Jag vill poängtera att det jag skriver nu är min egen åsikt, vilket innebär att den varken är rätt eller fel. Det är en åsikt, och man kan själv välja att lägga en värdering på den – eller ej.
Min upplevelse av invandrare, rasister/nazister och antirasister, är att det är tre helt skilda grupper. Invandrarna för att de uppenbarligen kommer in i Sverige, till skillnad från oss som redan bor här. Rasisterna för att de inte gillar invandrare. Antirasisterna för att det finns en intern känsla av godhet.
Inget fel med det. Det är hur bra som helst att utöva godhet.
Men det finns sätt och det finns sätt. Under de senaste dagarna har det publicerats en ledare och en debattartikel som behandlar antirasismens språkbruk, och hur detta understryker och förstärker rasismen. Jag publicerade dessa två på FB-sidan för Motargument.se, och ni kan ju föreställa er reaktionerna.
Hela min tanke med det här inlägget är att belysa min personliga åsikt om hur bland annat (svenska) antirasister som grupp har så otroligt svårt att ta emot kritik. Jag lägger inte nödvändigtvis en värdering i det, men så är min uppfattning. Och det förvånar mig en aning, därför att om antirasismen som grupp anser att till exempel Sverigedemokraterna eller Svenskarnas parti ska granskas i sömmarna… då måste man ju också kunna acceptera och förstå att den egna gruppen också både kan och bör granskas. För mig handlar det om att man som grupp ska kunna förändras och bli bättre, snarare än nedtryckt och utskälld.
På det viset är antirasismen väldigt kluven för mig. Kanske är det därför att den rymmer alla politiska inriktningar och att så många av dessa har antirasismen som gemensam nämnare, men allt därutöver skiljer sig åt. Hur man ska bära sig åt för att praktiskt utöva antirasism, till exempel. Jag har inte den blekaste om det finns flest vänstermänniskor i den antirasistiska rörelsen, eller om det är mer uppblandat med högerfolk och liberaler och allt annat däremellan… men som grupp upplever jag att det finns en intern godhetsstämpel, nästan en Hallelujavarning på gruppen som sådan. Samtidigt som enskilda individer eller mindre grupperingar har svårt att komma överens med andra åsikter, eller förstå andra sätt att tänka omkring rasism och antirasism.
Det här är saker jag har funderat på väldigt länge. Därför har jag också valt att hålla mig utanför nån slags offentlig debatt. Jag skriver nån enstaka text på Motargument.se, men utöver det ställer jag mig gärna så oberoende som det går – ungefär som jag valt att vara partipolitiskt obunden (jag är liberal, om någon missat det). Jag har inte för avsikt att ingå i en grupp som i mina ögon ser sig själva som den enda rätta vägen, och att varje människa med en annan åsikt har fel.
Jag vill återigen poängtera å det starkaste att detta är min personliga åsikt.
Du får stå för de värderingar du eventuellt lägger på den.
Jag pratade med en vän nyligen, om många saker, och en sak vi diskuterade var så kallade ”sverigevänners” fokus på nationalitet och nationell identitet. Hon tog också upp att antirasister inte gärna pratar om det — kanske på grund av rädsla för att ge sig ut på tunn is.
För min del är det faktum att jag är född och uppväxt i Sverige bara en liten del av min identitet. Jag är också militärmusiker, rollspelare, socialist, ateist och skeptiker. Bara för att nämna några av de etiketter jag väljer att sätta på mig själv. I likhet med de flesta människor i min omgivning rör jag mig i subkulturer. Tack vare internet har vi lättare än någonsin att hitta personer med liknande intressen över hela världen – vi rör oss i globala subkulturer.
Det som händer är att den nationella delen av min identitet, den där lilla blågula etiketten, bleknar i jämförelse med de etiketter jag själv valt att bära – och som sålunda blir mycket större. Jag letar efter gemenskap med de som bär på samma eller liknande etiketter, och jag söker samförstånd med dem på grund av det vi har gemensamt, och struntar i vad de i övrigt tycker och tänker, vilka etiketter de bär på i övrigt.
Sverigevännerna baserar Vi och Dem på en icke-vald identitet…
Det stora misstaget som de så kallade sverigevännerna gör är att skapa motsättningar genom att prata om ett Vi och ett Dom, baserat på en etikett ingen valt själv – födelseplats. Det har sagts många gånger förut, men detta är den motsättning som är det stora problemet. Inte ens nationalitet är något exklusivt – något man bara kan ha en av i taget – om man nu ska prata om en nationell kultur. Ingen del av min eller någon annans identitet behöver stå i motsättning till de andra delarna, varken hos en själv eller hos andra.
