Etikettarkiv: asylpolitik

Artiklar

EU bygger murar

1 kommentar

Den nya EU-pakten för asylmottagande innebär färre flyktingar till Europa och Sverige. Effekten av pakten är att resandet inom EU:s gränser kommer att minskas. Det inrättas s k ”asylläger”, och det banas väg för snabbare beslut och är enklare att få asylsökande att återvända. En liten kvot av asylsökande ska fördelas på EU-länderna, och Sverige har skickat ut tydliga signaler och deklarerat att inte ta emot några av dessa människor.

Den nya migrations- och asylpakten är en samling förordningar och policys med det påstådda syftet att skapa mer rättvis, effektiv och hållbar migrations- och asylprocess för EU. Den är framtagen för att skapa möjligheter för en gemensamt förhållningssätt till migration och asyl, som uppges utmärkas av solidaritet, ansvar och respekt för mänskliga rättigheter. Den nya migrations- och asylpakten kommer att börja gälla någon gång under 2024.

Vad blir konsekvenserna av den nya EU-pakten för asylmottagande?

Fler gränskontroller i EU upprättas. Det blir fler begränsningar för asylmottagande: EU kommer helt enkelt att försvåra asyl. Detta i sin tur leder till att EU tar emot färre asylsökande. Konsekvensen av det blir naturligtvis att såväl antalet internflyktingar som flyktingar i flyktingläger i närområdet överbelastas. Det blir svårare för nödställda att fly sina hemländer eller hemregioner. Det finns inte längre någon plats för dessa människor att ta vägen. Behovet av plats kvarstår, men resurserna för att erbjuda plats minskar.

Fokus för EU-länderna ligger på att människor som söker asyl ska återvända till sina hemländer, eller till flyktingläger i hemlandet eller närområdet. Alla ”irreguljärt” inresta placeras i ankomstläger vid EU:s yttre gräns, där de kommer att screenas. Detta är i praktiken ett förvarstagande. Asylprocessen, med färre rättigheter, snabbas upp med ett snabbspår. Detta snabbspår är sannolikt likställt med ett slag avslagsspår, vilket kommer att väcka frågor om rätten till rättvis prövning. Hela processen ska ta max 12 veckor. Vid avslag hamnar den asylsökande direkt i återvändandeprocedur, också den ska ta max 12 veckor.

Asylsökande som söker sig vidare från första EU-land ska skickas tillbaka dit de kom ifrån senast. Principerna i den s k Dublinförordningen kvarstår i princip. Detta betyder i korthet att flyktingar inte själva kan bestämma vilket land som ska hantera deras asylansökan. Gränsländerna har mandat att avgöra vad som bedöms vara ”säkert tredje land”. Ett mål i den gemensamma migrations- och asylpakten är att det ska bli en bättre fördelning av asylsökande mellan medlemsstaterna. Orsaken är att det ska bli en mindre belastning på de stater som är hårt belastade. Siffran på antalet asylsökande som ska fördelas är 30 000 per år, vilket är en mycket lägre siffra än tidigare.

Förfarandet om fördelning av asylsökande står i kontrast mot att det ska vara frivilligt att ta emot asylsökande. Genom att bidra ekonomiskt kan medlemsstater slippa ta emot asylsökande. Sverige är ett av de länder som aviserat att de inte är intresserade av att ta emot några asylsökande. Vi sållar oss i och med detta till antiflyktingvänliga EU-länder som Ungern, Tjeckien, Slovakien och Polen. (Polen har tidigare varit ytterst restriktiva i sitt mottagande, men i och med kriget i Ukraina har Polen tvingats ta emot en del flyktingar från sitt grannland).

Det har skapats ett partnerskap mellan EU och Tunisien,  som innebär stora ekonomiska fördelar för Tunisien samt ett löfte om samarbete mot ”irreguljär migration”. Detta är tänkt att motverka att migranter korsar Medelhavet från Tunisien. I efterdyningarna av detta avtal har det bl a rapporterats att migranter i Tunisien har forslats ut i öknen.

