Etikettarkiv: människosyn

I fokus, Krönikor

Det finns bara en antirasism och det är konsekvent antirasism

Statue_Of_Justice_Old_BaileyDe senaste dagarnas hårda kritik mot Svensk Israel Information (SII) och tankesmedjan Institute for Security & Development Policy (ISDP) av Samuel Nudel, SKMA och Expo har, milt sagt, inte uppskattats av de kritiserade och deras meningsfränder, men är likväl en pricksäker, saklig och rättvis kritik. Detaljerna i kritiken tänker jag inte gå in på så mycket, men jag rekommenderar att man själv läser vad Samuel Nudel och Expo har skrivit. I korthet går det ut på att SII jobbar mot antisemitism men rekommenderar, och publicerar, ändå en muslimhatare vid namn Raphael Israeli. Dessutom har ISDP bjudit in densamme. ISDP använder samma dåliga ursäkt för sin inbjudan av en antimuslim som vi sett vissa muslimska organisationer göra när de bjudit in antisemiter, nämligen den att personen i fråga inte är där för att prata om detta utan om något annat, ett förfarande som givetvis är oacceptabelt.

Man kan undra varför folk är mot rasism mot sin egen grupp men själv utövar rasism mot en annan grupp. Hur tänker sådana människor? Är svaret så enkelt att det handlar om egoism och vi-och-dom-tänk? Oavsett hur de tänker så frågar jag mig själv: är man antirasist om man är emot rasism mot sin egen grupp men inte mot andras? Eller emot rasism mot vissa grupper men inte mot andra? Svaret är egentligen självklart: nej, de är inte antirasister. En antirasist är en person som är emot rasism. Punkt. Inga undantag. Det vore absurt att ha en definition på antirasist som en person som är mot vissa typer av rasism men för andra typer av rasism. Det säger sig självt att den personen inte är antirasist. Med den absurda definitionen av antirasist så är Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen också antirasister då de är mot rasism av vita svenskar. Är SD, SvP och SMR antirasister? Jag tror att ni läsare har samma svar som mig på den frågan.

Nej, att vara emot rasism mot en eller flera grupper, men inte mot alla grupper, är inte att vara antirasist. Den enda logiska slutsatsen blir alltså att det endast finns en antirasism och att det är den konsekventa antirasismen. Trovärdigheten faller hos folk som är emot muslimhat men samtidigt är antisemiter och folk som är emot antisemitism men samtidigt är muslimhatare.

De är inga antirasister.

Källor:

Samuel Nudels första artikel om SII

Expos artikel om Raphael Israeli och SII

Samuel Nudel bemöter kritik och fördjupar sin egen kritik mot SII

Artiklar

"Det har ju alltid hetat så!"

2 kommentarer

Språk är föränderliga, levande och ständiga föremål för människors uppfinningsrikedom. Många ord har försvunnit, andra har blivit till. Det finns oändligt med benämningar på människor som vi använder, både om oss själva och om andra. Många av dessa benämningar är förlegade och kränkande. De har, allteftersom, ersatts med moderna ord som inte nedvärderar eller kränker. Icke desto mindre finns det många av oss som, av någon anledning, väljer att fortsätta bruka benämningar som är omoderna och kränkande.

Åsikterna går isär beträffande huruvida vi ska hålla fast vid gamla, s k ”riktiga” enligt förespråkarna, benämningar eller om vi bör utveckla språket. Det viktigaste är att vi kallar människor för vad de vill bli kallade. Problemet är inte att det kan bli missförstånd, då de flesta människor känner till både de omoderna, och de moderna, orden. Problemet är snarare att vi har svårt att tänka om, svårt att förändra vårt språkbruk. ”Det har ju alltid hetat så!” och ”jag säger zigenare, det heter ju så” är uttryck som återkommer för att försvara förlegat språkbruk.

Det man missar då man framför nyss nämnda ståndpunkter är att man inte har någon som helst tanke på hur mottagaren reagerar, hur denne känner sig. Mottagarens reaktion är sekundär, så länge man ger sig själv möjlighet att utnyttja sin ”rätt” att kalla människor, exempelvis, ”neger” eller ”lapp”. Kränkande ord utifrån etnicitet används av många ogenomtänkt, och egentligen utan ond avsikt, medan det finns en hel del som medvetet väljer att använda nedsättande benämningar på andra för att markera skillnader, hierarki och tillhörighet, eller för att ”det heter faktiskt så”.