Det här med att söka likasinnade på andra håll är som sagt något som många gör. Inte minst Sverigedemokraterna, som i Europaparlamentet insett värdet av internationellt samarbete och nu bildat grupp med några andra partier. De förenas i sin skeptiska hållning till EU i stort, men de driver på sitt håll väldigt spridda frågor och bekänner sig till olika ideologier. Att de lyckas hitta likasinnade på det sättet är på något vis en positiv sak, för det är ju det jag tycker att alla borde göra. Förhoppningsvis blir de lite klokare av den erfarenheten, och kan flytta det perspektivet till andra områden.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Artikel 3
Förbud mot tortyr
Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
Det är hög tid för självrannsakan. Vi som tror på ett inkluderande samhälle måste hitta bättre metoder för att övertyga de som tror på motsatsen. Det räcker inte längre med att berätta vad vi är för, när så många människor fortsätter vara emot. För att få en människa att ändra åsikt måste vi nämligen först förstå varifrån åsikten kommer. Missnöjda väljare måste fångas upp och erbjudas humanare alternativ, för att inte riskera att följa de vindar av hat och splittring som sveper över Europa.
Efter månader av spekulationer inför EU-valet fick vi valresultatet svart på vitt. Trots den uppmärksammade vågen av antirasism och feminism valde 359 610 väljare att lägga sin röst på SD. Röster som vittnar om ett utbrett missnöje med överstatlighet och den fria rörligheten inom EU. Politiska krav på ökade resurser till tull och kustbevakning vittnar även om en stark vilja att göra det än svårare för utomeuropeiska asylsökande och arbetssökande människor att ta sig in i Europa, trots Lampedusa-katastrofer och ett brinnande Syrien.
Reaktionerna på valresultatet lät inte vänta på sig. Många initiativ har tagits för att visa att vi trots allt är många fler som inte står bakom den politik som SD står för. Vi är många som genom sociala medier har velat tydliggöra att SD-politiker inte åker till Bryssel ”i vårt namn”, vi är många som har vänt Jimmie Åkesson ryggen i tyst protest mot rasism och intolerans, vi är många som lagt våra pannor i djupa veck över hur vi bäst kan manifestera vår kamp för ett samhälle fritt från rasism och diskriminering.
Efter EU-parlamentsvalets nedslående resultat kan jag dock inte undgå att tänka den självrannsakande tanken; vilka effekter har vårt antirasistiska arbete haft? Hur har de 359 610 väljarna resonerat när de valt att stoppa SD:s valsedel i kuvertet och hur har de påverkats av de antirasistiska manifestationerna?
Kampsportaren och den blivande politikern Musse Hasselvall lyfte något som är lätt att glömma i det antirasistiska arbetet: ”Vakna och lukta på kaffet. Sverigedemokraterna har förstått något som många av oss andra glömt: Att makten i en demokrati utgår från de som väljer att rösta i valen.”
Och givetvis är det så. Under de senaste åren borde vi kanske ha lärt oss att de grodor som hoppar ur sverigedemokraters munnar inte verkar skrämma deras väljare, och att makten till syvende och sist ligger i väljarnas händer. Då räcker det inte med att vi som inte tror på SD:s splittringspolitik manifesterar detta, så länge manifestationerna inte når fram till de som faktiskt verkar tro på splittringspolitiken. Vänder vi ryggen åt sverigedemokraterna vänder vi även ryggen åt de sverigedemokratiska väljarna. Vi vänder också ryggen åt de orsaker som får dem att rösta på SD. Dessa väljare kommer förmodligen sluta sig än mer till varandra och krypa in i den offerkofta som SD som parti sedan länge bär.
Det antirasistiska arbetet måste därför föras på två nivåer. Å ena sidan måste vi stå upp för, och visa vilket samhälle vi vill ha och på vilket sätt det står i bjärt kontrast till det samhälle som SD strävar efter, framförallt för att rasistisk politik aldrig får normaliseras. Å andra sidan måste potentiella SD-väljare erbjudas ett humanare och mer hållbart alternativ. Här har de etablerade partierna ett enormt ansvar.
