Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserat av att Sverige ska ha integrationspolitik. SD:s mantra har hela tiden varit att alla invandrare ska assimilera sig, vilket i praktiken innebär att hela ansvaret för att bli integrerad i samhället ligger på den enskilde individen. Jimmie Åkesson (SD) skuldbelägger offret, dvs personer i utanförskap, för den segregation vi ser i Sverige.
I TV4:s Nyhetsmorgon 11 oktober 2025 sa Jimmie Åkesson bl a följande om utanförskap och integration:
”[…] där segregation och utanförskap ofta är självvalt därför att man vill leva tillsammans med andra som pratar samma språk, och som har samma värderingar, samma religion och så vidare, då blir den här typen av splittring.” (Källa: TV4 Nyhetsmorgon)
Återigen gör SD det kristallklart för oss att de är totalt ointresserade av all form av integrationspolitik. De är det enda parti som saknar integration på hemsidan. Åkesson verkar inte förstå, eller låtsas som att han inte förstår, vad segregation är och vad som orsakar den. Han drar egensnickrade slutsatser om vad människor i utanförskapsområden vill och hade önskat vad gäller boendesituation och segregation. Detta gör han för att skuldbelägga offret samtidigt som han framställer människor i utanförskap som en börda som inte skulle vilja bli en del av samhället.
Åkessons skuldbeläggning av offren består i att han klumpar ihop människor i utanförskapsområden till en grå massa, där alla skulle vara ointegrerbara. Det är en medveten strategi, mot bakgrund av att partiet genom alla tider har talat sig varmt om att massor av människor ”måste” återvandra. Att tala om ointegrerbara människor med ”fel” värderingar, ”fel” språk och ”fel” religion anser SD vara incitament att trycka än hårdare på återvandringskrav.
SD har, enligt Åkesson, inte förändrats nämnvärt sedan partiet grundades av människor med bakgrund i nynazism och fascism 1988. Vi har lärt oss att känna igen retoriken, eftersom den går på repeat: assimilering, ”islamisering”, återvandring, ”folkutbyte” och ”massinvandring”.
Det är en norm i vår kultur att hantera vardagens vansinne genom undvikande och flykt. Samtidigt längtar och söker vi efter kontakt. Den motsägelsen riskerar att förstöra oss.
En kultur av flykt
Stress, oro och vardagskrav bemöts med distraktioner som sociala medier, shopping, alkohol, arbete och enkelt konsumerad underhållning. Men det vi undviker är det vi behöver mest – mänsklig närhet och samhörighet.
Vi lever i en tid där ytliga lösningar applåderas, medan de djupa problemen lämnas olösta och svåra att prata om. Det gör oss existentiellt sårbara. Vi gruvar oss för de frågor som gör oss till det vi är – människor.
Digitala plåster på själen
I stället för att ringa en vän scrollar vi i timmar. Sociala medier och streaming blir en konstgjord närhet, men lämnar oss mer tomma än innan. Vad fick jag ut av scrollandet innan jag somnade? Minns jag det ens dagen efter vad jag la min tid på?
Arbete som flykt
Den svenska arbetskulturen premierar ständig prestation. Övertid, tillgänglighet och ett evigt tempo blir en ursäkt för att slippa konfrontera ensamhet och oro. Vi lever i väntan på ett framtida lugn och lycka som kanske aldrig infinner sig. För vem anstränger vi oss så mycket?
Umgänge utan närhet
Alkohol och ytliga aktiviteter ersätter djupa samtal. Man kan vara social – och ändå ensam. Vi tvingar fram sociala tillfällen och dämpar oss själva för att stå ut med det. Varför har vi inte fler meningsfulla möten istället?
Konsumtion som bedövning
Shopping, resor och statusgrejer säljs in som lycka. Det används för bekräftelse – helst i sociala medier – där till och med åsikter och plattityder proklameras som en vara som ska ge oss status och därmed uppskattning och bekräftelse. Från vilka då? I många fall främlingar vi aldrig kommer veta vilka de är egentligen. Det skapar en oro och ångest – både hos oss själva och hos dem som inte kan eller vill leva likadant eller lyckas hänga med i de senaste trenderna.
