SD:s påståenden om antal medlemmar granskas av Motargument. Partiet har fortfarande i dag, i skrivande stund kvar sina gamla skryttexter på sin webbsida med : ”Vi växer så det knakar” och: ”Vi växer snabbare än någonsin och är på god väg att bli Sveriges största parti.”
För kalenderåret 2019 ska partierna ha skickat in anmälan till Kammarkollegiet med samtliga uppgifter om partibidrag och partistöd senast den första juli 2020. Redan idag går det att läsa några partiers redovisning. Motargument upptäckte att intäkterna som SD får från medlemsavgifterna har minskat från 2018 till 2019.
Enligt deras egen redovisning fick partiet SD in 6 875 650 kronor från sina medlemmar i medlemsavgifter för hela kalenderår 2018. (Notera att det var ett valår)
För år 2019 har SD fått in 6 744 201 kronor i medlemsavgifter.
Ett tapp på ungefär 131 000 kronor på ett år kan verka vara marginell skillnad, men för partiet som ständigt hävdat de haft konstant medgång och tillväxt så kan detta vara en extra detalj som bidrar till de varningsklockor om allt fler avgående och uteslutna kommunpolitiker runtom i hela landet och det som de kraftigt sjunkande opinionssiffrorna visat sedan november 2019.
SD har ett medlemskap, som kostar 200:- per medlem per år. Och de har också i många år haft ett ”livstidsmedlemskap” för en fast engångssumma. Den var tidigare på 1 500:- per medlem, numera har den höjts till 2 000:- i en engångskostnad för att bli medlem i resten av sitt liv. (Motargument misstänker att man trots det kan ansöka om att gå ur partiet)
Ett missnöjesparti som i mer än ett halvår haft sjunkande popularitet, allt färre sympatisörer och förtroendevalda, de tappar nu även medlemmar. Det går dåligt för SD, som har stor procentandel ”missnöjesväljare”.
Väljare som röstat för att ”röra om i grytan” eller i protest mot sittande regering eller ”sjuklövern” är lättrörliga. Är de inte nöjda med sitt förra val, så kan de bli soffliggare, röstskolkare eller tänka sig att flytta sin röst till något annat alternativ. Så skedde med Ny Demokrati och Svenskarnas Parti – och Motargument minns deras spektakulära och snabba splittring.
Skolvalet i Göteborg har väckt starka reaktioner från högerpopulistiskt håll. Anledningen är den prioriteringslista som Göteborgs Stad har för årskurs 1 till 9, där nyanlända får förtur till skolplatsen i det fall ett val måste göras. Högerpopulisterna rasar och det tycks som att Göteborgs alla skolor svämmar över av nyanlända som sparkar ut de ”rättmätiga” eleverna. Fakta är att av totalt 6 000 elever som gjort skolval i Göteborg är det tre nyanlända som har fått förtur.
Sverigedemokraterna är inte sena att hoppa på tåget. SD:s gruppledare Jörgen Fogelklou berättar att Sverigedemokraterna reagerat redan 2015 på prioriteringen som de menar är fel. Den 11 maj 2020 yrkade Sverigedemokraterna igen för ett avskaffande av de nyanländas förtur.
Högerpopulisterna hävdar att de nyanländas önskemål kontinuerligt prioriteras högst och att det är de svenska barnen som får betala priset. De menar att det är på grund av de nyanlända som de svenska barnen tvingas resa olagligt långt och att barn med särskilda behov placeras på skolor som inte kan ge det stöd som de behöver.
För eleven fanns möjlighet att göra upp till fem önskemål om skolplacering. 89% av eleverna gjorde ett aktivt skolval, varav 78% fick sitt förstahandsval. 13% av eleverna (eller 1 400) har inte fått något av sina val. Här är det dock inte givet att det fanns fem ifyllda alternativ, till exempel hade 600 av de 1 400 endast ett ifyllt önskemål. (Källa: Göteborgs Stad)
Göteborgs Stad är medvetna om att skolvalet, som genomförs för andra gången, inte gått smärtfritt och beklagar detta. Göteborgs Stad går igenom de placeringar som faller utanför rimliga transportsträckor samt placeringar till barn med särskilda behov. Förvaltningsdirektören för grundskoleförvaltningen Bengt Randén har startat en internrevision för att ta reda på vad som gått snett inför och under skolvalet.
Vid en närmare granskning, som GP gjorde den 15 maj 2020, står det klart att det är ungefär 6 000 elever som sökte till årskurs 1 till 9 i Göteborgs Stad. Av de här 6 000 eleverna har tre (3!) nyanlända fått förtur. Tre av 6 000. Eller, om man räknar med hela skolvalet, vilket inkluderar även ansökan till förskoleklass (som inte ger nyanlända förtur), tre av 12 000. SD:s gruppledare Jörgens kommentar på den siffran lyder att: ”Det är tre för många.”
Sverigedemokraterna är sämst i klassen på internationellt bistånd. Partiet har genom åren ihärdigt hävdat att de är de riktiga humanisterna som hjälper dem som verkligen behöver hjälp ”på plats”. Samtidigt har SD alltid varit de som budgeterat minst pengar på internationellt bistånd. Med hänvisning till coronapandemin passar SD nu på att halvera biståndsanslaget.
