Etikettarkiv: argumentationstips

Krönikor

Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?

Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.

Krönika av Thabo ‘Muso, Motargument.se

Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.

Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?

Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?

Och nej, den frågan ställs inte till oss, utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.

Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.

Låt oss då vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.

Invandrad till Sverige från mammas mage

En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare till föräldrar, som i sin tur är födda i Sverige?

– Svensk!

En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en förälder som inte är det?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

Thabo kramar om Karin
Bildtext: Författaren till denna krönika kramar om sin kusin
En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är födda i Sverige och är svenska medborgare, men dessa föräldrar har i sin tur en eller flera utrikes födda föräldrar?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.

Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?

Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar helt utan några som helst reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?

”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?

Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?

Tjugonde generationens inföding?

Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma för en stund att ordet svensk aldrig har existerat.

Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?

Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?

Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?

Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?

Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet

Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.

boston_massacre_03-05-1770_-_nara_-_518262-998x658
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.

Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.

USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.

55919-47733
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.

Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.

Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?

Sverige – en forntida ö i ett hav av migration
traderoutemap-300x173

Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.

yugo3

Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.

Många italienare i norra Italien är blondare och har mycket ljusare hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.

Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.

Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nuvarande decennielånga krig, har att säga om det.

I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.

I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara relativt etniskt homogen.

Världen har haft otaliga folkvandringar och erövringskrig som bidragit till befolkandet av land. De germanska svedje-bönderna som vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan började befolka det som långt senare kom att bli dagens Sverige. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.

Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.

Ett etnokulturellt yrvaket Sverige brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.

Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?

Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?

Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband ur vår svenskhet?

Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?

När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?

Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.

Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!

Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?

Thabo Muso på övning med Svea Livgarde i Stockholm - våren 1997

Krönikör Thabo Muso, på övning med Svea Livgarde i Stockholm – våren 1997

Artiklar

”Bevisat av forskare”?

Många personer gör faktapåståenden som låter osannolika, tillsammans med till exempel: ”forskningen säger…” eller: ”detta är bevisat av forskare”. Dessa debattörer verkar förlita sig på att åhörare inte ska lyssna med källkritiska öron, och att ingen kommer bry sig om att fråga ut dem om det finns tillräckligt stöd till deras påstående. Hur kan det vara så att orden ”forskare” och ”forskning” används så lättvindigt?

Varje person kan lära sig att bli bättre på att hålla uppe sin vaksamhet när man lyssnar på debatter, och när man läser texter från politiker, reportrar eller bekanta. En beredskap krävs för att hjärnan ska lägga märke till när osannolika, obekräftade uttalanden görs, vilka faktiskt kräver djupare granskning och att man läser dessa forskares egna ord om vad de skrivit i sin forskning. Man bör inte anta att vad som sagts eller skrivits i debatten är absolut, universell sanning – bara för att någon nämnt det magiska trumfkortet ”forskare har bevisat detta”. Lita inte automatiskt på vad du läser eller hör. Be personen som gjort sakpåståendet att visa upp källan och att den bevisar att det finns pålitliga, trovärdiga vetenskapliga belägg som stöd.

Varje människa måste inte bli expert på alla vetenskapliga områden. Därför är det roligt att Nature och andra vetenskapliga tidskrifter och bloggare har publicerat en ny och mycket läsvärd artikel som tjugofem olika forskare har skrivit tillsammans. Texten är på engelska, men är mycket nyttig att försöka lära sig av, för att du ska få bättre kännedom om olika principer och tumregler som är viktiga att ha för att tolka vad som påstås om vetenskap. Det är väl värt att du tar dig tid att översätta de svåra ord du inte förstår, för att du ska kunna förstå sammanhanget och ta till dig av lärdomarna som förmedlas.

Klicka på gröna rutan för att förstora den, om du vill läsa sammanfattande rubrikerna.

En av de deltagande forskarna, Andy Oxman, skriver tips till alla som någonsin kommer försöka hänvisa till forskningsupptäckter i sina politiska debatter: ”Om du vill undvika att sprida felaktiga uppfattningar, tänk extremt noggrant på exakt hur och vad du egentligen skriver.”

Varje beskrivning av upptäckta företeelser och uppmätta effekter i forskning måste göras försiktigt och korrekt för att ingen ska överskatta, underskatta eller missförstå forskarnas slutsatser om sin forskning. Du själv och alla som läser vad du skriver ska kunna förstå hur pålitlig texten i vetenskapliga rapporten egentligen är, varför de nya rönen är relevanta och vad författarna anser de ska kunna användas till.