Rädsla för konflikter
Vi undviker svåra samtal i familj, på jobbet och i vänskaper för att “hålla fred”. Meningsskiljaktigheter ses som ett problem snarare än en förutsättning för gemensam utveckling. Resultatet blir distans i stället för närhet. Öppenhet uppmuntras i teorin, men stigmatiseras i praktiken. Ingen vill behöva ta intryck av andras problem. Det stör vår hårt konstruerade och konstgjorda mentala stabilitet. Det är för drygt att orka bry sig i allt som händer. Trots det är det negativa saker som får mest uppmärksamhet – för vi kan relatera – men positiva saker är vi misstänksamma emot. Kom inte här och var för nöjd med dig själv!
Kroppen som projekt
Gym, dieter och wellness blir en uppvisning snarare än omsorg. Kroppsfixeringen förstärks av medier och appar som reducerar människor till ett filtrerat yttre och gallring av våra medmänniskor. En swipe dit eller hit. Det reducerar människovärdet till vad de kan tillfredsställa oss själva. Är det vad vi är för varandra?
Ett samhälle som gör oss sjuka
Vi lever i ett land där hälften av hushållen är ensamhushåll. Där misstro, konkurrens och statusjakt ersätter trygghet och gemenskap. Den som inte är snygg och framgångsrik riskerar att sorteras bort i den hårda sociala hierarkin., kanske av så banala skäl som en profilbild som ogillas eller att personen väckte en känsla av att du behöver ifrågasätta dig själv. Inte kan du kapitulera för andra i den hårda konkurrensen för bekräftelse.
Konsekvensen är utmattning, depression, social ensamhet, ett existentiellt utarmat samhälle och en kultur som undergräver både jämlikhet och rättvisa, men också mellanmänsklig respekt och omtanke om varandra. Ett samhälle som premierar de hårda villkoren och förkastar den empatiska närhet vi alla behöver.
Varför är vi rädda för varandra?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
När Ebba Busch (KD) i ett inlägg på X beskriver ett kommande riksdagsval som ett ”värderingsval” mellan svenska och ”islamistiska” värderingar, är det inte en oskyldig analys. Det är ett sätt att förskjuta svensk politik från att handla om sakfrågor till att handla om kulturkamp. Resultatet blir att en hel religion och dess utövare misstänkliggörs – och att grundläggande demokratiska rättigheter ifrågasätts.
När Busch talar om att vissa uttryck för islam – böneutrop, religiös klädsel eller moskéers verksamhet – inte ”hör hemma” i Sverige, riktar hon sig inte mot våldsbejakande extremism, utan mot helt legitima religiösa uttryck. Det är en glidning från att bekämpa brott till att begränsa friheter.
Skärmdumpar från Ebba Buschs (KD) officiella X-konto 250922:
Den stora majoriteten muslimer lever vanliga liv
I Sverige bor över en halv miljon muslimer. De allra flesta lever vanliga liv som grannar, kollegor, småföretagare, lärare, klassföräldrar och samhällsmedborgare.
De extrema exempel Busch nämner – imamer som motsätter sig lagar, influencers som propagerar för könsapartheid eller demonstrationer med antisemitiska inslag – är verkliga problem. Men de representerar en försvinnande liten minoritet.
Och här är det centrala: extremism finns i alla läger, inte bara i den muslimska världen. Vi har sett kristna fundamentalister i Europa som attackerar HBTQ-personer, nationalistiska grupper som sprider antisemitism, och politiska extremister som hotar demokratin. Att peka ut islam som unik bärare av extremism är därför både vilseledande och orättvist.
Buschs sätt att tala om islam som ett värderingsmässigt problem ligger mycket nära Sverigedemokraternas motioner i riksdagen. Några exempel:
I dessa motioner utmålas muslimska friskolor som ett särskilt hot mot svenska värderingar, trots att samma problem också förekommer i andra skolmiljöer.
• Stöd för kristna friskolor
Samtidigt driver SD motioner där de vill skydda och främja kristna friskolor.
• 2023/24:1892 – Kronlid och Emilsson (SD) vill bevara kristna friskolor och tillåta skolavslutningar i kyrkan.
• 2022/23:2271 – Kronlid m.fl. (SD) vill att regeringen ska skydda det kristna kulturarvet och stötta kristna friskolor.
Detta är en tydlig dubbelstandard: muslimska skolor ska förbjudas, kristna skolor ska bevaras.
”Värderingsgemenskapen” som exkluderingsverktyg
Busch talar om en ”överordnad värderingsgemenskap” som alla måste underordna sig för att bli en del av Sverige. Men här uppstår ett centralt problem: vem bestämmer vad som räknas som svenska värderingar?
