Etikettarkiv: ord

Myter

Myt: ”sverigevänliga” sanningar

Hos svensken finns ett ständigt närvarande och uttalat behov av att påpeka att det genuint ”svenska” håller på att bortrationaliseras av den s k ”PK-eliten”. Att gamla traditioner, företeelser och språkbruk sakta men säkert upplevs bli bortsorterade tillskrivs alltid ”massinvandringen” och ”islamiseringen”.

Myterna som florerar är, i de allra flesta fall, enkla att bena ut och förklara, eller avskriva som rena lögner. Motargument knäcker här och nu en del av de myter som florerar, såväl på nätet som i verkligheten.

I samhället, i hemmens lugna vrår – nåja, lite upprört är det kanske ändå – och på sociala medier och bloggar sprids myterna. Myterna får liv och kraft genom att de uttalas om och om igen. De bidrar till att stärka ilskan hos kränkta, lurade svenskar. Några av myterna är säsongsbetonade, andra är ständigt levande.

1380749_555286267877557_2051923880_n

  • ”De senaste åren har vi klippt bort figurer ur Kalle Anka”. Det stämmer att några av nidbilderna (två sekvenser – tre figurer: den svarta och den vita dockan samt den judiske mannen som dansar kosackdans i paraden – båda sekvenserna är från ”I jultomtens verkstad”) i vårt omhuldade ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul” har klippts bort. Vem är det som har klippt i filmerna? Just det, det är inte Sverige, eller SVT, utan det är Disney som har klippt. Varför har det klippts i filmerna? Eftersom vissa av karaktärerna skapades i en svunnen tid, då rasismen och det stereotypa var en del av gängse uppfattning. Tiderna förändras, vare sig vi vill det eller inte. Myten är delvis sann, och kan förklaras.
  • ”De senaste åren har vi plockat bort Tintin från Kulturhusets bokhyllor”. Kulturhuset i Stockholm backade senare under dagen och valde att inte plocka bort seriealbumet ”Tintin i Kongo” från hyllorna. Händelsen har kommit att rubriceras som #Tintingate. Tintin-albumen finns kvar på TioTretton och Serieteket, och har aldrig funnits på Rum för Barn. Anledningen till myten kvarstod alltså bara några timmar, innan beslutet ändrades. Myten är alltså en ren lögn.
  • ”De senaste åren har vi slutat fira jul i kyrkan”. Firar vi jul i kyrkan? Ja, vissa går till kyrkan under jul för att delta i julbön, midnattsmässa och julotta. Enligt Svenska kyrkan finns dessa traditioner kvar. Myten är alltså en ren lögn.
  • ”De senaste åren har vi förbjudit pepparkaksgubben i lussetågen”. Händelsen i Laxå där en pojke ”förbjöds” att vara pepparkaksgubbe bygger på missförstånd och misstolkning. Det finns inga nationella riktlinjer beträffande pepparkaksgubbens vara eller icke vara i luciatågen på skolor i Sverige. Myten är alltså falsk.
  • ”De senaste åren har vi bannlyst nationalsången på skolavslutningar”. Denna myten har Motargument tidigare knäckt i en debattartikel på Expressen. Myten är alltså falsk, eftersom nationalsången aldrig varit kutym vid skolavslutningar.
  • ”De senaste åren har vi låtit en glass vid namn Nogger Black skapa hysteri”. Det uppstod debatt när glassen lanserades. Men vad var den egentliga orsaken till debatten? Det var inte ordet ”black” som var det kontroversiella, utan hur namnet ”Nogger” (sammansatt med ordet ”black”) i lanseringen med lätthet kunde associeras med de rasistiska uttrycken ”nigger” och ”neger”. Jämför med lanseringen av ”Marabou Black” (som inte skapade hysteri). Myten stämmer, men behöver redas ut för att förstå anledningen till debatten: det handlar inte om ”svart” eller ”vit”.
  • ”De senaste åren har vi designat om Fazers klassiska lakrits”. Denna myt kan slås samman med Fazers nidbild av asiater på Kinapuff-påsarna. Vad som menas med ”vi” är intressant. I detta fall är det Fazer som valt att ändra utseendet på godispåsarna, eftersom de anses vara stereotypa i sin utformning. Godiset är det samma, förpackningen är förändrad. Liksom med nidbilderna i Disney är förändringen ett bevis på att vi blir alltmer medvetna om att rasismen inte ska få ta samma plats som den fick göra förr i tiden. Myten stämmer, men är en naturlig följd av hur människosynen ständigt förändras.
  • ”De senaste åren har vi döpt om negerbollen till chokladboll”. Faktum är att namnet på bakverket har kallats ”negerboll” under en begränsad tid, och är att betrakta som ett slangord, som blivit gängse. Mer om det kan vi läsa här. Sen är det ju så att ingen förbjuder någon att säga ”negerboll”, men att säga det och tro att man ska förbli oemotsagd är naivt. Myten stämmer knappast, med utgångspunkt i att ordet aldrig har varit allenarådande.

Det vi glömmer bort i sammanhanget när vi väljer att sprida främlingsfientliga myter är att kolla sanningshalten i påståendet, att finna en logisk förklaring i myten och att fundera över hur människosyn och språkbruk förändras över tid. Att utmåla sig som offer då man väljer att anamma och sprida myterna är inget annat än ansatser till att skuldbelägga invandrare och/eller den s k ”PK-maffian”.