Varje gång du läser eller hör svepande hänvisningar till ”forskning” – väck din hjärna så att den uppmärksammar och bedömer vad det är som påstås. Analysera vilken källa som används och hur den används som belägg. Finns det trovärdighet, pålitlighet och relevans som otvetydigt stöder påståendena? Var alltid redo att avbryta och fråga ut de som slänger sig med påståenden som hänvisar till ”forskare har bevisat”. Går det att dra exakt de politiska poängerna utifrån den källa som politikern har hänvisat till?

Källor:

Poynter: ‘Not all evidence is created equal’: project develops principles for reporting on claims about policy impact

nature: Key concepts for making informed choices

Myter

Myt: Politikerna gör inget mot hedersvåldet

I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.

Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.

Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.

Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.

På Polisens hemsida läser vi följande beskrivning av begreppet:

”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.

Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.

Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)

Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.

Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?

Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:

  • Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
  • Att inte få gå ut
  • Att inte få umgås socialt med de man vill
  • Att inte få gifta sig med den man vill
  • Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
  • Att vara alltid bevakad och kontrollerad
  • Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
  • Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv

Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.

Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.

Heder i kulturens och traditionens namn

Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.

Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.

Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.

Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.

Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.

Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.

En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.

FN och Sverige bekämpar hedersvåld

FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.

Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.

I ”Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck” får vi en inblick i hur man tänker:

”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)

Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)

I den nationella strategin mot våld och förtryck (som startade 1 januari 2017 och planeras pågå i tio år) ingår följande punkter:

  • Ett utökat och verkningsfullt förebyggande arbete mot våld
  • Förbättrad upptäckt av våld och starkare skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn
  • Effektivare brottsbekämpning
  • Förbättrad kunskap och metodutveckling
    (Källa: Regeringen.se)

Våren 2017 gav regeringen Socialstyrelsen ”i uppdrag att stödja genomförande och uppföljning av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. I uppdraget ingår att göra en nationell kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck samt barn- och tvångsäktenskap.

Syftet med Socialstyrelsens uppdrag är:

  • att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
  • att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
  • att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
  • att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
    (Källa: Regeringen.se)

Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.

Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).

Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:

”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)

Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:

”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)

18 juli 2019 beslutade regeringen om direktiv för straffrätten vad gäller hedersbrott. I dokumentet ”Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck” läser vi att utredaren ska

  • analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
  • lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
  • om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
  • överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
  • analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
  • lämna förslag på nödvändiga författningsändringar
    (Källa: Regeringen.se)

Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck

Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag  fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.

Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.

RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter), ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige) och Unizon (en verksamhet som samverkar med 140 kvinno- och tjejjourer i Sverige) är exempel på ideella nationella organisationer som samverkar med Socialstyrelsen.

Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.

Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.

För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.

Tips:

UR Samtiden – Mellan klan och stat. Hedersrelaterat våld och förtryck

Källor:

Dina rättigheter.se: Hedersrelaterat våld och förtryck

Polisen: Hedersrelaterade brott – fakta om

Dagens Samhälle: Klantänkande det normala – det är vi som sticker ut

Riksdagen: Regeringens arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck

Riksdagen: Socialstyrelsen ska öka kunskapen om mäns våld mot kvinnor

Socialstyrelsen: Ett liv utan våld och förtryck

Regeringen: Straffansvar för hedersrelaterat våld och förtryck

Regeringen: Kampanj mot hedersförtryck

Hedersförtryck.se

United Nations General Assembly: Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences,Rashida Manjoo

Krönikor

Att passivt möta intolerans

Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.

Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.

Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?

I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställning och en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.

Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.

Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.

Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.

Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.

Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?

I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.

Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.

Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.

Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?

Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Korta motargument, Myter

Myt: Veritofobi

Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.

I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.

Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.

I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.

När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.

Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.

Källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_bias
https://sv.wikipedia.org/wiki/Konfirmeringsbias
https://bigthink.com/mind-brain/cognitive-bias-codex
https://rationalwiki.org/wiki/Confirmation_bias
https://medium.com/better-humans/cognitive-bias-cheat-sheet-55a472476b18

Debatt

Motargument svarar

Motargument får inte sällan kommentarer och frågor rörande våra artiklar. Dessa ”läsarbrev” är av skiftande karaktär. Ibland är de aggressiva, konfrontativa och ger intryck av att avsändaren inte är öppen för diskussion eller motargument. Ibland är frågeställaren av den mer seriösa skolan och ger intryck av att vara genuint nyfiken, eller bara vill få förklarat något de uppfattat som otydligt. Ibland påpekar avsändaren något sakfel eller vill dela med sig av sina egna kunskaper.

