
Justitieutskottets betänkande 2013/14:JuU30

Riksdagen: Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4

Riksdagen: Civilutskottets betänkande 2018/19:CU4 Förbud mot erkännande av utländska barnäktenskap

Hanif Bali (M) och ”hans” sanning

Moderaternas egen ”bad boy” Hanif Bali har en alldeles speciell retorik och argumentationsteknik. Den har vi avhandlat vid ett flertal tillfällen här på Motargument. Denna gång bemöter vi Balis syn på flyktingar och flyktingpolitik, och ställer oss frågan om hur det är möjligt att tappa bort sig själv i argumentationen. Läs vidare!


Skärmdump från Twitter 181119.

I ett tweet bemöter Bali anklagelserna om att han skulle vara en s k ”husbl*tte”. Motargument vill här och nu starkt markera och avråda från att använda sig av sådan retorik i debatten. Det är kontraproduktivt och ger än mer bränsle i en redan uppvarvad debatt. Debatt klarar sig bäst då den får vara fri från invektiv, hot, anklagelser och personangrepp.

Som svar på frågan om hur han ser på att han själv har kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn samtidigt som han är av åsikten att Sverige ska ha noll invandring (se inslaget i SVT:s ”Min sanning” här) valde Bali åter att spetsa till det på sociala medier.

Argumentet ”att jag ska agera mot mina övertygelser på grund av ren hypotetisk egoism?” är förvisso ett argument, men det är också ett historielöst och inkonsekvent argument i ljuset av hans egen bakgrund. Inställningen att vägra andra människor asyl mot bakgrund av att man har ”övertygelser” samtidigt som man själv en gång har beviljats asyl är svår att greppa. Mer om detta kommer jag till i slutet av denna artikel.

Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990.  Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.

NOA har en helt annan klassificering av dessa områden. De väljer att dela upp ”utsatta områden” i tre kategorier:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden. Inte ”över 200”.

Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Det är säkert en medveten taktik av Bali och Sanandaji att använda sig av en icke längre använd definition på ”utsatta områden”. Ju fler, desto ”bättre”, helt enkelt.

Balis tredje argument i tweeten är en hypotes, och syftar egentligen bara till att polarisera och skapa en än mer infekterad debatt. I en efterföljande tweet utvecklar han sin tankegång.

Skärmdump från Twitter.

I tweeten ovan använder sig Bali av svepande och generaliserande argument. Det mest iögonfallande argumentet är att ”det sekulära civilsamhället bytts ut mot det ultrareligiösa”. Det är ett kraftfullt statement, utan verklighetsförankring. Det finns små fraktioner av religiös fundamentalism i Sverige, det är sant, men att hävda att hela samhället genomsyras av det är direkt felaktigt. Att det råder utanförskap och segregation i skolor i s k ”utsatta områden” är ingen hemlighet. Men det finns undantag, och det är heller inget argument för att strypa asylinvandringen. Inte heller trångboddhet är ett incitament för strypt asylinvandring. Att svartmåla och skapa en bild av att det är invandrare och invandring som är problemet är inte konstruktivt.

I debatten används (framför allt utomeuropeiska) invandrare boende i ”utsatta områden” som slagträ i argumentationen för en minskad flyktinginvandring. Det är en medveten svartmålning i syfte att misstänkliggöra människor utifrån ursprung, kultur, religion och etnicitet. Det Bali (och andra opinionsbildare) gör är att underblåsa denna människosyn samt att skapa polemik med det klassiska ”vi och dom”-tänket. Att han dessutom gör det genom att tappa bort sig själv och sin egen historia är uppseendeväckande. Vi har på Motargument berört detta fenomen i ett flertal artiklar. (Länk 1, Länk 2 och Länk 3). Retoriken och argumentationen är inte konstruktiv. Det finns ett syfte, en agenda.

Invandrare är inte en homogen grupp. De är en brokig samling med massor av åsikter, människosyner och syn på samhället. Med detta sagt finns det definitivt inga garantier för att det inte skulle finnas vare sig rasism, kristofobi, antisemitism eller islamofobi bland invandrare. Det finns.

Motargument vill tydliggöra att vi är av åsikten att det finns stora problem med s k ”utsatta områden”, segregation och brist på integration. Vi blundar inte. Vi anser däremot att det finns andra vägar än att strypa asylinvandringen. Vi hävdar att det inte går att ”skylla på invandrarna”.

Källa:

Polisen: Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen

Myt: Sverige och ”no go-zonerna”

 Det råder en falsk konsensus kring begreppet no go-zoner och dess förekomst i Sverige. Sverige har inga no go-zoner. Däremot har vi 61 områden som klassificeras som ”utsatta”, ”särskilt utsatta” och riskområden.


I en krönika på Samhällsnytt 31 oktober 2018 nämns att det finns över 200 utanförskapsområden i Sverige där blåljuspersonal måste ha poliseskort. För att reda ut myten måste vi först definiera begreppen:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden 2017. Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Begreppet ”no go-zon” kan beskrivas som att det är ”farligt för allmänheten att vistas i området”. I begreppet innefattas också föreställningen om att polisen inte klarar att utföra sitt arbete, läs ”inte kör in på ett område”.

Det finns inga no go-zoner i Sverige. Däremot finns det 61 områden i Sverige där förhållandena är varierande vad gäller utanförskap, kriminalitet, integration, segregation och framtidstro.