Alla inlägg av Klara Ljungberg

Arbetar med arbetsmarknadsfrågor och nyanlända flyktingar i Göteborg. Skriver och föreläser om migrationsfrågor och antirasism.

De missnöjda massornas makt

Det är hög tid för självrannsakan. Vi som tror på ett inkluderande samhälle måste hitta bättre metoder för att övertyga de som tror på motsatsen. Det räcker inte längre med att berätta vad vi är för, när så många människor fortsätter vara emot. För att få en människa att ändra åsikt måste vi nämligen först förstå varifrån åsikten kommer. Missnöjda väljare måste fångas upp och erbjudas humanare alternativ, för att inte riskera att följa de vindar av hat och splittring som sveper över Europa.

EU 2Efter månader av spekulationer inför EU-valet fick vi valresultatet svart på vitt. Trots den uppmärksammade vågen av antirasism och feminism valde 359 610 väljare att lägga sin röst på SD. Röster som vittnar om ett utbrett missnöje med överstatlighet och den fria rörligheten inom EU. Politiska krav på ökade resurser till tull och kustbevakning vittnar även om en stark vilja att göra det än svårare för utomeuropeiska asylsökande och arbetssökande människor att ta sig in i Europa, trots Lampedusa-katastrofer och ett brinnande Syrien.

Reaktionerna på valresultatet lät inte vänta på sig. Många initiativ har tagits för att visa att vi trots allt är många fler som inte står bakom den politik som SD står för. Vi är många som genom sociala medier har velat tydliggöra att SD-politiker inte åker till Bryssel ”i vårt namn”, vi är många som har vänt Jimmie Åkesson ryggen i tyst protest mot rasism och intolerans, vi är många som lagt våra pannor i djupa veck över hur vi bäst kan manifestera vår kamp för ett samhälle fritt från rasism och diskriminering.

Efter EU-parlamentsvalets nedslående resultat kan jag dock inte undgå att tänka den självrannsakande tanken; vilka effekter har vårt antirasistiska arbete haft? Hur har de 359 610 väljarna resonerat när de valt att stoppa SD:s valsedel i kuvertet och hur har de påverkats av de antirasistiska manifestationerna?

Kampsportaren och den blivande politikern Musse Hasselvall lyfte något som är lätt att glömma i det antirasistiska arbetet: ”Vakna och lukta på kaffet. Sverigedemokraterna har förstått något som många av oss andra glömt: Att makten i en demokrati utgår från de som väljer att rösta i valen.”

Jimmie Åkesson valtalar på Norrmalmstorg inför EU-valet 2014Och givetvis är det så. Under de senaste åren borde vi kanske ha lärt oss att de grodor som hoppar ur sverigedemokraters munnar inte verkar skrämma deras väljare, och att makten till syvende och sist ligger i väljarnas händer. Då räcker det inte med att vi som inte tror på SD:s splittringspolitik manifesterar detta, så länge manifestationerna inte når fram till de som faktiskt verkar tro på splittringspolitiken. Vänder vi ryggen åt sverigedemokraterna vänder vi även ryggen åt de sverigedemokratiska väljarna. Vi vänder också ryggen åt de orsaker som får dem att rösta på SD. Dessa väljare kommer förmodligen sluta sig än mer till varandra och krypa in i den offerkofta som SD som parti sedan länge bär.

Det antirasistiska arbetet måste därför föras på två nivåer. Å ena sidan måste vi stå upp för, och visa vilket samhälle vi vill ha och på vilket sätt det står i bjärt kontrast till det samhälle som SD strävar efter, framförallt för att rasistisk politik aldrig får normaliseras. Å andra sidan måste potentiella SD-väljare erbjudas ett humanare och mer hållbart alternativ. Här har de etablerade partierna ett enormt ansvar.