Vi på Motargument-redaktionen är tacksamma för all input vi får. I de fall där vi anser att avsändaren är seriös i sin fråga, input eller kommentar väljer vi att svara de som hör av sig till oss. Denna fråga är ett skolexempel på de konfrontativa och latent aggressiva frågor som vi får. Frågeställaren ger intryck av att på förhand ha bestämt sig för att meddelandet hen skickar innehåller svaret. Here goes:

”Hej! Det är alltså inte IS anhängarna som får vista sig i Sverige, våldtäktsvågen, våldet, gängskjutningarna på öppen gata som målar ”en mörk bild av Sverige”, utan Katerina Janouchs text som gör det?”

Jag kände mig nödgad att ge mig på att försöka svara frågeställaren på ett objektivt icke-konfrontativt sätt:

”Hej …! [jag utelämnar frågeställarens namn]

Tack för att du tittar in och ger oss feedback. Vi tar feedback på allvar. I detta fall går svaren till största del att finna i den redan publicerade artikeln du refererar till. Hur som, vi vet att det finns många som har den uppfattning som du ger uttryck för (vissa mer, och vissa mindre, och vissa mer explicit än andra), och vi tar folks oro och rädsla på allvar. Vi har flera artiklar på temat oro och rädsla kontra fakta och att de oftast inte korrelerar.

Jag rekommenderar Hans Roslings Factfulness, den ger perspektiv på hur man bör tänka när man hämtar in fakta, att man ska vara noggrann med att granska källor. Den ger också en bild av hur dåliga vi människor är på att svara på frågor som har med samhället, verkligheten och världen att göra. I studierna som gjorts är människor långt sämre än schimpanser på att besvara dessa frågor. Anledningen är att vi bygger vår samhälls- och omvärldsbild på våra fördomar, känslor, oro och åsikter.

Vidare talar vi ofta om s k anekdotisk bevisföring (ett argumentationsfel), vilket innebär att man applicerar enskilda händelser, ofta overifierade sådana, i ett större sammanhang, fast det egentligen inte finns någon täckning för det man vill argumentera för. Fakta kommer långt ner i hierarkin över faktorer som styr vår uppfattning. Det gäller allt, stort som smått.

Vidare talar vi ofta om hur nyhetsflödet ser ut idag kontra före Internet, och smartphones, hur vi ständigt matas med nyheter (ofta samma nyhet flera gånger på kort tid). Att vara rationell i det läget är inte alltid en lätt uppgift, då vi tycker oss se ett mönster att allt går käpprätt åt helvete pga alla mord, bilbränder, våldtäkter, hatbrott och anlagda bränder på asylboenden. Vi matas med information och det får oss att skapa en skev bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Förr (det var inte bättre förr, förresten, vilket du blir varse om du läser t ex Rosling-boken jag refererade till tidigare i detta svar) fick vi snällt vänta på alla hemskheter till nästa dag, då vi kunde läsa om det i tidningen. Av utrymmesskäl fanns det inte möjlighet att vara lika heltäckande i nyhetsrapporteringen som det går att vara idag. Det fanns inte heller nyhetsrapporteringar och nyhetssändningar i samma utsträckning som det gör idag. Betänk att vi har Internet och all information vi kan ta del av där. Ofta fallerar vi människor i vår faktagranskning och källkritik eftersom det vi läser/ser bekräftar våra fördomar, rädsla, åsikter eller oro. Utifrån detta skapar vi sedan vår uppfattning och sanning. Utan att gå på djupet: ifrågasätta, granska, jämföra, googla vidare för att se om det faktiskt stämmer, inhämta fler källor.