Vi kan konstatera att myten om den svenska kränktheten är sann och ständigt närvarande.

 Lästips:

”Det har ju alltid hetat så!”

Neger(?)bollens dag

I pepparkaksdebattens kölvatten

Det där med strukturer och generaliseringar

Krönikor

Rasismen mot romer är accepterad

Det finns en företeelse som jag stöter på relativt ofta. Många påstår sig vara ”antirasister” eller ”icke-rasister” eller ”inte rasist”, men samtidigt använder de ibland frikortet att uttrycka sig rasistiskt gentemot, eller om, en specifik grupp av människor. Det finns en sorts rasism som förefaller mer accepterad än andra.

Ofta hamnar jag i diskussioner rörande intolerans, antirasism och mitt engagemang på Motargument. Vi har alla, naturligtvis, lite olika approach på vissa delar, och jag förstår att varje människa inte har, eller uttrycker, samma åsikter som jag, vilket jag anser är bra: det ger mig möjlighet att utveckla och förändra min argumentation och min retorik. Jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det finns en sorts rasism som faller utanför radarn.

När diskussionen, förr eller senare, ändrar fokus och kommer att handla om EU-migranter, det är då jag förstår att rasismen mot romer är utbredd, och faktiskt verkar vara accepterad av många. Det är då retoriken prickar rätt på många punkter som definierar rasism. Svartmålningen, stigmatiseringen, myterna och generaliseringarna om romer är stark och utbredd även bland människor som säger sig vara mot rasism.

Rasismen mot romer, eller antiziganismen/antiromismen, har fått frisedel. Den är tydligen OK. Det finns många fördomar och myter om romer: ”romer ÄR tjuvar”, ”romer vill inte jobba”, och ”romer vill inte bosätta sig”. Det finns statistik som motsäger tjuvaktigheten, det finns statistik och strukturell diskriminering som på flera sätt motsäger, och förklarar, myten att romer inte vill jobba och blott 5 % av Europas romer vill leva som nomader, dvs inte vara bofasta. Den ständigt närvarande misstänksamheten, det osande föraktet och de förnedrande invektiven är vardag för många romer.

Det är en omöjlighet att säga sig vara mot rasism och samtidigt uttrycka åsikter som är rasistiska. Då jag, i mina diskussioner, påpekar detta stöter jag ständigt på motstånd och förklaringar. Denna inkonsekvens är fullt tillräcklig för att jag ska tappa förtroende för en annan människa. Det är inget annat än hyckleri att ”göra undantag” för rasism mot romer. När vi slutar svara, det är då vi har gett upp och ger samtycke åt rasism.

Lästips:

Film på romer som räknar pengar

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Terminologi – antiziganism

Krönikor

Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik…

Ordet kulturmarxist känns inte helt fräscht för de flesta efter att terroristen Breivik populariserade det i sitt manifest och den video han spred i samband med terrordådet i Oslo. Men många gillar det och efter att Breivik började använda begreppet har det spritt sig och används av många nationella, nazister och sverigedemokrater för att beskriva alla som, kort och gott, är det minsta positiv till invandring. De mer pålästa användarna av detta ord säger att uttrycket inte är problematiskt alls, eller hatiskt, utan bara används för att beskriva en viss kulturtradition i Frankfurtskolans efterföljd. Jomen, joho, exakt, just det! I denna artikel ska vi kika närmare på detta, egendomliga nyord.

Breivik använde ordet fritt i sitt manifest. Breivik hade själv inspirerats av den gravt islamofobiska counter-jihadrörelsen när han använde begreppet. islamofoberna har använt ordet ett par år nu för att beskriva de som de anser är ”islamkramare” och för det ”multikulturella”. En del nazister har, som i exemplet ovan, också anammat ordet, men för att sprida hat mot både muslimer och judar-

Men varifrån kommer det?

Som DN redan skrev i slutet av förra året kommer ordet från nazisterna. Om man läser nazitysk media från 30-talet ser man det ganska ofta. Då kallades det ”kulturbolsjevism”.

Dagens användare försöker vifta bort nazikopplingarna till ordet genom att säga att det handlar om ”maktstrukturer” och ”Frankfurtskolan”. Så här skriver Mats Dagerlind på det SD närstående Avpixlat.

Nazisternas användning av uttrycket var snarast en främmande fågel i sammanhanget eftersom man hade närmast schizofrena urvalskriterier för vad som var god kultur. Visserligen fördömde man följdenligt det nya och gränstänjande men samtidigt också mycket av det borgerliga och intellektuella utifrån en socialistisk politisk värdegrund som inte nämnvärt skilde sig från den som ordet kulturbolsjevism ursprungligen tillkommit för att klandra.

Kulturmarxism är däremot något helt annat. Här är det till att börja med den vidare kulturgeografiska betydelsen av ordet “kultur” som avses. Begreppet används för att beskriva en utvidgning av den marxistiska ekonomiska teorin om makten över produktionsmedlen till ett allmängiltigt sätt att betrakta samhälleliga maktstrukturer utifrån ras, etnicitet, kön o s v, med ursprung i den så kallade Frankfurtskolan. Allmänt finner man de värsta avarterna av denna överideologi hos planhushållningsvänstern men delar av den omfamnas numera också av många socialdemokrater och liberaler, i synnerhet i Sverige.