Den nya EU-pakten för asylmottagning kommer att få ödesdigra konsekvenser. Människor som tvingas fly sina hemländer pga krig, konflikter, klimatförändringar, naturkatastrofer, förföljelse, tortyr och terrorism kommer att drabbas, eftersom det inte finns utrymme i EU. Detta i sin tur betyder att internflyktingar och flyktingar i flyktingläger i närområdet i större utsträckning tvingas återvända till det de valde att lämna.

Källor:

EU-Kommissionen: Successful political agreement paves the way for the adoption of the new Pact on Migration and Asylum

FARR: En ny EU-pakt – men ingen solidaritet

Eurostat: Asylsökande till respektive EU-land

Migrationsverket: Dublinförordningen

Artiklar

Hur ser Sveriges framtida migrationspolitik ut?

Oavsett vilken inställning man har i asyl- och migrationsfrågan är det viktigt att alla är medvetna om hur den migrationspolitik vi har ser ut. Okunskap leder till att det sprids lögner och myter. Hur kommer den framtida migrationspolitiken att se ut? Nuvarande regeringspartier ska inom ett år att presentera en långsiktig hållbar migrationspolitik.

I juni 2019 beslutade regeringen att regeringspartierna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna) att en parlamentarisk kommitté ska utreda hur en hållbar och långsiktig migrationspolitik ska se ut.

Man är av uppfattningen att detta är nödvändigt för att upprätthålla en rättssäker, human och effektiv migrationspolitik. Man vill samtidigt minimera förekomsten av tillfälliga lösningar, vilket varit mer regel än undantag de senaste åren.

Senast den 15 augusti 2020 ska kommittén lägga fram sitt betänkande.

Vad är det som kommittén ska ta ställning då? Sveriges migrationspolitik är i behov av en bred nationell reglering som ska vara gällande utöver det reviderade europeiska asylsystemet.

Det finns ett par springande punkter som kräver ett ställningstagande (Källa: Regeringen.se):

• om asylsökande som uppfyller kriterierna för att beviljas
uppehållstillstånd i Sverige som huvudregel ska beviljas tidsbegränsade eller permanenta uppehållstillstånd,
• längden på uppehållstillstånden, om tillstånden som huvudregel ska vara tidsbegränsade samt under vilka förutsättningar som permanenta uppehållstillstånd ska kunna beviljas, och
• om asylsökande ska kunna beviljas uppehållstillstånd på ytterligare grunder än de som följer av EU-rätten och svenska konventionsåtaganden, och i så fall vilka dessa grunder bör vara.
Kommittén ska därvid särskilt ta ställning till om en ny humanitär grund för uppehållstillstånd ska införas.

Dessutom ska kommittén ta ställning till (Källa: Regeringen.se):

  • i vilken utsträckning som anhöriginvandring ska vara möjlig om den person som utlänningen åberopar anknytning till har sökt asyl och beviljats uppehållstillstånd i Sverige, och
  • om ett försörjningskrav ska gälla vid anhöriginvandring och hur ett sådant krav då bör utformas.

(Text i fetstil är gjord av mig)

Kommitténs arbete ska leda till förslag på författningsändringar innefattande nyss nämnda punkter. Man vill med arbetet säkerställa att en större andel av de människor som kommer till Sverige gör det på lagliga och säkra vägar.

Arbetet syftar också till att undersöka andra EU-länders regelverk och vilka faktorer som påverkar människor att söka asyl i Sverige.

Kommittén kommer vidare att arbeta för att finna lösningar så att asylprocessen blir mer rättssäker.

Sammanfattningsvis ska kommittén redogöra för samhällsekonomiska och andra effekter av de ställningstaganden som fattas.

Den som är intresserad av en mer djuplodande genomgång av vad Kommittédirektiv 2019:32 innefattar kan läsa hela dokumentet här.

Myter

SD:s parallella universum: När kriget kom till Norge

För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.

I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.

”I enlighet med FN:s flyktingkonvention utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd, och vår bestämda uppfattning är att så bör ske i det första säkra land som kan nås. Detta uttrycks också i EU-rätten, där det fastslås att en medlemsstat kan avvisa en asylansökan om ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland eller som ett säkert tredjeland för sökanden. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad ”asyl­shopping”). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.

