Etikettarkiv: människosyn

Krönikor, Myter

Statistik används avhumaniserande

Ett fåtal personer verkar anse att det är viktigt att beräkna statens samtliga kostnader per antal invånare. Jag tycker att många fler borde kritisera varenda en av dessa sifferkonstnärer och deras uppenbara agenda, då de nämner en siffra ”per capita” och påstår att ”varje invandrare kostar så mycket”.

Vissa individer försöker peka på att det skulle vara ”överrepresentation” inom brottslighet, kollektivtrafikresandet, tandvårdsbehov etc. för att sedan ta ”kostnad per capita” och multiplicera med en ”faktor” som de själva bestämt till 2 eller 4. Siffertrixandet är grovt generaliserande och klumpar ihop alla personer som de anser höra till en viss ”grupp”. Alla i denna grupp skulle, i så fall, vara exakt likadana, något som baseras enbart på att de påstås höra till denna ”utpekade grupp”.

SD skriver årligen budgetpropositioner om att de vill minska antalet beviljade asylansökningar med 90%, och kollektivt dömer ett stort antal personer som vill söka asyl här – på förhand – som att de alla automatiskt är ”tärande”, och aldrig kan bli ”närande”.

Det är rasistiska förslag, baserat på rasistiska stereotyper och åsikter från politiker som är invalda i vår svenska riksdag. Några av dessa politiker hävdar även att de är antirasister.

Om man vill ge ett seriöst intryck och behålla trovärdigheten, så får man inte ”glömma bort” att även räkna Sveriges BNP, statens samtliga intäkter, naturresurser och övriga tillgångar per invånare.

Sveriges järnmalmstillgångar är enorma och 2013 var Sveriges järnmalmsproduktion 90-91% av hela EUs järnmalmsproduktion. Sverige producerar 40% av EUs hela blyproduktion, ungefär 25% av hela EUs guldproduktion osv…Den svenska skogen är ca 22 miljarder hektar och den beräknas vara värd mer än 5 000 miljarder kronor. Varje invånare ”har” grovt räknat 2,5 hektar skog per person.

Varje gång någon utger sig för att vara ”lite kritisk mot invandringspolitik” och försöker sig på att räkna ut ”kostnader” för vägar, räddningstjänst, sjukvård osv. per capita på ett grovt förenklat vis – avhumaniserar de människor, de glömmer rätten att kunna söka asyl i Sverige. Sådana räkneförsök sker ofta pga en rasistisk agenda, och är också ofta rasistiskt. För oavsett hur man väljer att räkna, så bör man aldrig stämpla enstaka individer eller skuldbelägga ett kollektiv pga vad man kommer fram till för siffror eller vad man har för fördomar.Staged

Sverige har inte människor som invånare i landet för att staten skulle tjäna pengar på människorna. Staten existerar för att den ska ordna och administrera samhällsfunktionerna, som vi demokratiskt röstat om att vi ska ha, och att vi som kollektiv ska betala skatt för dessa.

Man bör aldrig basera argument på fördomar eller stämpla någon med skällsord som ”tärande” eller ”parasit” utifrån olika godtyckligt konstruerade räkneexempel. Vi kan inte, vi bör inte och vi ska inte, hindra någon som kommer hit, baserat utifrån elaka, rasistiska stereotypa bilder eller godtyckligt ihopklumpande. Det spelar ingen roll om det någonstans finns prognoser på en statistikblogg som försöker visa att ingen från en utpekad region skulle kunna försörja sig själv, eller att alla av dem eventuellt kommer utföra brottsliga handlingar. Alla personer som inte misstänks för något brott ska anses lika inför lagen och förtjänar att inte behöva utsättas för kollektiv bestraffning.

Ofta får ”invandringskritikernas” gissningar stå helt okritiserade. Många journalister glömmer, dessutom, bort att ställa följdfrågor. Hela den lögnaktiga skrämselpropagandan om ”invandringens kostnader” bygger ofta bara på tesen att vissa människor, vissa invandrare, skulle leva på ett visst sätt, under hela deras livstid, enbart pga vad några ”tror” om deras födelsestad, deras ”nedärvda essens”, deras uppfostran eller deras kultur.

Att generalisera så grovt och stämpla personer som att de enbart kommer utgöra en kostnad, att de aldrig kommer kunna bidra på något sätt, enbart pga vad man anser om personens födelseland eller kultur – det är per definition rasistiskt.

Krönikor

Déjà-vu: nationalitetsregistrering

Under året har det förekommit ett veritabelt motionsregn från Sverigedemokraternas sida. Många av motionerna handlar om invandring, och hur synen på invandrare bör förändras. Förslagen handlar, exempelvis, om medborgarskap, fängelsestandard och trohetsförklaring till kungen för nysvenskar. Det är ingen slump att det är just SD som lägger fram motioner av detta slag.

Det är nu tredje året i rad som sverigedemokraten Kent Ekeroth skriver samma motion. I korta ordalag går motionen, som kallas ”Reformering av lag om behandling av personuppgifter”, ut på att Kriminalvården och andra myndigheter ska ges laglig rätt att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser som har en, eller två, utlandsfödda föräldrar, eller som själva invandrat. Orsaken till förslaget är att Ekeroth menar att värderingar och kultur spelar roll för benägenheten att begå brott.

Ekeroth bygger sin motion på att han är av uppfattningen att mer än 50 % av Sveriges fängelsekunder faller inom ramen för nationalitetsregistrering. Förslaget innebär att människor med annan bakgrund ska urskiljas och sedan särbehandlas. Genom att föra statistik över dömdas ursprung skulle man kunna härleda att vissa nationaliteter skulle komma att begå fler brott än andra. Idag registrerar inte Kriminalvården interners ursprungsnationalitet eller deras föräldrars nationalitet.

Enligt Sverigedemokraternas pressansvarige, Martin Kinnunen, avviker inte Ekeroths motion från partilinjen. Jag avser här och nu reda ut vad motionen egentligen innebär och vad den kan komma att få för konsekvenser i framtiden.

Är brottslighet kulturellt betingat?

Ekeroth vill med förslaget till lagförändring kunna föra statistik över ”brottsbenägna” nationaliteter. Det Ekeroth inte tar med i beräkningen är att många som döms i Sverige förvisso är utländska medborgare, men de är inte med säkerhet invandrare. En del av dem är med i internationella ligor som reser runt och begår brott, men de bor inte i landet de begår brott i. En överrepresentation av en nationalitet behöver därför inte vara ett ”invandringsproblem”. Svenskar finns representerade i utländska fängelser, liksom att utlänningar finns representerade i svenska fängelser.

