Jag utsattes för ett brott för länge sedan, precis efter att jag hade fyllt 18. Efter att ha skumpat på en buss i en och en halv timme höll jag på att sprängas, så jag smög in bakom en häck för att lätta på trycket. När jag satt där kom två killar åt mitt håll, de var varken blonda eller blåögda.
Jag kände igen dem, de hade suttit på samma buss som jag. En av dem upptäckte mig, gick åt mitt håll och frågade om jag hade en cigg. Jag ställde en motfråga: ”ser ni inte att jag sitter och pissar?” Han fortsatte att gå mot mig, långsamt, med sin blick fixerad på mig. Min tanke var: ”helvete, nu blir jag våldtagen och ingen kommer att se det”. Då ryckte han min väska och så sprang han och hans kompis iväg. Jag försökte dra upp mina byxor och springa efter och jag hörde mig själv skrika: ”men jag BEHÖVER den där!”
Jag sprang till ett kvällsöppet café och ringde polisen, var fullständigt hysterisk och skrek att jag hade blivit rånad. Det kom flera bilar med blåljus, sirener, hundpatrull och hela kavalleriet. Killarna var spårlöst borta, de åkte aldrig fast. Själv var jag helt skräckslagen, de hade ju gått efter mig när jag klev av bussen. Hela tillvaron rasade ihop. Jag klarade inte av att bo själv, kunde inte sova och jag hoppade högt varje gång jag såg en ung kille som såg att ut att komma från Thailand eller något av deras grannländer. Jag blev skämtsamt kallad ”kort-Louise” av ägaren till en butik eftersom jag vägrade att använda kontanter. Ännu idag undviker jag det i den mån det går. Rädslan under den sekund jag trodde att jag skulle bli våldtagen kan jag fortfarande känna.
Nu ser jag personer som själva har varit i samma situation som jag, men som tacklar traumat genom att dra alla över en kam. Ibland har någon av deras närstående utsatts för brott, ibland har de ingen koppling till brottsoffret alls, de kan lika gärna ha läst någon notis i en tidning. Men gärningsmännen de ser är inte blonda och blåögda, och offret är någon som liknar mig — en helsvensk och försvarslös ung tjej. Jag blev själv livrädd när jag såg någon som liknade gärningsmännen, men till slut lyckades jag omprogrammera min hjärna för att kunna begripa att en person inte är en brottsling bara för att han/hon ser ut på ett visst sätt. Det tog ett bra tag, men jag insåg vilka fördomar jag hade, hur djupt rotade de var och hur fruktansvärt svårt det var att konfrontera dem. Vem ger mig rätten att döma en människa baserat på det yttre? För att två personer var riktiga rötägg? Men de var inte rötägg bara för att de inte såg ut att heta Kalle och Olle. Hade de gjort det hade de bara varit två ruttna typer.
Det finns så många anledningar till varför människor begår brott. Eller blir brottsoffer. Det är något som inte kan förminskas till en fråga om etnicitet, hudfärg, kultur eller religion. Men det är enkelt för vissa att dra alla över en kam. Genom att göra det behöver vi inte gräva djupare för att få den kunskap vi saknar.
Varför gjorde de det här mot mig? Jag blir arg när jag tänker på det. De gav mig ärr i själen, de gjorde mig illa. Jag är inte nöjd med förklaringar om att de uppenbarligen inte hade svensk härstamning och att de då per automatik är, eller i alla fall kommer att bli brottsling. Vidare skiter jag högaktningsfullt i om någon så skulle vilja stegla de två killarna. Det ger inte mig som brottsoffer någon upprättelse.
Gästkrönikör: Louise H.
Motargument 