Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.
Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.
Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.
Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion. Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.
På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:
“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”
Avpixlat fortsätter med argumentationen att
“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”
Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.
Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:
“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”
Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:
“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”
(…)
“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”
Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.
Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Med detta inlägg inleder vi en ny artikelserie som visar likheterna mellan antisemitismen och islamofobin. Denna artikel är den första i serien.
”Profeten Muhammed var pedofil” och ”islam är en pedofilireligion”. Detta hör man allt oftare även från personer som inte tillhör Sverigedemokraterna. Den moderata riksdagsmannen Hanif Bali är en av de som gör en stor sak av att kalla islams profet pedofil. Muhammeds fru Aisha lär nämligen ha varit 6 eller 10 år vid förlovningen och 9 eller 13/14 vid giftemålet. Frågan är varför man ens pratar om detta. Beror det på okunskap eller rasism?
Att kalla en profet eller frälsare i någon religion för någonting är givetvis inte rasism eller hat i sig, men frågan är varför man ens väljer att ta upp ämnet? Har man ett minimum av kunskap om historia så vet man att barnäktenskap var snarare regel än undantag bland statschefer förr i tiden, och Muhammed var statschef från 622 till 632, då han förlovade sig.
Att han gifte sig med ett barn är inte konstigt, så funkade det på den tiden, det vore däremot konstigt om han valt att INTE göra det.
Dynastisk diplomati
Förr förlovades och gifte man sig ofta ung, mycket ung. Speciellt om man var kung, eller av kungligt blod. I dagens ögon är detta givetvis vidrigt. När man läser om treåringar som förlovats med varandra eller någon bysantinsk kejsare som gift sig med en tolvåring känns det fel. Idag vore det pedofili.
Var man redan kung föredrog man att gifta sig med en könsmogen flicka, för man ville få ett barn snabbt. Därför skedde de flesta äktenskap med en sittande kung med flickor som var 12 till 18 år gamla. Undantaget var om månggifte var tillåtet. Men det var inte ovanligt att prinsar och prinsessor giftes bort vid ung ålder. Giftermål var inte en fråga om kärlek, det var diplomati, man knöt samman två länder eller ätter.
Den franska drottningen Marie Antoinette förlovades vid 13 års ålder 1769 och gifte sig vid 14 års ålder. Samma åldrar gäller för Elisabeth av Österrike som gifte sig vid 14 och förlovade sig med den dansk-svenske kungen Kristian II vid 14 års ålder.
Kung Gustav III blev kung 1771 men förlovades redan som litet barn med Sofia Magdalena av Danmark. Båda var fem år vid förlovningen. Det var tänkt att de skulle gift sig vid 16 års ålder men av diplomatiska skäl dröjde det till 1769.
I ett försök att få slut på det hundraåriga kriget mellan Frankrike och England fick den 33-åriga kungen Richard II gifta sig med den femåriga franska prinsessan Isabella 1396.
Detta är några få exempel på något som var extremt vanligt förr.
Det var inte heller helt ovanligt med giftermål och förlovningar för barn bland mer vanligt folk. I den kristna traditionen brukar man säga att jungfru Maria födde Jesus då hon var runt 14 år gammal. Hon kan då ha varit förlovad med den äldre Josef i flera år innan dess. I judisk tradition var man giftasmogen som flicka vid 12 års ålder.
”Muslimsk pedofili”
Detta var vanligt förr och har kvarlevt i vissa kulturer till vår tid. Det är inte ovanligt med äktenskap med minderåriga i delar av Mellanöstern idag, både bland muslimer och kristna. Speciellt bland fattigare människor. För 80-100 år sedan var det inte ovanligt även bland fattigare judar i Mellanöstern eller Östeuropa.
Det speciella är att antisemiter och islamofober i alla tider valt att blåsa upp detta och kombinera det med så kallade ”fakta” om hur religionen påstås uppmuntra till pedofili. Därför ser man ofta ”islamkritiker” prata om profeten Muhammeds ”barnbrud” Aisha. De hade kunnat prata om kristendomens jungfru Maria som troligen förlovade sig med Josef innan hon var 12 år, men väljer att fokusera på Aisha. Detta för att sprida myter om ”muslimsk pedofili”.
”Judisk pedofili”
Det är en klassisk rasistisk hatbild. I alla tider har man påstått att muslimer och judar hotar ”våra barn”.