Med rådande lag finns möjlighet för BRÅ att forska, men incitamentet för Ekeroth, och SD, är att kunna ges tillgång till rådata som kan ge dem möjlighet att extrahera egna, optimerade tabeller som, exempelvis, ”från 12 februari 2014 till 5 januari 2015 begicks alla brott i östra Kalmar av afrikaner”.

För att kunna förstå trender, mönster och hur samhället utvecklas kan vi inte blunda för den invandrarrelaterade brottsligheten eller de ekonomiska konsekvenserna bland den första eller andra generationens invandrare som erhållit svenskt medborgarskap.

Registreringen av egen eller föräldrars nationalitet motiveras av Ekeroth med att det ska finnas tillgång till statistiska underlag för att kunna se hur brottsbenägenheten skiljer sig åt mellan olika grupper. Förslaget understryker skillnaderna mellan olika ursprung, det vill säga att kultur och värderingar, och i samma andemening brottsbenägenheten, inte försvinner på grund av att man erhållit svenskt medborgarskap.

Problemet är att motiveringen till förslaget om nationalitetsregistrering baserar sig på Ekeroths egenhändigt hopsnickrade tes, sprungen ur egna fördomar om människors olikheter utifrån etnicitet, i detta fall omskrivet till nationalitet, för att framstå mer rumsrent. Att kleta etnicitet, eller nationalitet, på människor i brottsstatistiska sammanhang är inget annat än främlingsfientlighet, byggd på fördomar om det som upplevs främmande och skrämmande. De lagar som omfattas av motionen är Lagen om behandling av personuppgifter inom Kriminalvården, Personuppgiftslagen och Lagen om den officiella statistiken.

EkerothMotionen nöjer sig alltså inte med att registrera ursprungsnationalitet på utländska medborgare, utan innefattar också första, och andra, generationens invandrare. De omfattar alltså människor som bara haft svenskt medborgarskap.

Anledningen till att Ekeroth för tredje gången skriver denna motion är att han menar att det finns tydliga bevis på att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar. Men, som tidigare påpekats, är det inte bara invandrare som fångas upp av denna lagförändring, utan även utländska medborgare som inte ens bor i Sverige.

Registrering av nationalitet, eller etnicitet, ger en déjà-vu-upplevelse. 1935 gjordes detta i Nazityskland (Nürnberglagarna) för att urskilja judar från andra medborgare. Särbehandlingen blev nästa steg. Ekeroths förslag innebär urskiljning av människor. Det finns ingen enhetlig kriminologisk forskning som säger att kriminalitet är kulturellt betingat, men SD, och Ekeroth är övertygade om, och vill bestyrka, att invandrare är kriminella. Förslaget grundas i en önskan om att stärka fördomarna om, misstänkliggörandet av och generaliseringarna kring invandrare och brottslighet.

Det motsägelsefulla i motionen är att Kent Ekeroth själv har en mamma med icke-svensk nationalitet, och att han själv, om lagförslaget blir verklighet, skulle komma att bli ämne för denna registrering. Är det kanske så att Ekeroth själv är mer brottsbenägen än en människa som är alltigenom svensk? Ekeroths mormor flydde från nazisterna och hamnade i Sibirien. Hon tog sig sedermera tillbaka till Polen och 1969 kom hon och Ekeroths mamma till Malmö. Mot bakgrund av den förföljelse som mormodern råkade ut för tycker man att Ekeroth borde ha lärt sig att slik registrering är början på en hierarkisk indelning av människor utifrån etnicitet.

En möjlig förklaring till Ekeroths vilja att registrera människors ursprungsnationalitet och dess betydelse för kriminalitet kan ha sin grund i att Ekeroths uppväxtår präglas av invandrartäta klasser och en tidig åsikt om människor med annan bakgrund, vilka han i en öppenhjärtig intervju i Ystads Allehanda väljer att benämna ”packet”.

”Kultur” är det nya ”ras”.

Statsvetare Ann-Cathrine Jungar menar att, istället för att, som på 1930-talet, särskilja människor utifrån ras, innebär motionen att man särskiljer människor utifrån kultur. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg twittrar: ”SD:s Kent Ekeroth motionerar om att Kriminalvården ska registrera ursprungsnationalitet på intagna. Varför inte ett tygmärke på jackan också?”.

Ekeroths motion spär ytterligare på den stigmatisering, och de fördomar, som finns gentemot invandrare. Den bidrar till att skapa större exkludering av vissa grupper, som redan befinner sig i utanförskap, i svenska samhället. Människor som redan har fördomar får ytterligare vatten på sin kvarn, då Ekeroth utgår ifrån att människor med annat ursprung begår fler brott än de med svenskt ursprung. Det finns ingen enhetlig forskning som styrker Ekeroths ogrundade tes, och det är vedervärdigt att gå händelserna i förväg och peka ut vissa människor som andra klassens medborgare, som människor som begår fler brott än andra. Att peka finger åt människor, och att hävda att de är kriminella beroende på kultur och ursprung är ytterligare ett led i att skapa en skiljelinje mellan vad som är svenskt och vad som inte är det. Ur integrationssynpunkt är det förkastligt att ställa grupper mot varandra på detta sätt.

På den ena planhalvan hittar vi de riktiga svenskarna, och på den andra finner vi invandrarna. Integrationsarbetet försvåras då man misstänkliggör vissa människor, eftersom integration bygger på ett ömsesidigt förtroende. Forskning säger, däremot, att det finns en kriminell överrepresentation på grund av låg socioekonomisk status, psykisk funktionsnedsättning, arbetslöshet, låg utbildning och missbruksproblematik. Mer om detta finns att läsa i Kriminalvårdens klientkartläggning.

Det är inte så att data saknas. BRÅ kan exempelvis dra slutsatser och skriva rapporter. Forskare och övriga intresserade kan begära ut domar, intervjua intagna och göra egna analyser.

