På sista tiden har alltfler framfört att vi som är för en generös asylmottagning nu bevisats ha haft fel. Det gäller särskilt Reinfeldts famösa ”öppna era hjärtan”-tal, som hånas från framförallt högerhåll.
Svenska politiker från vänster till höger anklagas för att ha bedrivit en politik som varit en ”morot” för asylsökande.
Det är rent nonsens.
Svensk asylpolitik har i allt väsentligt varit likadan som i övriga rika länder inom EU-samarbetet. Enda påtagliga skillnaden har varit att vi tidigare beviljat permanenta uppehållstillstånd till vissa grupper, framförallt syrier. Men eftersom vi inte såg någon ökning av asylsökande när det infördes eller minskning när det togs bort verkar det inte ha särskilt stor inverkan.
Vad är det då som gör att asylsökande kommer hit i så hög utsträckning? Det är frågan alla skribenter ställer sig, utan att gräva tillräckligt djupt för att inse att svaret inte återfinns i politiska beslut. Det är mycket enklare:
Vi har ett gott rykte. Vi upplevs som toleranta och trevliga. Och vi har en stor befolkning från de länder varifrån människor flyr, och precis som våra förfäder som emigrerade till USA väljer asylsökande länder där de har släkt och vänner.
Men opålästa journalister som fantiserar om att just vår asylpolitik varit extraordinärt generös spär på myten utan att ens försöka motivera sina påhitt:
Anna Dahlberg menar att de kommer på grund av migrationsuppgörelsen. Ni vet – den som ger papperslösa barn rätt att gå i skolan och vuxna papperslösa rätt att söka akut vård. Hur hon dragit den slutsatsen är obegripligt.
Ivar Arpi påstår att Sverige hållit ut en ”gigantisk morot för människor i hela världen”. Vilken? Det vet ingen, för det säger han inte.
Och termen ”signalpolitik”, som borde stannat hos Sverigedemokraterna, anammas av alltfler partier. Signalpolitik är tankefiguren att det är bra om vi uppfattas som otrevliga. Det viktiga är inte politiken, utan att vi upplevs som ogästvänliga. Då minsann ska asylsökande sluta komma hit.
Men vårt goda rykte har byggts upp under decennier, och raseras inte så fort.
Vad Sverige behöver idag, så fort vi löst de akuta problemen med sovplatser, är att sluta prata om asylsökande som problem. Vi har vunnit massor av nya, spännande invånare som kommer att behövas. Vårt fokus borde vara på att snabbt lära dem svenska, och på att välkomna dem.
Och jag känner att detta år har svenska folket på allvar börjat öppna sina hjärtan. Vi skänker pengar, kläder och framförallt vår tid. Socialtjänsten vittnar om en flod av människor som vill ta emot ensamkommande barn i sina familjer. Rädda barnen, kyrkor och moskéer får stora bidrag. Vi har återigen visat att vi är samma folk som för sjuttio till sjuttiofem år sedan tog emot nästan tvåhundratusen flyktingar från Finland – varav många i våra hem.
Jag är orolig för vad som kommer nästa år. Jag är rädd för nationalismen som får spridning – och för att människor kommer att fara illa. Jag är trött på Don Quijote-kampen mot populism och skrämselpropaganda. Jag är däremot inte rädd för att vi skulle duka under för en systemkollaps, då flera instanser har konstaterat att vi inte står inför en sådan.
Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.
Imorgon firar vi barnet från Mellanöstern som från födseln tvingades fly till Egypten för att undgå att dödas.
Där någonstans mellan julgröt och Kalle Anka måste vi minnas dem som idag vandrar genom ett fruset Europa på väg mot det bästa landet i världen.
Socialtjänsten har brist på socionomer, och skolorna har brist på lärare. I vissa sammanhang förknippas detta med flyktingströmmarna till Sverige, som ökat kraftigt de senaste två-tre åren.
Men lärarbristen har funnits under betydligt längre tid. Och den beror inte på att det finns för få utbildade lärare i Sverige – den beror på att många av de lärare som finns väljer att lämna yrket och jobba med annat.
Redan 2002 insåg Lärarnas Riksförbund detta, och beställde en undersökning från SCB. De intervjuade 1 200 utbildade lärare som lämnat yrket, om vad som skulle kunna få dem att återgå till läraryrket. LR sammanfattade läget:
Undersökningen visar att brister i skolans arbetsmiljö, låga lärarlöner samt stressen i yrket är de viktigaste orsakerna till att lärare lämnar skolan.
