Etikettarkiv: islamism

Att skuldbeläggas för andras tankar och handlingar

En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som antas ha samma åsikt som en själv.


När det kommer till att ta avstånd från andras tankar och handlingar, missar vi att det finns en skillnad i kravet på personligt, och kollektivt, avståndstagande. Det är inte rimligt att kräva enskild persons avståndstagande från vad andra gör eller tycker, med motiveringen att man råkar tillhöra ”samma grupp”. MEN vi har alla, oavsett bakgrund eller åsikt, ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Detta är dock INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.

Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?

Ska enskilda människor krävas att ta avstånd för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS eller Boko Haram utger sig för att ha? Den enskilde muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett utbrett muslimhat, vilket delvis grundar sig i islamistiska extremisters illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar hatet upp. Alla muslimer förväntas då göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Det är inte rimligt att ställa det kravet.

Det finns människor som åberopar arvsynd, dvs att åsikter som förfäder haft skulle ärvas av ättlingar. Ättlingar till nazister kan inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Detta är att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag krävs ta avstånd från nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. De ska inte behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.

Vissa tycker att judar ska ta avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses krävas att ta avstånd.

Sympatisörer till Sverigedemokraterna skuldbelägger ofta Socialdemokraterna för vad som skedde i Rasbiologiska institutets namn, med motiveringen att SD inte existerade för tiden. Det är viktigt att poängtera att Rasbiologiska institutet instiftades efter ett enhälligt beslut av hela riksdagen. Enskilda riksdagsledamöter ska inte skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en historia de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, då det är en mörk del av vår gemensamma historia.

Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar

När man talar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man tar avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna skilja på det goda och det onda. MEN det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller en kombination av dessa.

Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. Partier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som spelar en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar bär större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.

Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990.  I viss mån har vänsterpartister tagit avstånd från sin historia. Man har inte ett individuellt ansvar, undantaget de som var med under den kommunistiska eran, MEN det föreligger ett kollektivt ansvar hos alla vänsterpartister. SD, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund, trots att den omtalade vitboken publicerades för en tid sedan. I SD finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till den egna historien blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”.

Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att SD, likt V, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, måste de tydligt markera mot de åsikter som parterna stått för historiskt. Annars är risken att både deras politiker beskylls för att ha samma politiska åsikter som föregångarna. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Adolf Hitler. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?

Vi får inte glömma att vi alla är en gemensam kollektiv del av mänskligheten, och har ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag.

Det största hotet mot Sverige är SD

Gästkrönika av anonym

Det största hotet mot Sverige är vare sig kriminella gäng eller islamistiska terrorister. Det största hotet är rasismen. Kriminella gäng kommer att bekämpas och med tiden kommer de att elimineras. Islamistiska terrorister kommer att gå samma öde till mötes. Men när rasism får fäste är det förödande för vilket givet samhälle som helst – vilket historien visat oss vid upprepade tillfällen. Rasism är en idé, vilket är betydligt svårare att utplåna än brottslighet och terrorism – i synnerhet eftersom rasism föder och göder både brottslighet och terrorism.

Sverigedemokraterna är det största hotet mot Sverige, och den högerpopulistiska regeringens normalisering av rasism är extremt farlig för vårt land och vår framtid.

/anonym

Åkesson (SD): ”Bra tillfälle att åka hem”

Jimmie Åkesson (SD) gick på morgonen 8 december, när vi nyss nåtts av nyheten att syriske tyrannen Bashar al-Assad har störtats och drivits på flykt av islamistiska rebellgrupper, ut med ett inlägg på sociala medieplattformen X där han uttrycker att syriska flyktingar, som gläds över att diktatorn har fallit, bör ta tillfället i akt att återvända till sitt hemland. Han vill också se omprövningar av uppehållstillstånd som beviljats syriska flyktingar.


Populismen visar återigen sitt fula tryne. De syrier som, bl a i Sverige, visar sin glädje över att 50 års tyranni (Bashars far Hafez styrde landet med järnhand före Bashar), gör det för att de känner stor lättnad över att landet nu inte styrs av Bashar. Såväl diktaturen som kriget som startade 2011 är orsaker till varför människor valt att fly sitt hemland.

Många av oss, såväl syrier som icke-syrier, är medvetna om att ingen kan veta vad som komma skall, nu när de islamistiska rebellerna tar över landet. Nyheter om att Israel nu har avancerat över gränsen till Syrien för första gången på 50 år skapar än mer osäkerhet.

