Alla inlägg av Ida Dzanovic

Obotlig optimist som älskar människors variation och värdesätter frihet och kärlek i högsta grad.

Slöjan har olika betydelse

Journalisters okunskaper gällande muslimer och religionen islam har i en hel del fall orsakat en än större islamofobvåg som konsekvens.
Till exempel kan man läsa tidningsartikeln ”Befriade sig från ett liv med slöja” publicerad i DT, Dalarnas tidningar den 13:e maj 2013.

Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.
BILD: Design by Ida Dzanovic & Photoshop: Amela Dzafic.

I den artikeln beskrivs en iransk kvinnas personliga upplevelse av sin väg från den religiösa regimen i Iran till Sverige och allt som hon kände sig tvungen att utföra enligt regimens förtryckande krav.
Naturligtvis är vi många som känner medlidande och solidaritet med personer som flyr från sina hemländer, från liknande förtryck i bl.a. diktaturer och/eller religiösa regimer.

När liknande artiklar försöker sammanfatta och beskriva några enstaka individers öden framkommer en tydlig oförmåga att göra åtskillnad mellan religion globalt och den iranska religiösa regimen.

I texten i DT finner man ytterligare problem: Generalisering av en religiös grupp, vilket kan vara en huvudentré till ökade fördomar, förstärkta elakartade stereotyper och till hat.

I samband med artikeln publiceras en ”faktaruta” med rubriken ”Slöjan i det muslimska samhället” och just där, genom extremt slarvig generalisering, uppges några fakta om slöjor ur den iranska regimens perspektiv, som om vore det plötsligt gällande för hela världens samtliga muslimska kvinnor. Slöja är, enligt den här ”faktarutan” enbart tvång, förtryck och en metod att kontrollera kvinnor — vilket är långt ifrån verkligheten och fakta.

Vi förnekar inte faktum att det finns kvinnor i Iran som är tvungna att bära slöja, men när man talar om ”det muslimska samhället” då existerar enorma variationer bland muslimska kvinnor och deras orsaker till att bära slöja. En del ser sin slöja som personlig, som en del av deras mode, image, klädstil. Som ett klädesplagg som de har blivit van vid och ser det som egen varumärke. En del ser på sin slöja som feminism; —”Min kropp är bara för mig” och på så sätt protesterar mot exponering av kvinnokroppar. Slöja är ibland en traditionell och ibland kulturell grej, utan att nämna en hel religions bemärkelse. Kort sagt, orsaken till att bära slöja varierar från kvinna till kvinna — liksom det är skillnad från land till land och mellan olika regioner.

Faktum är att olika grenar av islam i Saudiarabien, Indonesien och Bosnien visar upp drastiska olikheter inom sina detaljer, tolkningar och former. Men allt sådant försvinner i den här ”faktarutan” och samtliga muslimska kvinnor världen över sätts till att vara under tvång, press och bli viljelösa. Slöja är, enligt textens ”faktaruta” det som den iranska regimen förklarar och definitivt inte det som vi kan se på gatorna i Istanbul, Sarajevo, Skopje, Tirana, London, Madrid eller New York.

När du i framtiden läser liknande ”faktarutor” eller artiklar så borde du inse varför hatbrott mot muslimer har ökat, då beslöjade kvinnor allt oftare utsätts för aggressiva trakasserier och ibland även attacker. Deras slöjor slits utav dem, av personer som verkar föreställa sig att de utför en välgärning, i ”kampen för andras människors frihet”. Kvinnor som bär slöja (oavsett deras anledning) blir bespottade som ”antidemokrater”, ”regimanhängare” eller ”dem som bär på sig symbol för kvinnoförtryck”.

Med sådan desinformation i medierna är det inte svårt att se hur intoleransen, hatbrott och fördomar har fått sina framgångar.

Rör inte min moské!