Sverige har i EU förbundit sig att följa det som brukar kallas The Data Protection Directive, och som sedan 1995 reglerar vad som får och inte får sparas i register med persondata. Direktivet ligger till grund för svenska personuppgiftslagen, och där framgår tydligt att persondata inte får sparas, såvida det inte finns ett tydligt syfte och en ”nödvändighet” – de kan inte bara sparas för att det ”kan vara intressant”. Att i kriminalvårdens persondatabaser registrera nationalitet skulle enligt all rimlig bedömning vara ett brott mot detta direktiv. Den lagändring Ekeroth föreslår står därmed i strid med europeisk lag.

Kent Ekeroth vill göra det möjligt för Statistiska Centralbyrån (SCB) och Kriminalvården att registrera ursprungsnationalitet på fångar i svenska fängelser. Statistiken ska ge underlag för att styrka att invandrare är kriminella. Med ett sådant underlag blir det enkelt, och naturligt, att propagera för att invandringen ska minskas med 90 %. Det är svårt att hitta någon annan anledning till varför Ekeroth, och SD, väljer att, gång på gång, föreslå denna lagförändring. Jag ser det som ytterligare ett led i polariseringen, mellan svenskar och invandrare, som SD arbetar för att stärka. För Ekeroth och hans partivänner är detta början på drömmen om det etniskt homogena Sverige. Vari ligger annars den ständiga tjusningen att etikettera människor utifrån ursprung? Det troliga är att motionen avslås. Men vi kan räkna med att motionen läggs fram nästa år igen.

Krönikor

Konsten att göra skillnad på folk och folk

Under 2014 inkom motioner från Sverigedemokraterna som tydligt gör skillnad på människor utifrån ursprung. Är detta ett naturligt led i det som SD vill åstadkomma med vårt land? Är det ytterligare en polarisering som SD är ute efter, en polarisering som tydligt pekar på att man eftersträvar ett ”vi-och-dom”-samhälle? Motargument analyserar några av de motioner som inkommit från SD-håll under året.

Motionerna har uppmärksammats i såväl traditionell som opinionsbildande media. De har också debatterats flitigt på sociala medier, eftersom det finns olika åsikter i frågan. De motioner vi har granskat rör medborgarskap och ursprung, samt de rättigheter och skyldigheter människor utan medborgarskap, eller med annat ursprung, åtnjuter.

prisonDen första motionen handlar om ”Spartanska fängelser”, och är skriven av sverigedemokraten Kent Ekeroth. Den går, i korthet, ut på att det ska byggas spartanska, torftiga, fängelser som ska inhysa brottslingar utan svenskt medborgarskap. Motionen innebär att dessa anstalter inte ska erbjuda ”fängelselyx”, utan blott mat och husrum och inga rehabiliteringsåtgärder. Fördelarna, enligt motionen, med de spartanska fängelserna, är att det blir billigare att bygga och driva, vilket betyder fler platser till ett lägre pris. Dessutom gissar motionsskrivaren att det kommer att bli mindre attraktivt – för utländska medborgare – att sitta i fängelse. Eftersom internerna antingen utvisas efter avtjänat straff, alternativt aldrig kommer ut ur fängelset, så kommer inga skattepengar att slösas. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen, ska vara belägna i närheten av gränser, ”för att underlätta och effektivisera hanteringen av av- och utvisade eller de som väntar på beslut”. Motiveringen till fängelserna är att utländska medborgare skulle vara vana vid lägre standard på fängelser i hemlandet jämfört med svenska fängelser.

Ska fängelser inte finnas för att brottslingar ska avtjäna straff utifrån hur de blivit dömda? Ska ursprung, eller medborgarskap, vara avgörande för hur, och i vilken miljö, straffet ska avtjänas? Är inte ett brott lika allvarligt oavsett vem som begår det? Ska en morddömd svensk medborgare ha en bättre tillvaro än en utländsk medborgare som dömts för, säg, ekonomisk brottslighet? Brottslingar är, precis som alla andra, människor, och ska därför dömas på lika villkor. Dessa fängelser, eller förvaringsutrymmen som motionsskrivaren väljer att benämna dem, påminner obehagligt mycket om apartheid. Man gör skillnad på svenskar och icke-svenskar.

I motionen ”Medborgarskapets betydelse” motionerar sverigedemokraterna David Lång och Mikael Jansson, bland annat, om att människor som ansöker om svenskt medborgarskap ”ska avkrävas en ed om att han eller hon svär trohet och lojalitet mot Sveriges konung, svenska staten och den svenska nationen”. Detta förslag gör skillnad på människor med svenskt medborgarskap och människor som ansöker om svenskt medborgarskap, det vill säga utländska människor. Skillnaden består i att jag, som varit svensk medborgare sedan födseln, inte avkrävs denna ed. Jag är inte heller särskilt intresserad av att bli avkrävd denna ed. Jag slipper svära trohet och lojalitet mot kungen, medan nysvenskar måste göra det. Enligt motionen är en förutsättning för att medborgarskapet ska godkännas att sökanden genomgår ”en medborgarskapsutbildning och godkännas i språktest, kunskapsprov i det svenska språket, svensk kultur och historia, samt bedömas bli en tillgång för Sverige”. Denna bedömning kan inte bli annat än godtycklig. Detta är ytterligare en uppfattning från sverigedemokratiskt håll som, i grunden, gör skillnad på folk och folk.

bomb-3617_640Motionen ”De kristnas och övriga minoriteters situation i inbördeskrigens Irak och Syrien” är skriven av sverigedemokratena Julia Kronlid, Björn Söder, Johan Nissinen, Pavel Gamov, Jeff Ahl och Johnny Skalin. Här gör man återigen skillnad på folk och folk utifrån ursprung och etnicitet. En människa, född i Sverige med svenskt medborgarskap ska, enligt motionen, kunna fråntas sitt medborgarskap, mot bakgrund av att föräldrarna är födda i ett annat land. Motiveringen till detta är, i motionen, att dessa medborgare har avsagt sig rätten till sitt svenska medborgarskap i den stund de begår ett brott, i detta fall genom att ansluta sig till terrororganisationer i Irak och Syrien. Detta ska ske genom att ”snarast möjligt införa lagstiftning som förhindrar, eller i vart fall avskräcker eller försvårar, för svenska medborgare att resa till konfliktområdena i Syrien och Irak i syfte att strida för terroristorganisationer som ISIS och al-Qaida”. Hur kan man bli av med ett medborgarskap man alltid haft, och som samtidigt är det enda medborgarskap man faktiskt har? Missförstå mig rätt, men villkoren för medborgarskap ska inte dikteras av vilket land ens föräldrar är födda i. Vad göra med svenska nazister som reser till Ukraina för att strida med Azov? Ska de också fråntas sitt medborgarskap? Denna motion är en cementering av SD:s människosyn, som utgår ifrån att ”svenskar” ska ha det lättare att undkomma ansvar, eller har rätt till en bättre livssituation, trots att de har begått samma brott som ”icke-svenskar”.