Resultatet är entydigt: Med bättre lön och bättre arbetsmiljö skulle skolan kunna återfå många av de avhoppade lärarna. Enligt enkätsvaren är bättre lön och arbetsmiljö de absolut viktigaste förändringarna oavsett ålder och antal aktiva år som lärare. Det är inte frågan om antingen det ena eller det andra.
Inte heller bristen på socionomer inom socialtjänsten beror på att det finns för få utbildade i yrket. Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, konstaterar att det finns gott om utbildade socionomer, men att de äldre lämnar socialtjänsten för andra jobb och de yngre tvekar att kliva in. Anledningen, skriver Erkers, är helt enkelt bristen på rimliga arbetsvillkor:
[…]det finns många välutbildade socionomer som här och nu skulle kunna göra en viktig samhällsinsats – om kommunerna bara erbjöd rimliga arbetsvillkor. Så är det inte idag. Hög arbetsbelastning med många tunga ärenden, svagt intresse från arbetsgivarna att skapa möjligheter att utvecklas och avancera inom yrket har lett till att socionomer flyr yrket.
Om socialtjänsten ska leverera med kvalitet måste kommunerna skapa attraktiva arbetsplatser. Då krävs det att kommunpolitikerna prioriterar socialtjänsten på ett helt annat sätt än idag. Det handlar om resurser till insatser, rimliga arbetsvillkor, lön i paritet med komplexitet och ansvar samt bättre möjligheter till yrkesutveckling.
Det finns alltså gott om lärare och socionomer. Det råder däremot brist på rimliga arbetsvillkor inom yrkena.
Både skolan och socialtjänsten har under en längre period, drygt tio år, präglats av hög arbetsbelastning, dålig arbetsmiljö, små eller obefintliga möjligheter till yrkesutveckling. Det är därför det saknas personal.
Just nu behövs tillförsel av resurser. Eftersom det är de svagaste, mest utsatta grupperna som drabbas hårdast när skola och social omsorg brister. Och den gruppen blir snabbt allt större.
Tidningen Dagens Samhälles senaste poll of polls visar återigen att Sverigedemokraterna ligger över 20 % i opinionssiffrorna. Regeringspartierna (S + MP) samlar 31,5 % och de borgerliga partierna samlar tillsammans 38,7 %. Även i SCB:s partisympatiundersökning har SD ökat sina opinionssiffror.
Samtidigt har stödet för de senare års flyktinginvandring minskat bland väljarna. I Novus undersökning, som genomfördes mellan den 15 – 19 oktober, angående flyktingsituationen ansåg 22 % att det ökande antalet flyktingar till Sverige var positivt medan 42 % var negativt inställda. I en undersökning gjord den 25 november av Novus om huruvida regeringens restriktiva migrationspolitik är bra eller dåligt svarade 50 % av de tillfrågade att den var nödvändig.
Båda mätningarna ifrån Novus samt Dagens Samhälles polls of poll och SCB:s partisympatiundersökning ser ut att tala för SD och deras migrationspolitik. Är det möjligen så att alla vägars färdriktning går till SD? Om så är fallet bör och kan då SD sitta med i en framtida regering eller är partiet för odugligt för att sitta i en regering?
Sverigedemokraternas Landsdagar
I månaden som gick hade Sverigedemokraterna sina landsdagar i Lund. Den största nyheten och minst överraskande var att Jimmie Åkesson vill bilda en ”mittenregering” med M och KD. Valet kan tyckas vara lite konstig då SD:s budget för 2015 var till vänster om S+MP regeringens budget. En annan aspekt är att flertalet av partiets potentiella väljare finns i manliga LO yrken. Stegen är därför på många sätt närmare till S än till M eller KD.
Foto: Derek Bruff (CC)
Varför vill då Åkesson bilda en ”mittenregering” med M och KD?
Enligt Åkesson finns det samsyn eller beröringspunkter mellan partierna. Han ger exempel på försvarspolitiken, energipolitiken, kriminalpolitiken, familjepolitiken, skattepolitiken, biståndspolitiken som områden där det antingen finns samsyn eller beröringspunkt. Men stämmer detta? Är det verkligen så att M och KD står så pass nära SD i dessa frågor än vad de gör med till exempel S så? Räcker detta för ett regeringsunderlag? Den som är bekant med riksdagspartiernas syn i ovannämnda politikområden vet att M och KD har mer samsyn kring dessa områden än vad SD har med M eller KD.