Vi på Motargument tar all feedback på allvar. Förutom det svar som jag har gett dig här, arbetar vi ständigt med att bemöta just uppfattningar som din. Vi har, som jag nämnde tidigare, redan bemött feedback som den du nu har gett oss. Leta runt lite på hemsidan så finner du, men jag ska ge några tips:

https://motargument.se/2017/02/02/oro-ar-inte-fakta/

https://motargument.se/2015/08/24/myten-om-det-svenska-folkets-oro/

https://motargument.se/2017/04/22/ditt-minne-ljuger/

Vi har en skribent som är i färd med att ge ett generellt bemötande av uppfattningar som den du har. Vi hoppas att få den klar inom närmsta veckan. Det är ett viktigt arbete för oss att slå hål på människors fördomar och att pedagogiskt förklara för att, förhoppningsvis kunna ge en mer nyanserad, rationell och realistisk bild av det som vi människor uppfattar och ser som den ultimata sanningen. [Länk till artikeln: https://motargument.se/2018/07/24/varfor-vi-envisas-med-att-saga-emot-janouch-och-lamotte/]

Tack återigen för ditt meddelande! I väntan på artikeln som vi arbetar med, föreslår jag att du läser Rosling-boken och kikar på de tre artiklarna jag länkade. Du kan också söka specifikt på vår hemsida genom att skriva in nyckelord i sökrutan.

Tack för att du läser oss på Motargument! Vi värnar om varje läsare och vi är glada att vi ständigt når fler och fler. Vi är tacksam för all feedback vi kan få.

Stay tuned!

MVH

Redaktionen”

Artiklar

Om att räkna brott

Det återkommer ständigt. Påståenden om att Sverige är ett av de värsta länderna i världen när det gäller våldtäkter. De som sprider detta nonsens är vanligtvis helt okunniga om enkel statistik, men de delar sin agenda med somliga som borde veta bättre. Nästa gång du ser en hänvisning till att Sverige är värst i världen när det gäller våldtäkter så kan du hänvisa till detta. Och ställa frågan – du vet väl att vi I Sverige har ett bättre och mer noggrant sätt att räkna brott?

Man kan nämligen räkna brott på olika sätt.

I Sverige räknar vi sedan 1975 varje enskild händelse. I de flesta andra länder samlas flera likartade händelser till ett brott om det exempelvis är samma förövare och samma brottsoffer. Det gör att det verkar som om det begås fler brott i Sverige jämfört med andra länder.

Ett exempel: En kvinna anmäler att hon blivit misshandlad av sin man vid upprepade tillfällen. Det handlar alltså om likartade händelser med samma gärningsman och samma brottsoffer.

I många länder räknas detta som ett (1) brott. Men enligt de svenska reglerna för redovisning av antal brott redovisas det som flera – varje händelse räknas som ett (1) brott.

Polisanmälningar om brott kan alltså räknas på litet olika sätt. Och detta blir särskilt tydligt när fler händelser eller en händelse med flera gärningsmän eller offer polisanmäls.

Det är lätt att inse att dessa tekniska detaljer får stora konsekvenser för jämförelser mellan länder. Det svenska sättet att räkna medför helt enkelt att antalet brott blir betydligt större – rent statistiskt teoretiskt. I praktiken blir det därför omöjligt att jämföra brottsnivåer mellan Sverige och länder med andra sätt att koda brott

På EU-nivå finns ingen reglering som berör statistiken över anmälda brott och därför kan vi inte jämföra brottsnivåer ens mellan länder inom EU. Naturligtvis borde en samordnad EU-reglering införas av hur man räknar brott inom kriminalstatistiken.

Men till dess kan vi fortsätta vara stolta över svensk statistik – och tala om för struntpratarna att de pratar strunt.

Här är en länk som är bra att ha koll på om man vill lära sig mer kring detta.

BRÅ (Brottsförebyggande rådet): Konsten att läsa statistik om brottlighet (2006:1)

Redan för tio år sedan påpekade BRÅ:s dåvarande generaldirektör Jan Andersson att:

”Inom den etablerade forskningen om brottsnivåer och brottsutveckling är man överens om att det inte går att bedöma och jämföra de faktiska nivåerna av våldsbrott som våldtäkt mellan länder genom att jämföra antalet polisanmälda brott. Skillnaderna mellan ländernas rättssystem och system för att skapa statistik över polisanmälda brott är nämligen inte bara stora – de är mycket stora.” (Källa: Brottsförebyggande rådet)

Artiklar

Utanförskap präglar inte invandringen

Ett av de främsta argumenten som rasister och högernationalister för fram mot invandring och invandrare är utanförskapsargumentet. Mot bakgrund av nya forskningsdata finns nu fog för att ifrågasätta detta vanliga argument i invandringsdebatten.