Enligt Migrationsverket kan man erhålla svenskt medborgarskap efter 3 år (sammanboende med svensk medborgare), 4 år (flykting eller statslös) eller 5 år (övriga). Denna tid ska vara sammanhängande. Alla har rätt att ansöka om svenskt medborgarskap om man är född i ett annat land. När denna process försvåras eller hindras, på grund av att man är av åsikten att svenska medborgare har ”frisedel” från vissa åtaganden, eller ska ha det lite bättre än nysvenskar, enbart grundat på att man är ”svensk”, är det, för mig, ett uttryck för en skev människosyn. Vi kan, med säkerhet, förvänta oss fler motioner på detta tema. Än så länge har Sverigedemokraterna haft svårt att få igenom sina förslag, men det kan komma att bli ändring på det. Människor i Sverige, oavsett etnicitet eller ursprung, ska ha samma rättigheter och skyldigheter. Brottslingar ska behandlas, och dömas, på lika villkor. Det är brottet, och inget annat, som ska avgöra påföljden. Denna uppfattning delas inte av Sverigedemokraterna. För dem är etnicitet den avgörande faktorn.

I fokus, Krönikor

En flyktingförläggning ute i skogen

De kom med buss till flyktingförläggningen i mörkaste Norrland en kall vinterdag. De hade undsluppit krigets fasor nyligen och skulle nu få sin fristad i Sverige. ”Bra”, tänkte de, ”då kan vi hjälpa till, arbeta i industrier eller i skog och mark och bidra till Sveriges självständighet och frihet”. Väl framme såg de att de var i ett läger. Där fick de veta att de inte skulle göra någonting. Kanske hugga lite ved på sin höjd. De som redan bodde där led av overksamhet.

De blev oroliga av kölden, mörkret och vintern och av tanken på att sitta isolerade ute i ingenstans. De protesterade. Satte sig ner och försökte strejka.

De ville få vapenträning eller kunna arbeta i industrin, de trodde inte att Sverige skulle skicka dem ut i obygden där de skulle gå overksamma…

Nazister och de konservativa i Sverige gjorde en stor sak av protesterna. ”Tänk så otacksamma de där flyende f.d. stridande norska, franska och engelska soldaterna är, istället för att dö på slagfältet får de en fristad i Sverige. Men, ja, de får finna sig i att vi placerar dem där. De ska för övrigt inte gnälla, det är ett skogshuggarläger. Hundratals svenska ungdomar har huggit ved, vintrarna igenom i minus 30 grader. Det som varit gott för dem är gott nog åt flyktingarna.”

En del andra skrev ungefär så här:

”Men det människorna i bussen utanför flyktingförläggningen sannolikt inte tänker på just nu är att vi lever i en hård värld, även i det välmående Sverige. Generositeten riskerar att sättas på undantag, också bland de beslutsfattare som tills nu stått för en human och generös flyktingpolitik om kraven blir för höga.”

Jo. Även flyktingarna från krigets fasor under andra världskriget protesterade ibland då de tvingades vara overksamma ute i obygden. 1940-talets svenska historia är full av berättelser om allierade soldater som led av overksamheten. Det ingick nämligen då i den svenska strategin, att placera flyktingarna ute i obygden, i ingenstans. Där var de inte i vägen och man kunde säga till nazisterna i Berlin att flyktingarna inte gjorde någonting alls.

Var det otacksamt av de allierade soldaterna att protestera? Kanske det. Eller så var det så att de ville försöka göra mer för Sverige och trodde de skulle få bidra direkt när de kom, men de hamnade ute i kylan och mörkret.

Svenska staten placerar flyktingar från Syrien och Afrika i glesbygd, även på 2010-talet, för att man helt enkelt inte ansåg sig ha råd eller lämpligare platser att ha dem nån annanstans. Om vi behandlar flyktingar så, får det konsekvenser, är det så konstigt?

Detta och mycket mer bör ni fundera på, innan ni dömer flyktingar som protesterar mot att placeras ut i Jämtland. En vän till mig som själv varit flykting kommenterade händelserna i Grytan, i Jämtland så här:

”Det är naturligtvis sjukt att man kommer från krigets ruiner där städer förvandlades till aska och att plötsligt klaga på det goda man ger i Sverige.
Men hade man kommit välmående under normala omständigheter, så skulle man aldrig agera så. Ni som tycker att en flykting från kriget är samma sak som en turist som ska gå runt och bli fascinerad av is, snö och skog är ute och cyklar. Ni som tycker att man ska bli glad av något vackert man ser runt om kring sig eller någon godhet man får – har fel. Man är inne i sin alldeles egna universums svarta hål.

Hela livet rasar ned och ingenting är bra, ingenting är rätt och ingenting är vackert. Man står inför krav och press för att acceptera att man måste börja ett nytt liv.
Man gör motstånd på ibland sjukliga sätt då man plötsligt förstår att allt man hade är borta… för alltid.
Det goda man får i Sverige ser man som andras människors försök att trösta en… en del använder sin röst och förklarar sin smärta genom att säga att ingenting räcker till.
Det man förlorat kan aldrig ersättas och det finns ingen tröst.
Många krigsflyktingar går genom den här processen.
En del blir bara tysta och stumma.”
Krönikor

Krig mot vårt statsskick

Oavsett om vi är alliansväljare eller rödgröna väljare har nog alla 87 procent en klump i magen efter denna vecka. SD har ökat oavbrutet i många år. De har aldrig någonsin minskat. Det känns nästan otänkbart att de inte får fler procentenheter i mars. Men någonstans måste trenden brytas. Av allt att döma får de en mängd empatiröster för att det är synd om dem som är så mobbade (!), från väljare som egentligen inte ens tycker att de är det bästa partiet.

Från Motargument kommer vi att göra allt under denna valrörelse för att möta SD:s politik med sakliga argument. Vi kommer från båda sidor mittlinjen, men vi förenas i insikten att främlingsfientlighet inte hör hemma i Sverige.

Det finns en dimension i händelseförloppet som lite drunknat i bruset.