När det gäller energipolitiken, biståndspolitiken, försvarspolitiken och säkerhetspolitiken, som är ett underlag för försvarspolitiken, ligger M och S mer nära än vad M och SD gör. Sedan står också försvarspolitiken, energipolitiken, skattepolitiken högre på M:s dagordning än vad de gör på SD:s, där dagordningslistan är helt underordnad SD:s invandringspolitik. Oberoende av årstid eller tidigare och framtida decennier kommer SD:s prio fråga alltid vara invandring, detta framkom tydligt i Åkessons tacktal för det förnyade förtroendet som partiledare.
Så återigen varför vill Åkesson bilda regering med M och KD?
Detaljerna ligger i perception. Hur man ser på sig själv och hur man vill bli sedd. I Åkessons och hans partikollegors värld är man representant för ett parti bland många som befinner sig i mitten av det politiska landskapet, därav varför man vill bilda en mittenregering då man anser sig själv stå i mitten. Det som är ironiskt med denna självbild är att det är en falska självbild. Enligt Åkesson själv särskiljer SD sig radikalt ifrån övriga riksdagspartier, så här beskrev Åkesson det hela i sitt tacktal (17 minuter in i talet):
Vi är något annat än de övriga partierna/…/vi är någonting annat än (paus)vi tillhör inte det socialliberala mediala politiska etablissemanget…
Den falska självbilden manifesteras med påståenden att även andra partier och deras väljare har sett de problem som SD beskådade den dagen man bildade partiet. Att man önskar M och KD i sin tilltänkta mittenregering har väldigt lite med att dessa partier delar SD:s övertygelse om att generös invandring är alltid av ondo -för så är inte fallet för M och KD. Utan det har med den dagsaktuella politiken att göra som hos bland annat M och KD till stor del nödvändigtvis inte gör sig beroende av ideologiska övertygelser.
I den dagsaktuella politiken har KD varit första med att försöka plocka upp det spruckna invandringskritiska, på ekonomiska och logistiska grunder, pusslet som tidigare huserade inom M.
När Anna Kinberg Batra valdes till partiledare följde M KD:s spår. Medan Centern nästintill stått vid alliansens migrationspolitik har Liberalerna (FP) vacklat fram och tillbaks.
För SD är det viktigt att påpeka att man inte är ensam om att tycka som än själv. Trots den hårda tonen man mottagit ifrån M och KD vill man för ”Sveriges bästa” visa ”god vilja” genom att ”sträcka” ut en hand till dessa partier. Man är beredd att gå vidare och tillsammans med M och KD villig att rädda Sverige ifrån att åter bli ett land där migranter av olika skäl söker sig till Sverige. Att göra det svårare för migranter att ta sig till Sverige är enligt SD vad som bör vara ett högerprojekt och om väljarna vill bildar man ett regeringsunderlag med stängda gränser som kärnan i samarbetet. Stängda gränser är dock inte vad M och KD har som slutmål, man vill återgå till det ”normala” som rådde innan migrationsöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och Allianspartierna. Att återgå till det ”normala” är alltså inte detsamma som det sverigedemokratiska projektet. Det vill säga ett permanent tillstånd där mer eller mindre enbart kvotflyktingar är de enda som får komma till Sverige.
Varför har en abrupt förändring skett?
Ett möjlig förklaring till varför både KD:s och M:s migrationspolitik för den ovane klingar väldigt likt SD:s migrationspolitik kan bero på att både M och KD förlorat ett stort antal väljare till SD. Men denna förklaring är inte tillräcklig. En annan förklaring kan vara att migrationsdebatten i sin helhet ändrats ifrån någonting abstrakt där huvudfokus legat på bör och inte så mycket på vad som är. Detta är inte bara en verklighet bland moderater och kristdemokrater, förändringen är total och berör nästintill alla riksdagspartier. Ledande sverigedemokraters resonemang har varit att den nya abrupta förändringen ifrån bör till är hos regering och opposition beror på SD.
Resonemanget är att de andra partierna har tagit efter SD utan att SD behövt kompromissa med sin politik. Och visst stämmer det på ytan att ett flertal av de utspel och migrationsöverenskommelser som gjorts av regeringen och oppositionen under de senaste månaderna låter kusligt bekant med det som i media och politikers mun tidigare utdömts som rasistiskt och fascistiskt och/eller inhumant.