6707773257_2b77c0cdb8Den största anledningen till att det ständigt utvecklas nya, alternativa, ord för att benämna människor på ett mindre kränkande, och modernare, sätt är att människorna själva inte vill bli omnämnda på ett visst sätt. Ordet har negativ klang eller är del av en negativ historisk kontext.

Då man vidhåller sin ”rätt” att kalla människor för saker de själva inte önskar, så vidhåller man samtidigt sin rätt att kränka andra människor. Att vidhålla sin rätt till att uttrycka sig rasistiskt – ja, det är rasistiskt –  bidrar till ständig stigmatisering av människor, och samtidigt får rasismen ytterligare bränsle. Att en liten klick av människor inom en specifik etnicitet väljer att själva benämna sig ”zigenare” eller ”neger” är inte ett godkännande för att andra ska göra det. Dessa människor är inte representativa eftersom de själva har ett behov av att markera skillnad, avstånd och tillhörighet. Således är detta inte ett  argument för att fortsätta uttrycka sig rasistiskt.

Etniska markörer

Ordet ”neger” har använts i Sverige sedan 1680, men är idag ett ord med negativ historisk kontext, eftersom det, för många hänger ihop med slaveriet. Förvisso betyder latinets ”niger” svart, men ordet har via slaveriet och kränkningen ”nigger”, använt framför allt i USA, men har också förekommit i svenskt språkbruk, har sedermera betraktats som pejorativt. Alltsedan 1970-talet har andra benämningar börjat användas i Sverige, och de senaste 20 åren har ordet blivit mindre och mindre utbrett. Uttrycket har med tiden reviderats i SAOL (Svenska Akademiens ordlista) och i den senaste utgåvan från 2015 kan man läsa att ordet ”neger” kan uppfattas som nedsättande.

”Zigenare”, som betyder ”de som inte rör” (grekiskans atsinganos), eftersom romer förr inte hälsade med handslag utan med händerna ihop, är ytterligare ett ord vars vara eller inte vara ständigt debatteras. Ordet ”zigenare” existerar inte på romani, och är därför egentligen inte ett alternativ för romerna själva att använda. Att romer historiskt sett har valt att kalla sig själva ”zigenare” beror på att det är så det har hetat på svenska, men inte på romani: när en rom talat svenska har det naturligt blivit att man använt ordet ”zigenare”. Ordet rom, som betyder ”människa”, är romernas namn på sig själva. Det faller sig ganska naturligt att man då vill bli kallad rom. Idag används, nästan uteslutande, ordet rom i media.

Samer har historiskt sett blivit benämnda ”lappar”. Ordet ”lapp” finns inte i det samiska språket och samer idag vill inte bli kallade ”lappar”. Ordet härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Omodernt, kränkande                                                     Modernt, icke-kränkande

”Neger”                                                                                  ”Svart” (”icke-vit”)

”Zigenare”                                                                             ”Rom”

”Lapp”                                                                                    ”Same”

Det finns naturligtvis en oändlighet av rasistiska och kränkande uttryck som utbyts mellan människor världen över. Dessa är de jag har valt ut och behandlat, eftersom de har relevans för det svenska samhället. Med det förringar jag inte andra uttryck som har liknande negativa kontext, och är lika kränkande, som de jag nämnt. Med lyhördhet och sunt förnuft kan vi ganska enkelt förstå och lära oss vad som är OK och vad som inte är det.

Vi har ett aktivt val, först och främst: är det nödvändigt att, i given situation, etikettera utifrån etnicitet, eller kan det vara så att det räcker att etikettera med namn, kön eller något annat som uppfattas som mer neutralt? Efter att vi har frågat oss detta, och kommit till slutsatsen att det är oundvikligt, kommer nästa fråga: vilken benämning känns bäst att använda? Den som, förmodligen, kränker eller den som inte gör det?

I allra flesta fall är inte en etikettering utifrån etnicitet nödvändig, vilket i sin tur gör att ordvalet inte längre är ett dilemma. Vare sig vi vill det eller inte, så är ordvalet en spegling av vår människosyn. Att markera att en människa är rom, eller färgad, är inte en nödvändighet i allra flesta fall. Vi ser ALLA olika ut utanpå, MEN det är inget incitament för att dela in oss i kategorier.