Fram till att en ny syrisk regering, med diplomatiska kontakter och med upprättade diplomatiska relationer med Sverige, är etablerad vet ingen vem som egentligen bestämmer i Syrien. Osäkerheten i Syrien är stor om de över 40 olika milisgrupper som stridit mot diktaturregimen, om vilka av de ledarna som inte vill ha folkvald demokratisk ordning. Vän av ordning påminner om att Libyen kastades direkt in i ett helt nytt blodigt inbördeskrig då diktatorn där störtades.

Jimmie Åkesson (partiledare SD) på X 241208.

Åkesson väljer alltså att i en rasistisk hundvissla mot alla syrier, spela ut alla trumfkort han hållit inne med. Han vill se omprövningar av syriska uppehållstånd, han vill uppmana syrier att återvända och han vill se förändringar i migrations- och asylpolitik. Hans godtyckliga, onyanserade utspel på X är inte statsmannamässigt. Han har inte tålamod att vänta in vad som kommer att hända härnäst i Syrien.

Utspelet är del av en medveten påverkanskampanj, som syftar till att få med sig andra så att de tycker som honom: ”Tillsammans blir vi starka”. Andra SD-politiker, högerextrema journalister och random SD-väljare på X, stämmer in i kören.

Mattias Karlsson (riksdagsledamot SD), 241208.
Nick Alinia (högerextrem journalist ”Inblick med Nick”), 241208.
Chang Frick (högerextrem journalist på numera pausade Nyheter idag), 241208.
Björn Söder (riksdagsledamot SD), 241208.

Det Åkesson vill åstadkomma är splittring och cementering av föreställningar om ”vi och dom”. Vi andra, som inte vill kasta syriska flyktingar framför bussen tillbaka in i den otrygghet de en gång flydde, avvaktar med intresse vad som kommer att ske härnäst i Syrien. Vi tar det därifrån.


Lästips:

Omni: Åkesson vill ompröva syriers uppehållstillstånd

SR: Den störtade presidenten – det här är Bashar al-Assad

SVT: Utrikesministern efter Jimmie Åkessons (SD) utspel: Man ska inte resa till Syrien

Globalis: Libyen

AA: ‘Historic change’ in Syria offers opportunities with risks, says European Commission head

Myt: ”Islamofobi finns inte”

Inte sällan då en diskussion kommer att handla om islamofobi hamnar sakfrågan i skymundan. Detta görs genom att påstå att begreppet ”islamofobi” är påhittat för att slippa ta ansvar för den egna främlingsfientligheten. Huruvida det är påhittat eller inte är inte relevant, vad som är relevant är sakfrågan.


Det finns andra former av intolerans med efterleden -fobi, t ex homofobi, kristofobi, afrofobi, xenofobi och funkofobi. Som en parallell till att begreppet ”islamofobi” skulle vara påhittat är begreppet ”funkofobi” ett relativt nytt begrepp. Ordet togs med i SAOL (Svenska Akademiens Ordlista) första gången 2015, men hade använts av aktivister och funktionshinderrörelsen i flera år före det.

Vi på Motargument har i vår terminologi-serie gjort en grundlig genomgång av begreppet islamofobi.

Istället för att stå upp för sin islamofobi, som i korthet kan beskrivas som fördomar och hat mot islam och muslimer, duckar man frågan och ansvaret för sin islamofobi. Personer som hävdar att islamofobi inte finns eller är påhittat är oftast de personer som själva är islamofober, eller uttrycker sig islamofobiskt. Likt övriga begrepp jag nämnde ovan är företeelsen tyvärr högst närvarande i vårt samhälle.

Ett annat ord som används för företeelsen är ”muslimhat”, som är en parallell till ”judehat”. Det är beklagligt att allvarliga företeelser inkluderande hat och fördomar dribblas bort genom att styra diskussionen till att handla om semantik istället för om sakfrågan. I debatten kan det vara bra att ha med sig att begreppen islamofobi och muslimhat i det närmaste är synonymer.

Personer som tar bort fokus från sakfrågan, dvs hat och fördomar mot islam och muslimer, gör det för att de hävdar att de ”bara kritiserar en religion”. Nu är det allt som oftast så att dessa personer inte ”bara kritiserar islam”, eller mer specifikt ägnar sig åt saklig islamkritik, utan nästan alltid hänfaller åt hat och fördomar mot BÅDE islam och muslimer. Inte sällan kommer argumentet att islam skulle vara en ideologi.