För ungefär 5-6 år sedan var jag på plats då de första stenarna lades som grund till moskén i Fittja. När jag kom tillbaka efter ett tag byggdes moskéns kupol av trä och jag var helt fascinerad av hantsverksarbetet kring den kupolen. Väldigt snabbt byggdes en riktig plats för meditation.

Interiör, moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf är artikelförfattaren I.D.
Interiör, moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Ida Dzanovic

Moskén byggdes upp mitt emellan en sjö i skogen och en motorväg. På andra sidan sjön ser man ett bostadsområde med höga hus. Jag var glad över att få vara med och plantera rosor, äppelträd och hallonbuskar i parken. Jag drömmer om att kunna konstruera en paviljong av trä mitt i parken.

Men det mest viktiga av allt är moskéens själ, tankeinnehållet och stilen.

Man möter vänlighet direkt innanför dörren, som är öppen för alla. Ingen påminner mig om min klädstil, att jag inte bär slöja eller att jag föddes som en kvinnlig mänsklig varelse som till varje pris måste separeras från andra.

Turkar är i majoritet i den här moskén och en av dess styrelsemedlemmar som sprang iväg till köket för att koka en kopp te åt mig ropade att jag inte skulle glömma bort att hälsa till imamen som jag känner i den bosniska församlingen — som ligger på andra sidan av Stockholm. Långt bort i Hallonbergen i Sundbybergs kommun. Trots det långa avståndet så känns det verkligen som att kontakterna och samarbetet är väldigt nära.

Tystnaden är avkopplande i moskén och solstrålarna skiner nyfiket in genom de vackra fönstren. Vi gick in i det stora konferensrummet, där hängde en nära tre meter lång och minst en meter hög svensk flagga på väggen, samt en lika stor turkisk flagga. ”De fick vi från en turistbyrå!” sa mannen som kom med te och baklavabakelser.

”Att älska och respektera Sverige och Turkiet är liksom att förena kroppen med själen”, sa han.

Meditationsträdgården till moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Artikelförfattaren I.D.
Meditationsträdgården till moskén i Fittja, Botkyrka. Fotograf: Ida Dzanovic

Jag njuter av varje besök där. Och varje gång jag saknar mitt barndomshem — som jag lämnade bakom mig för många år sedan — blir jag nostalgisk och föreställer mig alla vägar som går i riktning mot den här trädgården och den här moskén.

Tyvärr är debatten om böneutrop från moskén i Fittja otroligt hetsig, hatfull och aggressiv.

Att man kritiserade fundamentalister och radikala moskéer har jag ingenting mot, då jag själv kritiserar samma inställning till religionen. Men hatet i frågan kring böneutrop är så starkt att det övergår till ett hat mot alla moskéer, oavsett stil och oavsett dess tolkning av islam.

På den muslimhatiska sajten Avpixlat kunde man se en rad ”Breiviks” som släpptes på fri fot utan att de ansvariga för hemsidan tycktes bry sig. Deras hotfulla kommentarer kunde stå kvar på hemsidan under nästan ett helt dygn:

Om minareten sprängs kommer jag applådera den modiga individen som utfört det

30 personer ”gillar” den kommentaren och 17 timmar senare skriver en annan person:

Jag hänger på. Men det kommer att behövas enorma mängder av vapen för att hålla inkräktarna stången

Sen hänger en till person på i samma tråd:

Vapen är inget problem. Tro mig, känner till en hel del internetsidor som jag kan köpa delar av ett vapen och få skickat till Sverige. Ammunition är inte heller ett större problem, går att tillverka i en liten verkstad. Annars får vi hoppas att våra finska vänner hjälper oss.
Sätter de en böneutropare i min stad så kommer jag att göra samma sak man gör med en en tupp som galer mitt i natten, det är inget hot det är ett löfte

— Den kommentaren ”gillades” av fler än 47 personer.