359 610 röster i EU-valet vittnar om att nu är det allvar, det räcker inte att vända Åkesson ryggen och anklaga honom för att inte ha något hjärterum för syriska flyktingar. Sittande politiker måste tydliggöra de verkliga orsakssambanden: visa att stigande arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet inte är ett resultat av invandring. De måste visa hur Sverige och svenskhet inte är något som hotas av influenser från andra kulturer, utan tvärtom. För ska vi leva i en demokrati där all makt utgår från folket, måste vi också vara medvetna om den farliga makt ett missnöjt folk besitter.
Motargument publicerar en artikelserie om mänskliga rättigheter och om andra rättigheter och friheter som ingår i internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. Vi inledde med FN-konventionens 30 artiklar. Här fortsätter vi med Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Avdelning 1 består av 18 artiklar som rör mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Avdelning I : Rättigheter och friheter
Artikel 2
Rätt till liv
1. Envars rätt till liv skall skyddas genom lag. Ingen skall avsiktligen berövas livet utom för att verkställa domstols dom i det fall då han dömts för ett brott som enligt lag är belagt med sådant straff.
2. Ingen skall anses ha berövats livet i strid med denna artikel, när detta är en följd av våld som var absolut nödvändigt
a) för att försvara någon mot olaglig våldsgärning,
b) för att verkställa en laglig arrestering eller för att hindra
någon som lagligen är berövad friheten att undkomma,
c) för att i laglig ordning stävja upplopp eller uppror
Det talas ganska öppet om att använda nazistiska partiers runflaggor för stoppa deras demonstrationer och offentliga möten. Det är lagen om hets mot folkgrupp som spökar. För att komma åt Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen vill man göra så att det anses nazistiskt att flagga runflaggor av den typ de använder. Man vill göra så vissa bärandet av runsymboler i lagens ögon ses som hets mot folkgrupp.
Dilemmat med det är att man då kommer att dra en massa grupper över en kam och stämpla uttalade antinazister som nazister.
Svenskarnas parti utkämpar idag ett krig för ”total avveckling av mångkulturen”. Ett av de fem märken HD hade att bedöma 1996 var runan Livets träd, ”som (enligt domstolen) förekom i Nazi-Tyskland inom SS-organisationen”…HD ansåg att mannens märkenvar förknippade med symboler som användes av ”nationalsocialistiska rörelsen under 1930 och 1940 talen”. HD hade, som tidigare nämnts, haft att bedöma huruvida de fem märkena mannen haft på kläderna på Visbys gator spred uttryck för nazism och dess rasideologi. Det krävde att mannen uppfattades på det sättet av dem som såg honom. Han dömdes för hets mot folkgrupp.
Den partisymbol Svenskarnas parti idag har på stora fanor, när de demonstrerar, var symbol också för SS-organisationen i Nazityskland. Den beskrivs som livets och dödens runa, samma som i HD-domen kallas Livets träd. I Svenskarnas partis symbol ingår fyra sådana kvastliknande runor, runt ett gemensamt nav. Den symbolen är ursprungligen fornnordisk och kallas för ”skräckhjälm”.
Partiet beskriver själva på ”SvP Vår partisymbol” sitt val av partisymbol:
Skräckhjälmen ”är en symbol … för både liv och död vilket också symboliserar vikten av den politiska kamp vi för. Lyckas vi inte kommer svenskarna sakta men säkert att ersättas av andra folkslag vilket innebär slutet på vår del av mänsklighetens historia. (Hjälmen) var vidare en symbol som våra förfäder använde för att få styrka i strid och injaga skräck i sina fiender vilket passar väl in i den tid då etablissemanget mer än någonsin kommer att frukta det parti, den rörelse, som har för avsikt att byta ut det destruktiva styret mot ett som sätter svenskarna i första rummet. Att symbolen är en krigssymbol är också passande då det här är en politisk strid, utan tvekan vårt folks ödeskamp med tanke på att svenskarna som folk inte kommer att fortsätta existera i framtiden om inte en total avveckling av mångkulturen genomförs.”
När Svenskarnas parti demonstrerar eller anordnar möten, bärs flera skräckhjälmssymbolen, som tryckta emblem/symboler på stora fanor på oftast gul botten. Spridningseffekten jämfört med märken på en persons kläder blir monumentalt större…
Skräckhjälmssymbolen är en krigssymbol där nazismens förhållningssätt till våld och död ingår. Den tillhör i det avseendet samma kategori som hakkorset.
Debattören förespråkar med andra ord ett totalförbud mot användande av vissa runor.
Skräckhjälmen
Problemet med ett förbud är att man antar att de som använder runor offentligt i Sverige ENBART kan använda det för att de är rasister. Det är fel. Mycket fel.