Regeringen har sedan krisen 2015 ständigt upprepat att Sverige ska anpassa sig till EU:s miniminivå vad gäller asylrätten, inklusive principen om första säkra land. Likväl har detta inte hänt. Trots att det påtalats vid flera tillfällen att Sverige kan göra mer, att vi fortfarande går långt utöver våra grannländer, har regeringen vägrat implementera den miniminivå som uttrycks i EU-rätten. Tidigare har motiveringen bland annat varit att EU arbetar med att förnya de förordningar som hanterar asylfrågor, nu avvaktas den pågående migrationsutredningen. Sverigedemokraterna menar att regeringen bär ett ansvar att agera redan nu för att säkerställa att principen om första land efterlevs, oavsett vad framtida utredningar och förnyelsearbeten resulterar i.

Oaktat aktuell omvärldssituation är det också av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)

Påståendet om att Flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.

Av artikel 1, punkt 2 i Flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.

Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.

I fjärde till sjätte stycket i preamblen (förordet) till Flyktingkonventionen (översättning via DeepL) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:

”med beaktande av att beviljandet av asyl kan innebära en orimligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av ett problem vars internationella omfattning och karaktär Förenta nationerna har erkänt därför inte kan uppnås utan internationellt samarbete, uttrycker en önskan om att alla stater, som erkänner flyktingproblemets sociala och humanitära karaktär, kommer att göra allt som står i deras makt för att förhindra att detta problem blir en orsak till spänningar mellan stater, noterar att Förenta nationernas flyktingkommissarie har till uppgift att övervaka internationella konventioner om skydd för flyktingar och erkänner att en effektiv samordning av de åtgärder som vidtas för att lösa detta problem kommer att vara beroende av att staterna samarbetar med flyktingkommissarien, staternas samarbete med högkommissarien” (Källa: UNHCR)

Dublinförordningen reglerar asylsystemet

I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.

Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: EUR-LEX)

I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: European Court)

Du har rätt att söka asyl varhelst du vill

På Migrationsverkets hemsida läser vi följande vad gäller Sverige:

”När du ansöker om asyl i Sverige börjar Migrationsverket med att undersöka om det är Sverige eller något annat EU-land som ska ansvara för din asylansökan. Om du har fått visum till, har vissa typer av uppehållstillstånd i, eller har ansökt om asyl i ett annat EU-land på vägen till Sverige, kanske du måste åka tillbaka dit. Du kan också få din ansökan prövad i ett annat EU-land om du vill återförenas med familjemedlemmar som redan befinner sig där. Dessa regler finns i Dublinförordningen.” (Källa: Migrationsverket)

I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.

I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.

I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.

Vem vet förresten när kriget kommer till Norge?

Källor:

Riksdagen: ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2019/20:3051)

EUR-LEX: Dublinförordningen

UNHCR: Convention and Protocol Relating Refugees

European Court: Europakonventionen protokoll 4

Korta motargument

EU: Vem bestämmer om asylpolitiken?

Åsikterna om huruvida EU ska bedriva en kollektivt utformad asylpolitik skiljer sig åt, såväl på nationell som individuell nivå. Vissa länder har en hållning som inte överensstämmer med det som faktiskt har beslutats, medan andra länder arbetar för att EU-länderna ska förhålla sig till det som är beslutat.

Men vilka är det egentligen som bestämmer?

De som beslutar om hur asylpolitiken i EU ska se ut är Europaparlamentet tillsammans med EU-ländernas regeringar i ministerrådet. I ministerrådet försöker man arbeta sig fram till en kompromiss som känns OK för alla. Om detta inte lyckas fattar man beslut genom kvalificerad majoritet i omröstningar.

Det problematiska med arbetet kring EU:s asylpolitik är att vissa länder inte följer det majoritetsbeslut som tagits genom en omröstning 2015. Beslutet handlade om ett förslag på omfördelning av asylsökande i EU. Rådets beslut blev senare rättsligt gällande i EU-domstolens dom av den 6 september 2017.