Detta är en retorik som jag känner igen då tusentals liknande ”Breiviks” tog över gator och städer i Bosnien för 20 år sedan, i jakten på muslimer — bara för att de var muslimer. Tänk om det i Sverige skulle finnas ett liknande forum där det finns några muslimer som öppet och fritt hotar präster, poliser, politiker, talar om vapeninsamling, vapenbeställning och gör kartläggning på landets ”förrädare”?

När olika hatgrupper ställs mot varandra, så är det inte bara min lilla meditations-oas i Fittjamoskén som kan rasa ned, utan hela din och min värld… En hatgrupp utmanar spontant att en motsatt hatgrupp kanske bildas någon annanstans. Hatgrupper vända mot varandra kan inte bara titta på varandra och ”utföra dialog”. Det gäller inte när ”Breiviks” ställs mot andra ”Breiviks”, korsriddare mot jihadister, muslimhatare mot muslimer. När olika hatgrupper ställs mot varandra, så är det inte bara min lilla meditationsoas i Fittjamoské som kan rasa ned, utan hela din och min värld.

Och tänk att det hela handlade om böneutrop på ca 3-5 minuter, bara en enda gång i veckan, mitt på dagen, med volymen anpassad till miljö, relativt långt ifrån närmaste bostadsområden.

 

Gästskribent Ida Dzanovic

Aldrig mer…

En tyst minut då du läser om mig i historieböcker. Om hur jag fördes bort från mitt hem och avrättades i gården där jag lekte som barn.

En tyst minut för mig som fick falla med tusentals ”Varför?” i mina sista tankar, liksom hundratusentals andra armenier enbart för att vi var armenier.

Jag förlåter dig då du slänger ut med armarna och säger ”Jag var inte född då. Det var inte i min tid…”
Ja, jag har förlåtit till dig innan du föddes…

Även det då jag satt i kö där döden delades ut liksom kaffe med kakor i ditt konditori.
Jag var bara en av hundratusentals romer som dog med all nostalgi och kärleksfulla låtar.

Min själ var redo att kvävas i en gaskammare. Mitt skratt, min glädje, mina drömmar och den minsta promille av det judiska som jag hade i kroppen dömdes till döden. Jag höll min värdefullaste skatt i famnen. Han var skapad av kärldek men dömd till döden för mina gener och blodet som han hade i sin lilla kropp. Det var en påstådd ondska som måste utrotas inom allt som var mitt:

”Det ska gå fort…vi ska somna in tillsammans.” viskade jag för att trösta honom medveten om att jag berättade då den sista godnattssagan.

Men du såg bara kroppar slängda i massgravar och jag undrar om du någonsin har sett en enda dröm jag hade som kördes över av grävmaskinernas hjul.
Jag blev din skam. Din heder. Ditt samvete.

Du andades djupt och ångestfullt och sa ”Jag visste inte…”

Sen böjde du huvudet ned i marken och lovade ”Aldrig mer…!”
Du lovade. Du gav mig ditt ord
.

Och jag gav till dig med all ödmjukhet rättigheter och lagar, allt som kan göra dig till en bättre människa för mänsklighetens skull.

Varför har du svikit mig då man gick med stora slaktyxor från hus till hus i Rwanda för att slå mot min kropp?

Det var något graverat i mitt namn som måste utrotas, men du var tyst och stum.

Det var i din tid. Du visste… Men denna gång så sa du ”Det var långt ifrån mig..!”

Inte här. Inte i vår tid. Synd att vi visste inte. Synd att det var långt bort annars skulle man göra någonting åt…

Och medan jag köade till döden blek och stum, inför omvärldens TV-kameror och inför FN:s soldater, igår, i din tid, på din lilla kontinent, bara 1,5 timme med flyget från din älskade Stockholm. Då hade du ingenting annat att säga utom ”Det kan aldrig hända här, det som hände i Bosnien!”

Jag dog inte liksom människor i din närhet, i en bilolycka, av en hjärtattack eller cancer.
Jag dog för det som graverades in i mitt namn och det som mina förfader var.
Mitt blod och mina gener vittnade mot mig själv.