Hur skiljer sig SD ifrån de andra partierna?
Enligt 1700-talsfilosofen David Hume måste man göra en åtskillnad på empiriska fakta (är) och värderingar (bör). Hume menar att man inte kan härleda ett böra ur ett är. I kontext till migrationspolitiken skulle man kunna förklara att den helt abrupta förändringen ifrån regeringen och oppositionen bygger på att man gjort en åtskillnad mellan empiriska faktan (hur läget är) och värderingar (hur man tycker läget borde vara). De empiriska faktan som regeringen och oppositionspartierna säger sig ta hänsyn till i sitt rättfärdigande av de snabba fotbyten man gjort är att:
Det råder systemkollaps, vårt samhällssystem är utarmat, vi som ett litet land har gjort vad vi kan och nu har gränsen nåtts.
Enligt detta resonemang så är det inte sverigedemokraternas domedagsprofetior som slår in och påverkar den nya omläggning som vi ser i migrationspolitiken. Istället handlar det om att den politik som förts de senaste åren inte hängt med vad som är (dvs hur verkligheten ser ut) utan det har byggts på vad som bör (dvs hur det verkligheten borde se ut) utan att göra de systemförändringar som börat kräver.
För Jimmie Åkesson och SD är frågan om vad som ska råda mellan värderingar och empirisk fakta i politiska beslut klar, och det är värderingar.
Fast detta är inte självklart när man hör Åkesson och hans partikollegor tala. Argumenten som man torgför säger man sig bygga på empiriska faktan som råder; kaos och utarmning. Men för den som är bekant med Sverigedemokraterna bortom de nya kläderna vet att partiet och rörelsen sedan dess grundande alltid tyckt att kaos och utarmning varit det normala i det svenska samhället. Huruvida detta stämmer är en annan fråga.
Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200
I mobiliseringen av väljarna har man nödvändigtvis inte brytt sig om vad empirin säger. Huvudfokuset i den sverigedemokratiska taktikboken har alltid varit att det råder kaos, oavsett om det svenska mottagandet ligger på 10 000, 25 000, 100 000 eller 180 000 flyktingar. De värderingar som partiet har nu har de alltid haft.
Partiet är odugligt att sitta i en regeringskoalition för att det inte går att lita på partiet. Budgeten för 2015 belyste partiets syn på ekonomi och skatter vilket inte lockar de borgerliga partierna. Men även deras viktigaste fråga invandringen särskiljer sig markant ifrån de borgerliga partiernas och även de rödgrönas hållning. Där de partier som ingått i den migrationsöverenskommelse som presenterades i oktobermånad vill ha ett andrum vill SD ha ett permanent stopp. När Jimmie Åkesson säger:
Att vi (SD) är någonting annat…
så åsyftar han inte detta. Men det är precis vad det handlar om, SD är något annat när det kommer till vilket Sverige vi vill ha. Och som det ser ut nu vill inte en överväldigad majoritet på 75-80 % av väljarna ha det SD erbjuder. Då man inte samlar och antagligen inte heller kommer att samla 51 % av väljarna är man, givet att man inte ändrar sin politik markant, oduglig för att bilda en egen regering på eget bevåg.
Ett vanligt argument som tas upp när man nämner Sverigedemokraternas nazistiska förflutna är att sossarna banne mig nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. Det märkliga med argumentet är att det är sant, men de som använder sig av argumentet tar ej upp hela berättelsen. Den socialdemokratiske ledamoten Erik Brandt nominerade 1939 den tyske nazistiske ledaren Adolf Hitler till Nobels fredspris, men mer än så brukar inte historien innehålla.
Sanningen är att nomineringen var ironisk och menad som en protest mot att några riksdagsledamöter nominerat Storbritanniens dåvarande premiärminister, Neville Chamberlain, till samma pris. Här nedan är hela nomineringen och som vi ser så är den skrivet på ett ironiskt och satiriskt sätt. Värt att notera var att Brandt var en känd antinazist.
”Till Det Norske Stortings Nobelkomitté.
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.
På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939
E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare”
Ska vi sluta använda nomineringen av Nobels fredspris till Hitler som ett argument för att förminska SD:s nazistiska förflutna?
Man hör ofta myten att anledningarna till att det är fler män än kvinnor och barn som flyr hit till Sverige är att männen skulle vara lata, egoistiska, brutala och lämnar sina kvinnor och barn att dö.