Mattias Karlsson (SD:s vikarierande partiledare) sa:

Sverigedemokraterna kommer att agera för att försöka fälla varje regering som väljer att verka för en ökad invandring och ge Miljöpartiet ett avgörande inflytande över svensk migrationspolitik

Så vad har då den nuvarande regeringen gjort för att förtjäna sitt straff? Hur har de valt att verka för ökad invandring?

SD härskarDet är ju uppenbarligen inte så att det i regeringens budget står att vi ska ta emot nittiotretusentvåhundrafemtionio flyktingar, och sedan stänger vi portarna. Antalet invandrare kan bara påverkas indirekt – genom lagändringar – men dessa har förstås inget med några budgetramar att göra. Alltså är det bisarrt att tänka sig att en budget skulle kunna användas som migrationsregleringsverktyg. Kostnader för flyktingmottagning m.m tas om hand där, men de siffrorna är bara ett eko av ett behov.

Men lagändringar kan förstås beslutas genom propositioner. Dock är det rätt sällan det händer – undantaget är migrationsöverenskommelsen mellan MP och Alliansen. Inte ens det, av SD så utskällda, beslutet att låta syrier som flyr till Sverige få permanent uppehållstillstånd fattades av regering eller riksdag. Det fattades av tjänstemän på Migrationsverket utifrån gällande lagar. SD protesterade i Riksdagen, men det var också enda gången frågan nådde upp till den nivån.

Den nuvarande regeringen har alltså inte fattat något enda beslut gällande migration. Alls. Det har de inte hunnit.

Ändå anser Mattias Karlsson att de ska straffas.

Därur följer att den som sitter still i båten ”väljer att verka för ökad invandring”. Enbart den som aktivt beslutar om neddragningar förtjänar att få regera.

SD säger därmed att de kommer att sänka varje framtida regering. Enda undantaget är de som aktivt genomför regelförändringar som påverkar vilka som får uppehållstillstånd.

SD har faktiskt därmed gjort det nödvändigt för övriga sju partier att navigera runt dem – genom uppgörelser och kanske lagändringar.

Vi vet vad som kommer att hända. Ännu mer offerkoftor, snyftande om att alla är odemokratiska, att SD:s väljare inte tas på allvar och yadayada.

Det är då vi måste hjälpas åt, från vänster till höger, och förklara att det är SD som förklarat krig mot vårt statsskick.

Artiklar

Stigmatisera inte oss som följer hatgrupper!

tiggarhatVi på Motargument följer de flesta nationalistiska fora på nätet. En del av oss gör det som ”oss själva”, och andra med fejkade konton, eftersom de flesta grupper kollar upp dem som går med, och det blir fort uppenbart att vi inte är sverigedemokrater, sverigepartister, tiggarhatare eller håll-den-vita-rasen-ren-ivrare.

Varje dag – oftast flera gånger om dagen – går en del av oss in och läser om apjävlar som ska skickas hem med bananbåt, om smutsiga äckeltiggare som ska drivas bort, om hur hemskt det är att bo i ett land där man inte får säga negerboll och om Jimmie Åkesson som det är så synd om för att alla vuxenmobbar honom. Hjärtan. Puss. SD forever.

Det är vår bestämda uppfattning att vi som följer dessa grupper – och som inte lämnar nationalisterna ifred i sina unknaste hörn – behöver bli långt fler. En del av oss har ibland uppmanat intresserade vänner som följer vad vi återger att gå med själva, och läsa. Prova några grupper. Det vi delar vidare av det vi läser är ju en så liten skärv av helheten. Men svaret blir nästan alltid ”å nej det kan jag inte med – då kan ju folk se det, och vad ska de tänka!”. Det är ett förståeligt ställningstagandet fullständigt, även om det är synd.

Det är därför vi tycker det är lågt av Nyheter24 att stigmatisera Palacios Deidre för att hon gör just detta: Går med i grupper och läser vad folk skriver. Vi får ett märkligt klimat när media drar slutsatser av facebookgrupptillhörighet. Likes/Gilla är en sak. Det är mer ett aktivt ställningstagande. Men att följa en grupp utan att skriva något är inte att säga ”jag tycker som den här gruppen”, utan att säga ”jag vill läsa vad dessa människor skriver”.

Det är ju alldeles uppenbart att inte Palacios Deidre är en av hatarna. Vi får hoppas att Nyheter24 backar från sina absurda antydda anklagelser, och att media istället berömmer den som orkar följa med och läsa.

Krönikor

Vad är din hemliga agenda, Nalin Pekgul?

Krönika av Ida Dzanovic

Nalin Pekgul (S) har, i en artikel i Dagens Industri, framlagt grova anklagelser mot Mehmet Kaplan (Mp). Anklagelserna är identiska med teorin om Eurabia.

På grund av rädsla för att stämplas som islamofob vågar ingen ifrågasätta Mehmet Kaplan och hans dolda agenda

Paradoxalt nog, efter att Pekgul ifrågasatt Kaplan med en tapetlång text, så säger hon att ingen vågar göra just det. Hon förklarar att man inte vågar för att man kan komma att stämplas som islamofob, samtidigt som hon använder typisk islamofobikryddad retorik.

Vad som är Kaplans dolda agenda har Pekgul naturligtvis aldrig förklarat eller belagt. Det verkar som att det viktiga är att slänga ut anklagelser, skrämma allmänheten, nå dramatikens topp och kanske vinna mer uppmärksamhet för sin nyutkomna bok. Eller vad är Pekguls hemliga agenda?

Mehmet Kaplan
Mehmet Kaplan

Senast, i en intervju i SVT 14 oktober 2014 talade Nalin Pekgul om sin bok och i frågan kring muslimer så delade hon upp muslimer i ”fundamentalistiska” och ”sekulära”. Om jag hade varit den journalist som hållit mikrofonen framför Pekgul, så skulle jag bett henne förklara vilka som är fundamentalistiska och vilka som är sekulära muslimer i hennes ögon. Den här frågan skulle jag se som väldigt intressant och viktig i sammanhanget för att få Pekgul att förklara varför hon identifierar Kaplan som islamist.