Jag var någonting äckligt och vidrigt som spottades ned, något som måste utrotas för en bättre värld. Och varje gång, det sista jag såg var högmodiga övermänniskor som beslutade om att mitt, just mitt liv måste släckas.

Vad har du att lova och säga till dem som inte är födda än..?
Har du förverkligat en enda dröm jag hade..?
Kan du släcka lampor, kyssa ditt barn i kinden och önska god natt utan rädsla för samvetets spöken?
Jag är samma människa som dör gång på gång inför samma människor som tittar på.
Jag är inte död så länge du hör mig:

Hur många gånger till kommer jag att dö…

och höra det ständiga löftet ”Aldrig mer..”?

Integration vid Sveriges gränser

År 1994 lämnade jag äntligen livet på flyktingförläggningen efter min ankomst till Sverige 1992. Det var tidpunkten då jag lämnade samhällets största kollektiva isoleringscell som sällan har setts inifrån av någon av landet Sveriges politiker och debattörer. Mina vänner, grannar och kusiner, som åkte till Tyskland under samma tidsperiod, hade redan hunnit lära sig tyska, arbeta 1-2 år och placerat sina barn på dagis och skola. En del var nästan klara med kurser och utbildningar och hade skaffat sig egna lägenheter.

C:a 20 år senare, framstår det som om vi inte har lärt oss mycket av en del andra europeiska länders asyl/flyktingpolitik, vad gäller sättandet av grundstenen för individens utveckling i ett nytt samhälle.

Under Balkankriget på 1990-talet var Tyskland engagerat extra starkt. Bland annat med en asyljour som fanns direkt i den tyska tullen. Landet tog emot cirka en halv miljon människor från forna Jugoslavien. Trots att Tyskland har drygt 80 miljoner egna invånare (på den tiden drygt tio gånger större än Sveriges befolkning) på en yta motsvarande 79% av Sveriges yta.

Riksgrense Sverige
Kakakrokodil / Foter.com / CC BY

Redan i tullarna fick man arbetstillstånd och ett tillfälligt visum på 3 månader, vilket motsvarade väntetiden för att behandla personens skäl att vistas i landet. Redan i tullarna gjordes en uppdelning av personer som kom från olika delar av forna Jugoslavien utifrån pass och övrig dokumentation.

Under kort tid kunde tyska myndigheter konstatera vilka som kom från krigsdrabbade områden för att ge dem förläggning av tillfälliga visum för vistelse i Tyskland. Resten kunde meddelas inom ett par månader om huruvida de skulle få stanna i landet eller ej.

Tyska myndigheter försåg redan i tullen asylsökande med information om organisationer och föreningar som kunde hjälpa människor att emigrera till andra länder. Länder som behövde deras kompentens och utbildning. Mer bestämt länder som ville ta emot dem som arbetskraftinvandrare. Två av mina kusinfamiljer hamnade i USA och en annan i Kanada. Tyskland var en av de första länderna i Europa som beviljade uppehållstillstånd för bosniaker från krigsdrabbade område. Sverige var ett av de sista.

I Sverige togs cirka 100 000 asylsökanden från forna Jugoslavien emot. De flesta fick bo på flyktingförläggningar några kilometer utanför närmaste stad. Jag hamnade till och med på en ö i Norrland som kändes som världens ände. Cirka 50 kilometer från den närmaste staden som hette Kramfors. En stad dit bussarna åkte en eller ibland två gånger i veckan. Helt isolerade från samhället och omvärlden snurrade tusentals människor som jag själv runt i en total ovisshet från mellan ett till två år, innan besked gavs om man fick eller inte fick stanna i Sverige.
Tiden på flyktingförläggningen knäcker individens självförtroende liksom entusiasmen inför ett nytt liv i ett nytt land. Den tiden kastas tusentals människor in i en depression lika stor och djup som universums svarta hål. Efter den tiden behövdes det en hel process för att bli mentalt återställd. För att kunna vakna upp, nästan. För att kunna bli mentalt redo för engagemang i samhället eller åtminstone för att återuppväcka sin egen nyfikenhet för landet där man fick bo.