Avpixlats beskrivning är ganska typisk. Det är så man rättfärdigar användandet av ett ord Breivik populariserat.

Men, det tragikomiska är att om man studerar användningen av ordet kulturbolsjevism, som nazisterna använde har det samma betydelse som Avpixlat anger. Ordet myntades av nazisterna för att sprida hat mot Frankfurtskolans arbete. 

Innan jag går in på det: här följer två exempel på användningen av detta ord. Det första är från nazisttidningen Völkischer Beobachters utgåva från den 17 december 1931… ”Kulturbolsjevistisk  triumf i Thüringen” och den andra är hämtad från samma tidning från den 18 december samma år och handlar om ”borgerligt marxistisk kulturbolsjevism”.

Dessa exempel handlar om konst och den konsttradition som man ansåg var fördärvlig: ”negerkulturen”… Det var som en del av ”kulturkampen”, för en ”ren arisk upplyft kultur”, som ordet myntades.

Nazisterna klassade nämligen en del konst som var modern, jazz, Picasso, etc, som ”degenererad konst”, eller ”kulturbolsjevistisk konst”! I hatet mot konsten pekade de ut en grupp som de ansåg drev en judisk-bolsjevistisk konspiration för att förstöra den sanna ariska konsten. ¨

Denna grupp var….

*trumvirvel*

… det som sen kom att kallas Frankfurtskolan.

Speciellt en institution ansågs vara källan för denna konspiration, Institut für Sozialforschung in Frankfurt. Och om nu någon undrar var ordet Frankfurtskolan kommer från så är det från detta institut. Här verkade György Lukács, Karl Korsch, Karl August Wittfogel, Friedrich Pollock och andra som nazisterna sedermera överöste med hat. Institutet förenade nämligen några av de värsta sakerna nazisterna kunde tänka sig: judar, socialister och modern kultur, och blev syndabock för mycket av det som nazisterna såg som ont.

De grupper som idag är kända som Frankfurtskolan ansågs bygga ”nya maktstrukturer” för att förstöra kulturen. Speciellt hatat var Lukács koncept om ”Aufhebung der Kultur”, att ”upphäva kulturen”, d v s att rycka kulturen från sina moralistiska kristna rötter. De var ”kulturrelativister”, sa nazisterna, som upphävde alla klassiska begrepp om gott och ont. Lukács och de ledande i denna grupp var dessutom socialister och marxister, vilka tillsammans med judarna var den främsta fiendebilden för nazisterna vid den här tiden. De var marxister, alltså ”bolsjeviker”, och så föddes begreppet ”kulturbolsjevism” för att beskriva det arbete de gjorde.

Av polemiska skäl vidgade man begreppet till liberalerna också efter en kort tid och sen till ett samlingsord för mycket av det man hatade med andra kulturer, judar, Amerika, eller modern kultur och… givetvis socialisterna.

Det är med andra ord lagom fräscht att detta ord dammats av på nytt. Men det är mycket talande för vår tid. Så när Mats Dagerlind på Avpixlat förklarar att ordet inte alls har en nazistisk grund eftersom det används för att beskriva vad Frankfurtskolan är, så bekräftar han det han säger sig dementera.

Det är ingen slump heller, att nutida rabiata antisemiter och förintelseförnekare, som Israel Shamir, gärna hetsar mot Frankfurtskolan.

För övrigt gillar många nazister, nationella och sverigedemokrater helt klart återvinning. 2010 kartlade jag ursprunget för ordet ”kulturberikare”. Det härrör från det nazistiska ”kulturträger”, d v s kulturframdrivare.

Denna krönika har tidigare publicerats på Frihetssmedjan.

Krönikor

Note to self: sluta säga "handikappad"!

De omoderna, kränkande benämningarna på människor försvinner alltmer ur vårt språk. Jag har tidigare skrivit om etniska markörer här på Motargument, och hur viktigt det är att dessa förändras. Också nedvärderande benämningar på homosexuella förekommer i minskande utsträckning. Det är en lång väg att gå, det är en ständigt pågående process att förändra människors attityder gentemot andra människor. Hur vi uttrycker oss om människor i vår omgivning speglar hur vi ser på varandra. Utopin är att vi uppnår ett språk där vi alla befinner oss på samma nivå. Det omoderna, kränkande, språkbruket delar in oss hierarkiskt efter, i grunden likvärdiga, egenskaper.

Det finns en minoritetsgrupp som halkat efter, nämligen människor med funktionsnedsättningar, även kallat funktionsvariationer och funktionsskillnader. Då en talar till, eller om, denna grupp är det fortfarande ”accepterat”, eller outtalat ”legitimt”, att använda sig av nedvärderande benämningar som är lika kränkande, och omoderna, som de jag nyss berörde. Nedsättande ord som ”handikappad” och ”handikapp”, med närliggande ord som ”förståndshandikappad” och ”multihandikappad”, är fortfarande frekvent använda, såväl i vardagliga sammanhang som av etablerade medier.

Namnlös
Sydsvenskan 150520.

Det händer, inte sällan, att jag skriver till större dagstidningar och ifrågasätter bruket av nedsättande benämningar i artiklar, på debattsidor och i krönikor. Jag brukar få svaret att de har ändrat, eller kommer att ändra, i texten. Fast då är ju skadan redan skedd. Den digitala utgåvan kan förvisso ändras genom en enkel uppdatering, men ett stort antal läsare har redan nåtts. Den fysiska utgåvan, däremot, är omöjlig att uppdatera.