Att nazister idag sprider antisemitiska lögner om barnäktenskap och judisk religion är inte konstigt. På 20-talet och 30-talet var myter om judisk pedofili en viktig del av nazisternas retorik. I synnerhet spreds dessa myter i de mest radikala nazitidningarna, som Der Stürmer.
I nästan varje nummer av Der Stürmer kunde man hitta citatet nedan om ”fruar och flickor, judarna är ert fördärv”, ofta på första sidan. Bilden nedan är från Der Stürmer 1934 nr. 38 och har kombinerats med ett passande citat av Hitler om ”bastarder”, barn av både judar och icke-judar.
Här ser vi en liten notis ur nazisternas ledande propagandatidning för antisemitismen, dvs Der Stürmer (nr 31, 1931). Den påstår att Rysslands parlament sänkt giftermålsåldern och att judarna låg bakom detta. ”Skändning av barn blir lag, så vill judarna att det ska vara”.
Klicka för större bild.
I Der Stürmer nr 16 1936 läser vi påståenden om att Talmud tillåter att man skändar (dvs har samlag med) barn som är tre år gamla.
Klicka för större bild.
Nazisterna använde både pedofiliskräcken och kvinnors rädsla för att bli våldtagna i sin propaganda mot judarna. Sex är ett mäktigt redskap för att väcka känslor. Judar gifter sig med barn för att behålla sin ”ras ren” skrev de i sin propaganda. Samtidigt ingick det i judars kultur att våldta icke-judiska kvinnor för att sprida kulturen, rasen och förnedra kvinnorna, påstod man. Att våldta ickejudiska barn var en del av det man kallade judendomens ”ondska”.
Judehatet och muslimhatet
Att muslimhatare väljer att göra en stor sak av Aishas ålder vid äktenskapet med Muhammed och att judehatare gör samma då de pratar om den judiska profeten Isak och Rebecka beror inte på någon omsorg av barn. Det beror på fördomar, okunskap, rädsla och rasism.
Om man tittar på myterna som sprids om muslimer och judar ser man många stora likheter. Fler än skillnaderna, faktiskt.
Visst är antisemitism och islamofobi två olika former av rasism som bör studeras för sig också. Men likheterna är slående. Det finns i princip inte en myt om judarna som inte sprids om muslimerna också, och vice versa. Att man gör en stor sak av att säga att judisk eller muslimsk religion är ”pedofila” religioner är ett sådant exempel.
Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.
Illustration av Jesper Waldersten
Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.
För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.
Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.
– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.
Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.
På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.
Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.
Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.
Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)
Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.
De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.
Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?
Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.
Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.
Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.
Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.
Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.
Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.
Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.
Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.
Norman Finkelstein
Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.
Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.
Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.
Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.
Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.
Dror Feiler på Ship to Gaza
Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).
Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.
Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.
Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Hur rasism bör definieras är inte självklart. Det finns en mångfald av definitioner när det kommer till rasism. Det är ett omtvistat begrepp såväl internationellt som i Sverige.
Kulturgeografer bland andra menar att det inte bara finns en rasism – det finns olika former av rasism vilka uppträder i olika rumsliga och tidsmässiga sammanhang. Den ”vita rasismen” nämns sällan som just vit rasism – det är högst aktuellt att bekanta oss med detta begrepp. Vi kommer bekanta oss med detta begrepp utifrån en rapport från ett forskarseminarium ”Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring”.
I artikeln ”Rasist? Inte jag” får vi läsa om att statsvetaren Anders Hellström delar in rasismen i fem huvudgrupper; biologisk rasism, nyrasism (kulturell rasism), postkolonial rasism, institutionell rasism samt vardagsrasism. För definitioner av ovanstående rasismer läs hela artikeln här.
Utifrån hela artikeln är man inne på vad kulturgeografen Katarina Mattson lyfter – nämligen vit rasism. Jag vill dock lyfta den vita rasismen vidare, som en av de mest aktuella rasismerna i Sverige idag, bland annat då den haft en särställning bland andra rasistiska ideologier. Den har legitimerats och rationaliserats av vetenskapliga teorier.
Den svenska rasismen som existerar under 2000-talet menar Stefan Jonsson, forskare och kulturjournalist, grundar sig först och främst i ”föreställningen om en oöverbryggbar värdekonflikt, en motsättning mellan universella, frihetliga och jämlika värden – som ”vi” anses stå för – och patriarkala, traditionella, etniskt särpräglade värden som tillskrivs ”de andra” och som inte passar i ”vårt” land eller ”vår” värld”.