Kaplan var ordförande för SUM (Sveriges Unga Muslimer) mellan 2000 och 2002, något som används som belägg för att han bör granskas som en islamist. Egentligen borde, i så fall, alla vi muslimer som någon gång haft någon kontakt med muslimska ideella organisationer, och varit aktiva i församlingar, granskas som islamister.
Personligen har jag utfört en rad projekt i arbete och samarbete med alla muslimska organisationer. Det finns tusentals muslimer som på olika sätt har varit aktiva i alla dessa organisationer, med olika aktiviteter, arbete, samarbete, föreläsningar och projekt. Många har suttit i styrelserna och haft tillfälliga ordföranderoller, men ändå så ser de på ett sekulärt samhälle, liksom jag själv, som en odiskutabel självklarhet.

Här ser vi de totala och helt medvetna generaliseringarna av muslimer, vi ser brist på nyans, vi ser en vilja att se muslimer som en homogen grupp där alla tycker, tror och tänker på samma sätt, likt klonade kopior, enbart för att alla har funnits på samma plats, i samma moské eller i samma församling.

Det är ett typiskt islamofobiskt tankesätt.

Inte ens den före detta ordföranden för SMF (Sveriges Muslimska Förbund) Mahmoud Aldebe, som har grundat Muslimska Brödraskapet i Sverige och som satte igång ett samarbete med det internationella Brödraskapet FIOE, har en enda gång, nämnt Mehmet Kaplan i sammanhanget som vare sig kollega eller medlem. Dokument finns och visar tydligt vilka som är med och vilka som inte är med i Brödraskapet, om vi väljer att tala med fakta och bevis istället att slänga ut grova anklagelser.

Framför allt så handlar det om den långa period som förflutit sedan Mehmet Kaplan ”var” ordförande i det som idag är den problematiska organisationen SUM (Sveriges Unga Muslimer). Allt som hände i den här organisationen under denna långa period försöker Pekgul skuldbelägga Kaplan för och säger att SUM är ”hans organisation”, precis som att Kaplan är organisationens livstidsägare efter att han har varit ordförande för 12-14 år sedan.

Hur rimligt är det?

När en talare, som bjöds in i riksdagen av Mehmet Kaplan, ifrågasattes i medierna för sina antijudiska uttalanden, så var Kaplan snabbast att kalla en spade för spade. Han valde konsekvent att se ett fel som ett fel. Han kände inte till bakgrunden av föreläsaren och bad om ursäkt.

Minns att Leni Björklund (S), för många år sedan, bjöd in internationellt efterlysta krigsförbrytare från Tjetjenien till en militär övning i Sverige. Alla kan begå misstag men allt beror på hur man väljer att handskas med misstaget. En annan som kritiserats i debatten är Omar Mustafa. Han är ett exempel på motsatsen till Kaplan, Mustafa har har förnekat att en rasist är rasist och trots kritiken och varningar under 2 år har sagt att han ska fortsätta bjuda in talare som han brukar göra.

Han har inte bett om ursäkt. Det är stor skillnad.

En skillnad som Nalin Pekgul inte ser eller inte vill se alls.

Nalin Pekgul
Nalin Pekgul

Jag förstår inte att Pekgul saknar hänsyn till att Kaplan är en offentlig person som brukar röra sig bland muslimer, vilket innebär att man träffar olika typer av människor, blåa, randiga, blommiga, prickiga, fyrkantiga, gröna och rosa muslimer, men det är helt orimligt att tillskriva honom alla dessa färger och former.

För Pekgul gäller det bara en enda form – islamist! Islamistfärg och islamistform för att man fanns i organisationer, moskeer, föreningar och församlingar där alla, någon gång, på något sätt, har varit aktiva oavsett vilken syn på samhället eller vilken religion man har.
Det kopplar hon med hemliga agendor kända från Eurabia-teorin och ordförandeskap i SUM för 12 till 14 år sedan.

Jag är fullständigt övertygad att Kaplan inte är en perfekt person eller politiker.
Ingen av oss är det. Hans förslag att det behövs mer pengar för att bekämpa radikalisering har vi inte hört i sin helhet, med nödvändiga konkreta planer och skisser. Därför vet vi inte om förslaget är bra eller dåligt. Personligen har jag andra idéer kring kampen mot radikalisering bland muslimer där det inte behövs extra ekonomiska resurser, men om detta kommer jag skriva i en annan text här på Motargument. När det gäller Mehmet Kaplans uttalande kring ”jihadister” som åker till Syrien så hänvisar jag gärna till texter som Torbjörn Jerleup har skrivit, till exempel ”Kaplan har helt rätt om Syrien”.

Men vilken hemlig agenda som Nalin Pekgul egentligen har är fortfarande ett frågetecken.

Enligt Pekgul så är vi, mer eller mindre, alla islamister och det vill hon att man inte ska se som problematiskt och islamofobiskt. Precis som en SD:are så säger Pekgul mellan raderna att ”man inte får säga allt man vill…” samtidigt som hon slänger ur sig tomma anklagelser. I Pekguls texter finner man också många goda saker som de allra flesta av oss kan hålla med om, men personligen så ser jag henne inte som en person som talar utifrån kunskap, belägg, nyans eller balans då det gäller muslimer. Det är mer eller mindre hennes panikslagna fördomar som talar. Det kan också vara ett publicistiskt skrik på hjälp då hon behöver en livbåt så att hon kan ta sig fram till rampljuset.

Krönikor

SD + HBTQ = sant?

Kärlek är bland det absolut finaste vi människor kan uppleva. Att älska någon, att bli älskad och att få dela sitt liv med den man älskar är, för många, det bästa i livet. För många är önskan att få ett barn ännu starkare än att älska någon. Ibland leder det ena till det andra.

Det känns som en självklarhet, för de allra flesta av oss, att alla ska ges möjlighet och utrymme att få älska den man vill. Det känns också som en självklarhet, för många, att alla ska ges möjlighet att få barn, antingen på naturlig väg eller genom insemination eller adoption. Det finns, trots allt, vissa som inte vill ge alla människor dessa möjligheter. Det är framför allt ett parti i Sveriges riksdag som inte vill ge alla människor dessa möjligheter.