Retoriken hos rasister och högernationalister brukar se ut ungefär så här:

Invandrare står utanför det svenska samhället. Invandrare vill egentligen bara leva som i hemlandet. Invandring och utanförskap går hand i hand. Utanförskapsargumentet bygger till stor del på idén att invandrare upplever Sverige subjektivt på ett annat sätt än svenskar samt att de står utanför, vantrivs och ’egentligen’ vill åka hem.

Men stämmer verkligen detta?

För första gången är det nu möjligt, tack vare nya forskningsdata från Migrant World Values Survey (MWVS) som genomfördes häromåret, att undersöka om utanförskapsargumentet stämmer eller inte. World Values Survey har sedan 1981 varit en ledande, pålitlig, återkommande undersökning av värderingar i länder över hela världen.

En stor brist har varit att invandrares värderingar inte har kunnat fångas av undersökningen. Därför har man nyligen börjat genomföra Migrant World Values Survey för att råda bot på problemet.

I Sverige genomfördes MWVS under hösten 2018 och pågick i 54 kommuner där över 7 000 utomeuropeiska migranter valts ut från befolkningsregistret. Bortfallet var endast 786 personer vilket betyder att 6 516 personer deltog i studien. Rapporten publiceras i maj i sin helhet, men redan nu har en sammanfattning lagts ut på Institutet för framtidsstudiers hemsida och Dagens Nyheter har skrivit om undersökningens resultat.

Vad säger då resultaten om utanförskapsargumentet? Mer än hälften av deltagarna (57%) säger att de känner sig hemma i Sverige och trivs (55%) samt vill bo kvar i sin kommun (59%). De känner samhörighet med sitt ursprungsland och med Sverige (7.30 på en skala 1 till 10 där 1=ursprungsland och 10=Sverige). De känner alltså mest samhörighet med Sverige. Man kan också tillägga att om man tar med de som känner sig lite hemma i Sverige och de som känner sig hemma i Sverige, då blir siffran hela 89% (se Dagens Nyheter) som känner sig hemma i Sverige i någon grad.

Det är tveksamt om utanförskapsargumentet överlever. Snarare verkar det finnas hoppfulla signaler om att invandrare känner sig integrerade och känner samhörighet med sitt nya hemland Sverige. Detta är resultat som inte stämmer överens med den hysteriska högernationalistiska och rasistiska rapporteringen om utanförskap och s k ”no go-zoner” (eg. ”utsatta områden”).

Ingen förnekar att det finns problem att lösa här i Sverige, men situationen är inte hopplös och den generella mörka bilden av utanförskap är falsk.

Artiklar

SD:s parallella universum – Medborgarskapet och lojalitetsförklaringen

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. SD har en annorlunda uppfattning om hur Sverige ska se ut. SD när en dröm om ett Sverige där alla tänker, tycker och beter sig på samma sätt. Som ett led i SD:s strävan efter ett homogent Sverige väljer SD, återigen, att motionera om lojalitetsförklaring som krav för medborgarskap. Lojalitetsförklaringen ska vara obligatorisk, hänvisa till vårt statsskick (monarki) och våra ”grundläggande värderingar”.

SD befinner sig i ett parallellt universum.

SD har genom åren motionerat om medborgarskap, dess betydelse och vad som krävs för att erhålla svenskt medborgarskap. Motionerna driver ofta tesen om att svenskt medborgarskap skall förtjänas genom uppfyllandet av kriterier såsom assimilering, en form av ”försvenskning”.

SD:s mall för svenskhet

I den nya mall för svenskt medborgarskap som SD vill skapa ingår en s k lojalitetsförklaring ”till vårt statsskick”.

Det svenska statsskicket är monarki. Vad innebär då denna lojalitetsförklaring? I motionen ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983” lagd av Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt hösten 2018 finner vi krav på längre vistelsetid. Är du nordisk medborgare är denna tid kortare än för andra. Syftet är att man ska ha känna ”lojalitet mot och samhörighet med Sverige” och att man ska ha ”hunnit rota sig i landet ordentligt”. Detta är ett otydligt kriterium. Lojalitetsförklaringen har förklarats i tidigare motioner av två partikamrater. Vi återkommer till detta strax.