I Europa har rasismen genom historien tillskrivit ”vita” människor en viss rasifierad position som är ”bortom all jämförelse”. Således har detta gett denna grupp privilegier och makt och den för givet tagna koppling som finns mellan begrepp som svensk, västerländsk, europé, kristen och vit, får en avgörande betydelse för hur man inkluderas eller exkluderas från dels ekonomiskt, dels politiskt betydelsefulla sammanhang i Sverige.
Katarina Mattson använder begreppet ”vit rasism” för att avgränsa och definiera den specifika form av maktstrukturer som formats kring vithet i Europa och europeiska bosättarsamhällen sedan 1500-talet”. Den här formen av rasism upprättades inom ramen för kapitalismens expansion – därför bör den också förstås i relation till framväxten av modernitet, upplysningen och vetenskap.
När det kommer till vit rasism är det viktigt att påpeka att denna form av rasism knappast är den enda rasismen som funnits, vit rasism är en specifik typ av rasism. Utifrån den ”vita rasismen får de symboler, värden och maktpositioner som sammankopplas med vithet på en rad sätt strukturerar europeiska samhällen, så även det svenska”. Vithet utgör en för givet tagen norm när det kommer till föreställningar om svenskhet, men också vem som är svensk, samt den föreställda gemenskapen som ”det europeiska” och västerländska.
Vithet och vit rasism har genom historien och fortsätter än idag att skapat utrymme för att ge ”företräde, tillträde, möjlighet till kontroll, möjlighet till att ge tillsägelser, ifrågasätta, misstänkliggöra, möjlighet att uttala sig, fatta beslut osv”. Man kan se vit rasism som ett privilegieupprätthållande system. Detta system drivs genom dess specifika logik som sker genom bevarandet och försvaret av dels en särskild grupps självskrivna förmåner, dels deras maktpositioner. Det finns alltså en drivkraft hos individer, likaså samhällsgrupper att ideologiskt vidmakthålla systemet.
Källor:
Mattson, Katarina, i Mattson, Katarina & Lindberg Ingemar (red.) 2004, Rasismer i Europa ─ kontinuitet och förändring, Danmark, Agora.
2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.
Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.
Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.
Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.
Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.
Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.
SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.
Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.
I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.
Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.
Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.
Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.
Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.
Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.
Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.
För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.
Så går vi in i 2017.
Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.
Annelie Sjöberg, centerpartist, har postat ett grovt rasistiskt inlägg där hon ondgör sig över hur vi svenskar när vi blir gamla riskerar att tas om hand av invandrare. Främst är det muslimer som skrämmer, men alla som inte delar hennes språk och ”tysta kunskap” om svensk kultur är egentligen underkända.
Jag använder sällan ordet ”rasistisk”, utan föredrar ”främlingsfientlig”, men i detta fall är det svårt att sätta något annat ord på det hon framför. Att kvinnor ofta nog inte vill bli hjälpta på toaletten av män och att vi ska förvänta oss att vårdgivare pratar tillräckligt bra svenska för att förstå oss är självklart. Men AS går avsevärt längre när hon singlar ut länder som Afghanistan, Eritrea och Somalia som särskilt olämpliga att komma ifrån, och muslimer som otäcka och otänkbara vårdgivare.
Vidare menar hon att vi som har förfäder som bott i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig” inte borde betala ”extra avgifter” för att slippa invandrare på ålderns höst och att ett invandrarfritt vårdföretag också måste vägra plats åt kändisar som står upp för flyktingar, och för alla som gillar IRM och ”SD ut ur riksdagen”. Hon vill alltså inte bara slippa somalier, eritreaner och afghaner som vårdgivare, utan vill även undvika att dela vårdhem med oss som tagit ställning för en human asylpolitik.
Hon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”Personen i fråga arbetar inte på Nyströmska skolan i Söderköping.”
Det visar sig att Annelie Sjöberg har sagt upp sig från sin arbetsplats efter kritik mot sitt engagemang i ”Folkets demonstration” – en hatgrupp där alla partier utom SD benämns landsförrädare, och där muslimhat och invandrarhat gror friskt. Gruppen ordnade en demonstration och hon åkte dit och höll ett tal. Hon har också medverkat i ”Radio Realism”. I pressen förklarar hon att hon gjort en uppgörelse med skolan och att hon är nöjd, eftersom hon inte trivts med sin anställning.