Vi har redan en gemensam värdegrund i lagstiftningen – demokrati, jämställdhet, mänskliga rättigheter. Att kräva något mer, en kulturell likriktning, går bortom rättsstatens ramar.
Historiskt har vi sett hur krav på en enhetlig ”gemenskap” använts för att utesluta minoriteter. I 1930-talets Tyskland talades det om ”folkgemenskapen” (Volksgemeinschaft), där den som inte passade in först förlorade sina rättigheter och sedan sin trygghet. Att hänvisa till ”värderingar” som villkor för att vara del av nationen är en farlig väg, oavsett vilka partier som driver den.
Busch skriver att språk och arbete inte längre räcker för integration. Men att ställa krav på en specifik kulturell identitet går bortom vad en liberal demokrati kan legitimera. Integration handlar om jämlika möjligheter och gemensamma spelregler i form av lagar, inte om att staten ska bestämma vilken kultur som är ”rätt”.
Här går KD:s partiledare i samma riktning som SD: svenskhet definieras inte längre av medborgarskapet, utan av lojalitet till en påstådd ”värderingsgemenskap”.
När demokratin villkoras
Busch oroar sig över islamistiska partier och muslimska demonstrationer. Men i en demokrati har människor rätt att organisera sig politiskt och uttrycka sina åsikter – så länge det sker inom lagens ramar. Att kollektivt stämpla muslimska organisationer som hot är i sig ett hot mot demokratin.
En fri demokrati bygger på principen att alla får delta. Om staten börjar välja bort vilka grupper som anses ha ”rätt” värderingar för politiskt deltagande, då är det demokratin som blir villkorad.
Buschs utspel framstår som ett försvar av ”svenska värderingar”. Men i praktiken är det en attack på de grundläggande friheter som just utgör Sveriges värdegrund: religionsfrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet.
När politiker kräver att en viss kultur ska vara överordnad alla andra, och när en religion pekas ut som ett särskilt hot, rör vi oss bort från demokratins kärna.
Det verkliga ”värderingsvalet” handlar inte om islam kontra Sverige. Det handlar om huruvida vi ska fortsätta försvara alla människors lika fri- och rättigheter – eller låta politiker börja definiera vilka värderingar som ”hör hemma här” och vilka som inte gör det.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, anmäls oftare, och döms hårdare, än resten av befolkningen. Detta är en orsak till varför invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken.
Vi på Motargument har tidigare gått igenom s k riskfaktorer och icke-riskfaktorer för att hamna i kriminalitet. Det finns en viktig faktor till att beakta då man talar om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken.
Den strukturella diskrimineringen
Invandrare diskrimineras i tre led av rättsprocessen:
Han menar däremot att det finns fördomar och också ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Det finns också belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta resurser specifikt mot områden där man får utdelning, dvs i den operativa verksamheten. Dessa områden är de omtalade utanförskapsområdena (felaktigt ofta kallade ”no go-zoner”) där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. I Brottsförebyggande rådets rapport (BRÅ 2008:4) kan vi läsa
hur stereotyper om kriminalitet bland olika grupper i befolkningen kan påverka polisens arbete på ett sätt som leder till att personer med minoritetsbakgrund diskrimineras.
Det finns omfattande svensk polisforskning som visar att det förekommer grov rasistisk retorik i den informella kommunikationen poliser emellan. Denna typ av rasism inom poliskåren är inte unik för Sverige. Det finns belägg (BRÅ 2008:4) för att polisen fattar förhastade beslut som baserar sig på otillräcklig inhämtning av information för att kunna göra en korrekt bedömning av en brottssituation. Vi har tidigare på Motargument redogjort för fenomenet Etnisk profilering. vilket innebär att polisen vid kontroller i högre utsträckning väljer att kontrollera människor med minoritetsbakgrund.
Den oundvikliga följden av detta blir att etniska svenskar, i större utsträckning än invandrare, undkommer anmälningar och förundersökningar, vilket i sin tur innebär att fler invandrare döms. Invandrare misstänks oftare, och man innehar oftare rollen som brottsoffer. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
Diskriminering i den brottsutredande processen
Forskarrapporten Likhet inför lagen (med underrubriken ”Undermedveten strukturell diskriminering av etniska minoriteter”) är resultatet av en studie där flera tusen fall ingår. Resultatet visar att invandrare, eller människor med invandrarbakgrund, oftare anmäls för brott. I rapporten kan vi också få till oss att invandrare utreds mer ingående och också under längre tid, dvs man utsätts för diskriminering i utredningsprocessen.