De EU-länder som i störst utsträckning motarbetar tanken om omfördelning av asylsökande är Polen och Ungern. Dessa två vägrar att ta emot en enda. Tjeckien och Slovakien är länder som endast tagit emot en handfull asylsökande. Att EU-domstolen har godkänt beslutet från 2015 om omfördelning av asylsökande har inte förändrat dessa länders asylpolitiska inställning. Det är viktigt att poängtera att fram till EU-domstolens dom i september 2017 var omfördelningsförslaget inte ett formellt krav.

De olika uppfattningarna i frågan, samt faktumet att vissa länder inte följer beslutet om omfördelning av asylsökande, har skapat splittring och spänningar i EU.

Myter

Myt 1: ”Vi har inte råd”

Detta är första delen av fem i en artikelserie om den s k ”massinvandringen”.

Den svenska regeringen har nu deklarerat att antalet asylsökande till Sverige inte ska överstiga hälften av 2017 års nivå. Detta innebär i klartext att antalet asylsökande som regeringen anser är lämpligt per år är ca 12 833.

Tittar vi på genomsnittligt antal asylsökande sedan 1990 så finner vi då att denna nivå är hälften av 1990-talets och 2000-talets nivåer.
På grafen kan vi se att det årliga genomsnittet asylsökande på 1990-talet var 24 555 och på 2000-talet 25 395.

Helt ny asylpolitik

Den politiska slutsatsen är glasklar:

Den svenska regeringen anser nu att Sverige under både 1990-talet och 2000-talet tog emot ungefär dubbelt så många asylsökande som vi borde ha gjort.

Att på detta sätt ompröva decennier av asylpolitik med utgångspunkt från det som hände 2015 borde inte vara rimligt.
Men det är vad som nu sker.

2017 – en sjättedel av 2015

Många tycks dessutom tro att Sverige fortfarande får in ett stort antal asylansökningar. Så är det inte.

Antalet asylansökningar minskade dramatiskt redan 2016, och 2017 kom 25 666 – en sjättedel av 2015 års nivå.

Att på detta sätt använda toppnivån från 2015 för att halvera antalet asylsökande jämfört med 1990- och 2000-talet är minst sagt märkligt.

Drygt hälften får PUT

Det är viktigt att påpeka att långt ifrån alla som söker asyl får den godkänd. Genomsnittet för åren mellan 1990 – 2017 är att 55 % som sökte asyl fick PUT, permanent uppehållstillstånd.

Siffran var högre på 1990-talet (65 %) och lägre på 2000-talet (45 %) och hittills under 2010-talet ligger andelen godkända asylansökningar på genomsnittet för hela perioden – 55 %.

Sveriges dåliga ekonomi?

Denna genomsnittliga siffra innebär att den svenska regeringen nu hävdar att vi bara kan ge skydd åt ca 7 000 flyktingar per år (55 % av 12 833).

Flera ministrar påstår nu att detta är en rent ekonomisk fråga. Vi skulle helt enkelt inte ha råd.


För att göra det ännu tydligare – den svenska regeringen hävdar att Sverige inte har råd att ta emot fler än sju människor per 10 000 svenskar.

Under den ekonomiska krisen kring 2008 tog Sverige emot 24 353 asylsökande – alltså dubbelt så många som detta nya riktmärke, och betydligt fler fick PUT än det som nu aviseras som tak.

Och alla vet att Sveriges ekonomi sedan flera år går bättre än på mycket länge. Att vi inte skulle ha råd nu faller på sin egen orimlighet.

Det är något som inte stämmer i själva kalkylen.

Den observanta läsaren upptäcker att jag inte alls använder begreppet invandrare eller invandring utan koncentrerar mig på begreppet Permanent UppehållsTillstånd (PUT). Skälet till detta är enkelt.

Enbart personer som inte är svenska medborgare behöver ansöka om PUT, medan även svenska medborgare ibland räknas som invandrare.

Visserligen infördes 2014 nya regler som gör att EU-medborgare inte längre syns i statistiken över PUT, men jag har ändå funnit att fördelarna med att utgå från PUT överväger.

Invändningen att en diskussion av begreppet ”massinvandring” måste utgå från det juridiska begreppet ”invandring” är inte giltig.

Skälet är enkelt. Begreppet ”massinvandring” är inte politiskt neutralt och de som använder detta politiskt laddade uttryck har inget intresse av att begränsa svenska medborgares inresa till Sverige.