Jag messar med Staffan Danielsson, C, som ett par månader senare kritiserat skolan för hennes uppsägning, som han efter att ha pratat med henne och läst en artikel om henne i Nya Tider menar var framtvingad, och han svarar att han lärt känna henne som ny C-politiker, och fortsätter med ”Vad gäller anställda i äldreomsorgen ska ju alla kunna fullgöra sina arbetsuppgifter oavsett bakgrund och religion så att peka ut som Annelie gör är fel och olyckligt och främlingsfientligt. Att däremot ställa språkkrav i det arbetet kan ju vara relevant.” Han använde henne som moderator i en Centergrupp, men de kom överens om att hon behövde sluta efter något år när hennes medverkan i demonstrationen blivit känd för honom.
Jag gillar Staffan, även om vi ofta tycker olika, på grund av hans saklighet och förmåga att hålla god ton i debatter, men jag håller inte med honom i denna fråga. Min dotters allra bästa kompis är född i Eritrea. En fantastisk tjej, som läser på universitetet och känner sig som både svensk och eritreansk. Rolig, intelligent och med stor medkänsla ägnar hon en del av sin fritid åt välgörenhet. Hur skulle det ha känts i hennes mage att läsa att hennes lärare på gymnasiet uttryckt sig så om henne och hennes vänner som AS gjorde?
Man kan inte vara lärare och skriva hatinlägg där människor döms ut enbart baserat på deras religion eller etnicitet, anser jag. Elevernas rätt att bli sedda som individer måste komma före lärarnas rätt till sitt jobb. En elev ska inte ens behöva misstänka negativ särbehandling på grund av bakgrund eller religion.
Att lärare tar ställning i vänster-höger-frågor är något helt annat. Jag håller därför inte med om att det är lika illa med en kommunist, såvida den inte uttrycker sig så att elever behöver känna obehag och oro över att inte bli rättvist behandlade.
Det är förstås upp till var och en om man vill vara för generösa eller strikta regler för invandring, men det som pyser ur Sjöberg är inte migrationspolitiska ställningstaganden, utan grovt hat mot medmänniskor baserat på etnicitet och religion.
Det är förstås svårt att utifrån denna information avgöra huruvida hon alltid varit smygrasist och sedan gradvis kommer ut ur garderoben, eller om det som sker är en faktisk radikalisering, men den historia som framträder när vi, efter att inte känna till henne alls, nystar i hennes tidigare inlägg och uttryck är att tonen mot invandrare och även invandringspositiva svenskar blir allt hätskare.
Egentligen är det samma process som vid IS-radikalisering. Samhället tar avstånd från en grupp individer. Gruppen blir till en subkultur. Subkulturen ersätter samhället. Subkulturens berättelse blir till den enda sanningen. Människor utanför subkulturen upplevs som hot, och som djupt orättvisa i sina bedömningar och fördömanden. Bara vännerna på insidan förstår, och när de beter sig illa hittar man på ursäkter å deras vägnar. Gradvis uppstår ett ömsesidigt hat mellan subkulturen och övriga samhället.
Nej, jag påstår inte att främlingsfientliga i Sverige går lika långt som IS. Än. Parallellen gäller mönstret vid radikalisering. När jag läser i grupper som Folkets demonstration undrar jag hur långt de är beredda att gå. Var går gränsen för den som kallar oss som vill ha ett öppet Sverige för ”landsförrädare”? Vilket straff vill de, om de får välja helt fritt, se oss få för våra brott?
Utvisning? Fängelse? Tortyr?
Död?
Sett ur det perspektivet kanske vi ska hoppas att Centerpartiet, som normalt har högt i tak och en sund syn på mångkultur, låter AS stanna som medlem, och fortsätter den ”dialog” med henne de utlovade i februari.
Jag vill helst inte torkas i underlivet av karlar när den dagen kommer, och jag vill förstås att personer som tar hand om mig förstår svenska, engelska eller franska så att vi kan kommunicera. Men jag kan garantera att jag mycket gärna ser både afghaner och somalier som vårdpersonal, trots att även jag har rötter i Sverige ”så långt kyrkböckerna sträcker sig”. Ju fler nationaliteter på mitt hem desto trevligare. Jag är nämligen övertygad om att jag även på ålderns höst kommer att ha kvar min nyfikenhet på andra kulturer. Och även om Annelie helst väljer bort mig som granne väljer jag inte bort henne. Hennes kultur känns synnerligen främmande trots alla år jag ägnat åt att gräva i främlingsfientliga grupper, och jag ägnar gärna de sista åren av mitt liv åt att förstå den.