Det är viktigt att vi skiljer på begreppen islam, islamism (politisk islam) och radikal islamism. Islam är en monoteistisk och abrahamitisk religion som, likt andra religioner, yrkar på att regler ska följas och plikter ska utföras. Islamism (politisk islam) innebär en strävan att förena religion med politik, vilket innebär att samhället ska genomsyras av religionen, också i juridisk mening. Radikal islamism innebär att man genom terror och våld ska uppnå total makt över samhället. Denna form av islamism är att betrakta som extremism och ska bemötas därefter.

När jag i debatten möter personer som duckar frågan och sitt ansvar när det kommer till hat och fördomar mot islam och muslimer brukar jag fråga hur de ser på de andra begreppen jag nämnde i början av denna text. Oftast dör pseudodiskussionen om semantik här, alternativt börjar personen tala om t ex ”nazifobi” (som inte är ett vedertaget begrepp). Apropå icke vedertagna begrepp tål begreppet ”oikofobi” att nämnas. I grunden är det en psykiatrisk term som innebär aversion mot hemmiljön, eller en onaturlig rädsla för det egna hemmet. 2004 stal filosofen Roger Scruton ordet och omvandlade betydelsen till att beskriva personer som påstås förkasta den egna kulturen till förmån för andra kulturer. Det har sedan anammats av högerextrema.

Anledningen till att islamofober/muslimhatare ifrågasätter begreppet ”islamofobi” är att de anser att det inte kan vara en fobi att vara kritisk mot islam, utan att det skulle vara rationellt. Tyvärr är det bara en täckmantel för att kunna ducka ansvaret för sitt muslimhat och på så sätt kunna fortsätta spy hat och fördomar mot islam och muslimer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Motargument: Terminologi – homofobi/heterosexism

Motargument: Islamofobi och kristofobi

Motargument: Terminologi – afrofobi

Språktidningen: Xenofobi

Motargument: Terminologi – funkofobi

Förbundet unga rörelsehindrade: Funkofobi – ett nytt ord i SAOL

Motarguments terminologi-serie

Motargument: Terminologi – islamofobi

Forum för levande historia: Islamofobi

Motargument: Terminologi – islamism

Motargument: Myt: Oikofob

Korta Motargument: Salafist?

Myter och påståenden cirkulerar. Ibland skrivna av okunniga. Här citerar vi en expert, som beskriver salafist och salafism.


En av de främsta experterna på politisk islam och ideologier i Mellanöstern är Jan Hjärpe som beskriver:

”En term som används både av och om extremistgrupperna är salafiyyun (salafiter, salafister). Det är lite förvirrande eftersom termen också används om helt andra företeelser.
Beteckningen syftar på as-salaf, ’fäderna’, de två första generationerna muslimer, d.v.s. Muhammeds följeslagare (al-ashab, as-sahaba, ’sahiberna’) och efterföljarna till dem (at-tabi’un).
En ’salafist’ är en som åberopar sig på deras ’sunna’, ser dem som normerande föredömen, och tar deras ’sunna’ som argument för att förkasta senare utvecklad religiös sed.” citat från s.13 i Jan Hjärpes bok Islamismer.

Fortsättningen på sida 14:

”…en rad olika reformrörelser, med mycket olika program och målsättningar, har sett sig som anhängare av as-salaf och kallar sig själva för salafiyyun.
Men under 2000-talets början har termen knutits till vissa av extremistgrupperna som då benämns ’salafiyya-jihadister’. Poängen är att man markerar en olikhet i förhållande till ’vanliga muslimer’.”

För mer fördjupning, läs gärna om jihad, jihadism och andra av våra kortfattade lästips till Jan Hjärpes böcker.

Källor:

Hjärpe, Jan, Islamismer, 2010, Gleerups förlag

Hjärpe, Jan. Övriga utgivna böcker i Libris

Feministiska muslimer?

Motargument har läst en bok av religionshistoriker, professor emeritus Jan Hjärpe, som har titeln ”Islamismer”. Vi valde här att peka på de feministiska kvinnorättsrörelser som pågår inom islam och även inom de islamistiska rörelserna.


Vi citerar:

”Frågan om kvinnans ställning i samhället, i juridiskt avseende och i det politiska livet har fått allt starkare plats i diskussionen. Ett samband finns förstås med strukturförändringen i det ekonomiska livet som innebär att kvinnors betydelse fokuseras i offentligheten på annat sätt än tidigare.

Vid sidan av antireligiös och sekulär feminism har det då börjat framträda en ’islamisk’ feminism också inom de islamistiska rörelserna. Även där ifrågasätts de dominerande patriarkala strukturerna, inom och utom rörelserna.