359 610 röster i EU-valet vittnar om att nu är det allvar, det räcker inte att vända Åkesson ryggen och anklaga honom för att inte ha något hjärterum för syriska flyktingar. Sittande politiker måste tydliggöra de verkliga orsakssambanden: visa att stigande arbetslöshet, bostadsbrist och kriminalitet inte är ett resultat av invandring. De måste visa hur Sverige och svenskhet inte är något som hotas av influenser från andra kulturer, utan tvärtom. För ska vi leva i en demokrati där all makt utgår från folket, måste vi också vara medvetna om den farliga makt ett missnöjt folk besitter.

/Klara Ljungberg

Utanförskapets förbannelse

De svarta människorna på gatorna blir bara fler och fler, de bidrar inte alls till samhället. Det bekymrar mig extra mycket när jag ser dem tigga på gatorna i våra turiststäder som Agadir och Marrakech, vad ska turisterna tro om Marocko?”

Mannen arbetar för en statligt finansierad välgörenhetsorganisation som erbjuder socialt och ekonomiskt stöd till marockanska familjer. Trots att humanitet är ett av ledorden för organisationen har han inte mycket till övers för de migranter från Afrika söder om Sahara som idag lever som papperslösa i Marocko.

”De skapar en negativ bild av vårt land, de bidrar inte och de integreras inte i vårt samhälle”, förklarar mannen för mig när vi möts på ett café i Tangers myller.

Mannen är inte ensam i sin frustration. Migranterna själva berättar för mig hur glåpord, stenkastning och andra kränkningar hör till deras vardag.

”Vi kritiseras alltid för att inte bidra till samhället. Det ironiska i kritiken är att vi inte tillåts bidra, vi vill ju inget hellre än att arbeta men vi får inte”, säger en ung man från Senegal som lever som papperslös i Marocko sedan tre år.

I Marocko är det i princip omöjligt för flyktingar att få legal status idag; migranterna som anländer med arbete i Europa som mål blir ofta kvar i Marocko efter att Europas gränsbevakning intensifierats. Här lever de utan möjlighet att arbeta och söka bostad. Alternativet som kvarstår blir att tigga ihop pengar på gatan eller sälja pappersnäsdukar för ett par kronor. Utanförskapet och utsattheten blir ett faktum, och rasism och våld kommer som ett brev på posten.

Trots att Marocko är ett extremfall är kopplingen mellan utanförskap och rasism dessvärre inte något unikt för Marocko. När människor inte ses som en del av samhället, utan som någon som är här ”på nåder”, en belastning, då skapas de första hindren för ett inkluderande samhälle.

Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.
Migranterna som kommer till Marocko vill arbeta och skapa sig en ljusare framtid, men byråkratiska hinder och en växande rasism i det marockanska samhället håller dem kvar i ett allt djupare utanförskap.

Politikerna har länge lagt sina pannor i djupa veck för att bryta utanförskapet. Arbete och språkträning hävdas vara den bästa medicinen. För de senegalesiska männen jag pratat med i Marocko är detta också universallösningen; de vill inget hellre än att arbeta. Givetvis är arbete och språkkunskap centrala delar i skapandet av ett inkluderande samhälle. Men det finns en fara i att stirra sig blind på dessa delar. Risken finns att de människor som inte klarar av de krav som dagens etableringsprogram ställer, istället hamnar i ett än djupare utanförskap.

48 % av de som ansöker om asyl i Sverige idag åberopar att man utsatts för tortyr i sitt hemland. Den typen av erfarenheter har en enorm inverkan på individens förmåga att studera och arbeta. En psykolog som arbetar med tortyrskadade flyktingar har beskrivit det som att: ”flyktingarna som kommer till Sverige har just sprungit ett maratonlopp, dagens etableringsprogram innebär för många att de tvingas springa ytterligare ett maratonlopp innan man hunnit hämta andan”.

En drömtillvaro hade givetvis varit ett samhälle där det finns utrymme för dessa olika förutsättningar att delta, utan att någon lämnas isolerad utanför. Men hur kan vi skapa förutsättningar där de som vill bidra tillåts göra det och inte bryts ner av negativa attityder? Och hur kan vi skapa utrymme för tortyrskadade och traumatiserade människor att få bearbeta sina erfarenheter och ”hämta andan”?