I alternativ media, såsom Avpixlat, Exponerat, Fria Tider och Dispatch International, är språkbruket förlegat, kränkande och omodernt. Detta gäller alla minoritetsgrupper. Argumentet för denna typ av media är att det ”har alltid hetat så” eller ”det heter ju så”. Men att kränkande språkbruk förekommer i etablerad media är allvarligt.

I etablerad media finns en ytterst noggrann policy som består i att inte använda nedsättande ord om människor som är del av minoritetsgrupper, utom just gruppen människor med funktionsvariationer. Det är som om att funktionsnedsatta ”glöms bort”, att man inte tänker på att inte heller den gruppen uppskattar att bli omtalade, eller omskrivna, med kränkande benämningar.

Krönika på Aftonbladet 150130
Aftonbladet 150130

På Dagens Nyheters webbsida får jag, i skrivande stund, 2948 träffar på ordet ”handikapp” och 972 träffar på ordet ”handikappad”. I första sökningen kan vi bortse från den del av träffarna där ordet används i sportsammanhang, men resultaten är, icke desto mindre, skrämmande. Som en jämförelse ger en sökning på Dagens Nyheters webbsida blott 481 träffar på ordet ”funktionsnedsättning”, och endast 20 träffar på ordet ”funktionsnedsatt”. Min vision är att de negativt laddade orden försvinner helt ur etablerad, och gärna alternativ, media. Så jag har många mail kvar att skicka…

I vardagen stöter jag ofta på människor som använder sig av orden ”handikappad”, ”handikapp” och ”förståndshandikappad”. Detta fenomen är långt vanligare än att människor slänger sig med nedsättande uttryck utifrån ursprung, etnicitet, sexuell läggning, kultur eller religion. Det är fortfarande allmänt ”accepterat” att använda dessa ord. Personligen reagerar jag instinktivt lika starkt på dessa ord som jag reagerar på andra kränkande tillmälen. Jag ser ingen skillnad. Människosynen är skev om man godkänner det ena, men inte det andra. Det är att vara inkonsekvent.

Jag påpekar alltid när människor slarvigt, eller medvetet, använder dessa begrepp. Oftast blir det inga större protester. Kanske är det inte lika laddat för sändaren, eller så finns det kanske inte lika mycket personligt egenvärde i att hålla fast vid det förlegade, och kränkande, begreppet. Vid närmare eftertanke är det ett ständigt nederlag att många utav oss använder oss av ord som ”förståndshandikappad”, ”efterbliven” och ”CP” för att skoja, eller för att påpeka att någon är dum, eller korkad. Det är aldrig OK.

Varför är de begrepp jag tagit upp i denna krönika kränkande? Varför ska vi sluta använda oss av ord som har funnits i vårt språk under lång tid? I en krönika skriver Damon Rose, redaktör på webbsidan ”Ouch!”:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

vi-är-alla-människorDet finns nyare, bättre och, framför allt inte kränkande, begrepp att tillgå. Det förlegade ”handikapp” ersätter vi med de moderna ”funktionsnedsättning” eller ”funktionsvariation”/”funktionsskillnad”. Det omoderna ”förståndshandikappad” byter vi ut mot mindre kränkande uttryck som ”person med utvecklingsstörning” eller ”person med kognitiv/intellektuell funktionsnedsättning”. Det finns en modernare variant av orden, ”funkis”, som några försöker införa i språket. Detta känns som en bra samlande benämning, som samtidigt kan skapa en gemensam, och icke-stigmatiserad, identitet hos människor med funktionsnedsättning. Det handlar om respekt, inklusion, acceptans och tanken om ”allas lika värde”, inte bara gentemot berörd minoritetsgrupp, utan också gentemot oss själva. Vi är alla olika, men vi har alla lika värde. Människor som inte har människosynen om ”allas lika värde”, utifrån funktionsvariationer, är funkofobiska.

Språket är föränderligt och det är viktigt att vi uppmärksammar, och anammar, denna förändring. Likaväl som vi undviker nedvärderande benämningar utifrån sexuell läggning eller ursprung ska vi, i konsekvensens namn, också undvika nedvärderande benämningar utifrån funktionsnedsättning. Det poppar ständigt upp nya begrepp, i ivern att eftersträva en känsla av att alla är lika värda. Att det tar tid innan begrepp ”sätter sig” och blir vedertagna är av underordnad betydelse. Det viktiga är att vi faktiskt vill göra ändring.

För att vi ska uppfattas, och uppfatta oss själva, som konsekventa i vår människosyn är det nödvändigt att vi uteslutande börjar använda oss av ord som ”funktionsvariation”, ”funktionsnedsättning” och ”funkis”. Det är hög tid att vi lägger de förlegade, exkluderande, och nedvärderande orden ”handikappad” och ”handikapp” i malpåse, precis som vi har gjort med andra benämningar vi finner kränkande. Förutsatt att vi värnar ”allas lika värde” och konsekvens.

I fokus, Krönikor

"Svenskfientliga" är vi allihopa?

Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.

Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.

Enligt Avpixlat är detta "svenskfientligt".
Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.

”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.

Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.

”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.

11406256_1632231403656709_1802785437010172135_o
Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.

Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.

Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.

Lästips: Sverigedemokraternas användning av begreppet ”svenskfientlighet” – en diskursanalys

Artiklar

"Det har ju alltid hetat så!"

Språk är föränderliga, levande och ständiga föremål för människors uppfinningsrikedom. Många ord har försvunnit, andra har blivit till. Det finns oändligt med benämningar på människor som vi använder, både om oss själva och om andra. Många av dessa benämningar är förlegade och kränkande. De har, allteftersom, ersatts med moderna ord som inte nedvärderar eller kränker. Icke desto mindre finns det många av oss som, av någon anledning, väljer att fortsätta bruka benämningar som är omoderna och kränkande.

Åsikterna går isär beträffande huruvida vi ska hålla fast vid gamla, s k ”riktiga” enligt förespråkarna, benämningar eller om vi bör utveckla språket. Det viktigaste är att vi kallar människor för vad de vill bli kallade. Problemet är inte att det kan bli missförstånd, då de flesta människor känner till både de omoderna, och de moderna, orden. Problemet är snarare att vi har svårt att tänka om, svårt att förändra vårt språkbruk. ”Det har ju alltid hetat så!” och ”jag säger zigenare, det heter ju så” är uttryck som återkommer för att försvara förlegat språkbruk.

Det man missar då man framför nyss nämnda ståndpunkter är att man inte har någon som helst tanke på hur mottagaren reagerar, hur denne känner sig. Mottagarens reaktion är sekundär, så länge man ger sig själv möjlighet att utnyttja sin ”rätt” att kalla människor, exempelvis, ”neger” eller ”lapp”. Kränkande ord utifrån etnicitet används av många ogenomtänkt, och egentligen utan ond avsikt, medan det finns en hel del som medvetet väljer att använda nedsättande benämningar på andra för att markera skillnader, hierarki och tillhörighet, eller för att ”det heter faktiskt så”.

6707773257_2b77c0cdb8Den största anledningen till att det ständigt utvecklas nya, alternativa, ord för att benämna människor på ett mindre kränkande, och modernare, sätt är att människorna själva inte vill bli omnämnda på ett visst sätt. Ordet har negativ klang eller är del av en negativ historisk kontext.

Då man vidhåller sin ”rätt” att kalla människor för saker de själva inte önskar, så vidhåller man samtidigt sin rätt att kränka andra människor. Att vidhålla sin rätt till att uttrycka sig rasistiskt – ja, det är rasistiskt –  bidrar till ständig stigmatisering av människor, och samtidigt får rasismen ytterligare bränsle. Att en liten klick av människor inom en specifik etnicitet väljer att själva benämna sig ”zigenare” eller ”neger” är inte ett godkännande för att andra ska göra det. Dessa människor är inte representativa eftersom de själva har ett behov av att markera skillnad, avstånd och tillhörighet. Således är detta inte ett  argument för att fortsätta uttrycka sig rasistiskt.

Etniska markörer

Ordet ”neger” har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”nigger”, använt framför allt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att ordet ”neger” kan uppfattas som nedsättande.

”Zigenare”, som betyder ”de som inte rör” (grekiskans atsinganos), eftersom romer förr inte hälsade med handslag utan med händerna ihop, är ytterligare ett ord vars vara eller inte vara ständigt debatteras. Ordet ”zigenare” existerar inte på romani, och är därför egentligen inte ett alternativ för romerna själva att använda. Att romer historiskt sett har valt att kalla sig själva ”zigenare” beror på att det är så det har hetat på svenska, men inte på romani: när en rom talat svenska har det naturligt blivit att man använt ordet ”zigenare”. Ordet rom, som betyder ”människa”, är romernas namn på sig själva. Det faller sig ganska naturligt att man då vill bli kallad rom. Idag används, nästan uteslutande, ordet rom i media.

Samer har historiskt sett blivit benämnda ”lappar”. Ordet ”lapp” finns inte i det samiska språket och samer idag vill inte bli kallade ”lappar”. Ordet härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Omodernt, kränkande                                                     Modernt, icke-kränkande

”Neger”                                                                                  ”Svart” (”icke-vit”)

”Zigenare”                                                                             ”Rom”

”Lapp”                                                                                    ”Same”

Det finns naturligtvis en oändlighet av rasistiska och kränkande uttryck som utbyts mellan människor världen över. Dessa är de jag har valt ut och behandlat, eftersom de har relevans för det svenska samhället. Med det förringar jag inte andra uttryck som har liknande negativa kontext, och är lika kränkande, som de jag nämnt. Med lyhördhet och sunt förnuft kan vi ganska enkelt förstå och lära oss vad som är OK och vad som inte är det.

Vi har ett aktivt val, först och främst: är det nödvändigt att, i given situation, etikettera utifrån etnicitet, eller kan det vara så att det räcker att etikettera med namn, kön eller något annat som uppfattas som mer neutralt? Efter att vi har frågat oss detta, och kommit till slutsatsen att det är oundvikligt, kommer nästa fråga: vilken benämning känns bäst att använda? Den som, förmodligen, kränker eller den som inte gör det?

I allra flesta fall är inte en etikettering utifrån etnicitet nödvändig, vilket i sin tur gör att ordvalet inte längre är ett dilemma. Vare sig vi vill det eller inte, så är ordvalet en spegling av vår människosyn. Att markera att en människa är rom, eller färgad, är inte en nödvändighet i allra flesta fall. Vi ser ALLA olika ut utanpå, MEN det är inget incitament för att dela in oss i kategorier.