Så här kan det låta:
De där syrierna lämnar sina kvinnor i krigets Syrien bland bomberna och själva flyr de till tryggheten här.
En flykting jag känner på Öland fick tillfälle att besvara detta nyligen, då en person på Migrationsverket föreslog att han skulle låta sin familj komma till Sverige samma väg som han hade rest.
”Tror du verkligen att jag skulle låta min familj riskera livet som jag gjorde. Jag drunknade nästan!?”
Tvärt emot myterna, så kommer de allra flesta flyktingar från Syrien och Afghanistan inte direkt från en krigssituation. De har redan tidigare flytt från kriget till ett område en bit från sitt hem och befinner sig med sin familj i flyktingläger eller, oftare, i någon stad i ett grannland.
Det finns ca 2,5 miljoner syriska flyktingar i Turkiet. Livet är tufft. Barnen får ingen skola. Familjerna utsätts för rasism. De tvingas tigga eller ta slavarbeten. Men det är säkrare än krigets Syrien.
Flyktinglägren i t ex Libanon är värre, mycket värre, men de överlever iallafall.
Det är däremot inte en hållbar situation. Därför flyr många vidare mot Europa. Själva resan är mycket farlig. Speciellt den över Medelhavet. Men många tusen dör varje år. Uppskattningar finns om 3 600 hittills i år.
Det är en livsfarlig resa, speciellt för kvinnor och barn. Kvinnor och flickor våldtas ofta. Speciellt om de reser själva. Förutom om de har mycket pengar och kan muta sig till en något säkrare resa.
Att män från Eritrea eller Syrien eller Afghanistan ofta tvingats välja att lämna sina familjer i Turkiet, Iran eller Sudan är inte konstigt. De vet att resan kommer vara så farlig att de inte har något annat val. Så även om de har pengar väljer de ofta att låta familjerna stanna.
Men nu har inte alla syrier lyckats få med sig pengar från sitt gamla liv. Ibland har de en del, tillräckligt för att en ska kunna resa. Och har familjen pengar så att bara en kan åka så åker oftast mannen eller den äldsta sonen. För risken är för stor att kvinnan våldtas på resan eller dör i en gummibåt eller drunknar i en storm.
Så att mest män kommer hit betyder inte att t ex syriska män är okänsliga och struntar i sin familj. Det är tvärtom. De tar livsfaran och flyr trots riskerna.
Ibland flyr de med familjen, men ofta ensamma och kan de så lägger de en extra slant för att öka chansen att överleva (t ex köper flytvästar som kanske kan bli flythjälpmedel).
Och på resan drömmer de om att kunna låta sina barn gå i skola igen. Barn som kanske inte sett en skola på många år.
Motargument har tidigare bemött denna myt. Den artikeln går att läsa här.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.
”Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.”
”En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.”
Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.
Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):
Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism
Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:
”Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.”
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.
Antisemitism har existerat sedan medeltiden
Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.
På Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.
Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.
Antijudisk propaganda 1942.
Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.
Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.
Antisemitism i Mellanöstern
Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.
Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.
Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestina-konflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.
Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.
Antisemitiska myter och konspirationsteorier
Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:
judar är giriga
judar mördade Jesus
judar styr över media och världsekonomin
alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza
1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.
En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.
Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.
Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.
Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.
Tänk dig en flykting. Föreställ dig en bild av vad hen flydde ifrån. Vad tänker du på? Öken? Halvnakna barn? Tält? Vatten i tunnor?
Nu är det 2015.
Flyktingar idag är inte uppvuxna i ökenläger, i tält, i misär.
Fortfarande har västvärlden en syn på sig själva som överlägsna i alla kategorier. Men världen har förändrats. Och själva utvecklingen har utvecklats.
I Sverige har kvinnor haft rösträtt i knappt 100 år. Vad som inte är lika allmänt känt är att Afghanistan kunde varit en av de första nationerna i världen med kvinnlig rösträtt. Om nu inte britterna hetsat till uppror mot kungen med argumentet att han infört för stora friheter för kvinnor… Upproret blev starten på en av de längsta och mest kvinnoförtryckande konflikter jag känner till.
Det går fort från frihet till förtryck, när makt står på spel.
De som kommer till Sverige och får asyl här, är till absolut största delen syrier. De kommer från en tillvaro som tills relativt nyligen varit fullt jämförbar med din och min; med arbete och skola, internet och TV, kylskåp och toalett. Nu har deras hem, deras samhälle, deras land, slitits sönder av konflikter.
Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.