I en undersökning, där riksdagspartierna fick möjlighet att svara på sex frågor beträffande HBTQ-personer och deras rättigheter, som jag gjorde inför valet 2014, kan man tydligt se att det parti som är minst tolerant i denna fråga är Sverigedemokraterna. SD har en annorlunda människosyn beträffande HBTQ jämfört med vad de andra partierna har. Man kan kalla SD:s HBTQ-politik heteronormativ, heterosexistisk eller, till och med, homofobisk. Dessa begrepp är alla, i varierande grad, uttryck för att kärlek är förbehållet man och kvinna. Jag tänkte nu belägga varför jag anser att SD inte är ett parti för alla, varför SD inte är ett parti för HBTQ-personer. Så här skriver SD på sin hemsida om HBT (SD godkänner inte Q:et):

Ingen människa väljer sin sexuella läggning. Trakasserier och diskriminering mot människor p.g.a. deras sexuella läggning är oacceptabelt och skall rättsligt beivras. Vidare anser Sverigedemokraterna att människors sexuella preferenser primärt är en privat fråga och ingenting partiet fäster någon vikt vid.

1995 stiftades enFamily Equality lag som gav samkönade par möjlighet att ingå registrerat partnerskap. 2009 kom lagen om samkönade äktenskap, som kom att innebära att alla, oavsett sexuell läggning, nu kunde gifta sig. Det enda parti som var emot lagen om samkönade äktenskap var SD. De menade, och menar fortfarande, att äktenskapet är exklusivt för man och kvinna. Detta innebär att man sidsteppar mellan 5 och 10 % av befolkningen, man väljer att inte ge dessa människor samma möjlighet att få konfirmera sin kärlek. SD är fortfarande emot den samkönade äktenskapslagen, även om man inte planerar att ändra på det.

För de, samkönade par, förutsatt att de är gifta, som vill adoptera barn kan, enligt lag, göra det. Det kallas homoadoption, eller samkönad adoption. SD motsätter sig denna lag. Deras förklaring till detta är att man anser att alla barn har rätt till en mamma och en pappa. Detta är en tydlig markering som gör gällande att samkönade par inte har rätt att bli föräldrar. SD:s motstånd till, idag laglig, insemination för lesbiska par, förstärker synen på att ett barn har rätt till en mamma och en pappa. Vad man inte tänker på är att det, samtidigt, innebär att många par exkluderas från möjligheten att bli föräldrar. Övriga partier i riksdagen vill att såväl homoadoptioner som insemination för lesbiska par fortsatt ska vara lagligt.

Det är svårt att säga var på skalan heteronormativitet-heterosexism-homofobi man ska placera SD. Att de är heteronormativa är ställt utom allt tvivel. Att vara heteronormativ innebär snarare att man har en omedveten föreställning om att män är tillsammans med kvinnor, men det betyder inte att man anser att homosexualitet är något fel. Att de är heterosexistiska tycker jag också är rimligt att hävda, eftersom de anser att rätten till kärlek och rätten att bli föräldrar ska vara möjligt uteslutande för heterosexuella par. Genom lagstiftning avser SD att inskränka HBTQ-personers möjlighet att bygga ett liv med kärlek och barn tillsammans. Att de är homofobiska tycker jag KAN vara rimligt att hävda, åtminstone i vissa aspekter. Deras åsikter i HBTQ-frågan skiljer på människor, tanken om alla människors lika värde är inte applicerbar i detta fall. Homosexuella behandlas i samhället, men också juridiskt, på ett annat sätt än heterosexuella. Om vi dessutom adderar alla de homofobiska uttalanden som, genom åren, gjorts av folkvalda SD-politiker, är det inte särskilt vågat att hävda att SD är ett homofobiskt parti.

Det borde vara en självklarhet att alla människor har rätt att få älska vem man vill. Det borde ockå vara en självklarhet att alla människor har rätt att få barn, oavsett sexuell läggning. Detta är grundläggande behov som vi människor har, och då finns det inget utrymme för att exkludera människor på grund av vem vi attraheras av. Vi har alla samma rätt till kärlek. Vi har alla samma rätt till föräldraskap. På många ställen är det inte så. I SD:s Sverige är det inte heller så. Det är upp till oss att se till att det förblir så.

Krönikor

Normal och onormal

Jag halkade över Ivar Lo-Johanssons memoarer, Frihet, nyligen. Den boken är mycket intressant. Det han skriver visar hur fördomar om en funktionsnedsättning kan påverka en människa.

Han beskriver att han blev nästan helt döv då han vintern 1940 gjorde militärtjänsten på en liten ö i Stockholms skärgård. Denna dövhet var tillfällig och hörseln blev bättre med åren. Men det han gjorde när han insåg att han hade en hörselnedsättning kan verka chockerande när man läser det.

I skammen över att ha en grav hörselskada började han förneka att han hade det. Skammen att inte kunna höra och att riskera att verka dum, samt risken att misstänkas vara en ”simulant” som försökte slippa undan militärtjänsten genom att låtsas att vara döv, gjorde att han förnekade hörselskadan och vägrade att gå till läkare.

Men han var ju näst intill döv, vilket gjorde att försvaret ratade honom. Han blev frikallad och slapp göra militärtjänst. Då ljög Ivar Lo-Johansson för sig själv igen och sa att ”jag är inte döv, däremot är jag simulant, jag låtsas vara döv för att slippa militärtjänsten”. Han var stolt över att han var en så skicklig simulant att han lyckades lura försvaret att tro att han vara näst intill döv. Samtidigt var han det, och han hade näst intill inga vänner för att alla var tvungna att skrika i hans öra för att han skulle höra något.

Även när det kom till vänner verkar han ha ljugit för sig själv. Han hade inget hörselfel, däremot var han bohem, en sådan som frivilligt isolerar sig, och det var fint.

Ja, jag vet, det låter konstigt. En människa med hörselskada vill inte visa att han har det och låtsas därför höra bra men vara simulant, av rädsla att bli anklagad för att vara dum, annorlunda och simulant. Helt ologiskt.

Men ändå fullt logiskt.

Så fungerar sociala stigman.

Bild av figur med krycka och figur med hörapparat

Jag vet. Förr, när jag var yngre och dummare låtsades jag ibland höra men ville ge sken av att bara strunta i allt, men det var ju bra korkat, för jag hörde inte. Men stigmat att verka vara dum var för stort – det var på något sätt enklare att verka vara ett rövhål än att verka ha en hörselskada, det vill säga vara korkad. En vän, med ADHD-diagnos, gjorde faktiskt samma sak som Ivar Lo-Johansson. För att slippa fördomar omkring ADHD gav han sken av att låtsas ha grav ADHD, för att slippa viss undervisning och, på så sätt, få fördelar. Så skulle han lura klasskamraterna. Han skulle ge sken av att vara rövhålet som fuskade för att slippa undervisning, för att slippa skammen att vara den med diagnosen.