Feministerna ger alternativ till de traditionella tolkningarna av Koranen och av haditherna. Detta upprör traditionalister som talibangrupperna. Det ’islamistiska’ Khartum-mötet 1996 fäste uppmärksamheten på de islamisk-feministiska tendenser, som sedan slagit rot inom den politiska islamismen. Detta har också samband med den generationsväxling som äger rum.” – citerat från s 182.

”Kvinnornas politiska aktivitet accepteras och uppmuntras av de modernistiska islamisterna.” s. 185.


Vi fortsätter citera Jan Hjärpe: ”Även i den religiösa praxis som äger rum i offentligheten märks kvinnorna mer än tidigare.

[…]

Unga är ute på nätet, vilket innebär att könsrollsfrågor diskuteras globalt, och nya tankar (och religionspolitiska) sprider sig snabbt. Samhällsförändring och migration gör att gamla strukturer med deras könsroller bryts upp och normerna förlorar sin ’materiella bas’. Olika feministiska rörelser är aktiva, religionsfientliga som ser religionen som hinder för kvinnans frigörelse, sekulära som ser religionen som betydelselös, eftersom religion då uppfattas som en återspegling av de existerande samhällsstrukturerna.

[…]

det finns alltså också sådana rörelser som representerar islamisk feminism, ’islamisk feministteologi’. Framför allt tar de fram kvinnorna i islams historia.

Även ’profana’ feminister använder sig av det religiösa språket, och källorna, för att propagera för och legitimera en samhällsförändring bort från patriarkalismen. De försvara kvinnans frigörelse och politiska aktivitet genom att visa att den inte strider mot källorna, mot Koranen eller mot profetens föredöme. De kritiserar samtidigt de historiska gestalter som förknippas med patriarkala regler.” s.183


”Feministerna gör en omvärdering […] Vissa av sagesmännen för berättelserna om profeten karakteriseras som otillförlitliga. Men den islamiska feminismen accepterar då ändå i princip att haditherna, berättelserna om profetens ord, är prejudicerande. Men de drar andra slutsatser från dem än de traditionella, och de hävdar att de som uttrycker en nedvärdering av kvinnorna är ohistoriska.

De betonar att Koranen står över haditherna som norm, men konstaterar samtidigt att den traditionella tolkningen av korantextens innebörd bygger på hadither som de betraktar som otillförlitliga.” s. 184

”De hävdar följaktligen att Koranen och haditherna har lästs med patriarkala glasögon och förståtts och tillämpats på fel sätt. Patriarkal folksed har lästs in i religionen. De betonar att det är skillnad mellan religionen och ’kultur’.” — citat från sida 185 ur Jan Hjärpes bok.

Källa:

Hjärpe, Jan, Islamismer, 2010, Gleerups förlag

tips på mer läsning för fördjupning:

Cesar, Casanova, Islam, Gender and Democracy in Comparative perspective, 2017.

Delshad, Sara, Muslimsk Feminist? Javisst!, 2013, Förlag Romanus&Selling

Gardell, Mattias, Bin Ladin i våra hjärtan, 2005, Leopard förlag.

Hjärpe, Jan, ett flertal olika titlar.

Otterberg, Jonas, Samtidsislam

Svensson, Jonas, Women’s Human Rights and Islam, 2000, Almqvist&Wiksell.

World Value Survey, Islam, Gender, Culture and Democracy, 2003.

Jomshof (SD): ”Islam är en avskyvärd religion”

”Kristendom är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort sådant kontroversiellt utspel? Rätt svar är ”ingen”.

”Islam är en avskyvärd religion”. Vilket riksdagsparti har gjort detta kontroversiella utspel?

Rätt svar är ”Sverigedemokraterna”. De har gjort det igen.


SD:s partisekretare och riksdagsledamot Richard Jomshof ingår i den absoluta partitoppen och har genom åren gjort sig skyldig till en rad islam- och muslimfientliga utspel. På bästa sändningstid, i SVT:s programserie ”Sverige möts”, förtydligar han SD:s syn på islam och muslimer: ”Islam är en avskyvärd religion”.

Sverigedemokraternas politiska fokus har alltsedan starten 1988 alltmer ökat sitt förakt och hat mot muslimer i allmänhet, och islam i synnerhet. Tidigare var det judar som befann sig i deras fokus.

Det största felet Jomshof och SD gör, förutom att stigmatisera, och generalisera om en stor grupp människor, är att blanda ihop islam och politiska islamister.