Genom att man isolerade människor från samhället, nästan utan språkkunskaper, bäddade man för förakt och fördomar och med detta så kallade ”invandrartäta område” där man instinktivt sökte trygghet i det man redan kände till. Det yttre samhället var totalt okänt.
Under nästan ett och ett halvt decennium kunde man lyssna på Mona Sahlin i Göran Perssons regering om ”stackars invandrare”. Dessa ”stackars invandrare” som inte kan och inte vet. Invandrare som är utanför samhället. Invandrare som blev ett problem. Invandrare som saknar svenska vänner. ”Invandrarmat”, ”invandrarbrott”, ”invandrargäng”, ”invandrarområde”, ”invandrarfrågor” och ”invandrarproblem” var ord som levererades dagligen tills Sverigedemokraterna slutligen blev Mona Sahlins arbetskollegor i riksdagen.

Mona Sahlin tackade för sig. Sverigedemokraterna satt kvar och började svinga sina järnrör och helrör i ett kör.

Border of Sweden
DarlingSnail / Foter.com / CC BY-NC-ND

Så många gånger hörde man i debatter om att långa väntetider på flyktingförläggningar kostar pengar och bränner upp många potentiella och goda krafter, men ingenting har förändrats. Jag hörde aldrig om en extra asyljour i tullarna på grund av flyktingströmmar från Syrien.
Rutinerna är desamma då som nu: Att ta emot människor, att skicka dem till flyktingförläggningar och eftersom det blir många som strömmar in, utan någon struktur och förberedningar innan, så leder det till en lång väntetid i Sverige. Medan ansökan behandlas och efter ansökan behandlas.

Det enda som förändrades under 20 år är att man blev bättre på att leverera kurser i svenska språket i flyktingförläggningar: På ”min tid” var det väldigt slarvigt då man kunde sitta på kursen framför en lärare som inte alls var en lärare utan en studenttjej som bestämde sig för att jobba där ett par månader under sommaren. Sedan stack hon tillbaks till sin egen skola. Vi hann glömma bort allt hon lärde oss innan vi fick uppehållstillstånd.

Nu har vi en blond och blåögd migrationsminister som gärna vill kasta fisknätet över Sverige för att fånga upp människor med icke-nordiskt utseende. Något som välkomnas varmt av Sverigedemokraterna. Efter flera år som migrationsminister har han samtidigt lovat en human asylpolitik och alla applåderade i riksdagen.

Som före detta flykting från före detta Jugoslavien ser jag enkla lösningar med extra kontor i tullarna som enbart ska fungera som asyljourer. Kontor som kan utföra hälften av jobbet för kollegor på Migrationsverkets kontor ute i landet. I så fall kommer man att ordna en bra struktur, vilket ger korta väntetider och förenklar hela processen från asylansökan till vidare integration i ett nytt land. Varför inte..?

/Ida Dzanovic

Flykting nr 441 kommer till Sverige – ABBA och vikingarnas land

För 20 år sedan stod jag i den polska kuststaden Swinousce inför ett viktigt val: Att kliva in i en båt som åker till Sverige eller Danmark? Jag älskade mer ABBA än Hamlet.  Därför valde jag en båt som färdades över ett hav fyllt av myterier.

ABBA - TopPop 1974 1

Känslan var stark att för första gången åka i vikingarnas spår liksom den första äventyraren på väg att upptäcka en ny kontinent. Bilden av marken, stenar, gråblåa havsvågor och ljus som kämpade för att tränga sig igenom morgondimman kommer jag aldrig glömma bort. Det var mitt Snöflingornas land. Jag kastade själens ankare rakt in i havet för att stannar där. För alltid. ”Du kan nå stjärnorna, bara om du sträcker dig lite” var mammas ord. Några tårar fick falla…

Men jag kom inte som äventyrare. Och jag kom inte som sökande efter platsen där man kan nå stjärnorna. Jag kom som flykting från krig, folkmord och förföljelser.