Problemet är att det kommer att slå mot andra grupper som idag använder runor som ”skräckhjälmen ” och som är antinazistiska.
Skräckhjälmen i sig är en symbol som använts länge och symboliserar skydd och kraft. Den är uppbyggd av fyra så kallade ”älg-runor” (bokstaven M). Älgrunan symboliserar just kraft och skydd. ”Skräckhjälmen” finns belagd bak till vikingatiden. Mest känd är den i användningen av runor i s.k. ”runmagi” eller i folktron efter vikingatiden.
Rungaldrar kallar man dem. Kombinationen av olika runor med tänkt magisk verkan. I Island kallas Skräckhjälmen Ægishjálmur och symboliserade att man slog skräck i sina fiender. Men den kunde faktiskt även användas som älskogsruna för att erövra den man älskade.Ægishjálmurär i sin enklaste form uppbyggd av fyra korslagda m-runor.
Skräckhjälmen finns i många olika varianter. En är den nazisterna i SvP använder. Här är ett urval andra.
Sejd, runmagi, forn sed, samiska trolltrummor och gamla asar
Det finns en ganska livaktig grupp människor som håller på med så kallad fornsed i Sverige. Den organiserade rörelsen för forn sed tar avstånd från nazism och rasism och har gjort det länge.
På 90-talet tog de strid mot nazister och sverigedemokrater som använde runorna för sina syften. Då skrev Carl Johan Rehbinder, ordförande för asatrosamfundet (nuvarande Samfundet för Forn Sed Sverige)en nidstång mot rasister och nazister som försökte kidnappa det fornnordiska för sina syften. I nidstången kan man läsa detta:
“Fetta nid” som du kan läsa här nedan är en länk i en kedja av digitala nidstänger, uppsatta på hemsidor runt om i Norden, och det vänder sig mot alla dem som missbrukar våra gamla heliga symboler och smutsar vårt land med hat och osämja. Det bör tilläggas att detta nid inte endast vänder sig mot en viss liten, lätt identifierad grupp av unga män, utan även mot alla som svarar mot beskrivningen i nidet.
Mattias Karlsson i Sverigedemokraterna bildade för övrigt föreningen Gimle som sysslade mycket med runor och fornnordiskt också, i opposition till den antirasistiska forn-sed rörelsen. Samfundet Forn sed har alltid varit strikt antirasistiskt och antinazistiskt och för HBT-rättigheter och det retade gallfeber på Mattias Karlsson från Sd. Nazisterna har givetvis alltid hatat asatro-samfundet/Samfundet Forn sed.
Samfundet har inga religiösa dogmer, däremot har vi en starkt uttalad värdegrund som utgår från en humanistisk och demokratisk livssyn och som erkänner alla människors lika värde oavsett kön, ursprung eller sexuell läggning. Samfundet och dess medlemmar ska också stå för religiös tolerans och religionsfrihet i det mångkulturella samhället. Var och en som delar denna värdegrund är välkommen som medlem i samfundet.
Runor och det fornnordiska används i sk runmagi, där man kastar runor. Man kan tycka vad man vill om runmagi men att säga att all runmagi är nazistisk är lögn förbannad lögn och grovt förtal. Man ser ofta både skräckhjälmen och älgrunan ditmålade på trolltrummor, både genuint samiska sådana och de trummor som används vid fornsed cermonier som t.ex. s.k. sejd.
Förbud?
Tack och lov är det numera så att de som bär runor runt halsen eller tatuerar runor på sin kropp oftast INTE är nazister eller rasister. De kan vara historiskt intresserade, de kan vara fornsedare, de kan vara vikinglajvare, samer eller pyssla med ”wicca” eller olika former av runmagi.
Svenskarnas Parti gör försök att vända utvecklingen och kidnappar både älgrunan och ”skräckhjälmen”. Det gör att skräckhjälmen mer och mer håller på att förknippas med nazism.
Men att stämpla runor som nazistiska och rasistiska är att gå helt fel väg. Runor används inte enbart av nazister och rasister. Det finns långt fler antirasister och antinazister som gillar fornsed och gillar runor av det skälet än det finns medlemmar i Svenskarnas Parti i Sverige.
Det kan kännas bra att ha hittat en smart väg att stoppa SvP på. Men ändamålet helgar inte medlen. Att ”stoppa” SvP genom att stämpla antirasister som nazister är inte en bra lösning! Kommer sejd med trolltrummor att vara möjlig, kommer blot vid Uppsala högar att förbjudas, kommer runmagiker att kunna annonsera på internet? Älgrunan och skräckrunan används flitigt som symbol lite överallt.