Not: Vi har skrivit till Centerpartiets Peter Karlström. Han har i skrivande stund inte svarat, vilket är förståeligt med tanke på att det är julledigt för många. Om/när vi får svar kommer vi att uppdatera inlägget med hans kommentar.
EDIT: I en tidigare version benämndes Annelie ”före detta socialdemokrat”. Det är nu borttaget, eftersom Annelie påpekat att det inte stämde.
”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..
Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.
Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)
Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.
Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.
Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.
Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.
Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.
Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.
Albert och Herbert i ”no go-zonen”
Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.
Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.
Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.
Har du besökt en ”no go-zon”!
Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.
Stockholm
Göteborg
Kalmar
Livsfarliga områden, eller hur?
De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.
Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.
När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.
Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.
Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Då och då får man se rasister av olika slag säga att vi antirasister är pro-islam, ofta underförstått att det är därför vi försvarar muslimer från rasism. Men vad betyder det att vara ”pro-islam” och är antirasister då ”pro-islam”?
Definition av ”pro-islam”
Innan man kan avgöra om antirasister är ”pro-islam” så måste man först definiera begreppet. Begreppet används av rasister godtyckligt; att vara pro-islam kan vara allt från att vara för att muslimer inte ska misshandlas av rasister i Sverige, till att vara för stening av otrogna kvinnor. Uppenbarligen kan man som antirasist inte säga antingen ja eller nej till allt vad rasisterna inkluderar i begreppet, då vissa saker är självklara att stå upp för av humanitära skäl, medans andra är lika självklara att vara mot av humanitära skäl.
Så därför måste begreppet brytas ner.
Antirasister och ”pro-islam”
Om man med pro-islam menar saker som att muslimer har rätt till sin lagstadgade religionsfrihet och sina mänskliga rättigheter, att muslimer har rätt att inte bli misshandlade, förtryckta och mördade, att muslimer är lika mycket värda som andra – då är svaret ja, för detta är vad antirasism står för.
Om man med pro-islam menar saker som att gilla saker som Daesh gör, t ex förtrycker kvinnor, homosexuella och minoriteter, stenar kvinnor, våldtar, avrättar och kidnappar så är svaret nej, vi är MOT det då det går mot vad antirasism står för.
Antirasister är anti-islamister och pro-muslimer
Enda anledningen till att dessa två saker blandas ihop av rasister är för att de delar Daeshs syn på islam och menar att islam av sin natur är just så vidrig som Daesh uppvisar, trots att endast en extremt liten del av världens muslimer är med i Daesh – ca 0,001% av världens muslimer , dvs endast 15 000 av världens 1,6 miljarder muslimer. Och trots att de flesta som förtrycks och dödas av islamister är muslimer. Trots bl a dessa fakta så menar de antimuslimska rasisterna att islamister och muslimer är samma sak. Detta givetvis för att demonisera muslimer och göra folk i allmänhet rädda för muslimer, för att sedan få stöd för sin rasistiska och antimuslimska politik.
Antirasism innebär alltså inte att ta ställning för eller mot någon religion och att vara pro-religion, utan istället innebär antirasism att kämpa för individers rätt till religion, och religiösas rätt att inte utsättas för rasism pga deras religion. Antirasism innebär att kämpa för allas mänskliga rättigheter och där ingår religionsfriheten.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev
På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.
Det är orättvist att vi är olika lottade
För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.
Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.
Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.
Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.
I diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.
Vi ska inte glömma vår historia
Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?
Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.
SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.
Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.
Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.
Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.
En röst på SD är en röst mot dig själv
Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda. Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.
Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.
Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.
Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?
Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?
Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?
Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?
Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?
Ivana hade inga svar.
Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.
Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.
Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.
Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.
Min diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.
Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.
Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?
Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.
*Ivana är ett fingerat namn
EDIT: 180604
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.
Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.
Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Hon påstår i sin profil att hon jobbar som gymnasielärare på Nyströmska skolan i Söderköping. Jag mailar dem och frågar hur hennes inlägg går ihop med deras värdegrund, och får svar femton minuter senare, trots att det är jullov, från rektorn: ”
