Kategoriarkiv: I fokus

En flyktingförläggning ute i skogen

De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. De trodde de skulle någon annanstans. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.

Norska ungdomar i Leksand, flyktingar från ett krig.

De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.

De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…

Nazisterna och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är. istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”

En del andra skrev ungefär så här:

Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga. Någon borde upplysa dem om det.

Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.

Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.

Just nu tvingas staten placera flyktingarna från Syrien och Afrika långt bort, ute i obygden, för att man helt enkelt inte har råd eller plats att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?

Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:

Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.
Hela livet rasar ned och ingenting är bra, ingenting är rätt och ingenting är vackert.Man står inför krav och press för att acceptera att man måste börja ett nytt liv. Man gör motstånd på ibland sjukliga sätt då man plötsligt förstår att allt man hade är borta… för alltid.

Det goda man får i Sverige ser man som andras människors försök att trösta en… en del använder sin röst och förklarar sin smärta genom att säga att ingenting räcker till.

Det som man förlorat kan aldrig ersättas och det finns ingen tröst för det.

Många krigsflyktingar går genom den här processen.

En del blir bara tysta och stumma.

Skydd för synagogor och moskéer

Attentaten mot landets moskéer blir fler och fler. Det är orimligt att grupper som utsätts för hatbrott, som muslimer, själva ska behöva ta bördan och själva bekosta skyddet för sina samlingslokaler. Därför bör det allmänna gå in med resurser för att skydda de som attackeras.

Sverige har, traditionellt sett, varit generöst med att ge bidrag till ideella föreningar. Också religiösa samfund får pengar genom, exempelvis,  Nämnden för statligt stöd för trossamfund. Men bidragssverige har aldrig varit anpassat för att skydda de som utsatts för hatbrott. Det är ganska absurt.

De judiska församlingarna

Judiska församlingar har fått en del stöd för skydd mot antisemitiska hatbrott. Men det de fått har varit alldeles för lite.

Församlingarna har, till större delen, fått finansiera skyddet själva och mellan 20 och 30% av deras budgetar har gått åt till skydd och till att betala bevakningsbolag. Runt 2005 räknade man med att de totalt betalade 5 miljoner kronor för skydd, vilket de helt och hållet fick ta ur egen ficka. Denna summa utgjorde 25% av deras budgetar.

I flera år har man efterlyst större stöd för skydd från staten. Speciellt i samband med debatten om hatbrotten i Malmö har man rest detta krav, men det dröjde till 2011 innan något hände.

2012 fick de 4 miljoner kronor, och 2014 fick de 2 miljoner. Detta välkomnades givetvis av de judiska församlingarna. Att det är för lite vet alla. Av någon anledning ges stödet år för år, inte kontinuerligt, som de  judiska församlingarna önskar. Och de behöver mer skydd och stöd än detta. Idag bevakas judiska begravningsplatser och synagogor ideellt av judiska volontärer. Ska det verkligen vara så?

Polisen bevakar synagogorna och judiska skolor och förskolor  extra. Men också här har man efterlyst mer arbete, framför allt för att koordinera arbetet med att skydda församlingarna mot hatbrott i hela Sverige.

För lite, för sent och för okoordinerat. Så skulle man kunna sammanfatta statens inställning till synagogornas säkerhet.

De muslimska församlingarna

Det är bra att judiska församlingar har fått hjälp med att skydda sig, även om det är för sent och för lite. Men hur kan det komma sig att enbart judiska församlingar fått stöd för skydd av regeringen? Egentligen är det helt absurt. Vi lever i en miljö med ett ökande muslimhat och stora attentat mot moskéer har utförts för i Sverige. I Malmö brann moskeerna för bara ett dussin år sen. På något sätt gick detta regeringarna helt förbi.

Några motsvarande bidrag för muslimska församlingars säkerhet har vi inte sett, trots hat och hot och moskébränder i 20 år nu. Och polisens arbete med muslimska församlingars säkerhet är mer än otillräckligt.

Nu blir det möjligt från och med i år att söka bidrag för skydd av alla trossamfund, men de summor det rör sig om är löjligt låga. Tre miljoner kronor är vad regeringen vill att trossamfunden ska dela på. Detta är absurt lite.

Vad som behövs är ett samordnat grepp för att skydda trossamfunden. Det behövs kontaktpersoner inom polisen. En avdelning i rikspolisstyrelsen som koordinerar patrullerande och skyddsåtgärder. Det behövs stora statliga stöd kontinuerligt, och inte på årsbasis, för att skydda samfunden, såväl de judiska som de muslimska. Inte kaffepengar: nån miljon hit och dit. Det behövs tiotals miljoner.

Det tog decennier för regeringen att vakna upp och börja ge lite stöd för synagogornas säkerhet, ska det ta decennier för dem att vakna upp och inse att moskéerna också behöver stöd och skydd? Och när tar man ett helhetsgrepp på situationen och ger de summor som behövs?