Att något, uppenbarligen kränkande, ”alltid har hetat så”, eller att en anser att ”det heter ju zigenare”, är icke-argument. Argument som endast, på ett märkligt sätt, godkänner bruket av förlegat och kränkande språkbruk. Det stavas egoism, eftersom det utgår ifrån sändarens perspektiv. Mottagarens perspektiv blir således ointressant. För en del kan det handla om att man vill vara en nagel i ögat  på det man kallar PK-etablissemanget. Det man, i samma andetag,  glömmer bort är att man, i viljan att hävda sin rätt att uttrycka sig på det man själv anser vara det ”rätta sättet”, brister betänkligt i respekten gentemot andra människor.

Prova att se människan bakom fasaden, livet kommer då att bli så mycket enklare. Vi är, när allt kommer omkring, alla lika.

Varför ska vi kränka när vi inte behöver kränka? Nästa gång du använder något av orden i vänstra spalten, stanna upp, tänk efter hur det tas emot och utvärdera om du kanske, nästa gång, istället skulle välja ett av orden i högra spalten. Det är inte svårare för dig, men det betyder oändligt mycket för den du pratar med.

*Uppgift om etymologin för ”lapp” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

Artiklar

Terminologi – funkofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på heterosexism. Vi fortsätter med funkofobi.

På Förbundet Unga Rörelsehindrade beskriver man funkofobi på följande sätt:

Funkofobi är fördomar mot personer med funktionsvariationer. För många är vi bara cp. Om vi ska slå hål på fördomarna så måste vi börja prata om dem. Vår kampanjs mål är att få så många som möjligt att prata om de fördomar som finns mot personer med funktionsvariationer. Det har vi lyckats med.

Människor med funktionsnedsättningar, såvål fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska, har genom alla tider varit en utsatt, bespottad och diskriminerad grupp. Alla människor har olika förutsättningar i livet. Vissa föds med en funktionsnedsättning, andra blir funktionsnedsatta på grund av yttre våld, eller genom sjukdom. Varje gång någon blir misshandlad föreligger det en risk att personen drabbas av någon form av funktionsnedsättning. Genom olyckor eller genom, t ex, stroke, missbruk eller tumör, kan man ådra sig en funktionsnedsättning. Om detta sker i vuxen ålder brukar man tala om förvärvad hjärnskada.

Autism_Awareness_Ribbon
Symbolen med pusselbitar kan innebära att människor med autism stigmatiseras

Exempel på fysiska funktionsnedsättningar, som innebär svårigheter att koordinera, styra och balansera huvud, bål, armar och ben, är CP-skada och ryggmärgsbråck. Intellektuell funktionsnedsättning kallas också kognitiv funktionsnedsättning eller utvecklingsstörning. Människor med utvecklingsstörning har svårigheter att ta in, bearbeta och förmedla information, vilket i sin tur innebär att det krävs mer tid för att förstå. De s k neuropsykiatriska, eller psykiska, funktionsnedsättningarna skapar svårigheter för individen att fungera i det sociala samspelet. Exempel på sådana funktionsnedsättningar är autism, Aspergers syndrom och ADHD. Inte sällan har en individ fler än en funktionsnedsättning.

Psykisk ohälsa kan innebära, mer eller mindre varaktig, funktionsnedsättning, såtillvida att det påverkar individens funktioner i vardagen. Psykisk ohälsa är, liksom funktionsnedsättningar, stigmatiserat och kan ligga till grund för att människor är utsatta för diskriminering och kränkning. Exempel på psykiska hälsotillstånd som kan innebära funktionsnedsättning för människor är schizofreni, depression, borderline och bipolär sjukdom.

I sammanhanget är det viktigt att skilja på funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning beskriver en egenskap hos en individ, medan funktionshinder förklarar hur denna egenskap påverkas av omgivningen. Det kan handla om brister i miljön, såsom tillgänglighet, eller om okunskap hos andra människor. En funktionsnedsättning behöver alltså inte innebära ett funktionshinder.

Fördomar och diskriminering gentemot människor med funktionsnedsättning har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Funkofobi grundar sig i en rädsla, avsky eller osäkerhet gentemot människor som uppfattas vara annorlunda, eller konstiga. Termen kan, med enkelhet, jämföras med homofobi eller rasism, eftersom det handlar om att särskilja människor på grund av ”annorlunda” egenskaper, jämfört med vad som uppfattas vara normen.

Det är nödvändigt, som vid alla andra uttryck av fördomar och diskriminering, att upplysa de som inte behandlar människor med funktionsnedsättning på samma villkor som vem som helst. Det är också nödvändigt att vi markerar att vi inte accepterar att människor uttrycker sig funkofobiskt. Det är vi alla skyldiga varandra och samhället. Samhället ska vara för alla, d v s inkluderande och vi ska skapa utrymme för delaktighet. Därför är det så viktigt att samhället, och de som besitter kunskap om funktionsnedsättningar, sprider information och upplysning för att, på så sätt, skapa förståelse hos andra människor.