Denna text är ursprungligen en Facebook-status skriven 31 maj 2018

I fokus, Myter

Bali, Breitbart och båtflyktingarna #2

Så vi skrev en artikel om att Hanif Bali delade Breitbart på Twitter, och om att siffrorna var vilseledande och det problematiska i det.

Och Hanif Bali svarade på Twitter enligt nedan.

Det är förstås bra att Bali inte längre hänvisar, indirekt, till Breitbart. Det är också bra att han nästan helt korrigerat sitt eget påstående om hur många som beviljas asyl i Italien. Det gör han dock genom att använda sig av exakt samma statistiska uppgifter som vi gjorde i vår artikel och som kommer från EU men har publicerats av UNHCR. Inget fel i det. De tål att upprepas.

Men varför skulle det vara ”generöst” att inte utgå från att alla som beträder italienskt territorium men inte söker asyl i landet helt saknar asylskäl? En god portion av dem som letar sig till Tyskland och Sverige har ju kommit till Europa just via Italien. Breitbart må gissa att de lever ut sina liv som papperslösa i Italien, men vi i Sverige vet ju bättre.

Det som är problematiskt är vidare att andelen, som nu tack vare Balis ”generositet” är fem procent och inte tre, fortfarande är vilseledande, eftersom den enbart tar med de som är flyktingar enligt FNs flyktingkonvention.

Från Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, såväl som FN:s konvention om sociala och kulturella rättigheter, och EUs lagar ges asylsökande ett extensivt (utökat) skydd vid sidan av FN:S flyktingkonvention. Inte bara den som är personligt förföljd utan även den som bor där det är farligt att leva ska ha rätt till skydd. Den formella juridiska termen är inte ”flyktingar”, även om det är det ord som används i vardagligt språkbruk, utan i enlighet med utlänningslagen kallar vi dem ”skyddsbehövande”, eller enligt den engelska juridiska termen; ”subsidiary protection”. Det är de skyddsbehövande som avses i den ljusblå stapeln i diagrammet ovan. De har inte alls nödvändigtvis en lägre grad av skyddsbehov än en konventionsflykting.

Vidare har Italien en med internationella mått mätt mycket stor andel asylsökande som får uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. I rikare västländer brukar den stapeln vara mycket liten, eftersom det handlar om människor vi formellt inte behöver ta hand om, utan bara hjälper ”utav vår godhet”, som Emil sa, samt merparten ensamkommande utan asylskäl.

Vi på Motargument är inga experter på italiensk asylpolitik, men vi finner det bekymmersamt att Bali antar att de som trots ganska hårda krav i Sydeuropa ändå beviljats uppehållstillstånd oavsett grund på något sätt skulle vara någon sorts okynnesinvandrare.

Som vi skrev i den förra artikeln: Det är absolut så att många kommer till Europa utan asylskäl eller motsvarande, till Italien liksom till Sverige. Det handlar om ungefär hälften i båda fallen, och det är i sig problematiskt av en lång rad skäl. Men därifrån till att insinuera att bara tre procent skulle ha här att göra – och vi vet att det inte var så Bali formulerade sig rent formellt, men det var så det framstod och det var så det tolkades av hans följare i diskussionen under – är i sig absurt och fel.

Att sedan kalla Motargument för ”asylsystemskramare” enbart på den grunden att vi ifrågasätter siffrorna och delandet av Breitbart och sedan, i den påföljande diskussionen, insinuera att vi skulle vara nöjda med båtflyktingarnas horribla öde, är förstås både trist och låg retorik.

FN:s flyktingkonvention antogs av FN år 1951, med 1967 års tilläggsprotokoll och har idag ratificerats av drygt 146 av världens 195 länder . Den ursprungliga internationella asylrätten har ingen nu levande politiker uppfunnit, och vi är alla ense om att den går att förbättra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att inse detta och att samtidigt inte vilja svartmåla dem som tar sig till Europa.