Med våra röster i årets viktiga politiska val har vi möjlighet att visa vilket samhälle vi vill leva i. Men låt oss även visa detta under årets övriga dagar, genom att bemöta människor som söker både skydd och arbete i Sverige, med medmänsklighet och respekt för de erfarenheter som många bär på.

/Klara Ljungberg

Drömmen om Europa

Invandring och gränspolitik står högt på agendan detta valår. Trots höstens Lampedusakatastrofer har snart alla europeiska länder invandringsfientliga partier i sina parlament. Argumenten som används för minskad invandring är många, det handlar om kulturer som ska bevaras, det handlar om välfärdssamhällen som ska upprätthållas och det handlar om rädsla för kriminalitet och främmande värderingar. Dock missar man ofta att ta med den andra sidans perspektiv i debatten. Vilka är människorna som står på andra sidan gränsen och vill in? Och hur långt är de redo att gå för sin rätt till liv, frihet och personlig säkerhet?

Ebrima från Gambia är en av dem som befinner sig vid Europas gräns, utan möjlighet att komma in. Han har under fyra år försökt ta sig över gränsen från Marocko till Spanien, men vid varje försök har han stoppats, misshandlats och flera gånger även fängslats och deporterats. Senast förra veckan drunknade tolv av hans vänner efter att deras gummibåt kantrat i Medelhavet. Idag lever han som papperslös i den Marockanska hamnstaden Tanger.

Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
Ebrima befinner sig fortfarande i Tanger, trots flera försök att korsa gränsen mot Europa.
I Europa finns frihet, jobb, mänskliga rättigheter, möjligheter att utvecklas. Det finns det inte i mitt hemland. Jag vet inte om jag vill leva resten av mitt liv i Europa, men jag vill i alla fall ha samma rätt att flytta och söka lyckan på annat håll som ni européer har.

Sedan 2004 har gränskontrollerna intensifierats. De stängsel som skiljer Marocko från de spanska enklaverna Ceuta och Melilla är idag sex meter höga och försedda med rakbladsliknande föremål. De fjorton kilometer av Medelhavet som skiljer Marocko från Spanien bevakas hårt från både Marocko, Spanien och EU. Man beräknar att fyra till fem människor avlider varje dygn i sina försök att nå Europa.

Bild 8-2Trots dessa kostsamma initiativ från EU:s sida fortsätter människor att försöka korsa gränsen. Drömmen om ett bättre liv är för stark för att kunna släckas. Människor som Ebrima kommer fortsätta försöka förverkliga sina drömmar tills den dag de lyckas. Försöken från Europas sida att stoppa dessa människor kommer bara resultera i fler drunknade människor i Medelhavet. Fler människor kommer att skadas och avlida i försöken att klättra över stängslen. Och fler människor kommer att plågas av diskriminering och maktlöshet i transitländer som Marocko.

Hur långt är Europa berett att gå för att hindra dessa människor från att förverkliga sina drömmar? Hur många människoliv är man beredd att låta gå till spillo? Hur många fler drömmar kommer vi låta sjunka i Medelhavet innan vi inser att fri rörlighet inte är något som kan begränsas till den rika delen av världen? När det är den fattiga delen av världen som behöver den fria rörligheten allra mest.

Europa har mycket att vinna på att låta den drivkraft migranterna bär på omvandlas till legal arbetskraft på den europeiska arbetsmarknaden. Och att låta drömmarna omvandlas till kreativitet på de europeiska lärosätena. En liberalare europeisk gränspolitik skulle dessutom föra oss närmare idealet om universella mänskliga rättigheter, där rätten till liv, frihet och personlig säkerhet inte begränsas till den rika delen av världen, och till oss som har turen att ha rätt sorts pass.

”Jag kommer inte sluta förrän jag når den andra sidan, det finns ingen väg tillbaka”, säger Ebrima.

/Klara Ljungberg