T o m i media beskrivs människor med funktionsnedsättning på ett kränkande, och omodernt sätt. För bara någon dag sedan kontaktade jag Dagens Nyheter för att påpeka att de hade använt sig av orden ”handikappad” och ”förståndshandikappad”. Det är svårt att acceptera att någon, och i synnerhet inte media, befattar sig med sådan vokabulär. Jag fick, dagen efter, svar om att artikelförfattaren hade korrigerat ”felet” i den aktuella artikeln. Detta förändrar den digitala utgåvan, inte den fysiska. Problemet är dock att det förekommer. Det ska inte förekomma.

Många använder sig av omoderna, och förlegade, benämningar på funktionsnedsättningar av gammal vana, utan att tänka sig för. Det finns också de som fortsätter att använda benämningarna för att det ”alltid har hetat så”. Den värsta kategorin är de som använder de kränkande uttrycken just för att kränka, nedvärdera och förminska. Oavsett vilken kategori man själv ingår i, är det viktigt att förstå att hur man uttrycker sig om andra människor påverkar alltid andra människor. Även människor med funktionsnedsättningar uttrycker sig slarvigt, och använder förlegade ord för att beskriva sin egen, eller andras, funktionsnedsättning. Det är svårt att acceptera detta förfarande, trots att den som uttrycker sig funkofobiskt själv har en funktionsnedsättning. Det är att ge sig själv mandat att uttrycka sig nedvärderande om andra, mot bakgrund av sin egen situation. Att man vill bli kallad ”handikappad” är mot bakgrund av detta, inte ett argument. Man kan dra paralleller med individer som föredrar att kalla sig själva ”neger”. Effekten blir densamma.

Genom tiderna har skällsorden varierat. På skolgården, på arbetsplatsen, i samhället och, numer, på Internet, har det funnits behov hos de flesta av oss att, i syfte att vara elak, kombinerat med okunskap, kasta kränkande benämningar på andra. Andra behöver inte alltid vara människor med funktionsnedsättning, utan det kan också vara uttryck som används mot vänner, eller personer man inte tycker om. Det man glömmer bort är att dessa ord inte egentligen innebär det man tror att de innebär, utan något helt annat. Mer om exempel på nedvärderande benämningar går att läsa här.

”Funkis är mer än att bara ha en funktionsnedsättning, det står för en personlighet och är ett avspänt namn, det känns roligt.”

En sak som påvisar okunskap, och brist på inkluderingstänk, är då människor väljer att vända sig till den som råkar göra funkisen sällskap. Detta är en ständigt förekommande företeelse och påverkar den enskilde negativt. Det fungerar som en förstärkning av de egenskaper denne besitter, d v s individen känner sig utpekad, annorlunda och mindre vetande. Huruvida funktionsnedsättningen hos den utsatte är fysisk, intellektuell eller neuropsykiatrisk spelar mindre roll. Förnedringen, och kränkningen, är densamma. Anledningen till att man ”tar hjälp” av den man tror förstår bättre, stavas fördomar. Fördomar som vi alla har ett kollektivt ansvar för att tvätta bort.

Oavsett vilken finfo-375164_640unktionsnedsättning en människa må ha så är det ett faktum att det förekommer diskriminering av funkisar. Från och med den 1 januari 2015 är bristande tillgänglighet diskriminering enligt diskrimineringslagen. Bristande tillgänglighet innebär att en verksamhet inte vidtar skäliga åtgärder för att en människa med funktionsnedsättning ska ges samma möjligheter som en människa utan funktionsnedsättningen. Detta diskrimineringsförbud gäller inom följande områden: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Försäkringskassans tjänster, utbildningsområdet, arbetslivet samt verksamheter som tillhandahåller varor och tjänster.

Ett steg i rätt riktning är att ordet funkofobi kommer att finnas med i nästa utgåva av Svenska Akademiens ordlista (SAOL), som beräknas finnas tillgänglig 9 april 2015. Detta innebär att ordet inte betraktas som ”hittepå” utan ett riktigt ord och ett erkännande för en utsatt grupp. Daniel Pollak, vice förbundsordförande för Unga Rörelsehindrade utvecklar varför detta är ett viktigt steg för funkisar.