Att något, uppenbarligen kränkande, ”alltid har hetat så”, eller att en anser att ”det heter ju zigenare”, är icke-argument. Argument som endast, på ett märkligt sätt, godkänner bruket av förlegat och kränkande språkbruk. Det stavas egoism, eftersom det utgår ifrån sändarens perspektiv. Mottagarens perspektiv blir således ointressant. För en del kan det handla om att man vill vara en nagel i ögat  på det man kallar PK-etablissemanget. Det man, i samma andetag,  glömmer bort är att man, i viljan att hävda sin rätt att uttrycka sig på det man själv anser vara det ”rätta sättet”, brister betänkligt i respekten gentemot andra människor.

Prova att se människan bakom fasaden, livet kommer då att bli så mycket enklare. Vi är, när allt kommer omkring, alla lika.

Varför ska vi kränka när vi inte behöver kränka? Nästa gång du använder något av orden i vänstra spalten, stanna upp, tänk efter hur det tas emot och utvärdera om du kanske, nästa gång, istället skulle välja ett av orden i högra spalten. Det är inte svårare för dig, men det betyder oändligt mycket för den du pratar med.

*Uppgift om etymologin för ”lapp” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

Artiklar, Myter

Terminologi – islamofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Vi inleder med islamofobi.

Enligt Nationalencyklopedin benämns islamofobi på följande sätt;

islamofobi´
(av islam och fobi), rädsla för islam, överdrivna föreställningar om att islam är en religion som leder till negativa beteenden och att muslimers närvaro i ett samhälle utgör en fara. Islamofobin kombineras ofta med idéer om en stor muslimsk konspiration som avser att störta det västerländska samhället. Jämför antisemitism.

IslamofobiIslamofobi är ett begrepp som inte riktigt korrelerar med vad det egentligen handlar om. Islamofobi är en ideologi, likt nazism, som riktar in sitt hat mot en specifik grupp människor och en specifik religion, i detta fall muslimer och islam. Begreppet har förekommit i lite drygt 10 års tid och kanske är det därför ideologin ännu inte fått ett namn den förtjänar. Hatet mot, och rädslan för ett påstått hot från, muslimer och islam har emellertid funnits sedan 600-talet.

Den svenske religionshistorikern Mattias Gardell väljer att definiera islamofobi så här;

”socialt reproducerade fördomar om och aversion mot islam och muslimer, samt handlingar och praktiker som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på basis av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam”

Det svenska Integrationsverket definierar islamofobi som:

”rasistiska och diskriminerande uttryck gentemot muslimer. Dessa uttryck kan resultera i våld och hot eller genom exkludering av muslimer.”

Ett problem beträffande islamofobin och all främlingsfientlighet är att människor gärna generaliserar och klumpar ihop många personer till grupper, rädsla och hat riktas mot både praktiserande muslimer och mot sådana som enbart till utseendet liknar muslimer. Rasismen av idag är, hos högerextrema grupper men också hos gemene man, i stor grad ett muslimhat.

Då man resonerar kring begreppet islamofobi är det svårt att inte halka in på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas ideologi har växlat. I början av partiets historia, då de 1988 bildades ur bland annat rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt”, fokuserade de på att hata judar. Förutom att man har förklätt sitt ideologiska hat genom att byta ut uniformer & bomberjackor mot kostym, så har de dessutom ändrat sin ideologi. Idag är det istället hatet mot muslimer och islam som står för lejonparten av partiets ideologi. Hatet syns som en röd tråd. Retoriken, om än något dold av diverse ‘kodord’, är densamma.

Det målas upp skrämselpropaganda, som gör att man får med sig andra, som visar på att alla muslimer är fundamentala islamister och delaktiga i det man brukar beteckna konspirationsteorin, det vill säga en tanke om att muslimer planerar att ta över hela världen, likt Hitler och Nazityskland planerade att göra. Konspirationsteorin, som bland annat stöds och uttrycks av Sverigedemokraterna, kallas Eurabia och grundades 2005 med boken Eurabia – The Euro-Arab Axis, skriven av amatörhistorikern Bat Ye´or. Teorin går i korthet ut på att muslimer vill förvandla Europa till Eurabia. Detta är en av anledningarna till att personer generaliserar och illvilligt pekar ut muslimer som de nya nazisterna.

Grundtankarna som konspirationsentusiasterna har om den förmodade fundamentalistiska ideologin är att alla muslimer aktivt kommer att bekämpa kristendom och västlig kultur, samt att de är antisemitiska. De som stöttar och sprider irrläran menar att konspirationen planerades och startades redan på 600-talet, i islams vagga, och har sedan dess haft en ondsint, dold agenda som innefattar en ockupation av Europa. Ockupationen möjliggörs genom tillgång på oljepengar, sammansvärjningar på högsta nivå, samt invandring och omfattande barnafödande. Sanningshalten i konspirationsteorin är ytterst ifrågasatt, många forskare förkastar den helt och hållet. Sverigedemokraterna gör det inte.

Begreppet islamofobi är, i mina ögon, inte ett tillräckligt starkt begrepp för att beskriva ideologin. Att det finns människor som idag anser att islam och muslimer är det största hotet mot västvärlden, borde leda till att begreppet för den irrläran bör vara lika starkt som ordet nazism.