Vi är tvärpolitiska, och har ganska olika syn sinsemellan på hur asylinvandring kan eller bör förbättras. Därför brukar vi sällan komma med konkreta förslag på Motarguments sajt, men många av oss har skrivit egna inlägg om våra visioner för svensk och internationell asylpolitik.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta felaktiga siffror utan att behöva stå som ansvarig för massdöden på Medelhavet.

//Med stöd av Thabo ‘Muso.

Krönikor

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

I fokus, Myter

Ingrid Carlqvist, asylsökarna och fördomarna

Det finns människor som inte skyr några som helst medel i invandringsdebatten. Ingrid Carlqvist är en notorisk muslimhatare och en av grundarna till den ”islamkritiska” nättidningen Dispatch International. Hon är också flitig skribent på den internationella, islamofobiska tankesmedjan Gatestone Institute.

På sociala medier, såsom Twitter och Facebook, är Carlqvist påfallande, och påfrestande, aktiv i sin iver att delge oss ”sanningen” om invandrare och invandring i allmänhet, och muslimer och islam i synnerhet.

Den 30 maj 2016 lägger Carlqvist upp ett filmklipp på Gatestone Institutes Youtube-kanal. I klippet ser vi Carlqvist vandra genom skånska rapsfält spyende främlingsfientlighet och lögner. Hon målar upp Sverige som ett land i fritt fall invaderat av asylsökande våldtäktsmän, sharialags-vurmare och no go-zoner. Hon får snart svar på tal i en Twitter-tråd när hon, dagen efter, länkar klippet. Frilansande skribenten och föreläsaren Staffan Landin twittrar en rant på tolv punkter som petar hål på Carlqvists rasistiska, lögnaktiga bubbla. Motargument väljer här och nu att publicera ranten i sin helhet.

”1. Sverige är har INTE flest våldtäkter i världen. Det är er mest seglivade och dummaste myt.”

”2. Sharia är inte viktigare än svensk lag i några områden.”

”3. Du överdriver kraftigt situationen i de 55 sk ”no-go-zonerna”.”

”4. Du har fel om prognosen, MV prognos är 60.000 och troligen mindre. Du säger 74-10.000.” *

”5. Sverige är INTE en nättväktarstat där det är varje man för sig själv. Det är absurt.”

”6. Sverige har 9,8 miljoner invånare.”

”7. Våldtäkt är inte det svensken är mest rädd för.” **

”8. Det är inte förbjudet att föra statistik eller forska på etnicitet eller bakgrund hos brottsförövare.”

”9. Vi vet inte alls vem som begår våldtäkterna, bara ca 10% anmäls och där finns ingen data på bakgrund idag.”

”10. Våldtäkterna har INTE ökat med 1500%. Sexualbrotten har troligen inte ökat alls de sista åren”

”11. våldtäkter med fler än en förövare skedde med all sannolikhet också förr i tiden.” ***

”12. 400 är inte hälften av 1300.”

Filmklippet med Ingrid Carlqvist är inget annat än populistisk och rasistisk smörja baserad på lögner, myter och siffertrixande. Det obehagliga i sammanhanget är att det finns människor som litar blint på Carlqvists, och hennes gelikars, domedagsprofetior.

Länk till Staffan Landins Twitter-rant

* Siffran Ingrid Carlqvist anger i klippet angående antal asylsökande för 2016 är 70 000-140 000. Denna siffra baserar hon på februariprognosen som låg på 100 000. I april skrevs prognosen ner till 60 000

** Mycket talar för att terrorism är det svensken är mest rädd för

*** Påståendet om att gruppvåldtäkter är ett nytt fenomen avhandlas här

Lästips:

Här är sanningen bakom statistiken för ”våldtäktslandet” Sverige

Kan sharia tillämpas i Sverige?

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Våldtäkt och sexualbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Gradvisa förändringar i synen på våldtäkt

Invandrare och brottslighet – myter och statistik

SCB:s befolkningsstatistik

No go-zoner för dummies

 

Krönikor

Historiska beslut och dess konsekvenser

I Frankrike 1938 samlades 32 länder för att diskutera en lösning på flyktingproblemet i Europa, främst de judiska flyktingarna. Målet var att fastställa hur många flyktingar varje land kunde ta emot.