Vi människor är olika. Vi har olika förutsättningar. Vi har olika egenskaper. Vi har olika förmåga. Men vi är alla människor. Vi är alla lika värda. Vi är alla skyldiga att visa andra människor respekt för deras unika person. Många missar devisen om allas lika värde. Denna miss beror på okunskap, rädsla eller osäkerhet gentemot det man uppfattar som annorlunda. I värsta fall beror det på att man anser att alla människor inte har samma värde. Vi har alla ett egenansvar för hur vi uttrycker oss. Vi kan alla tänka på att använda rätt vokabulär när vi talar om, eller till, människor med funktionsnedsättningar. Vi kan alla tänka på att inkludera, inte exkludera. Det är då vi kan slå hål på fördomarna.

Fuck funkofobi finns på Facebook.

Funkofobi finns på Instagram.

funkofobi finns på Twitter.

Lästips: Arvet lever efter nazismens funkofobi

Krönikor, Myter

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Krönikor, Myter

Statistik används avhumaniserande

Ett fåtal personer verkar anse att det är viktigt att beräkna statens samtliga kostnader per antal invånare. Jag tycker att många fler borde kritisera varenda en av dessa sifferkonstnärer och deras uppenbara agenda, då de nämner en siffra ”per capita” och påstår att ”varje invandrare kostar så mycket”.

Vissa individer försöker peka på att det skulle vara ”överrepresentation” inom brottslighet, kollektivtrafikresandet, tandvårdsbehov etc. för att sedan ta ”kostnad per capita” och multiplicera med en ”faktor” som de själva bestämt till 2 eller 4. Siffertrixandet är grovt generaliserande och klumpar ihop alla personer som de anser höra till en viss ”grupp”. Alla i denna grupp skulle, i så fall, vara exakt likadana, något som baseras enbart på att de påstås höra till denna ”utpekade grupp”.

SD skriver årligen budgetpropositioner om att de vill minska antalet beviljade asylansökningar med 90%, och kollektivt dömer ett stort antal personer som vill söka asyl här – på förhand – som att de alla automatiskt är ”tärande”, och aldrig kan bli ”närande”.

Det är rasistiska förslag, baserat på rasistiska stereotyper och åsikter från politiker som är invalda i vår svenska riksdag. Några av dessa politiker hävdar även att de är antirasister.

Om man vill ge ett seriöst intryck och behålla trovärdigheten, så får man inte ”glömma bort” att även räkna Sveriges BNP, statens samtliga intäkter, naturresurser och övriga tillgångar per invånare.

Sveriges järnmalmstillgångar är enorma och 2013 var Sveriges järnmalmsproduktion 90-91% av hela EUs järnmalmsproduktion. Sverige producerar 40% av EUs hela blyproduktion, ungefär 25% av hela EUs guldproduktion osv…Den svenska skogen är ca 22 miljarder hektar och den beräknas vara värd mer än 5 000 miljarder kronor. Varje invånare ”har” grovt räknat 2,5 hektar skog per person.

Varje gång någon utger sig för att vara ”lite kritisk mot invandringspolitik” och försöker sig på att räkna ut ”kostnader” för vägar, räddningstjänst, sjukvård osv. per capita på ett grovt förenklat vis – avhumaniserar de människor, de glömmer rätten att kunna söka asyl i Sverige. Sådana räkneförsök sker ofta pga en rasistisk agenda, och är också ofta rasistiskt. För oavsett hur man väljer att räkna, så bör man aldrig stämpla enstaka individer eller skuldbelägga ett kollektiv pga vad man kommer fram till för siffror eller vad man har för fördomar.Staged

Sverige har inte människor som invånare i landet för att staten skulle tjäna pengar på människorna. Staten existerar för att den ska ordna och administrera samhällsfunktionerna, som vi demokratiskt röstat om att vi ska ha, och att vi som kollektiv ska betala skatt för dessa.

Man bör aldrig basera argument på fördomar eller stämpla någon med skällsord som ”tärande” eller ”parasit” utifrån olika godtyckligt konstruerade räkneexempel. Vi kan inte, vi bör inte och vi ska inte, hindra någon som kommer hit, baserat utifrån elaka, rasistiska stereotypa bilder eller godtyckligt ihopklumpande. Det spelar ingen roll om det någonstans finns prognoser på en statistikblogg som försöker visa att ingen från en utpekad region skulle kunna försörja sig själv, eller att alla av dem eventuellt kommer utföra brottsliga handlingar. Alla personer som inte misstänks för något brott ska anses lika inför lagen och förtjänar att inte behöva utsättas för kollektiv bestraffning.