Mitt bagage bestod av en massa rädsla, sorg och drömmar. Jag grät inombords. Inombords där jag gömde mina brutna vingar.

I Ystad placerades vi i en tennishall och jag fick nummer 441 bland ca tusen personer som sov där på madrasser.

Vi forsllades vidare till en ovisshet efter att man ropade våra nummer. Trött och utsliten väntade jag och lystrade, för att höra om någon skrika mitt nya namn – 441!

Vi åkte med buss från Skåne till Hälsingland i cirka 13-15 timmar. Jag kände mig nästan hypnotiserad av trädgrenar som jag såg genom bussens glasruta, och av spikraka vägar utan början och utan slut som försvann under bussens hjul.

En tidigare psykiatrisk mottagning utanför Bollnäs möblerades om och blev en flyktingförläggning för 500 personer. Ett rum 5 x 5 kvadratmeter stort, med två sängar, en garderob och en bokhylla med fyra lådor. Det delade jag med min syster i cirka 1,5 år.

Fönstret kunde inte öppnas av säkerhetsskäl. Köket delades med många namnlösa människor och i TV-rummet kunde man under korta ögonblick se hur Sarajevo bombades. Depressionen hade tagit över i de långa och gråa korridorer där vi väntade i evighet och levde i ovisshet.

Bokehberry (2)

Mittemot vår flyktingföräggning hade vi en annan psykiatrisk mottagning som inte förvandlades till en flyktingförläggning. Från våra fönster kunde vi dagligen se ambulansbilar, personaler och patienter i tvångströjor som kördes in.

Trevliga och glada besökare från Jehovas Vittnen var våra enda besökare. Samt en gammal dam brukade komma förbi med sopsäckar fulla av kläder från Röda Korset.

Vår enda sysselsättning var att plocka blåbär i skogen som sträckte sig över hela området runt psykiatribyggnaderna, och vår flyktingförläggning. På så sätt tjänade jag lite pengar som jag köpte några dukar och färgburkar för.

Jag berättade för Migrationsverket om pengarna jag tjänade på blåbärsplockning, varpå min dagersätnng drogs in. Det ledde till att jag saknade pengar till mat och skor mitt i vintern 1992. Jag brukade vänta på min syster framför fönstret då hon kom från stan, för att kunna låna hennes skor och springa i väg till tandläkaren eller ett möte med en handläggare.

Ändå var det en tid då jag var lycklig och kär i en kille, också med ett tresiffriga namn, 872.

Den kärleken gav mig enorm kraft att måla mina tavlor som såldes till en italienare som ställde ut dem i sin restaurang i den lilla staden Bollnäs. Det var den häftigaste framgången en tresiffrig människa kunde nå. Just då. Med fingrarna av tusentals färger fångade jag snöflingor och full av glädje och skratt rullades jag i snön med kille med namnet 872 framför vår psykiatri.

Depression och monotoni var det svåraste för de flesta av oss tresiffriga nummer. Å ena sidan var det svårt att svälja allt det nya i ett nytt land och å andra sidan gick tankarna till hemlandet, familjen, vänner och grannar man lämnat bakom sig. Livet bestod av ovisshet, lika stor som universums svarta hål som vi alla drunknade i.

Några busiga killar brukade slå på brandlarmet, eftersom de tyckte att det var roligt för att se brandbilar och att småprata med brandmän som flera gånger under en månad åkte fram och tillbaka på grund av falsklarm. På slutet, när vår psykiatrienhet attackerades på riktigt med brandbomber av ett nazistgäng, så kom brandbilen försenad. Men vi klarade oss själva. En del hoppade från fönstret, en del hann springa ut och en gäng jagade till och med bort nazisterna.

Vi var alla mer eller mindre nyfikna på folk som bodde i området. Däremot vågade vi inte ta kontakta med någon eftersom stora tidningsrubriker talade om cykelstölder i området.