Vi läser vidare i motionen. En grundbult i SD:s uppfattning om medborgarskap är att en svensk ska kunna försörja sig. Mot bakgrund av att man betonar vikten av betydelsefullhet av ett svenskt medborgarskap, och alla förmåner som det medför, så ställs krav på försörjningsförmåga hos den sökande. Att ha ”arbetat och gjort rätt för sig och inte ha legat samhället till last” är en självklarhet för flera partier än SD.

Men: SD ger frisedel från kravet på försörjningsförmåga åt ”barn, sjuka, pensionärer, eller liknande fall.” Studerande nämns inte i motionen. Om man studerar på en utbildning på universitet eller säg en annan utbildning som lätt ger arbete, nekas man medborgarskap enligt SD:s förslag. (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Källa: http://www.mises.se

Vidare saluför SD ett samhällskunskapskrav. Syftet är att nysvenskar ska känna till hur samhället fungerar.  Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt exemplifierar: ”hur svensk demokrati fungerar, jämställdhet och jämlikhet, yttrande- och åsiktsfrihet, hur ett sekulärt samhälle ser ut och hur det förhåller sig till religionsfriheten, hur skattesystemet fungerar visavi offentlig välfärd etc”. I samhällskunskapskravet ingår också ”grundläggande kunskaper om svensk historia”. Detta är rimliga krav, men det är avhängigt hur höga kraven är som ställs på den som ansöker om medborgarskap.

Lojalitetsförklaringens två orimligheter

Det är nu det blir riktigt intressant i motionen. SD vill införa en s k ”lojalitetsförklaring”. Lojalitetsförklaringen är otydligt formulerad vad gäller hur den ska se ut i praktiken. Följande är saxat från Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas:

”Utöver de vandelskrav som i dag finns för att beviljas medborgarskap, menar Sverigedemokraterna att det bör införas en obligatorisk lojalitetsförklaring som slutsteg i ansökningsprocessen för att medborgarskap ska godkännas. Denna lojalitetsförklaring bör hänvisa till vårt statsskick, och våra mest grundläggande värderingar. Hur en sådan lojalitetsförklaring i Sverige ska formuleras och implementeras i samband med medborgarskapsceremonier bör utredas.” (Källa: ”Ett stärkt medborgarskap Motion 2018/19:2983”)

Angående formuleringen om ”våra mest grundläggande värderingar” är det nödvändigt att poängtera ett par saker: Om de officiella värderingar som den svenska staten har och som lärs ut i alla våra skolor, så är det en demokrati som utgår ifrån regeringsformen och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I SD:s parallella universum är allmän rösträtt, valda politiker och majoritetsval det enda som utgör en modern demokrati. Alla svenska NMR:are, eller för den delen svenska kommunister, som inte delar de värderingarna har fortsatt rätt till medborgarskap. Värderingar är just värderingar, inget annat.

Mot bakgrund av detta blir kraven på lojalitetsförklaringens del om ”grundläggande värderingar” närmast orimliga, för hur förkastligt det än är med någon form av antidemokrater, har man rätt att vara en sådan som svensk och då måste man rimligen få bli svensk medborgare även om man är antidemokrat. Undantaget från detta är att man inte aktivt förespråkar ett störtande av vårt demokratiska statsskick eller agerar mot vårt statsskick. I sådant fall finns redan idag grund för att neka svenskt medborgarskap.

Lojalitetsförklaringen är bättre formulerad i en motion lagd för fyra år sedan av David Lång och Mikael Jansson (f d partiledare för SD som lämnade partiet 2018 och stod som nummer 11 på AfS riksdagslista till valet 2018). Motionen ”Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911” förklarar närmare vad en lojalitetsförklaring skulle innebära i SD:s parallella universum:

”En utländsk medborgare som önskar få ett svenskt medborgarskap bör avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet till Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen.” (Källa: Medborgarskapets betydelse Motion 2014/15:2911)

I Bielers, Andersson i Skellefteås och Åfeldts motion från i höstas framgår inte vad lojalitetsförklaringen skulle innebära. Om det fortsatt innebär att kravet på att svära trohet och lojalitet till kungen, staten och nationen, så är det många av oss som går bet, och rimligen borde fråntas vårt medborgarskap. På Republikanska föreningens hemsida läser vi följande om svenskarnas syn på monarkin:

”Tillsammans med Expressen/Demoskops opinionsundersökning [2017, min anmärkning] häromdagen, som visade att 39 procent har förtroende för kungahuset, är den totala bilden fortfarande att kungahuset är en företeelse som splittrar, inte enar, svenskarna. Kungafamiljen är långt ifrån att leva upp till sina egna anspråk på att representera alla. Man kan inte utse sig till en enande faktor om man bara har stöd från 39 procent.
Sett lite längre tillbaka har stödet för monarkin fallit kraftigt: 2003 var det 68 procent som vill ha kvar den. De senaste sex-sju åren har dock stödet varit mer stabilt och pendlat mellan 52 och 56 procent.” (Källa: Republikanska föreningen)

Motionen som SD har lagt i höstas om ”Ett stärkt medborgarskap” lämnar oss med två frågor. Vi kräver svar på följande från Bieler, Andersson i Skellefteå och Åfeldt:

  • Vad innebär lojalitetsförklaringen i praktiken?
  • Hur ser ni på att ni nekar nysvenskar medborgarskap, trots att de studerar i syfte att komma i arbete?
  • Ska de som hyser antidemokratiska åsikter nekas medborgarskap, och ska svenska antidemokrater fråntas sitt medborgarskap?

I SD:s parallella universum huserar tankar och åsikter om verkligheten som inte riktigt korrelerar med hur många av oss andra ser på den verklighet vi befinner oss i. I min artikelserie på temat har jag tagit upp just hur SD:s Sverigebild skiljer sig från andras. SD:s tankar och åsikter om att ”Ett stärkt svenskt medborgarskap” innefattar krav att svära trohet till monarkin illustrerar på ett besvärande sätt hur SD befinner sig i ett parallellt universum.

Artiklar

SD sämst i klassen på HBTQ

Sverigedemokraterna är ett parti som inte gärna diskuterar HBTQ-rättigheter. Enligt information från SD:s informationsansvariga har partiets ståndpunkt i frågan inte förändrats sedan valet 2014. SD är fortsatt det parti i riksdagen som har den sämsta politiken för HBTQ-personer och deras rättigheter och möjligheter. Partiet vill även framöver förbjuda homosexuella att bli föräldrar.

Inför valet 2014 gjorde jag en valspecial om partiernas ståndpunkter i frågan om HBTQ-personers rättigheter. Resultatet av intervjufrågor som jag mailade respektive partis informationsavdelning/valcenter/HBTQ-talespersoner visade att Sverigedemokraterna var det parti i riksdagen som hade sämst politik för att värna HBTQ-personers rättigheter.

Bland intervjufrågorna som jag ställde för snart 5 år sedan återfinner vi bl a frågorna om samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Då som nu vill SD gå bakåt i utvecklingen genom att göra en förändring i lagstiftningen. Förändringen består i att åter förbjuda homosexuella att bli föräldrar, då man vill att samkönad adoption och insemination för lesbiska par inte längre ska vara tillåtna.

Vad gäller samkönade äktenskap har SD en något intrikat förevändning, då man å ena sidan anser att partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par fortsatt ska vara lagliga. Å andra sidan lägger man homosexuellas öde i den aktuella kyrkans, och framför allt den enskilde prästens, händer vad beträffar kyrklig vigsel. SD vill ge präster laglig rätt att neka homosexuella par att ingå äktenskap i kyrkan.

Jag skickade nyligen ett mail till SD:s informationsavdelning rörande dessa frågor. Ur svaret jag fick 7 mars 2019 – som informationsansvarig har klippt och klistrat från principprogrammet – saxar vi följande:

”Bortsett från att vi inte anser det vara förenligt med barnens bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera samt att det bör vara upp till de religiösa församlingarna själva att avgöra huruvida vigselakten skall utsträckas till att gälla även andra än två människor av olika kön, så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra.

[…] I de fall ett barn har förlorat båda sina biologiska föräldrar bör barnet ha rätt till både en man och en kvinna som en ersättning för den far och den mor man har förlorat. Detta är orsaken till att vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper. Undantaget från ovanstående princip är fall som gäller nära släktingar eller personer som barnet redan odlat en nära relation till.”

SD är inte konsekventa i sin argumentation, då det första stycket i citatet innehåller en inkonsekvens: å ena sidan ska sexuella minoriteter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra. Å andra sidan ska homosexuella inte ha rätt att bli föräldrar, och de ska också kunna nekas att gifta sig i kyrkan.