Ofta får ”invandringskritikernas” gissningar stå helt okritiserade. Många journalister glömmer, dessutom, bort att ställa följdfrågor. Hela den lögnaktiga skrämselpropagandan om ”invandringens kostnader” bygger ofta bara på tesen att vissa människor, vissa invandrare, skulle leva på ett visst sätt, under hela deras livstid, enbart pga vad några ”tror” om deras födelsestad, deras ”nedärvda essens”, deras uppfostran eller deras kultur.

Att generalisera så grovt och stämpla personer som att de enbart kommer utgöra en kostnad, att de aldrig kommer kunna bidra på något sätt, enbart pga vad man anser om personens födelseland eller kultur – det är per definition rasistiskt.

Krönikor

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.

Krönikor

Konsten att göra skillnad på folk och folk

Under 2014 inkom motioner från Sverigedemokraterna som tydligt gör skillnad på människor utifrån ursprung. Är detta ett naturligt led i det som SD vill åstadkomma med vårt land? Är det ytterligare en polarisering som SD är ute efter, en polarisering som tydligt pekar på att man eftersträvar ett ”vi-och-dom”-samhälle? Motargument analyserar några av de motioner som inkommit från SD-håll under året.

Motionerna har uppmärksammats i såväl traditionell som opinionsbildande media. De har också debatterats flitigt på sociala medier, eftersom det finns olika åsikter i frågan. De motioner vi har granskat rör medborgarskap och ursprung, samt de rättigheter och skyldigheter människor utan medborgarskap, eller med annat ursprung, åtnjuter.

prisonDen första motionen handlar om ”Spartanska fängelser”, och är skriven av sverigedemokraten Kent Ekeroth. Den går, i korthet, ut på att det ska byggas spartanska, torftiga, fängelser som ska inhysa brottslingar utan svenskt medborgarskap. Motionen innebär att dessa anstalter inte ska erbjuda ”fängelselyx”, utan blott mat och husrum och inga rehabiliteringsåtgärder. Fördelarna, enligt motionen, med de spartanska fängelserna, är att det blir billigare att bygga och driva, vilket betyder fler platser till ett lägre pris. Dessutom gissar motionsskrivaren att det kommer att bli mindre attraktivt – för utländska medborgare – att sitta i fängelse. Eftersom internerna antingen utvisas efter avtjänat straff, alternativt aldrig kommer ut ur fängelset, så kommer inga skattepengar att slösas. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen, ska vara belägna i närheten av gränser, ”för att underlätta och effektivisera hanteringen av av- och utvisade eller de som väntar på beslut”. Motiveringen till fängelserna är att utländska medborgare skulle vara vana vid lägre standard på fängelser i hemlandet jämfört med svenska fängelser.

Ska fängelser inte finnas för att brottslingar ska avtjäna straff utifrån hur de blivit dömda? Ska ursprung, eller medborgarskap, vara avgörande för hur, och i vilken miljö, straffet ska avtjänas? Är inte ett brott lika allvarligt oavsett vem som begår det? Ska en morddömd svensk medborgare ha en bättre tillvaro än en utländsk medborgare som dömts för, säg, ekonomisk brottslighet? Brottslingar är, precis som alla andra, människor, och ska därför dömas på lika villkor. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen som motionsskrivaren väljer att benämna dem, påminner obehagligt mycket om apartheid. Man gör skillnad på svenskar och icke-svenskar.

I motionen ”Medborgarskapets betydelse” motionerar sverigedemokraterna David Lång och Mikael Jansson, bland annat, om att människor som ansöker om svenskt medborgarskap ”ska avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet mot Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen”. Detta förslag gör skillnad på människor med svenskt medborgarskap och människor som ansöker om svenskt medborgarskap, det vill säga utländska människor. Skillnaden består i att jag, som varit svensk medborgare sedan födseln, inte avkrävs denna ed. Jag är inte heller särskilt intresserad av att bli avkrävd denna ed. Jag slipper svära trohet och lojalitet mot kungen, medan nysvenskar måste göra det. Enligt motionen är en förutsättning för att medborgarskapet ska godkännas att sökanden genomgår ”en medborgarskapsutbildning och godkännas i språktest, kunskapsprov i det svenska språket, svensk kultur och historia, samt bedömas bli en tillgång för Sverige”. Denna bedömning kan inte bli annat än godtycklig. Detta är ytterligare en uppfattning från sverigedemokratiskt håll som, i grunden, gör skillnad på folk och folk.