Hitler var positiv till att bli av med sitt lands judar och sade:

Jag kan bara hoppas och förvänta mig att den andra världen, vilken har sån djup sympati för dessa brottslingar (judarna), åtminstone är generösa nog att realisera denna sympati till praktisk hjälp. Vi är iallafall redo att skicka alla dessa kriminella till dessa länder, även om vi så måste skicka dem på lyxfartyg.

Alla deltagande länder påstod att de kände stor sympati med flyktingarna, men att de inte kunde hjälpa dem av ekonomiska och sociala skäl samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.

Konferensen blev en katastrof, judarna blev kvar i Tyskland, och resten är historia.

Vilken historia vill vi skriva idag?

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa om Anne Franks oerhört hemska öde, för hon hade fått den asyl hon blev nekad och kunnat vara vid liv idag som 86-åring!

Anne_Frank

Hade världen tagit emot de judiska flyktingarna så hade vi inte behövt läsa i historiska tidningar om ”flyktinginvasionen” när judiska flyktingar ber på sina bara knän om att få undkomma Nazityskland.

jews_borders

Är det då rättvist av mig att jämföra situationen då för judar och Nazityskland med situationen idag för irakier, syrier, Assad och Daesh (ISIS)? Svaret är att det tveklöst är två olika situationer med olika kontexter – men det betyder inte att man inte kan lära sig av historien. Jonathan Greenblatt (Anti-Defamation League) pekar på att det är först i efterhand som dåtidens judiska flyktingar nu anses vara ”äkta flyktingar” men att det var annorlunda då på den tiden och att precis som idag så fanns då en stark flyktingfientlig opinion som bidrog till att stänga ute judiska flyktingar och därmed bidra till deras grymma öde. Två månader efter Kristallnatten var den amerikanska opinionen ändå mestadels emot att ta in judiska flyktingar:

US_opinion_after_kristallnacht

De flyktingar vi väljer att stänga ute från Sverige idag är människor, precis som de judiska flyktingarna från Nazityskland var människor. Bilden på Alan påminde oss om denna mänsklighet.

Alan-Kurdi

Idag har regeringen visat på att den vill kraftigt sänka flyktinginvandringen.  Regeringen säger att beslutet var ”jobbigt” men att det behövdes för att ”skapa andrum”.

Frågan jag vill ställa då är: för vem är egentligen beslutet jobbigt – för regeringen eller för flyktingarna? Och vem behöver andrum mer än flyktingarna? 

Det är lätt att stänga ute flyktingar och komma med ursäkter för varför man måste det, trots konsekvenserna som det får för flyktingarna. Precis som världen gjorde 1938. Då visste världen vad Hitler ansåg om judarna. Idag vet världen vad Assad och Daesh (ISIS) gör mot flyktingarna.

Då som nu säger världen: Vi bryr oss, men…

Artiklar

Sverigedemokraternas syn på asylinvandring

Artikel av Helena Trotzenfeldt och Thabo ’Muso från augusti 2015

I en ganska skev sensommardebatt framstår det som om ”flyktingfrågan” är en katastrof för Sverige, som alla partier utom Sverigedemokraterna saknar svar kring hur man ska hantera. Men om vi läser vad Sverigedemokraterna faktiskt uttrycker i sina dokument och på sin webbplats framkommer att deras plan är att bland annat syrier som söker skydd i Sverige ska skickas tillbaka till Syrien. 

”Flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention” skriver de.

Men nio av tio syrier får inte asyl enligt FN:s konvention, utan de beviljas skyddsstatus enligt Europakonventionen.

Om Sverigedemokraternas program skulle bli svensk lag skulle det innebära att nästan alla syrier som idag söker skydd i Sverige skulle skickas tillbaka till Damaskus, där de skulle riskera att dödas, torteras eller våldtas. Av någon anledning ställs Sverigedemokraterna sällan till svars för det omänskliga i detta förfarande. Istället framstår det som om Sverigedemokraterna hittat en fiffig lösning som ingen annan tänkt ut.

Vi behöver därför fråga Sverigedemokraterna:

Vart vill ni skicka syrierna ni tänker avvisa? Ska ni sätta dem på ett plan till Damaskus? Vad har ni tänkt ska hända med dem när de kommer tillbaka, efter att ha riskerat livet för att ta sig till Europa?