PS
Ni som följer mig vet att jag är skeptisk till lagen om hets mot folkgrupp. Den är luddig och kan användas för att i praktiken förbjuda allt. Dessutom går de fula fiskarna fria, eftersom lagen friar sådant som har tillräckligt med källor som grund. Jag har skrivit mer om det här. Tyvärr bekräftar bara diskussionen om SvP.s fanor min skepsis.
Det var ett tag sedan jag skrev, det kanske är så att jag lade allt mitt krut och politiska intresse lite tidigare än vad jag skulle ha gjort. Folk börjar vakna nu men vi är en del som har diskuterat politiska frågor ganska länge. Jag märker också att mina gamla inlägg börjar delas på Facebook och i diverse medier, nu vet jag inte om jag är det ”idiotiska exemplet” eller om det är mina texter folk lutar sig på – jag bryr mig iofs. inte så mycket…
En krönika av Andreas Meijer.
Anledningen till att jag skriver idag är att jag börjar bli redigt förbannad. Jag blir redigt förbannad på att intolerans normaliseras och att protesterna mot krafter som hotar demokratin görs till ”de onda”, exempelvis genom denna råpuckade krönika i Expressen. Artikeln menar att folk ”ska göra sina jobb”… Jodu!
Folk ”gjorde bara sina jobb” när de nekade sjuka ersättning hos Försäkringskassan, eller gasade människor i koncentrationsläger, eller anmälde grannar i forna Sovjet.
Ja, det är en långsökt parallell men ibland verkar det som om vissa behöver bli skrivna på näsan – det kanske inte GÅR att jämföra oviljan att bära ut brev med ”jobbet” i koncentrationsläger, men jag gjorde det ändå.
Det skrevs en utmärkt krönika i Aftonbladet. Jag ser att det börjar dyka upp folk som menar att vi måste värna om att alla ska få säga precis vad de tycker, även om det handlar om att negativt särskilja människor på grund av etnicitet eller andra medfödda egenskaper, aka att vara rasister. Ni som tycker detta ska ju få uttrycka det och jag har då rätt att uttrycka: håll käften. Ni behöver ju inte lyssna, men jag har rätt att uttrycka det.
Kort sagt: Vi behöver inte tolerera organisationer, krafter och åsikter som går ut på att förminska andra. Det är OK att hindra dessa från att tala – förhoppningsvis aldrig med våld, men om vi får en situation som på 30/40-talet så kanske det blir nödvändigt. Vi ska alltid markera en ovilja att hålla med. Civil olydnad samt att vägra att lyssna är ett utmärkt sätt. De har rätt att tala – kanske, jag håller inte helt med om att alla åsikter faktiskt har rätt att höras – och vi har rätt att ge fan i vad de säger, då det uppenbarligen inte går att diskutera med dessa människor, något som ger oss alternativet att aktivt inte lyssna.
Så hoppa ner från debatthästen och sluta klaga på dem som för en kamp mot rasismen. En gång i tiden var det en självklarhet att inte vara rasist, nu verkar det ha glidit en del. Vill du inte föra en kamp mot rasismen så ge fan i det då – men förvänta dig inga sympatier från mig.
Överallt där jag gått och rört mig har jag hört, genom hela livet, folk säga till varandra, och ibland till mig att ”du är inte en riktig …”, ”hon/han är inte en äkta …”. En variant av det är när man säger ”du är en … för at du är en …”.
Människors strävan att definiera varandra tycks aldrig ta slut.
Varför kan vi inte helt enkelt låta varje människa definiera sig själv, att vi lyssnar till deras erfarenheter. Och om en person inte skadar andra, kan vi väl låta denne vara vad denne själv vill, utan krångel och pekpinnar?
Variationsrikedomen är enorm.
Jag har mött bisexuella män och kvinnor som inte ansetts tillräckligt homosexuella för att komma med i homosexuellas krets och för konstiga för att hänga med de heterosexuella. ”du är inte en riktig …”
Jag har mött kvinnor som inte setts som tillräckligt kvinnliga eller vars okvinnlighet inte varit tillräcklig i vissas ögon.