bomb-3617_640Motionen ”De kristnas och övriga minoriteters situation i inbördeskrigens Irak och Syrien” är skriven av sverigedemokratena Julia Kronlid, Björn Söder, Johan Nissinen, Pavel Gamov, Jeff Ahl och Johnny Skalin. Här gör man återigen skillnad på folk och folk utifrån ursprung och etnicitet. En människa, född i Sverige med svenskt medborgarskap ska, enligt motionen, kunna fråntas sitt medborgarskap, mot bakgrund av att föräldrarna är födda i ett annat land. Motiveringen till detta är, i motionen, att dessa medborgare har avsagt sig rätten till sitt svenska medborgarskap i den stund de begår ett brott, i detta fall genom att ansluta sig till terrororganisationer i Irak och Syrien. Detta ska ske genom att ”snarast möjligt införa lagstiftning som förhindrar, eller i vart fall avskräcker eller försvårar, för svenska medborgare att resa till konfliktområdena i Syrien och Irak i syfte att strida för terroristorganisationer som ISIS och al-Qaida”. Hur kan man bli av med ett medborgarskap man alltid haft, och som samtidigt är det enda medborgarskap man faktiskt har? Missförstå mig rätt, men villkoren för medborgarskap ska inte dikteras av vilket land ens föräldrar är födda i. Vad göra med svenska nazister som reser till Ukraina för att strida med Azov? Ska de också fråntas sitt medborgarskap? Denna motion är en cementering av SD:s människosyn, som utgår ifrån att ”svenskar” ska ha det lättare att undkomma ansvar, eller har rätt till en bättre livssituation, trots att de har begått samma brott som ”icke-svenskar”.

Enligt Migrationsverket kan man erhålla svenskt medborgarskap efter 3 år (sammanboende med svensk medborgare), 4 år (flykting eller statslös) eller 5 år (övriga). Denna tid ska vara sammanhängande. Alla har rätt att ansöka om svenskt medborgarskap om man är född i ett annat land. När denna process försvåras eller hindras, på grund av att man är av åsikten att svenska medborgare har ”frisedel” från vissa åtaganden, eller ska ha det lite bättre än nysvenskar, enbart grundat på att man är ”svensk”, är det, för mig, ett uttryck för en skev människosyn. Vi kan, med säkerhet, förvänta oss fler motioner på detta tema. Än så länge har Sverigedemokraterna haft svårt att få igenom sina förslag, men det kan komma att bli ändring på det. Människor i Sverige, oavsett etnicitet eller ursprung, ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Brottslingar ska behandlas, och dömas, på lika villkor. Det är brottet, och inget annat, som ska avgöra påföljden. Denna uppfattning delas inte av Sverigedemokraterna. För dem är etnicitet den avgörande faktorn.

I fokus, Krönikor

En flyktingförläggning ute i skogen

De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.

De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.

De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…

Nazister och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är, istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”

En del andra skrev ungefär så här:

”Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga.”

Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.

Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.

Svenska staten placerar flyktingar från Syrien och Afrika i glesbygd, även på 2010-talet, för att man helt enkelt inte ansåg sig ha råd eller lämpligare platser att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?

Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:

”Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.

Hela livet rasar ned och ingenting är bra, ingenting är rätt och ingenting är vackert. Man står inför krav och press för att acceptera att man måste börja ett nytt liv.
Man gör motstånd på ibland sjukliga sätt då man plötsligt förstår att allt man hade är borta… för alltid.
Det goda man får i Sverige ser man som andras människors försök att trösta en… en del använder sin röst och förklarar sin smärta genom att säga att ingenting räcker till.
Det man förlorat kan aldrig ersättas och det finns ingen tröst.
Många krigsflyktingar går genom den här processen.
En del blir bara tysta och stumma.”
Krönikor

Krig mot vårt statsskick

Oavsett om vi är alliansväljare eller rödgröna väljare har nog alla 87 procent en klump i magen efter denna vecka. SD har ökat oavbrutet i många år. De har aldrig någonsin minskat. Det känns nästan otänkbart att de inte får fler procentenheter i mars. Men någonstans måste trenden brytas. Av allt att döma får de en mängd empatiröster för att det är synd om dem som är så mobbade (!), från väljare som egentligen inte ens tycker att de är det bästa partiet.

Från Motargument kommer vi att göra allt under denna valrörelse för att möta SD:s politik med sakliga argument. Vi kommer från båda sidor mittlinjen, men vi förenas i insikten att främlingsfientlighet inte hör hemma i Sverige.