Det har bedrivits socialpsykologisk, juridisk och kriminologisk forskning som ger bevis för att invandrare, i jämförelse med övrig befolkning, häktas i högre grad, under en längre tid och på lösare grunder än etniska svenskar (BRÅ 2008:4, s. 32-33). Språkskillnader och stereotyper är viktiga faktorer till att invandrare diskrimineras i utredningsprocessen. Människor med sämre språkkunskaper (det kan handla om att personen stakar sig, inte finner ord, språkliga fel eller tveksamhet vid ordval) uppfattas som mindre trovärdiga. Detta blir inte minst tydligt i ”ord-mot-ord-situationer”.
Diskriminering i den dömande processen
Diskriminering i den dömande processen innebär att invandrare åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än övrig befolkning. Även här är stereotyper och språkskillnader avgörande för diskriminering. Den muntliga framställningen av en brottshändelse spelar en stor roll i den dömande processen. Såväl brottsoffer som åtalade med bristande språkkunskaper riskerar således att missgynnas även i denna process. Intervjuer med åklagare och advokater skvallrar om att domstolsförhandlingar är betydligt svårare att genomföra där en, eller flera, part/er använder tolk. (SOU 2006:30)
Det finns internationell forskning som bekräftar att människor med minoritetsbakgrund löper större risk att dömas till fängelse än människor från majoritetsbefolkningen. (BRÅ 2008:4, s. 36)
Så innan vi drar de klassiska, svepande och generaliserande argumenten om varför invandrare i högre utsträckning sägs begå brott, måste vi vara medvetna om alla parametrar kring varför statistiken visar att invandrare är överrepresenterade. Allt är inte så enkelt som det kan förefalla vid första anblicken.
Vi måste vara kritiska, forskande och lägga ner att använda oss av generalfelet kollektiv skuldbeläggning. Förfarandet polariserar samhället, och skapar allt större klyftor mellan människor. Föreställningen om vi och dom är något vi, till varje pris, måste undvika.
Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige idag beviljar något fler uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Orsaken till att vi ser liknande siffror är att det pågår ett krig i Ukraina, vilket medför att miljontals flyr landet. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär hälften av beviljade uppehållstillstånd hittills under 2022 är asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019, siffrorna för 2020 och siffrorna för 2021 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 142 179 uppehållstillstånd under 2022. Dessa fördelar sig enligt följande:
Knappt hälften av uppehållstillstånden är asyl- och flyktinggrundade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 56 622 + 2 604 personer = 59 226. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Antalet beviljade uppehållstillstånd 2022 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, var 47 566. Medan den totala siffran på 2022 års beviljade uppehållstillstånd var 142 179. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 42 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ca 2 av 5: 2/5 (knappt hälften av alla beviljade uppehållstillstånd).
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sverige historiskt sett hittills beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 58 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså nästan tre av 5: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2021 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex:1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunkit år efter år. Siffrorna sjönk i såväl faktiska antal som i procentandel. Mellan 2016-2021 (en femårsperiod) hade andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats. Idag ser vi att siffrorna åter har ökat till ”rekordnivåer”. Detta har sin orsak i att det pågår ett krig i Ukraina, vilket har medfört att miljontals flyr landet.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Sverigedemokraterna kan nu äntligen kasta ut oönskade personer eller grupper från Sverige. Andra punkter som Sverigedemokraterna önskar få uppfylla är särskilda visitationszoner och dubbla straff för vissa kriminella.
Richard Jomshof
Ett utskott är en specialiserad grupp kunniga inom området. En rapport från ett utskott blir ofta framröstad som lag, särskilt om riksdagens fördelning är densamma som rapporten är skriven av. Det är även ordförandens uppgift att lägga sitt avgörande om utskottet röstat jämnt.
Diskrimineringslagen vill SD, med Jomshof som ordförande i riksdagens justieutskott (och SD som ordförande i arbetsmarknadsutskottet), revidera eller helst ta bort. Vilka delar av diskrimineringslagen de vill ta bort och om det handlar om diskriminering mot etniska minoriteter och religioner andra än kristendomen, är i skrivande stund fortfarande oklart.
Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. (Källa: Riksdagen.se)
Samma sak gäller med SD:s tankar om vandel, vad betyder då ordet vandel. Enligt svenska Akademiens ordbok innebär vandel ”leverne” eller ”livsföring i (yttre) moraliskt hänseende”. Det är alltså en lag som dels bygger på ett gammalt språk, 1604 och som bygger på tolkningar av ordet från fall till fall där SD ges tolkningsutrymme och där den som döms för vandel också riskerar utvisning.
För att kunna genomföra framtida kostnadsbesparingar, och delvis avhjälpa den överbeläggning som finns för svensk kriminalvård idag, bör möjligheterna att hyra fängelseplatser i andra länder utredas. Dessa ska delvis kunna användas för livstidsdömda, långtidsdömda eller utländska medborgare när det inte är möjligt att placera dem i ett fängelse i deras hemland för att hålla nere kostnaderna, men även för att hantera tillfällig överbeläggning. (Källa: Riksdagen.se)
SD vill även höja straffen och med hjälp av ytterligare kameraövervakning, avlyssning av samtal och polisövervakning av kriminella även de som redan avtjänat straff ska övervakas. I Sverigedemokraternas partiprogram ägnar man två hela stycken åt att berätta om invandrare under punkten brott och straff. Dels ska den dömde kunna sättas i förvar i främmande land. Här kan alltså till exempel gängkriminella (vars föräldrar inte är födda i Sverige) dels ges dubbla straff där de först sätts i fängelse i främmande land för att efter avtjänat straff bli utvisade på grund av bristande vandel.
Sverigedemokraterna vill även införa särskilda visitationszoner i specifika, läs utsatta, områden. I dessa områden ska vem som helst kunna utsättas för visitation utan misstanke om brott.
Vad kan utgöra vandel och vilka grupper kommer att sättas i fängelse, i ett främmande land? Invandrare kommer att vara den första högriskgruppen. Vilka andra kommer att anses vara de ”tärande” människorna som SD påstår är ”oförmögna att bidra till samhället”?
Sverige saknar ett fungerande skolsystem som inkluderar alla barn och ungdomar. Många får aldrig rätt förutsättningar för att klara skolan och stödet till elever med stora stödbehov är bristfälligt. Resultatet blir att barn och lärare i hela klassen drabbas.
Dagens skolsystem spär på omfattningen av skolmisslyckanden för funktionsnedsatta barn. Konsekvenserna av detta fiasko syns på flera områden; etablering på arbetsmarknaden, hälsovården och psykisk hälsa, ett tilltagande utanförskap och fler relaterade fall som hanteras av rättsväsendet och kriminalvården.
Det svenska skolväsendet är inte kapabla att ge elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en grundläggande utbildning, och 80% av eleverna tar ingen gymnasieexamen.
Den svenska skolan är för dåligt organiserad för att ge effektivt stöd till dessa elever, vilket får effekter även för lärarnas arbetsmiljö och övriga elever i klassrummet. Centrala skolmyndigheter tar inte sitt ansvar och utövar inte nödvändig tillsyn.
Det råder en absolut tystnad angående min direkta fråga till Skolinspektionen om vad de anser praxis angående hanteringstid från konstaterad avvikelse till en fungerande skolgång, enligt lag, för berörd elev.
Fråga: Hur länge är det rimligt att huvudman nekar elever tillgång till utbildning? Är det okej med trettio, sextio eller t o m ett år? Tyvärr finns det ärende där denna tiden också överskridits.
Fråga: Hur länge dröjer det innan ett barn får en läkartid och påbörjad behandling då de skadat sig i skolan?
Även i de fall effekterna inte blir så drastiska så leder skolans bristande stöd till livslånga konsekvenser. Funktionsnedsatta löper den största risken att hamna i långvarigt utanförskap (att varken studera eller arbeta) och över hälften etablerar sig inte på arbetsmarknaden.
Funktionsnedsatta unga utgör en lika stor grupp i utanförskap som grupp ’invandrare’ i utanförskap, men trots detta finns ingen politisk debatt om stöttande åtgärder. Detta trots att stora och långvariga kostnader i socialförsäkringssystem (LSS m fl) och arbetsmarknadsåtgärder m m är kopplade till just denna grupp personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
Många forskare och myndigheter pekar på att en fullgjord skolgång och en gymnasieexamen är den starkaste skyddsfaktorn för etablering i vuxenlivet med god psykisk hälsa och självständighet.