Jag vet kvinnor som älskar att bli uppvaktade av män och gillar gammaldags könsroller, helst av allt vill hon vara hemma med barnen på heltid. Ni skulle se blickarna hon får från en del feminister: ”hon är inte en riktig ….”. Jag vet kvinnor som klär sig manligt och har manliga hobbies och beter sig som män enligt stereotyper ska, hon är inte heller ”en riktig …” enligt en del. Inte en riktig kvinna. Och både en del män och kvinnor är snara att döma.
Och det cirkulerar så mycket prat om att folk ”inte är riktiga svenskar”, .ex. kan inte muslimer vara det. Och en del antirasister är snara att säga att om man älskar sin nation för mycket ”är man inte en riktig …”, dvs ”inte en riktig antirasist. Och muslimer gnäller på muslimer att de ”inte är riktiga muslimer”. och kristna på kristna och judar på judar och ateister på ateister, satanister på satanister, och buddister på buddister och nudister på nudister. Det finns alltid ett skäl att peka finger och säga ”du är inte en riktig … ”
Och jag har ofta fått höra att jag inte är ”en riktig liberal”. Ja sånt säger en del. Och andra är inte riktiga socialister, konservativa, miljöpartister, piratpartister, feminister eller kristdemokrater… om man ska lita till vad en del säger. Och givetvis är X ”inte en riktig vänster” och Y ”inte en riktig höger”…
Och jag vet dominanter i bdsm-världen som fått höra att ”de inte är riktiga dominanter. Och undergivna som ”inte är riktiga undergivna” för att de inte passar in i stereotyperna. Och jag vet sexarbetare som inte anses vara riktiga feminister, de säljer ju sex och är därför antifeminister och ”offer” per definition. Och jag vet feminister som inte ses som riktiga kvinnor, de är ju feminister. och feminister som inte ses som riktiga feminister och sexarbetare som inte ses som riktiga sexarbetare och konstnärer som inte ses som riktiga konstnärer, för att de inte passar in i en stereotyp mall.
Och en del pekar finger och säger att ”du har inte varit med om X och vet inte vad Y är, så uttala dig inte”.
”Du är inte underklass”, säger en del till mig ibland utan att veta något om mig. ”Kalla dig inte underklass ”du är inte en riktig …”. Jag känner en vän som fått höra att han som vit finne inte kan veta vad förtryck och rasism är, att han ”inte är en riktig …”. Men då visar han ärret han har efter en kniv på halsen och berättar hur personer som spottade på honom och kallade honom finnejävel gav honom det”. En annan bekant fick inte vara med i en båtklubb för han var ”inte tillräckligt överklass”, som om hans jeans visar vad han har på banken”. Och i en affär har jag vänner som inte fått hjälp, så affären missat storkunder, för att ”den personen inte är en riktig kund”.
Och världen är full av folk som inte är riktiga transor, riktiga frimärkssamlare, riktiga historiker, riktiga journalister, riktiga bloggare, riktiga politiker och riktiga affärsmän.Och folk som man anser ska hålla käft för att de ”inte vet något om X”, utan att man tagit reda på vad denne vet.
Denna strävan människor har att definiera andra människor, och ställa grupp mot grupp är lustig och egendomlig… och farlig. Det här med att ange gränser för vad man anser är ”rätt” grupptillhörighet, är något som vi måste frigöra oss ifrån.
En av de viktigaste politiska frågorna för mig personligen, och en på senare år allt viktigare fråga för allmänheten, är den om Sveriges och Europeiska Unionens flyktingmottagande. Frågan aktualiserades i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010, och spelade en relativt framskjuten roll i valet till Europaparlamentet i maj i år. Miljöpartiet de gröna driver Sveriges mest humana och öppna migrations- och flyktingpolitik, och tack vare vår migrationspolitiska överenskommelse med regeringen så har fler flyktingar fått möjlighet att stanna kvar här i Sverige, och dessutom fått en mycket drägligare livssituation. Det är en seger som vi ska vara väldigt nöjda med, även om mycket återstår.
Sverigedemokraterna, som är ett i grunden rasistiskt och xenofobiskt parti, driver i sin tur på för ett mer slutet och fientligt samhälle. Jag skrev i fjol ett kort inlägg om konsekvenserna av om deras ideologi skulle få dras till sin spets här i Sverige på Motargument.se, som du kan läsa här. Ett av SD:s populäraste, och av allmänheten snällast uppfattade, argument är att Sverige borde hjälpa flyktingarna i närområdet, det vill säga området människorna flyr ifrån. Detta baserat på att vi då skulle kunna hjälpa fler människor för mindre pengar. Problemet med det argumentet är att det bygger på felaktig logik.