Det kommer också många afghaner. Antalet exilafghaner i Iran är stort, mycket stort. De lever där utan uppehållstillstånd och därmed långt ner i samhällshierarkin.
Nu, 2015, har dock Iran öppnat en möjlighet (?) för exilafghanerna i landet: Genom att gå med i armén och strida för Iran i Syrien, mot IS – i utbyte mot en summa pengar och uppehållstillstånd. Rekryteringen sker med delvis tomma löften och även med tvång. Väl i strid Syrien hamnar de i första linjen; ”kanonmat” är ett annat ord. Det är troligt att flyktingvågen av afghaner från Iran kommer öka.
Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.
Runtom i världen frodas kunskap, nya uppfinningar görs och lokal och global kultur berikar varandra. Kunskap skapas på fler ställen än i västvärlden. Internet har frigjort plats och kunskap från varandra. Med toppen av ditt finger kan du swipa dig fram över hela världen.
När dåden i Paris genomfördes fick de flesta nyheten via sociala medier. När Aylan Kurdi spolats upp på stranden i Turkiet, var det sociala medier som spred bilden över världen och riktade allas blickar mot gränsen mellan EU och Mellanöstern. När situationen för Burmas munkar blev allt mer desperat var det via Facebook som situationen överhuvudtaget kunde uppmärksammas, och den världsomfattande röda-tröjan-manifestationen sattes i gång.
När tsunamin glufsade i sig människor på Thailands öar, var det med mobiler och internet som överlevande kunde få kontakt med omvärlden. Jag har inte hört ett enda ifrågasättande av att de lyckades få med sig sina mobiltelefoner. Tvärtom. “Vilken jäkla tur att man alltid har mobilen i fickan nuförtiden!” Men människor som ett decennium senare flyr undan krig och förföljelser, ifrågasätts då de har mobil med sig. “Är de verkligen flyktingar?”
På lärosäten runtom i världen knyts kontakter och internationella utbytesprogram mellan såväl studenter som lärare emellan skapas, eftersom det är berikande för alla som deltar.
Ändå ifrågasätts fortfarande kunskapen hos alltifrån läkare till svetsare. Jag har till och med varit med om att en personalchef inom ett landsting varit bekymrad över de blanketter (på engelska) som en utomeuropeisk läkare måste fylla i. “Det där klarar hon aldrig!” Hallå?! Vi talar om en person med åtminstone åttaårig universitetsutbildning….!
Nu är det 2015.
Vi lever i en värld som är föränderlig. Vår världsbild behöver uppdateras! Var inte förvånad över vem som har mobiler, frågar efter internet, eller för den delen, känner till Ingmar Bergman.
Människor som nu söker asyl kommer från samhällen som varit fungerande, informerade och utvecklade.
Många är utbildade. Många är välorienterade. Och alla vill fortsätta livet, som tagit en brutal vändning.
Livet är hotat.
Inte av långvarig brist på resurser, men av brist på fred och politiska lösningar.
De söker trygghet. Förutsägbarhet. En förvissning om att det finns en morgondag.
Under ett av islams största årliga möten för religiösa ledare, Urs-festivalen i Indien, utfärdade 70 000 muslimska ledare tidigare i veckan en fatwa* som fördömer terrorism. I samband med ceremonin skrev 1,5 miljoner muslimer (15 lakh), under dokumentet mot terrorism.
Det har blivit vanligt bland islamofober, högerextrema och några andra, att kräva att muslimer ska ta avstånd från terrordåd utförda av Islamiska Staten/Daesh och andra terroristorganisationer som säger sig arbeta i islams namn. Och trots att många personer som är troende muslimer, såväl som många religiösa ledare, gång på gång tar avstånd och fördömer sådana handlingar och grupper, har det inte fått stopp på kraven.
Nu har muslimska ledare återigen gått samman för att fördöma terrorism. Under Urs-e-Razvi, en årlig festival i norra Indien som firas till minne av den avlidne muslimske imamen Ahmed Raza Khan Qadri, skrev cirka 70 000 religiösa ledare från hela världen en fatwa som fördömer terrorism. Fatwan fördömer även uttryckligen terrororganisationer, inklusive Daesh/IS, al-Qaida och talibaner. Dessa är ”inte muslimska organisationer” enligt ledarna, som även uttryckte att medlemmar av dessa organisationer ”inte är muslimer”, rapporterar The Times of India.
1,5 miljoner muslimer rapporteras ha skrivit under fatwan.