 

I programmet säger Jomshof bl a:

”Det finns en vanföreställning idag bland socialister och liberaler att alla religioner är desamma. Att de skulle vara likvärdiga.”

”Över hela den muslimska världen så kommer vi se samhällen som skiljer sig på punkt efter punkt efter de samhällen vi har i vår del av världen.”

”Det finns knappt något muslimskt samhälle som fungerar någorlunda. Och utifrån det då säga nej man behöver inte dra alla människor över en kam, jag lider med de människor som tvingas födas i de här länderna under islam som enligt mig är en avskyvärd ideologi och religion.” (Källa: SVTPlay)

Motargument börjar bena ut delar ur citaten: Jomshof menar att hans politiska åsiktsmotståndare skulle ha ”vanföreställningar”, vilket tyvärr är en vanlig metod i den polariserade debatten. Religioner kan absolut betraktas som likvärdiga och jämställas, varför vi nu ens ska göra det. Vi har religionsfrihet och religiös trosuppfattning är religion, medan politiska ideologier är just politiska.

Jomshof ägnar sig åt kollektiv skuldbeläggning utifrån enskilda extremister eller islamisters illdåd och snedvridna tankegods. Han generaliserar grovt om såväl islam som muslimer. Det finns, i likhet med andra religioner, många inriktningar och grenar och åsiktsskillnader inom islam. Att generalisera kring en världsreligion är fel. Muslimer är inte en homogen grupp, lika lite som kristna eller judar är det. Varje individ är unik, och har sin egen tolkning av vad som står i de religiösa skrifterna. Utan islam finns inga muslimer. Utan kristendom och judendom finns inga kristna och judar.

Jomshofs populism skiner igenom med all önskvärd tydlighet. Han är djupt ohederlig i sin retorik, eftersom han för konsekvensens skull också borde generalisera om följare av andra religioner. Alla kristna är inte fundamentalister, och inte heller är alla judar det. All religiös fundamentalism och all extremism är farlig, men i SD:s värld är det enbart den muslimska fundamentalismen som är farlig.

Islam är inte en ideologi, det är en religion. En religion som existerar i Sverige, hur mycket SD än inte vill det.

Jomshofs retorik går hand i hand med muslimhatarnas favoritkonspirationsteori, den s k myten om Eurabia, det av etablissemanget iscensatta muslimska maktövertagandet. I resonemanget innefattas föreställningen om att Sverige håller på att islamiseras.

Richard Jomshof på Twitter 2017.

Hot mot religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna

SD:s officiella partikanaler sprider Jomshofs budskap. Partiledaren Jimmie Åkesson och riksdagsledamoten Björn Söder ställer sig bakom Jomshof. Åkesson påstår sig vara smått kritisk till ordvalet, men delar resonemanget. Söder däremot förstärker Jomshofs ordval genom en tweet samma kväll som programmet sändes: ”Richard Jomshof pratar klarspråk om islam, som en avskyvärd religion”. Söders tweet spreds vidare av SD:s officiella Twitterkonto.

Kashif Virk, imam i Ahmadiyya Muslimska Samfundet, menar att SD:s retorik inte är ny. Deras påståenden om islam och svenska muslimers åsikter är grovt förenklade. Vi som följer politisk debatt har i decennier tvingats lyssna på denna kollektiva skuldbeläggning från SD. Det finns en myt om att vi i Sverige inte vågar tala om islam. Faktum är att det talas om islam hela tiden, i såväl medier som i det politiska samtalet. Jomshof argumenterar genom att hävda att sharialagar i muslimska länder dödar vantroende och homosexuella. Att kollektivt skuldbelägga människor som flytt från islamistiska regimer för vad som eventuellt sker i andra länder är förkastligt. Virk menar att det är på tiden att SD uppdaterar sin Mellanösternkunskap:

”Regionen har i decennier präglats av sekulära och islamistiska regimer som med aktivt stöd från vissa västländer kunnat odla sin människofientliga ideologi på bekostnad av lokalbefolkningen. Vissa av dessa länder exporterar även Sverige vapen till. Att beskylla islam för dessa vidrigheter är inget annat än uttryck för xenofobi och politiskt fulspel. Vill man sära på politik och religion, vilket de flesta politiker i Sverige vill, kan man börja med den politiska diskursen.” (Källa: Göteborgs-Posten)

Dagen efter debatten i ”Sverige möts” har Jomshof, i ett Facebook-inlägg, med rubriken ”islam som styrelseskick är islamism”, uttryckt att han blivit ”feltolkad”, och att han inte avsåg ”islam”, utan ”islamism”. Han har inte blivit ”feltolkad”, han har uttryckt sig i allmänhet om islam, som ”en avskyvärd religion”. Det är en efterhandskonstruktion, och inte vad han uttryckte i programmet.