Det finns en dimension i händelseförloppet som lite drunknat i bruset.

Mattias Karlsson (SD:s vikarierande partiledare) sa:

Sverigedemokraterna kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att verka för en ökad invandring och ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över svensk migrationspolitik

Så vad har då den nuvarande regeringen gjort för att förtjäna sitt straff? Hur har de valt att verka för ökad invandring?

SD härskarDet är ju uppenbarligen inte så att det i regeringens budget står att vi ska ta emot nittiotretusentvåhundrafemtionio flyktingar, och sedan stänger vi portarna. Antalet invandrare kan bara påverkas indirekt – genom lagändringar – men dessa har förstås inget med några budgetramar att göra. Alltså är det bisarrt att tänka sig att en budget skulle kunna användas som migrationsregleringsverktyg. Kostnader för flyktingmottagning m.m tas om hand där, men de siffrorna är bara ett eko av ett behov.

Men lagändringar kan förstås beslutas genom propositioner. Dock är det rätt sällan det händer – undantaget är migrationsöverenskommelsen mellan MP och Alliansen. Inte ens det, av SD så utskällda, beslutet att låta syrier som flyr till Sverige få permanent uppehållstillstånd fattades av regering eller riksdag. Det fattades av tjänstemän på Migrationsverket utifrån gällande lagar. SD protesterade i Riksdagen, men det var också enda gången frågan nådde upp till den nivån.

Den nuvarande regeringen har alltså inte fattat något enda beslut gällande migration. Alls. Det har de inte hunnit.

Ändå anser Mattias Karlsson att de ska straffas.

Därur följer att den som sitter still i båten ”väljer att verka för ökad invandring”. Enbart den som aktivt beslutar om neddragningar förtjänar att få regera.

SD säger därmed att de kommer att sänka varje framtida regering. Enda undantaget är de som aktivt genomför regelförändringar som påverkar vilka som får uppehållstillstånd.

SD har faktiskt därmed gjort det nödvändigt för övriga sju partier att navigera runt dem – genom uppgörelser och kanske lagändringar.

Vi vet vad som kommer att hända. Ännu mer offerkoftor, snyftande om att alla är odemokratiska, att SD:s väljare inte tas på allvar och yadayada.

Det är då vi måste hjälpas åt, från vänster till höger, och förklara att det är SD som förklarat krig mot vårt statsskick.

Artiklar

Stigmatisera inte oss som följer hatgrupper!

tiggarhatVi på Motargument följer de flesta nationalistiska fora på nätet. En del av oss gör det som ”oss själva”, och andra med fejkade konton, eftersom de flesta grupper kollar upp dem som går med, och det blir fort uppenbart att vi inte är sverigedemokrater, sverigepartister, tiggarhatare eller håll-den-vita-rasen-ren-ivrare.

Varje dag – oftast flera gånger om dagen – går en del av oss in och läser om apjävlar som ska skickas hem med bananbåt, om smutsiga äckeltiggare som ska drivas bort, om hur hemskt det är att bo i ett land där man inte får säga negerboll och om Jimmie Åkesson som det är så synd om för att alla vuxenmobbar honom. Hjärtan. Puss. SD forever.

Det är vår bestämda uppfattning att vi som följer dessa grupper – och som inte lämnar nationalisterna ifred i sina unknaste hörn – behöver bli långt fler. En del av oss har ibland uppmanat intresserade vänner som följer vad vi återger att gå med själva, och läsa. Prova några grupper. Det vi delar vidare av det vi läser är ju en så liten skärv av helheten. Men svaret blir nästan alltid ”å nej det kan jag inte med – då kan ju folk se det, och vad ska de tänka!”. Det är ett förståeligt ställningstagandet fullständigt, även om det är synd.

Det är därför vi tycker det är lågt av Nyheter24 att stigmatisera Palacios Deidre för att hon gör just detta: Går med i grupper och läser vad folk skriver. Vi får ett märkligt klimat när media drar slutsatser av facebookgrupptillhörighet. Likes/Gilla är en sak. Det är mer ett aktivt ställningstagande. Men att följa en grupp utan att skriva något är inte att säga ”jag tycker som den här gruppen”, utan att säga ”jag vill läsa vad dessa människor skriver”.

Det är ju alldeles uppenbart att inte Palacios Deidre är en av hatarna. Vi får hoppas att Nyheter24 backar från sina absurda antydda anklagelser, och att media istället berömmer den som orkar följa med och läsa.