Mohammad Farogh-ul Quadri, generalsekreterare för World Islamic Mission, gick så långt som att säga att han vill ha ett internationellt förbud mot Daesh/IS och dess motsvarigheter runt om i världen.
Tydligare än så kan det nog inte bli.
*En fatwa är ett religiöst påbud utfärdat av muslimsk religiös ledare liknande ett påvligt, katolskt dekret. Det förklarar vad som är och inte är tillåtet enligt islam.
Det framkommer nu att ligan bestod av asylsökande från ett boende i närheten
Men i själva artikeln de använder som källa så står det bara ”Enligt Magnus Frank på polisens kriminalavdelning misstänker man att det var en grupp människor från ett av öns nyöppnade asylboenden som genomförde stölderna”.
Det är långt ifrån att misstänka till att det har framkommit.
I Avpixlats text skrivs det ”Det finns inga uppgifter […] och ej heller några uppgifter om vare sig hennes eller den anhållne mannens nationalitet/etnicitet. Varken brottsoffrens eller gärningsmannens etnicitet är av vikt i detta fall. Det räcker med att skriva att de kommer från ett asylboende vilket de pressetiska reglerna påpekar: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.
I den här artikeln som inte bara är falsk så vinklar Avpixlat rubriken så att läsaren ska tro att det handlar om både flera båtar och att de skulle välla in. Nu handlade det om en skolklass som var på en överlevnadskurs och det var enbart en båt. Vidare så kallar Avpixlat de påstådda flyktingar för välfärdsmigranter, men Avpixlat kan omöjligt veta i förväg vilka orsaker dessa skulle ha haft för avsikt för att söka asyl. Sen är inte en bättre ekonomi ett flyktingskäl.
Trots att polisen inte har gått ut med något signalement så insinuerar Avpixlat att det ska handla om utomvästlig, asylrelaterad invandrarbakgrund.
Trots avsaknaden av information i de aktuella fallen kan det konstateras att denna typ av skottdåd så gott som alltid hör samman med konflikter mellan/inom kriminella invandrargäng, och att både offer och gärningsmän i de flesta likartade fall har utomvästlig, asylrelaterad invandrarbakgrund.
I källan de använder står inget om bakgrund eller etnicitet.
Ett flertal ekonomer visar att Sveriges ekonomi blir stadigare och att BNP ökar, men det avfärdar Avpixlat som en lögn, men de har inga källor till sina påståenden. De källor de avfärdar är SEB:s och Nordeas chefsekonomer.
I texten används citationstecken för att insinuera att det inte alls handlar om barn utan om vuxna. Något som är vanligt bland den högerextrema sfären.
I den här artikeln har Avpixlat använt Fria tider som källa, vilka i sin tur har använt en legitim källa som The sun. Det båda alternativa medierna har missat rättelsen om att det handlar om hur många som har sympatier för alla dom som åker till Syrien för att slåss och är alla parter inkluderade såsom kurderna och Fria syriska armén och inte bara de som åker för att slåss för IS. Från de pressetiska reglerna ”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer”.
Detta är, förutom artikeln om vapengömman, artiklar under en veckas tid de som jag hittat genom att snabbt skumma igenom deras artiklar och, som vi ser, är det lite för mycket fel i deras artiklar. Trots att flera av deras artiklar visat sig vara helt felaktiga så har de inte gått ut med en rättelse vilket i de pressetiska reglerna särskilt poängteras:
Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.
För att vara ett initiativ och projekt av en riksdagsledamot (Kent Ekeroth) så är Avpixlat ett slarvigt försök till att vara en nyhetssajt. Helhetsintrycket är att sajten är oprofessionell och använder sig av en ytterst vinklad journalistik. Som avslutande ord väljer jag dessa:
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antiziganism. Vi fortsätter med sexism.
Med sexism (en bildning till engelska sex ‘kön’ i analogi med rasism) avses nedvärdering av en person på grund av dennas kön. Uttrycket introducerades på 1960-talet av feministiska forskare som en parallell till rasism. Från att ursprungligen ha åsyftat nedvärdering av kvinnor innefattar begreppet sexism numera nedvärdering även av män.
Begreppet sexism är bildat av förleden ”sex” (från engelskans ”kön”) och ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär diskriminering, fördomar, utnyttjande och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön.
Det var kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som ansåg att det fanns behov av att skapa en parallell till uttrycket rasism mot bakgrund av att kvinnor utnyttjades, diskriminerades och förtrycktes enbart baserat på könstillhörighet.