Barn med NPF-relaterad problematik behöver stöd för att utveckla en positiv självkänsla, självkännedom och tilltro till vuxenvärlden. Detta sker till stor del under grundskole- och gymnasieåren, och skolan har en mycket viktig roll att spela.
Föräldrar till barn med NPF är dessutom under stor press, och dessa familjer behöver stöd för att kunna ge de skyddsfaktorer som är så viktiga från hemmiljön. Ett fungerande stöd i skolan är en avgörande skyddsfaktor för barnens utveckling in i vuxenvärlden och som produktiv medborgare.
Var femte elev går ut grundskolan utan avgångsbetyg, och två tredjedelar har inte fått det stöd de har rätt till. Årligen fortsätter landets huvudmän att diskriminera tiotusentals barn med kognitiv funktionsvariation.
Arbetsförmedlingen har i uppdrag att stötta funktionsnedsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Myndigheten fallerar dock i sitt uppdrag sedan omorganisationen 2019, då de numera inte ens klarar av att identifiera och registrera funktionsnedsatta arbetssökande.
Det är inte barnen som måste skärpa sig, det är samhällsstrukturen som måste anpassas efter individ!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
Utanförskap delas främst in i två olika delar – den existentiella samt den sociala. Utanförskap är tragiskt oavsett vem den drabbar, och kan verka rent toxiskt om man hamnar i fel miljö.
För att svara på frågan behöver vi först definiera vad ett liv i utanförskap betyder. Enligt Pellmer Wramner, K., Wramner, B., & Wramner, H. (2017) delas begreppet utanförskap upp i två undergrupper; existentiellt utanförskap och socialt utanförskap. Det existentiella utanförskapet betyder att det kan finnas människor omkring personen, men att det saknas sådant som personen kan knyta an till. Socialt utanförskap är den andra formen av ensamhet och bygger helt enkelt på att personen saknar ett nätverk att umgås i.
Utanförskap är ett psykologiskt påfrestande tillstånd som kan komma att manifesteras i somatiska tillstånd som sorg, ilska, depression och ångest – vilka i sin tur kan leda till malnutrition, fetma, diabetes mellitus samt hjärt- och kärlsjukdomar.
Utanförskap kan drabba alla
Det är viktigt att ha i tankarna när man diskuterar utanförskap att det är ett tillstånd som kan drabba alla människor i samhällets samtliga lager. Särskilt då utanförskap direkt för tankarna till socioekonomiskt utsatta människor.
Det enklaste sättet att identifiera utanförskap är genom att se symptomen och arbeta sig igenom de olika lagren som finns, så väl synliga som osynliga. Om man börjar med att kika på vilka attribut som tar sig uttryck hos människan (fetma, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och så vidare) för att därefter leta efter vilka känslor som kan tänkas leda till dessa symptom (sorg, ilska, depression eller ångest), då börjar vi närma oss att se den verkliga människan bakom lager av olika symptom, känslor och hur dessa kan ta sig uttryck.
Som jag tidigare nämnt är det lätt att tänka sig en person i utsatthet som en människa som tillhör exempelvis en minoritet eller som en brottsling. Men då har vi helt och hållet missat att analysera utsattheten metodiskt och efter evidens.
|- sorg
|- ilska
|- depression
|- ångest
|– diabetes mellitus
|– hjärt- och kärlsjukdomar
|– fetma
|— existentiellt utanförskap
|— socialt utanförskap
Utanförskap kan uppstå hos en person som tillsynes har en rik umgängeskrets, men där vissa frågor aldrig lyfts i rädsla för att bli utstött eller för att frågan och dess lösning tycks oöverbryggelig. Utanförskap kan också leda till att personen radikaliseras då radikala grupper ofta till en början verkar familjära och gruppens ledare ofta ses som en faders-/modersfigur. Detta är lika sant oavsett till vilken grupp man radikaliseras. När tilliten till gruppens ledare är etablerad bryts ofta de familjära banden och ersätts med en rädsla för att förlora sin nyvunna familj.
Oavsett vem som drabbas av utanförskap eller varför är det tragiskt för människan och kan leda till att personen hamnar i olika radikala grupper. Om du misstänker att din vän drabbats av utanförskap, sträck ut din hand och var en äkta vän.
Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.
Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.
Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.
Några exempel på populistiska ledare:
Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.
Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.
Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?
Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.
Motargument 