Dagen efter i en intervju i TV4:s Nyhetsmorgon byter Jomshof fot igen, då han får frågan om islam är en avskyvärd religion och återgår då till sitt ursprungliga ordval: ”Så som majoritetstolkningen ser ut i den muslimska världen: Ja, det är en avskyvärd religion.”


Motargument vill påminna om att i Sverige råder religionsfrihet och att vi har ratificerat FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Då SD attackerar islam och muslimer är det också en attack mot såväl grundlagen som de mänskliga rättigheterna.

Mordet och moderatledaren

För en civiliserad och öppen samhällsutveckling är det viktigt att politiker och andra som representanter för civilsamhället kommunicerar demokratiska budskap i samband med terrordåd. Däremot är det problematiskt och kontraproduktivt med budskap som delar upp istället för att förena människor. Det senaste exemplet med Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons inlägg angående mordet på Samuel Paty är ett exempel på negativa fördomar och människosyn.


I söndags mördades historieläraren Samuel Paty i Paris efter att han i sin undervisning visat karikatyrer av profeten Muhammed. Innan mordet blev Paty utsatt för hot och en missnöjeskampanj via Facebook och Whats App. Mordet skedde genom att Paty blev halshuggen med kniv av en 18-årig gärningsman radikaliserad av islamistiska idéer. 

I sin tur blev gärningsmannen skjuten av polisen och hans agerande, som klassas i Frankrike som terrorism, blir ett till exempel på unga muslimska män som radikaliserats i de islamistiska idéerna att islam är den enda sanna religionen och att alla människor ska ha särskild lojalitet till islam. Islamismen är också en idé som förkastar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och ägande, samt idéer som religionsfrihet och yttrandefrihet.

Samling på Place de la Republique, Belfort, den 18 oktober 2020 för att hedra professorn i geografihistoria Samuel Paty, mördad vid Conflans Saint-Honorine fredagen den 16 oktober 2020 på kvällen. Photo: Thomas Bresson.

Mordet har lett till stora protester i Frankrike mot våldet och islamistisk terrorism samt till diskussioner om yttrandefrihet och sekularism. Det är vanligt att muslimer anser att profeten Muhammed inte får avbildas på något sätt. I EU, liksom på andra håll i världen är det inte förbjudet, till skillnad från samhällen som Kuwait, att avbilda profeten Muhammed eller andra profeter. Inte heller anser alla muslimer att Muhammed inte får avbildas eftersom olika muslimer praktiserar islam på olika sätt. 

I samband med terrordåd är det vanligt och nödvändigt att kommunicera emot våld och uppmana till demokratisk enighet. Sådan kommunikation brukar förekomma hos politiker, mediala aktörer och övriga som representanter för civilsamhället. I Sverige har bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson uttalat sig under rubriken “Vår tolerans har gränser”. Kristerssons agerande kan anses i grunden vara välvilligt men består samtidigt av grovt problematiska och även kontraproduktiva beteenden. 

Till att börja med skriver Kristersson att “mordet är ett hot mot yttrandefriheten, mot det öppna samhället och mot den västerländska civilisationen.” Saken är dock att någon västerländsk civilisation inte existerar idag. De aktörer som säger sig försvara “det västerländska” är ofta emot mänskliga rättigheter och öppna samhällen som i fallet med nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa. 

Vidare, myten att världen och därmed människor är uppdelade i påhittade civilisationer skapar problem. Dels påminner det om rasistiska föreställningar om att människor är uppdelade i raser. Dels handlar det om föreställningen att olika civilisationer konkurrerar med varandra. Själva myten att det är på det sättet kallas också för civilisationism och har beskrivits tidigare på Motargument.  

Slutligen, Kristerssons uttalande följs av skrivelsen att radikal islamism är hotfullt eftersom “allra värst drabbas andra muslimer av extremisternas krav på kontroll och lydnad”. Objektivt sett har Kristersson rätt men Moderaterna har under Kristerssons ledning bestämt sig att aktivt samarbeta med Sverigedemokraterna. Alltså med ett parti med rötter i nazism som vi på Motargument har skrivit om många gånger under de senaste åren, inklusive i samband med SD:s uttalanden och förslag på offentlig repression mot muslimer.

Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, vid sitt partiledartal söndag 180701 vid Almedalsveckan i Visby på Gotland. Foto: Johan Wessman (News Øresund)
Creative Commons Erkännande 3.0 Unported-licens (CC BY 3.0).

Sådana beteenden hos nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa bygger utöver kulturrasism och sociala fobier även på myten att världen är indelad i olika civilisationer. Historikern Yuval Harari, känd för böcker som Sapiens, menar att även om olika civilisationer förekommit tidigare i vår mänskliga historia så kan inte världen längre delas upp på det sättet. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer som via människor, internet och globala communities som Facebook har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation. 

Harari anser till exempel att terrororganisationer som det islamistiska ISIS som använder amerikansk dollar och sociala medier inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation. Därför är det viktigt att fler politiker och andra som deltar i debatten kommunicerar budskap som förenar fler människor för utvecklingen av gemensamma lösningar. 

Det blir motsägelsefullt när Moderaternas partiledare menar att “vi” (som Europa och USA) – “kommer inte tolerera de intoleranta” samtidigt som allt fler konservativa partier i Europa anpassar sin politiska kommunikation och agenda efter de nationalistiska. Men framför allt är det problematiskt att vilja bekämpa en viss extremism med en annan extremism. Islamism liksom andra anti-demokratiska och avhumaniserande idéer bör bemötas i samhällsdebatten men inte i samverkan med andra extremister som de högerextrema.

Muslimska feminister och feministisk islam bryter patriarkala strukturer

Det finns muslimska kvinnor i framför allt väst som gör sitt yttersta för att förändra och modernisera synen på kvinnor, muslimer och islam. Muslimsk feminism och feministisk islam är begrepp som kommer att höras alltmer framöver. Frankrikes första officiella kvinnliga imam bedömer att Koranen inte tvingar henne att täcka sitt hår med en slöja. I såväl Danmark som Berlin finns liberala moskéer med kvinnliga böneledare. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Sverige utvecklas i samma progressiva riktning.


I Sverige finns det kvinnor som är utbildade till imamer, men ingen som officiellt leder daglig bön eller fredagsbön. Kvinnliga imamer i Sverige är hittills begränsade till den kvinnliga avdelningen i moskéerna.

Abd al Haqq Kielan, ordförande för det islamiska riksförbundet Svenska Islamiska Församlingarna, svarar så här på frågan om det är ett problem med kvinnor som vill leda böner:

”Det är klart det är ett problem för det finns inget inom islam som säger att det är möjligt att leda fredagsbön eller bön. Utan det är nypåhitt för säsongen, så att säga. Inte i något land hindras kvinnor från att få utbildningen, men de kan inte ta över det.” (Källa: SVT)

Det finns andra röster som gör gällande att det kommer att ske förändringar vad gäller kvinnors ställning i muslimska samfund. Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, uttrycker sin förhoppning:

Islamic Feminism Symbol (Wikimedia Commons)

”Jag är övertygad om att vi kommer se en liknande utveckling här. Nya generationer av muslimska kvinnor som är uppvuxna här kommer inspireras av de nya inspelen. Jag träffar studenter på universitetet, muslimska kvinnor, som attraheras av de här tankegångarna.” (Källa: SVT)

Det finns inget i Koranen som säger att imamen ska vara man

Det finns inget specifikt i Koranen som uttrycker att det måste vara män som leder daglig bön eller fredagsbön. Att det ser ut som det gör handlar om en traditionell tolkning av islam.

Kahina Bahloul heter Frankrikes första officiella kvinnliga imam. Hon har skapat stor debatt enbart genom sin närvaro som kvinna som leder daglig bön och fredagsbön. Att hon dessutom har valt att inte bära slöja har väckt ytterligare debatt, och hon har blivit hotad till följd av sitt val. Bahloul arbetar för att skapa jämlikhet, t ex att kvinnor ska kunna leda bön i könsblandade grupper i moskéer. Hon förespråkar också att kvinnor ska kunna ta av sig slöjan. Bahloul säger sig vilja öppna Frankrikes första liberala moské, som hon vill ge namnet ”Fatima”.

Hennes synpunkter är kontroversiella. Fazlhashemi menar att det är våldsbejakande extrema grenar som står bakom hoten, men att de inte kommer att kunna stoppa den muslimska feminismen som möjliggörs bl a genom internet och sociala medier.