För det första, Sverigedemokraterna vill ”hjälpa flyktingar på plats” genom att höja Sveriges bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR. Detta vill SD finansiera genom minskat annat bistånd och genom att ta emot färre flyktingar i Sverige, vilket de säger skulle spara otaliga miljarder kronor. Det är i sig inget fel i att ge mer till UNHCR, det är en underfinansierad organisation som gör ett väldigt viktigt arbete. Problemet är att UNHCR själva dömer ut SD:s förslag. ”Jag vill understryka att den hjälp flyktingar får på plats aldrig kan utesluta att de ska få hjälp i Europa”, sa Hanne Mathisen, UNHCR:s talesperson i Norden och de Baltiska länderna, till SVT 2011. I höstas gick UNHCR dessutom ut och bad EU att ta emot fler syriska flyktingar. När inte ens organisationen som SD vill hjälpa stödjer SD:s förslag, då vet man att de är fel ute.
För det andra så bygger Sverigedemokraternas argumentation på att alla världens flyktingar på något sätt hamnar inom räckhåll för UNHCR:s hjälp. Men detta är inte hur världen fungerar. Det finns över 50 miljoner flyktingar i världen, en siffra som tragiskt nog växer varje dag, och varken UNHCR eller någon annan hjälporganisation skulle ha någon som helst möjlighet att hjälpa alla dessa människor i deras närområde, särskilt inte som sagda närområde ofta är ituslitet av fattigdom och konflikter. Det finns helt enkelt varken medel, infrastruktur eller säkerhet nog att bistå alla utsatta människor i de områden de flyr ifrån. Dessutom finns det helt enkelt inte flyktingläger i alla områden som människor flyr ifrån.
Vidare så är det rent ut sagt galet att anta att samtliga flyktingar i ett område skulle stanna i ett flyktingläger ens om förutsättningarna för en skaplig livssituation i lägren förbättrades avsevärt. Människor kommer att fortsätta fly bland annat till Europa oavsett hur mycket bättre förhållandena i flyktinglägren blir, eftersom förutsättningarna för ett bra liv och en stabil framtid är mycket ljusare här än i ett flyktingläger i Libanon, och oändligt mycket säkrare från en eventuell spridning av konflikten. Och vem tjänar på att vi skickar tillbaka människor som lyckats ta sig hela den långa vägen från Syrien över ett livsfarligt Medelhav och tvärs över Europa, som har sålt alla sina egendomar för att kunna betala resan? Frågar man Jimmie Åkesson så är det UNHCR och flyktingarna i närområdet, frågar man en inte lika högt uppsatt är det staten Sverige. Men oavsett vem man frågar så är det inte riktigt sant. Tjänar flyktingarna vi skickar tillbaka på det? Nej, de lämnas utblottade mitt i en katastrofzon med små chanser att överleva. Tjänar flyktingarna i Syriens närområde på det? Nej, de tvingas tränga ihop sig tillsammans med ännu fler flyktingar på en liten yta och dela på den begränsade hjälp de kan ges. Tjänar UNHCR på det? Nej, de tvingas hjälpa ytterligare ett par tiotusentals människor i sina överfulla läger med begränsade resurser.
Många av de som argumenterar för att vi borde hjälpa flyktingar i deras närområde är inte rasister, även om partiet som de stödjer är det. De har bara fallit för en argumentation som bygger på bristfällig logik. Vill vi hjälpa så många människor som möjligt måste vi göra två saker samtidigt: både ge UNHCR större medel, OCH ta emot fler flyktingar till Sverige och EU. Det är inte en motsägelse, det är en humanitär nödvändighet.
Idag kommer vi höra från olika håll ”Never forget Srebrenica” och vi vet alla att det genom stort engagemang runt om i Sverige liksom världen över visas solidaritet, medmänsklighet och omtanke. Vilja att förstå det djupa såret, lika djup som gravarna av de hittills hittade 8.372 offer som fallit för sitt namn, sin etniska och sin religiösa tillhörighet.
Begravningståget i Sarajevo den 10. juli 2014. En internationell kommission har via DNA-test nyligen identifierat ytterligare 175 offer. De ska begravas idag, den 11. juli i Srebrenica. Varje år upptäcks många nya offer i massgravar. Över 10.000 människor försvann i detta folkmord.
Allt hände inför omvärldens TV-kameror och under FN:s bevakning. I min – och din – tid, c:a två timmar med flyget från Stockholm. Människor som du och jag köade där döden delades ut precis som vi idag står med våra brickor i väntan på en lunchbuffé.