Det finns en hel del fördomar och märkliga uttryck man kan stöta på i samhället. Det kan handla om grannar, vänner, gubben på bussen eller någon i snabbköpet. Det finns fördomar om muslimer som kan uppfattas som kränkande, som är grova generaliseringar och förnedrande uttryck. Med lätthet finner man mängder av exempel på dessa fördomar på de olika omtalade hat- och rasistsajterna, bland folk i din närhet samt, till och med, i Sverigedemokraternas retorik. Tvångskonvertering till islam omtalas flitigt. Att tvingas bli muslim genom hot eller påtryckning är inte godkänt enligt islam.

Vi bör vara på det klara med att islam, liksom andra religioner, har baksidor: bland annat en minoritet av fundamentalister som bidrar till negativ syn på islam, på ett olyckligt sätt. Fundamentalister är ofta övertygade om att de sitter på den enda sanningen och väljer att göra politik av sin tolkning av religionen. Såväl fundamentalister som är troende muslimer samt fundamentalister inom ett svenskt politiskt parti.

Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, utmålar muslimer som det största hotet sedan andra världskriget. Det som är skrämmande är att han och Sverigedemokraterna potentiellt själva – på grund av just detta – utgör ett stort hot. Problemet är att Sverigedemokraternas ideologi grundar sig på precis lika illasinnade och ondskefulla grunder som ”Counter-Jihad” påstår att islam står för. Islamofobi är ytterligare en irrlära som gör skillnad mellan olika människor. Tyvärr är vårt samhälle fyllt av dessa krafter och åsikter. Vi stöter på dem dagligen, och eftersom islamofobin spridits på många nivåer är den, i mina ögon, det största hotet i Sverige idag. Det är vår gemensamma skyldighet att uppmärksamma, ifrågasätta, kritisera, debattera och informera om detta hot.

Källor för fördjupning:

Nationalencyklopedin NE.se
Om Islamofobi på Levande Historia
Debattartikel om uppmärksammat reportage på Uppdrag Granskning via http://www.islamguiden.com (pdf)
Svenska Dagbladet granskar Sverigedemokraternas retorik, 2009

Krönikor

Några ord i den "Sverigevänliga" debatten

Avpixlat, Nationell Idag och andra ”medier” som står Sverigedemokraterna och andra s.k. ”nationella partier” nära använder ett likartat språk. Andreas Meijer håller på att undersöka några av orden på sin blogg. Vi publicerar några av dem här.

Vad jag tänkte gå igenom var några ord och begrepp som är rätt vanliga i det språkbruk som finns, främst i kommentarsfält, och i vilket syfte de används. Jag har läst en del men är långt ifrån någon expert. Har du tips på fler ord/begrepp så kan du meddela mig (gärna med vad det betyder/står för). Trevlig läsning.

Batikhäxa: En kvinna (vanligtvis, även om män kan tillskrivas karaktärsdragen av en batikhäxa) som är politiskt korrekt, gärna vänster (även om hon har en hög inkomst) och är kritiskt till sociala orättvisor. Batik är en färgningsteknik från Java, vilket skall avspegla batikhäxans kläder. Ordet häxa är, historiskt sett, vanligt förekommande för att beskriva kvinnor med övernaturliga krafter, vilka är ett hot mot ”vanliga” människor. I Sverige pågick en jakt på häxor, som skulle dödas på grund av detta påstådda hot, under främst 1600-talet och kan benämnas ”Det stora oväsendet”. Syftet med att kalla någon batikhäxa är att sätta ett nedvärderande epitet på personen, som för tankarna till en skrämmande gammal kvinna med konstiga kläder. Således ett maktmedel.

Israel - Waiting in a cafe
Werner Kunz / People Photos / CC BY-NC-SA

Kulturberikare/berikare: Har använts av tyskar sedan första världskriget (då ”kulturträger”). Hitler använder samma ord i Mein Kampf för att benämna judar och andra kulturer. Benämningen har börjat användas i debatten i Sverige under senare år och avser, liksom i Nazityskland, de som kommer hit med främmande kultur för att ”berika” den inhemska (ironiskt och nedvärderande menat). Detta uttryck är också riktat direkt till människor med annan etnisk bakgrund än Svensk och är inte ett systemkritiskt begrepp. Skillnaden skulle vara om kritik framfördes rörande något specifikt för någon specifik kultur (exempelvis det abortmotstånd som håller på att vinna än mer mark i Europa).

Kulturmarxism/kulturmarxist: En teori som grundar sig i att vilja åskådliggöra maktstrukturer i samhället. Inom och mellan ex. familj, kön, etnicitet, kulturell identitet etc. Benämningen har fått nytt liv under senare års debatter, främst från högergrupper i USA som menar att kulturmarxismen är den dolda agenda som syns genom politisk korrekthet och multikulturalism. Alla som är PK eller främjar ett heterogent kultursamhälle kan benämnas som kulturmarxist. Nedlåtande och används ibland för att få det att framstå som att vissa människor (gärna feministiska förgrundsfigurer) vill göra en höna av en fjäder (en fjäder som inte ens finns). Motståndare till kulturmarxism menar ofta att maktstrukturerna skall vara som de är och att det inte är något som behöver (över)analyseras djupare.