Fascinerande, och sorgligt, mycket sorgligt.

Normal och onormal

Det är just detta som är faran med politiska rörelser som skriker högt att de vill behålla svenska värden, moraliska värden, normer och moralregler om hur man bör bete sig för att ses som en ”normal svensk” eller en ”normal medborgare”. Det är faran när det ropas högt att det finns en ”normal kultur”.

Där det finns en normal finns det alltid folk som ses som onormala, avvikande, och därmed riskerar att se sig själv som just det. Som Ivar Lo-Johansson. Eller jag själv i tonåren. Ses man som något av ett hot eller som dum, det vill säga som onormal, är det extremt lätt att man ser sig själv som det också.

Fördomar finns.

Samhället är ännu inte så inkluderande att vi bejakar alla människors olikheter. Det annorlunda ses ännu som ett hot. Den kulturella normen ska följas. Det avvikande är onormalt och därför något man SKA skämmas över.

För att slippa detta måste vi vända på steken, som man brukar säga.

Normaldemokraterna har beskrivit detta så väl:

Enligt ordboken är normal en beskrivning av en organism eller mekanism som inte är avvikande, rörande någon, flera eller alla egenskaper. Applicerar man den definitionen på människor märker man snart att ingen är normal. Alla är avvikande någonstans. Unika som snöstjärnor. Trots att vi alla är medvetna om dessa skillnader, och faktiskt hyllar dem i många sammanhang, så finns det grupper i samhället som oftare än andra stängs ute på grund av sin unicitet. Olika typer av funktionsvariationer bedöms t.ex ofta som ett för stort avsteg från normen, istället för att mer korrekt uppfattas som ytterligare en komponent i det verkligt normala. Nämligen allas individuella särart. 

Det onormala är det normala. Vi avviker egentligen alla från normen. Därför är det avvikande inte ett hot, utan det normala. Vi kan därför lugnt respektera det annorlunda, eftersom det är det normala, och därför inte heller något hot.

Det är just detta tänkande som behövs. Om Ivar Lo-Johansson hade gått till en läkare och lärt sig hantera sin funktionsnedsättning och om han hade slutat skämmas, så hade han kanske varit mindre ensam på 1940-talet. Om inte fördomen att man är dum om man är hörselskadad hade plågat honom och hans omgivning.

 

Krönikor

"Allas lika värde"?

Allas lika värde. Smaka på orden. Visst låter det fint? Visst känns det, näst intill, som en självklarhet? Visst tycker du, och jag, att alla har samma värde? Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda? Parollen allas lika värde används, av oss alla, dagligen och är ett uttryck för allt, men det är samtidigt ett uttryck för ingenting. Om vi synar och analyserar frasen och dess innebörd ser vi att det, allt som oftast, blott är tomma ord. Vi säger dessa ord för att vi ska kunna se oss själva i ögonen och för att vi ska kunna ge oss rätten att känna oss som goda, förstående och omtänksamma människor. För alla vill vi väl vara goda? Alla vill vi väl andra väl? Eller?

imagesBegreppet allas lika värde genomsyrar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Hur är det egentligen? Efterlever vi, och samhället, denna devis? Svaret på frågan är otvetydigt nej. Jag tänker i denna krönika förklara närmare på vilka punkter jag tycker att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde.

I samhället stöter vi varje dag på företeelser och exempel på att människor inte har samma värde. Vi ser det genom att människor diskrimineras på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken och på bostadsmarknaden. Detta är exempel på strukturell diskriminering. Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde. I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde. Vi kan se det på fotbollsarenan, på bussen, på jobbet, på gatan eller i affären. Vi ser människor som behandlar andra människor på ett sätt som inte, på något sätt, korrelerar med att vi alla har samma värde. Det kan röra sig om glåpord, att tala nedsättande, att titta snett på, att nonchalera eller, i värsta fall, så kan det uttryckas genom våld. Hatbrott är ett obehagligt, men återkommande, bevis på att människor inte anses ha samma värde.

Det finns massor av orsaker till att vi tycker att människor har lika värde. Det finns minst lika många orsaker till att vi inte tycker det. Faktorer som spelar in i vår uppfattning, eller i vår bedömning, om andra människor är etnicitet, kultur, religion, sexuell läggning, kön, ålder och funktionsnedsättning. Dessa faktorer är exempel på hur vi människor skiljer oss åt. Tyvärr är det så att många av oss har fördomar. Detta i kombination med en uppfattning om att det som är annorlunda, exempelvis ursprung, kultur, religion, homosexualitet eller utvecklingsstörning, gör att vi också tycker att något, eller någon, har ett lägre värde.

205905_700b1-thumb1Det är enkelt, och inte alltid smärtfritt, att ge människor som har uppfattning om andra människor, utifrån nämnda faktorer, påklistrade benämningar som rasist, homofob, sexist eller funkofob. Rasism, homofobi, kulturrasism, sexism och funkofobi är uttryck för åsikter som innebär att vi tullar på devisen om allas lika värde. För mig är det viktigt att poängtera att detta är åsikter. Det är föränderliga åsikter. De är icke beständiga och, på samma gång, inte en del av vår egna person. Jag vill flytta fokus till åsikten eller handlingen, och, samtidigt, flytta fokus från själva människan som diskriminerar, mobbar eller trakasserar. Jag tror på att alla människor har en förmåga att förändra stereotypa uppfattningar om andra människor. För att det ska kunna bli verklighet är det viktigt att samhället, och lagsystemet, eliminerar risken för strukturellt utövande av rasism, homofobi, köns- och åldersdiskriminering eller funkofobi.

Det är viktigt att vi inser att vi alla har ett ansvar att reagera, agera och ifrågasätta när människor ger uttryck för brister i principen om allas lika värde. När vi inte reagerar, agerar och ifrågasätter dessa attityder ger vi samtidigt vårt samtycke till attityderna. Vi godkänner dem. Är det inte svårt att godkänna saker som går stick i stäv med vad du anser om människovärde? Det kan vara bra att ha med sig nästa gång du hör fotbollspappan skrika nedsättande invektiv om någon i barnets motståndarlag, eller när tanten på bussen raljerar över busschauffören med invandrarbakgrund.

Alla människor har lika värde, oavsett allt och inget. Vi måste bara förstå det.

 

Jag har tidigare berört ämnet i några krönikor här på Motargument:

Tillsammans kan vi

Vilka mekanismer styr näthat?