En föregångare bland muslimska feminister som vill utmana det patriarkala synsättet i islam är amerikanskan Amina Wadud, kvinnlig imam och professor. 2005 i New York var hon den första kvinnliga imam i världen som ledde en könsneutral fredagsbön. Wadud är den som ligger bakom begreppet Gender jihad, vilket innefattar att det är dags för kvinnor att bryta mäns tolkning av islams urkunder och istället göra en nytolkning utifrån genusperspektiv.

Amina Wadud 2011. Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

I Maryammoskén i Köpenhamn verkar en kvinnlig imam vid namn Sherin Khankan. I Ibn-Ruschd-Goethe-moskén i Berlin finner vi den kvinnliga imamen och advokaten Seyran Ates. Dessa kvinnor får inte sällan utstå mordhot från extremister, och flera av dem har livvaktsskydd.

Konservativa, mainstream och liberala muslimer

Fazlhashemi ser sig kunna urskilja tre grupper som vill ge sig tolkningsföreträde:

  • Konservativa, dvs salafister, som vill gå tillbaka till en idealiserad bild av islam
  • Mainstream, vilka har skapat församlingar och muslimska riksorganisationer
  • Liberala, som än så länge har dåligt med resurser

Liberala muslimer utmanar de patriarkala dogmerna, och arbetar för mer jämlikhet, dvs att kvinnor ska kunna leda bön för könsblandade grupper. Traditionen ger att kvinnor enbart ska leda bön i grupper bestående av kvinnor och barn. Dock är ordet imam könsneutralt och betyder böneledare.

Fazlhashemi menar att vad beträffar slöja så står det i Koranen att kvinnan ska ”svepa om sig när hon går ut för att inte bli ofredad”. Detta är en luddig formulering. Mer om detta kan vi läsa om på islam.se, på islamguiden.se och på recitequran.com. Det korrekta citatet från 24 suran ayat 31 är som följer:

”Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan var synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen…” (Källa: Islam.se)

Ordet ”slöja” är översatt från ordet ”khimâr”. Muhammed Knut Bernström diskuterar detta i en fotnot till sin tolkning av koranen:

”Substantivet khimâr (plur. khumur) betecknar slöjan (el. huvudduken) som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimâr.” (Källa: Islamguiden.com)

Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0) https://www.flickr.com/people/el7bara/

Fazlhashemi utvecklar resonemanget:

”Koranen är så allmänt hållen att det finns tolkningsmöjligheter och eftersom religionen har verkat i en patriarkal tradition har det tolkats som att kvinnan ska ha något på kroppen. Men det finns ingen samstämmighet om vad slöjan egentligen handlar om utan har tolkats på olika sätt i olika traditioner. I exempelvis Afghanistan bär kvinnor burka medan de i Iran bara har huvudduk.” (Källa: DN)

Feministisk islam och muslimsk feminism är begrepp att anamma

S k muslimsk feminism är på frammarsch. Amina Wadud är den som har gått i frontlinjen. Den muslimska feminismen utmanar de patriarkala föreställningarna i islam och ifrågasätter vilka det är som ska ta plats. I Sverige finns än så länge inga kända officiella kvinnliga böneledare, men forskaren Jenny Berglund utesluter inte att det redan idag kan finnas kvinnliga böneledare i liberala grupper. Det finns kvinnor på ledande poster, t ex ordföranden, i muslimska organisationer i Sverige.

Islamologen Jan Hjärpe förutspår att feministisk islam kommer att växa sig allt starkare i Sverige. Han motiverar sin åsikt med att

”kvinnor generellt är mer välutbildade än män och därmed kan få mer makt över tolkningarna av koranen. Dessutom är tendensen att kvinnorna blir mer religiösa och männen mindre, vilket återspeglas i moskéerna”. (Källa: DN)

Källor:

SVT: Professorn: Övertygad om att vi kommer se liknande utveckling

Morocco World News: France’s First Female Imam Announces Plans for Liberal Mosque

Islam and Feminism: Amina Wadud

University of Cape Town News: ‘Lady Imam’ on 25 years of the Gender Jihad

The Guardian: Women lead Friday prayers at Denmark’s first female-run mosque

DN: Mordhot och livvakter för kvinnlig imam i Berlin

DN: Feministisk islam på frammarsch – kvinnliga imamer utmanar gamla traditioner

Islam.se: Slöjan

Islamguiden.com: Är slöjan verkligen ett påbud i Koranen?

Recitequran.com: An-Nur

Stockholm University: Jenny Berglund

Koranpodden: 55. Koran och kaffe med Jan Hjärpe

”Det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor” – Antisemitism i Sverige

BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.


Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrå­gats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofre­dande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.


Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.