Charge Plug

Några busiga killar brukade ta cyklar från skolparkeringen i stan för att cykla tillbaka hem till ”psykiatrin”, som låg ett par kilometer utanför staden. När polisen kom för att utreda det hela så blev det razzia i varje rum.

Killarna som greps klagade på att de hört talas om att flyktingar i andra städer fick bussbiljett men inte vi som levde så långt från stan. På så sätt började en skandal om bedrägeri växa. Skandalen om pengar för bussbiljetter som vi aldrig har fått. Sedan berättade vi för journalister om de 150 kronor som togs av oss för en kurs i svenska språket som aldrig startades. Tolk och handläggare som tog pengarna träffade vi aldrig efter att de fått våra pengar.

Det var tiden då vi räknade dagarna innan vi placerades på andra flyktingförläggningar.

Kille 872 saknade några papper och fick inte stanna i landet. Han hörde av sig senare, från USA, och våra själar liksom drömmarna om ett liv tillsammans flög till varandra över oceanen.

Jag fortsatte leva under siffra 441 i Norrfallsviken, en liten ö där det enbart fanns baracker för ca 1000 personer med tresiffriga namn. Cirka 50 kilometer bort låg närmaste stad, nämligen Kramfors, dit bussarna gick en gång i veckan. Om man missade bussen tillbaka till ön var man tvungen att polisanmäla sig själv och polisen fick köra en till flyktingförläggningen i kombibil. Inte så konstigt att ingen i staden vågade prata med oss.

Mina dagar bestod även av långa promenader i en och samma cirkel med enbart havet i utsikt, på en ö som var i världens slutkant.

Så var det i ca 10 månader innan jag fick uppehållstillstånd … och rätt till mitt eget namn. Rätten till mitt liv och till min framtid.

I.D.

"Det kan inte hända här"…

Jag kommer ihåg en tid då mina grannar har plötsligt slutat att åka med sina bilar till jobbet för att bensinen var väldigt dyr och sedan tog den slut på varje bensinmack. Till och med för stadsbussarna. En del människor har gått fots till jobbet i flera kilometer medvetna om att ingen ska få sina löner. 

Slobodan Milošević

Nyexamerade ingenjörer, journalister och läkare började jobba på restauranger som servitriser eller lagerarbetare. Varje dag fick man höra om ett företag som gått till konkurs. Valutan rasade ned och nya sedlar byttes ut på svarta marknaden mot tyska DM.

Jag kommer ihåg lukten av depression med stinkande ovisshet som rotades in i asfaltens mögel på alla gator och torg.

Vi, som var då 18 år, saknade t.o.m. pengar för en drink på krogen och istället samlade vi ihop några mynt för att köpa en flaska läsk och att sitta på skoltrappor med jämnåriga killar som spelade gitarr. Även våra lärare gick hem utan löner så brydde man sig mindre om våra betyg.

Individen blev svag med känsla av värdelöshet.

Sen kom den hårda tiden då människor började leta efter sin tillhörighet i olika grupper. För i en grupp kände man sig stor, stark och trygg.

I en grupp var man någon. I en grupp kunde man skrika och bli hörd med uppmärksamhet och skrikande grupper gav t.o.m. en identitet och självförtroende.

Det var en tid då olika nationalistiska symboler tog över stadens fasader för att markera den nya identiteten. 

Tidigare bankrånare, ex-fångar och nazistsympatisörer steg upp ur avgrunden för att bli de mest populära riksdagspolitikerna som fokuserade enbart på människornas olikheter tills man kom till genetiska skillnader, förfäder och olika blodgrupper. Olikheter som vi tidigare respekterade hos varandra förvandlades till grunden för olika partiprogram. 

Och alla kämpade för att visa och bevisa sin storhet och styrka.

Det var en phatamorganisk näring som folk matades med varje dag utan att bli mätta. En hägring av en vattenoas i förtvivlans öken. En hägring som aldrig försvann och en blodtörst som bara ökade ju mer folk bjöds att dricka av hat.