Inom feminismen är begreppet sexism ett fundament och motståndet därtill genomsyrar hela den ideologiska kampen. Såväl kvinnor som män verkar för att bekämpa sexism.
Fördomar om kvinnor och män skapar sexistiska attityder
Orsakerna till sexism, dvs särbehandling av människor utifrån könstillhörighet, är de ideologiska och religiösa föreställningarna om att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället, eftersom män och kvinnor, naturligt, är olika. Sexismen bidrar till att det ena könet, oftast kvinnan, underordnas det andra. Effekterna av detta ser vi i samhällstrukturer, på arbetsplatser där män ges förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden eftersom de är just män.
Löneskillnader i % mellan kvinnor och män (åldersfördelat) i EU- och EES-länder. Källa: Eurostat 2013.
Vi ser sexismen i de ständiga löneskillnaderna: för nio av de tio vanligaste yrkena tjänar kvinnor mindre än män, trots att de utför samma arbete. Trots att kvinnor generellt har mer, och högre, utbildning än män innehas endast 20% av professurerna på högskolor av kvinnor. Kvinnor tar mer ledigt, och jobbar mer deltid, för att ta hand om barn, men också för att ta hand om sjuka i familjen samt äldre föräldrar. Detta leder i sin tur till att kvinnor erhåller lägre pension än män.
Traditionellt sett har utbredd sexism ofta resulterat i att kvinnor blir underordnade, men allteftersom könsrollerna förändrats har också innebörden av sexism förskjutits. Även om sexismen allt som oftast innebär kvinnans underordning av män, så finns det idag tillfällen då rollerna är ombytta.
Riksdagen, som verkar för att minska och eliminera diskriminering, arbetar ständigt för att förbättra jämställdheten och för att radera ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns rättigheter.
Den första vetenskapliga framställningen av sexism såg dagens ljus 1973. Fördomsforskningen av idag har utvecklat begreppet till att innefatta också sexism gentemot män, framför allt genom rolltillskrivande. Än så länge finns inga studier som pekar på att män känner sig allvarligt drabbade då de reduceras till en könsspecifik objektsstatus. Däremot finns massor av studier och fakta på att kvinnor känner sig allvarligt, och ständigt, drabbade av sexism.
Laura Bates är grundare av the everyday sexism project och syftar till att lyfta fram kvinnors berättelser om hur de utsätts för sexism, och ska i förlängningen göra samhället uppmärksamt på hur utbredd företeelsen fortfarande är. Målet med projektet är att öka jämlikheten mellan könen.
Exempel på könsbundna stereotyper som vi, mer eller mindre medvetet, använder oss av är:
kvinnor är tystare än män och ska inte säga sin mening
kvinnor är svagare än män
kvinnor ska vara fina att titta på
män tycker om att mecka med bilen
män gör inget hushållsarbete eller tar hand om barnen
som äkta makar talar män om för sina fruar vad de ska göra
Stereotyperna är utbredda och farliga, eftersom de bidrar till sexistiska attityder och fördomar genom generaliseringar som kategoriserar och skapar mallar för hur kvinnor och män ”ska vara”.
Sexismen har genom historien, tyvärr, spelat en avgörande roll i människors liv. Sexismen är föränderlig till sin natur, men den påverkar fortfarande samhället i stor utsträckning. I Sverige har vi kommit en god bit på väg, men det återstår mycket arbete innan vi kan anse att det råder jämlikhet mellan könen. Vi har blivit omsprungna av länder som Island, Finland och Norge, som idag (i den ordningen) är de mest jämställda länderna i världen.
Det är allas vårt ansvar, oavsett om vi är han, hon eller hen, att motverka sexistiska strukturer, diskriminering och förtryck utifrån orsaker baserade på könstillhörighet. Det är vi, alla vi som är för människors lika värde, som kan medverka till att sexistiska attityder och fördomar minskar, och med tid försvinner. Vi är skyldiga oss själva att reagera, agera och protestera då vi hör sexistiska fördomar och trakasserier. Att vara tyst är att ge sexismen sitt godkännande.
Under vad som förefaller vara ännu en vanlig dag utsätts en man för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor – OPPRESSED MAJORITY, en film av Eleonore Pourriat:
Jag tror vår förmåga är större än många gör gällande, om vi fokuserar, sänker kraven och förenklar.
Motargument 