PK (Politiskt Korrekt): Det finns flera olika definitioner på begreppet. De som inte vill förknippas med PK brukar mena att det innefattar att följa den rådande debattrenden, för att skapa fördelar för sig själv. En annan benämning är att den som är PK använder språkbruk, politik, idéer och beteende för att minska sociala och institutionella konsekvenser på grund av: kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning, funktionsnedsättning, ålder, etc. Vilket skulle göra att den som är politiskt inkorrekt vill något annat. I kontrast finns den politiska inkorrektheten, vilken istället skall vara en inställning som inte är hindrad av sociala/politiska normer (det är ok att bete sig lite hur som helst). Att mena att någon är PK är tänkt som en kritik mot att denne är stöpt i en social mall, där sociala normer är ett hinder för fritt tänkande. Jag som gärna ser mig som PK tolkar det dock som att jag har vanligt hyfs och bemöter mina medmänniskor med respekt.

Sjuklövern: En benämning som används på alla riksdagspartier (som en enhet) utom SD. Syftet är att sammanbinda dessa som en grå massa som alla tycker samma sak, och framför allt, inte är invandringskritisk. Kan användas för att skapa distinktionen ”vi” och ”dem” (är ni inte med oss så är ni mot oss). En retorik som verkar fungera bra eftersom det säger att alla andra partier är lika dåliga och att det bara finns ett parti som vill genomföra en förändring (till det som SD nu vill förändra till).

Skäggbarn: Används för att benämna, främst ensamkommande, barn som är så stora att de skulle kunna anses vara vuxna. Bestämmelserna gäller barn och ungdomar upp till 18 år. Vidare kan asyl ges av andra humanitära skäl. Kritiken skulle kunna göras mot de bestämmelser som rör dessa barn/ungdomar, som ofta inte flytt av egen vilja utan blivit ivägskickade av familjen (en tanke som inte riktigt finns med i debatten), men benämningen skäggbarn kan göras för att avhumanisera barnet och sprida signaler som riktar in sig på fusk eller felaktigheter i systemet. Ensamkommande personer kan ha lämnat mycket bakom sig, för att sedan bli behandlat i vårt system (som inte är så glatt som diverse medier vill påskina), oavsett ålder.

Colorful Muslim Family
Jim Boud / People Photos / CC BY-NC-ND

Sverigevän/sverigeälskare: En person som älskar Sverige. Här går det att dra det hela lite längre, vilket ofta görs. Det räcker inte med att älska Sverige utan en bör direkt ogilla alla som inte är svenskar, eller som har en tanke som kan tolkas som ”mångkulturellt positiv”. Då är en inte en sverigevän, utan en sverigefiende/sverigehatare. En av de mest kända sverigefiender som figurerar (främst i kommentarsfält) är Fredrik Reinfeldt och en annan är Erik Ullenhag.

Yttrandefrihet: Jag har tidigare skrivit om yttrandefrihet och här kommer begreppet i förhållande till nätdebatten. När det gäller ”sverigevännernas” syn på yttrandefrihet så skall den innefatta alla. Utom de som kritiserar dem. Då kan något nedsättande ord (PK, batikhäxa etc.) vara på sin plats för att beskriva denna person. Vissa sidor raderar sådant som inte går i lag med den rådande normen på sidan, vilket kan tyckas märkligt av ”yttrandefrihetens försvarare”.

Andreas Meijer
Läs mer om detta ämne på Andreas Meijers blogg

Krönikor

Ålderdomen som aldrig gick över

Det har förmodligen inte gått dig förbi att Bosse Hansson är i hetluften nu i dagarna. Den gode Bosse har uttryckt sig på ett sätt som inte kan tolkas som någonting annat än som en kvarleva från en gammal tid. Att kalla folk ”svartingar” var månne gångbart för ett antal årtionden sedan, men som all uppståndelse visar så är det inte riktigt gångbart längre.

Med viss betoning på ordet ”längre”.

Efter viss uppståndelse uppstod en mer organiserad debatt om uttrycket i fråga. Det försvar som den äldre herren använde i denna var inte riktigt vad man kanske kunnat förvänta sig. I stället för att erkänna att det var klumpigt, sade han att det hela var ett uttryck för hans ålder, och att vi som förstående människor bör ha förståelse och översikt med att vissa åsikter helt enkelt lever kvar från förr i tiden.

Storyn är egentligen inte viktig i sina detaljer. Den är snarare ett exempel på ett fenomen och en attityd. En inställning. Utan vidare omsvep kan denna inställning sammanfattas med att gamla människor är dumma i huvudet och sedan länge förlorat förmågan att lära sig nya saker.

Vilket kanske är en bekväm inställning att ha, i och med att den gör det möjligt att avskriva äldre människor all möjlighet till eget tänkande. Men precis som med alla andra former av generaliseringar, så leder den till att vi ser de generaliserade som någonting mindre än människor. Som en typ. Som någonting som bara är, och som inte kan förändras.

Hur bekvämt det än må tyckas, så är det inte acceptabelt att anse att äldre människor är ofrånkomligt rasistiska och att det enda som kan bota dem från denna ofrånkomlighet är döden.

De förtjänar trots allt mer respekt än så. Ingen vinner på att vi betraktar äldre personer på ett sätt som tidigare varit förbehållet så kallade ”svartingar”.

Vi har kommit längre än så vid det här laget. Inte sant?