Ju mer vild, arrogant och aggressiv man var, ju mer uppskattad blev man som politiker av folkmassor som gick på gatorna med ett enormt behov av att skrika och tömma ur sig all ilska och aggression på affärernas glasfönster eller bilar på parkeringar.

Men det blev inte nog med det. Varken bilar på parkeringar eller glasrutor svarade eller förändrade någonting. I så fall var det viktigt att hitta ”den skyldige” som ska anklagas för allt, någon som kan lida och känna smärta. Vänlighet, artighet och ödmjukhet kallades för svaghet och dumhet.

Det var en tid då människor började skämmas för allt det goda och bli stolta över sin egen grymhet. Jag kommer ihåg lukten av den tid då barndomsvänner slutade att hälsa på varandra.

Strax efter publicerades statistiken om vapenlicenser och grupper som började beväpnas. 7 av ”dem” var beväpnade mot 1 ”av oss”. Nätter som var fulla av spöken då krigsförbrytare från 1940-talet började leva igen i många sånger innan 1990-talets Balkankrig började.

Dem som tidigare har pekats ut i historieböcker som människorshatare och mördare, blev plötsligt hyllade i en rad sånger av berusade grannar. Mördare blev stora idoler, förebilder, hjältar och t.o.m. deras knivar och blodiga händer berömdes i hårresande sånger som ekade under min fönstret.

Ju mer aggression desto mer styrka.

Ju mer hat desto större möjlighet att vinna och bli stor.

Ju mer rädsla man ser i ögonen på ”den andre” desto starkare blev man.

Detta är en extrem nationalism som gav XXL storlek till minsta lilla fluga som önskade att bli någon.

StorSerbien

Sen växer ännu större minnesbilder fram os mig på en rad andra som idag sitter inför rätta i Haagdomstolen för etnisk rensning, folkmord och brott mot mänskligheten.

Muslimer ska slaktas, fördrivas eller tvingas till att konvertera till kristendomen.

Romer, judar, albaner, turkar…Hur kunde de fortfarande finnas kvar efter en så stor flugattack under hela historien?

Nationalism blev liksom en virus som vi alla på slutet blev sjuka av, åtminstone med rädsla som skapade behov att betona starkt om att ”vi också finns”! På något sätt måste man finnas innan alla blir utrotade i koncentrationsläger eller massgravar.

Mina barndomsvänner började försvinna under en natt och blev hittade halshuggna vid floden och det enda vittnet var ett äppelträd där vi en gång klättrade upp på väg till skola.

Så var det i en tid innan man började skjuta från berg mot 15 000 studenter som gick in i fredliga demonstrationer på Sarajevos gator. Man hade svårt att svälja verklighet då granater började hagla över staden där man kunde se så många Hollywoodstjärnor bara 6 år innan, då Sarajevo var en OS-stad.

På slutet, flyr man. Inte bara för att rädda sitt liv utan för att rädda alla vackra bilder från barndomen. Man flyr för att inte bli tvungen att hata dem man en gång respekterade, tyckte om, delade lunch på skolrasten eller arbetsuppgifterna på samma kontor. Det är enda som räknas idag som en trofè. Att inte föra hatet vidare…

Mitt fönstret i sovrummet ramar in vårens färger i ett nytt hemland, mitt vackra och underbara Sverige.

Jag är rädd för människor som hittade hatet som källa till framgång eller möjlighet att bli någon, men ännu mer rädd för dem som applåderar till hatet och tror att detta är kärlek till ett eget land. Återigen pekar man ut ”den andre” som är skyldig för arbetslöshet. Återigen hör man om sönderslagna glasrutor i förorter. Återigen möter man människor som hyllar krigsförbrytare…

Jag gillar att höra ”Det kan inte hända här!” men ändå germina erfarenheter mig ingen rätt att tro så naivt en gång till.