Vi läser vidare i SD:s informationsavdelnings svar på mina frågor:

”Partnerskap och borgerlig vigsel för samkönade par ser vi som en självklarhet. Däremot menar vi att när det gäller giftermål i kyrkan så måste det vara upp till kyrkan, och då framförallt till varje enskild präst, om de vill förrätta vigseln eller inte. Kyrkan är ju separerad från staten och vi som politiker ska inte gå in och styra över enskilda prästers religionsutövning. Det vore att inskränka religionsfriheten att göra på det sättet.”

Vän av ordning vill ifrågasätta påståendet om att det skulle ”inskränka religionsfriheten” för präster att viga homosexuella mot sin egen vilja. Ingår det i religionsfrihet att vara motståndare till HBTQ-personers rättigheter?

Nyckelorden för SD, som genomsyrar en stor del av deras politiska argument, skiner igenom i detta fall också:

”…vi betraktar…”

”…vi inte anser…”

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

Det är inga (sak)argument. Däremot är det normativa påståenden om hur något ”bör vara”. Det håller inte på den här nivån.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att SD inte har några argument för sin ovilja att ge samkönade par möjlighet att skaffa barn. Svaret jag erhöll, då som nu, innehåller inget spår av forskning eller expertis. De använder sig istället av ogrundade känsloargument. De utgår ifrån en redan bekräftad fördom. De tror sig veta vad som är bäst för barnen.

För tydlighetens skull, och för att ytterligare poängtera att SD är sämst i klassen på HBTQ-rättigheter, kan vi berätta att övriga sju riksdagspartier är för samkönade äktenskap, samkönad adoption och insemination för lesbiska par. Detta stod klart den hösten 2015 då Kristdemokraterna ändrade sin tidigare hållning angående samkönad adoption så att även samkönade par ska kunna prövas för adoption.

Som en ryggmärgsreflex kan SD inte låta bli att highlighta sitt favoritämne islam och muslimer. I det avslutande stycket i mailet från SD:s informationsavdelning hittar vi det som är det allra viktigaste i SD:s politik – muslimer, islam och ”islamisering”:

”Något som bör nämnas i sammanhanget är att ett antal av de islamister som lever i Sverige idag ser homosexualitet som en synd, och att de i vissa områden förföljer och trakasserar homosexuella. Gällande den problematiken är vi det enda parti som talar om problemet i klarspråk, och som inser att det krävs både minskad invandring och en rad åtgärder för att få många som invandrat till Sverige att anpassa sig till svenska värderingar. Det är aldrig acceptabelt att av religiösa/kulturella eller andra skäl behandla människor illa på grund av deras sexuella läggning!”

Det finns en mening i SD:s informationsavdelnings svar som inger lite hopp:

”Tilläggas bör här att frågan om adoption är föremål för diskussioner inom vårt parti, och mycket talar för att vi troligen kommer att göra en ändring i vårt principprogram under hösten 2019 och då bli mer öppna för statligt sanktionerad adoption för samkönade par.”

Det återstår att se om SD inom en snar framtid tar steget in i nutiden vad beträffar HBTQ-personers rättigheter. Motargument fortsätter att följa utvecklingen.

Att SD är ett parti som inte tar HBTQ-politik på allvar speglas av hur det ser ut på partiets hemsida. I avsnittet om HBT (märk väl att SD inte ”godkänner” begreppet Q , dvs queer) i ”Vår politik” på hemsidan väljer SD att lägga fokus på hedersförtryck, utsatta områden och ”främmande och reaktionära kulturer”:

”Sverige har länge varit ett föregångsland när det gäller öppenheten och respekten för olikheter. Sverigedemokraterna vill att alla ska behandlas lika av lagen oavsett sexuell läggning eller identitet och att diskriminering ska bekämpas. Samtidigt lever många HBT-personer i hedersförtryck, där de inte upplever att de är fria att leva som de vill och utsattheten för hatbrott med homofobiska motiv ökar. Särskilt svårt kan det vara för HBT-personer som växer upp i utsatta områden och i miljöer där främmande och reaktionära kulturer är utpräglade och det svenska samhället är svagt. För Sverigedemokraterna är bekämpningen av hot, våld, hatbrott och hederskultur den viktigaste frågan för att förbättra HBT-personers ställning.”

Lästips:

HBTQ – en bortglömd valfråga?

Myt: Barn behöver en mamma och en pappa

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

Argumentation och argumentationsfel: Del 1

Argumentation och argumentationsfel: Del 2