Men i dagsläget så har vi goda skäl att minnas Srebrenica nästan varje dag. Varje dag och varje gång då vi hör dagens antimuslimska retorik och propaganda, rasism och hat mot olika etniska och religiösa minoriteter i landet. Varje dag och varje gång då vi hör hatretoriken mot feminister och HBT-personer. Det är då alla röster borde höras och säga det vi säger idag –
”Never forget Srebrenica!”
Radovan Karadzic, som ställdes inför rätta i Haag för brott mot mänskligheten har en gång i tiden pekat ut Sarajevo från berget Pale och talat om hur muslimer har tagit över staden.
Karadzic talade om hur muslimernas ”överbefolkning” oroade honom. Karadzic talade om hur just de bosniska muslimerna enligt honom skulle bli i majoritet genom sitt påstått höga barnafödande och på så sätt förtrycka andra etniska grupper.
Den här retoriken känner ni igen, alla ni som åtminstone en gång har råkat samtala med sverigedemokratiska väljare.
”Kan inte hända här”
Vi vet hur Radovan Karadzic fick åtgärda sin ”oro” genom att minska den här ”problematiska gruppen”. Massmord, massvåldtäkter och förstörelse av en gammal kultur, konst och arkitektur var ett faktum. C:a två miljoner bosniska muslimer fördrevs och flydde från sina hem.
Hur många islamofober och muslimhatare hör vi inte idag med samma ”oro” – att muslimerna och invandrarna är alldeles för många? En del påstår på fullt allvar att etniska svenskar snart kommer att vara en minoritetsgrupp i sitt eget land. Det är då man borde stå upp i vår älskade Snöflingornas Land och säga bestämt ”Never forget Srebrenica!”
Sverigedemokraten Mats Thuresson sa för nästan en decennium sedan att ”en miljon muslimer i Sverige lever på bidrag, samtidigt som man försöker inbilla de fattiga svenskarna att bidragen inte kostar något”.
Men när han ifrågasattes för det här vansinniga påståendet så sa han till Ystads Allehanda
”Man ska ljuga så det låter sannolikt”.
Drygt ett decennium efter Mats Thuressons uttalande har många av oss fortfarande inte lärt oss det farligaste med konsekvenserna av hans ord.
Samhällets väv hotas av populister
Propaganda, medvetna lögner och skriande körer av populister som idag slår sig för bröstet och påstår sig kämpa för andras rättigheter genom att hetsa mot olika grupper i samhället, är de som egentligen är ett hot mot tryggheten i samhället.
Man bäddade för folkmordet i Bosnien med en kedja koncentrationsläger, våldtäktsläger och massgravar över hela landet – inte bara i Srebrenica. Just tack vare propaganda och spridning av en hatfull retorik som liknar mycket den retorik vi möter dagligen av högerextrema krafter.
Högerextrema krafter har fått luft under sina vingar och idag så har vi Sverigedemokraterna i riksdagen. De har i sin svarta säck lyckats fånga upp människor som lider av okunskap, fördomar och rädslor.
Om vi skall vara uppriktiga när vi säger ”Never forget Srebrenica” så skall vi först och främst stå emot dagens utbredda rasism mot olika minoriteter i samhället.
Det är på detta sätt vi visar heder, medmänsklighet, omtanke och vilja att inte glömma bort hur och varför de grövsta handlingar skett i mänsklig historia. Utan dessa kunskaper är det omöjligt att kämpa och stå emot dessa grova handlingar, brott med rasistiska grunder mot mänskligheten, vars kostnader och konsekvenser drabbar inga andra än våra barn och barnbarn.
Hela min tanke med det här inlägget är att belysa min personliga åsikt om hur bland annat (svenska) antirasister som grupp har så otroligt svårt att ta emot kritik. Jag lägger inte nödvändigtvis en värdering i det, men så är min uppfattning. Och det förvånar mig en aning, därför att om antirasismen som grupp anser att till exempel Sverigedemokraterna eller Svenskarnas parti ska granskas i sömmarna… då måste man ju också kunna acceptera och förstå att den egna gruppen också både kan och bör granskas. För mig handlar det om att man som grupp ska kunna förändras och bli bättre, snarare än nedtryckt och utskälld.
Problemet är att det kommer att slå mot andra grupper som idag använder runor som ”skräckhjälmen ” och som är 
Motargument 
