Intervju med Lena Sundström, journalist och författare.

Du har under lång tid, redan då du var kolumnist i Metro skrivit och granskat frågor kring rasism och främlingsfientlighet. Varför har du valt just det ämnet som journalist?

Det korta svaret är att det har jag egentligen inte gjort. Som journalist har jag gjort reportage om alltifrån Jas Gripen, svensk vapenindustri, styckares arbetsvillkor på Scan, prostitution i Tyskland och soldater i Afghanistan. Som nyhetskrönikör har jag skrivit om sådant som berör oss i vår vardag, inkilningsriter, sophämtning, könsroller, röststyrda telesvar och åldersfixering. Och som författare är det egentligen bara en av mina fyra böcker, Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet och rasism. Min första handlade om socialdemokratins färd mot mitten. Den andra är en samling vardagsbetraktelser från vår samtid. Och min sista bok Spår handlar ytterst om rättsosäkerhet.

Lena Sundström / Foter / Creative Commons Attribution-NonCommercial 2.0 Generic (CC BY-NC 2.0)

Som journalist är jag intresserad av alla stora frågor som rör vår samtid. Det här säger jag inte för att förringa betydelsen av antirasism, tvärtom. Antirasismen är för mig ett självklart ställningstagande, så självklart att det alltid finns med. En självklar värdegrund. Sedan har utvecklingen i Europa under de senaste åren, och Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjort att ämnen som berör nazism, rasism, fascism och främlingsfientlighet har blivit större förstås.

Vill du berätta lite om din bakgrund och ditt liv i Sverige?

Jag är uppväxt i Skåne, och det är där jag har mina rötter även om jag har bott i Stockholm i flera år. Det har mycket med min mormor att göra. Somrarna i Kävlinge med småsparvar på gården och skånskan som ibland mer påminde om danskan som ekade mellan husen. Det är nog ingen slump att Kvarteret Korpen är min favoritfilm. Jag är adopterad från Korea och kom till Sverige när jag var sex månader. Under de första åren bodde vi i Hovsjö utanför Södertälje, så fram tills det att jag var fem år pratade jag faktiskt stockholmska. Sedan bodde vi ett tag i ett höghusområde i Kristianstad, innan vi flyttade in i ett sådant där klassiskt en-och-en-halv-plans-villaområde som finns utanför många mellanstora svenska städer.

I din bok ”Världens lyckligaste folk” bevakar du Danske Folkeparti. Finns det saker som du lärt dig när du skrev den boken som vi kan ha användning av i Sverige?

I boken försöker jag ta reda på hur det påverkar ett samhälle när ett främlingsfientligt och rasistiskt parti tar sig in i ett parlament. Hur påverkar det media, andra partier, retoriken och politiken? Bilden av Danmark var väldigt förenklad då – det var när Pia Kjærsgaard hade sagt något ovanligt tillspetsat som svensk media rapporterade. Eller i samband med Muhammedkarikatyrerna. Inställningen i Sverige var då att det aldrig skulle kunna hända i Sverige, att det var lite ”typiskt danskt” det hela. Jag ville försöka förstå vad det var som hade hänt mellan nyhetssändningarna, det som vi missade. Hur ett parti som Dansk Folkeparti hade kunnat få sådan makt i Danmark. Så jag flyttade dit och sökte efter svaren. Anledningen till att jag gjorde detta var ju att jag var övertygad om att den danska utvecklingen inte alls var typiskt dansk, utan att den kan ske i alla länder. Också i Sverige. Hur glidningarna sker när ett främlingsfientligt parti plötsligt får representanter i en parlamentarisk församling, med normalisering, förändrad syn på censur, demokrati, yttrandefrihet. Det kändes också viktigt att ta fram en massa konkret fakta, statistik och forskning, för det blir lätt känsloargument och efterkonstruktioner i debatten om rasism.

Din dokumentär ”Dom kallas rasister” uppmärksammades mycket då den visades 2010. Vad var anledningen till att du gjorde dokumentären?

Det blev en naturlig uppföljning till Världens lyckligaste folk, en fortsättning på resan, när jag kom hem till Sverige igen.
Efter Danmarksboken fick jag ganska mycket hat och hot. Och jag tog kontakt med några av de människor som tog kontakt med mig för att höra om de var intresserade av ett samtal. Jag ville höra deras tankar, resonemang och frågor. Göra en dokumentär om väljarna istället för att göra något om partiet som nu var på väg in i riksdagen. Samtidigt var jag helt öppen med om var jag själv stod, och vad jag tyckte om Sverigedemokraterna som parti.

Vad är ditt bästa motargument mot rasism?

Rasism gör alla människor till förlorare. Både de som utsätts för det, och de som utsätter andra för det. Rädsla och rasism och hat gör alltid samhället farligare för alla. Och Martin Luther Kings ord gäller än idag. Alla barn skall ha rätt att leva i ett land där de inte blir dömda utifrån sin hudfärg utan utifrån sina karaktärsdrag. Detta är grundläggande.

I debatten tror jag att det är viktigt med tre saker.

1. Vår historia. Att hela tiden påminna oss om vad rasism och nazism har inneburit genom historien.
2. Att det är bra med fakta, statistik och den forskning som finns kring de här frågorna, att man är påläst. Så att det inte blir för mycket känsloargument.
3. Och att inte heller fastna i att ”du tycker fel”. Utifrån ”det här tycker jag, och det här står jag för”. Att man står upp för sina egna antirasistiska värderingar, alldeles oavsett vem som sitter i riksdagen för tillfället och alldeles oavsett om det just nu är politiskt korrekt eller inte i det gällande klimatet. Att man är tydlig i detta. Inte bara för andra utan också inför sig själv.

Vi tackar Lena Sundström för hennes deltagande.