FN:s flyktingkonvention kom till 1951, i spåren efter andra världskriget. Idag har merparten av världens länder skrivit under. Flyktingkonventionen ger skydd till den som är förföljd för sin ras, religion, nationalitet eller medlemskap i social eller politisk grupp. Den som inte är förföljd som individ omfattas alltså inte. Därför har Europakonventionen, i likhet med övriga västländer, lagt till att även den som riskerar att dödas eller torteras av andra skäl, såsom krig eller naturkatastrofer, och därför inte kan leva i sitt hemland, också omfattas.

Grundstommen i Sverigedemokraternas tankefigur är att de som beviljas asyl enligt flyktingkonventionen från 1951 är de ”riktiga” skyddsbehövande, och att de som beviljas skydd enligt Europakonventionen inte egentligen behöver det. Men det går inte att dra en sådan slutsats, och syriernas situation gör detta mycket tydligt. Det är bara ett fåtal som är personligt förföljda, men de som lever i Syrien riskerar död eller tortyr.

Ett vanligt argument för Sverigedemokraternas asylpolitik är att ”Sverigedemokraterna vill hjälpa många fler genom att ge pengar till UNHCR”. Det är förstås lovvärt, men det är inte så att fler räddas till livet av det. Sverige ger redan idag åtskilligt till UNHCR, och det vill alla partier fortsätta med. Det verkar också finnas en missuppfattning att flyktingar idag dör i lägren, och att bara Sverigedemokraterna vill rädda dem. Så är förstås inte fallet. Visst har det kommit rapporter om att filtar och mediciner saknats, men någon massdöd som bara Sverigedemokraterna vill avhjälpa finns inte. Sverigedemokraterna driver ”hjälpa på plats” hårt. Men i deras principprogram framgår att de egentligen vill sänka biståndsmålet från 1 procent av BNP till 0,7 procent.

1280px-LebanonCampsSyrianBorderEn annan missuppfattning är att det skulle finnas en möjlighet att skicka dem som sökt skydd i Sverige tillbaka till flyktingläger i exempelvis Libanon. Men Libanon har redan tagit emot över en miljon syrier i ett till ytan litet land med fyra miljoner invånare. De har ingen anledning, vare sig juridisk eller moralisk, att acceptera att Sverige skickar asylsökande dit. Det enda land Sverige formellt kan skicka någon som avvisas till är hemlandet, i detta fall Syrien.

Läget i Sverige de sista två åren har varit kaotiskt här och var, men inte mer än det var under kriget i Jugoslavien. Nu ser vi att strömmen av asylsökande till Sverige minskat ganska dramatiskt under våren, och det finns tid för återhämtning. För det seriösa parti som vill förändra asylpolitiken finns förstås ändå åtgärder att ta till. Permanenta uppehållstillstånd kan göras till tillfälliga. Arbetsmarknadspolitiken och språkundervisningen kan förbättras. Upphandlingar kan skötas bättre. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna snickrar nu på förslag för förbättring som fortfarande upprätthåller asylrätten. Det är bra och välkommet.

Det enda parti som verkar sitta nöjda i övertygelsen att de hittat den slutliga lösningen är Sverigedemokraterna.

De har dessutom turen att få förstår hur lösningen ser ut. Den romantiserade bilden av att Sverigedemokraterna skulle ha möjlighet att skicka asylsökande tillbaka till flyktingläger i zoner där det är fred har bitit sig fast, och det är svårt att vi som förklarar vart de egentligen tänkt skicka dem ofta möts av misstro.

Det är dags att ställa Sverigedemokraterna mot väggen och låta dem förklara exakt hur planen för att skicka dem tillbaka till Syrien ser ut. Hur ska de överhuvudtaget hitta ett sätt att flyga dit dem? Vad tänker de sig kommer att hända med dem när de kommer fram?

Och vilken skillnad är det mellan Sverigedemokraternas politik idag och dem som ville skicka judar tillbaka till Tyskland under andra världskriget?

Denna artikel är tidigare publicerad i Motargumentboken som går att köpa på Adlibris.com