SD har under många år insisterat på att de skulle vara det mest humanitära partiet, då de vill hjälpa på plats. Med argumentet att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi på Motargument har tidigare slagit hål på påståendet om att SD skulle vara Sveriges biståndsvänligaste parti . SD har varit skickliga på att framställa sig som de som ger mest. I själva verket är det de som har gett minst. SD har valt att inrikta sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten samt är den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig. SD har med hjälp av denna strategi gett väljarna en missvisande bild av SD:s biståndspolitik.
”Hjälp på plats”-argumentet
SD har genom åren vänt och vridit på siffrorna, och på så sätt försökt hålla fast vid att de är det biståndsvänligaste partiet. Men efter nedskärningen på biståndet i höstas förlorade argumentet bärighet.
Och med 2020 års vårbudget befäster SD sin position som partiet som är sämst på internationellt bistånd. Partiet stramar åt satsningarna ytterligare genom att sänka biståndsramen från 0,7 % av BNI till 0,5 %.
Därmed ligger SD under alla andra partier när det gäller satsning på bistånd. Regeringen ligger kvar på det av tidigare regeringar fastslagna målet om en biståndsram på 1,0 % av BNI, det vill säga 52,1 miljarder kronor. Även Kristdemokraterna anslår 1,0 %, medan Moderaterna håller kvar vid sitt anslag från i höstas med 0,7 % av BNI.
Rohingya Refugees Camp in Ukhia, Cox’s Bazar, Bangladesh (6 February 2019). Attribution: CAPTAIN RAJU. Attribution-ShareAlike 4.0 International (CC BY-SA 4.0)
SD poängterar att deras biståndsbudget skulle spara mer än 20 miljarder per år. I slutet av det korta stycket om bistånd i motionen motiverar SD nedskärningen med att Sverige befinner sig i en pågående kris. De menar att det då inte är hållbart att skänka pengar till andra länder utan motprestation. Åkesson m fl avslutar med att påstå att ”biståndsverksamheten dessutom gett upphov till ren korruption undergräver inte vår slutsats”.
I motionen finns inget som redovisar partiets särskilda satsning på det humanitära biståndet eller hälsovården. Istället väljer SD att påstå att Sverige måste minska biståndet och skyller på den pågående coronapandemin.
Myter om bistånd
Det sprids en hel del myter om att biståndet är ineffektivt, går till korruption, vuxit okontrollerat, och att pengarna behövs bättre i Sverige. Konfederationen CONCORD Sverige (som ingår i CONCORD Europa med fler än 2 600 organisationer under sitt paraply) har listat 10 myter om internationellt bistånd.
Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet, något de faktiskt fortsätter göra? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.
Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket. Partiet har fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”.
Tack till Mikael Carlsson som skrev om detta i Facebook-gruppen #Inteimittnamn
Enligt SD har de ”i många år lyft behovet av en ökad krisberedskap” och de påstår att de andra partierna först nu har insett detta – ”när fler nu fått upp ögonen för vikten av att förbereda samhället för olika typer av kriser.”
Så här jobbar SD systematiskt. Eftersom deras lögner alltför sällan synas så sprids dessa dimridåer utan kontroll. Särskilt bland folk som inte läser mer än rubriker.
Sverigedemokraternas Mattias Karlsson beklagar sig i ett långt inlägg på sin Facebook över att partiet inte syns i media. Jimmie har t o m skrivit artiklar som har refuserats, påstår han upprört.
Givetvis anar Karlsson konspirationer men sanningen är mycket enkel.
Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på samkönades möjlighet till adoption och ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att ersätta sitt tidigare så starka motstånd mot genusvetenskap med ett erkännande av könsroller som ett socialt fenomen bortom det strikt biologiska könet.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Denna artikel behandlar revideringen av punkt 10: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten.
Samkönades möjlighet till adoption
Anledningen till att SD omformulerar delar av punkten om familje- och jämställdhetspolitik beskrivs som att man behövde “ompröva nuvarande ställningstagande”. Förändringarna visar sig dock vara få och framstår i huvudsak som kosmetiska: endast två omformuleringar och ett borttaget stycke. Samtidigt skapar de en öppning för en radikal förändring av partiets hållning i frågan.
De nya formuleringarna innebär att SD backar från det tidigare kategoriska påståendet att kärnfamiljen – med en far och en mor – är “den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö”. Nu lyder formuleringen istället “den samlevnadsform som oftast har bäst grundförutsättningar …” (min kursivering). Den andra omformuleringen ersätter “en mor och en far” med “en moders- och en fadersgestalt”.
I praktiken handlar dessa förändringar inte så mycket om att ompröva ett ställningstagande som att o-tydliggöra det. Att det oftast är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar är ett mycket försiktigare påstående än att det är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar. Det blir svårare att bemöta. Samtidigt som partiet är fria att fortsätta hylla kärnfamiljen som den “rätta” formen av samlevnad kan man undvika kritik genom att hävda att det är teoretiskt möjligt att andra former av familjebildning också fungerar.
Samma ambivalens hittar vi i talet om moders- och fadersgestalter, vilka inte var närvarande i det tidigare strikt kategoriska talet om en mor och en far. Denna omformulering gör det möjligt att lösa upp de biologiska kopplingarna till de två begreppen till förmån för en mer ”genusifierad” läsning av dem, även om det förstås inte finns några konkreta tecken på att partiet är redo att faktiskt närma sig ett generellt accepterande av andra familjekonstellationer än de med en fadersgestalt av hankön och en modersgestalt av honkön. Tvärtom tillåter den reviderade versionen av texten att SD håller fast vid den traditionella kärnfamiljens värden, samtidigt som de öppnar för (den teoretiska) möjligheten att ändå tolerera samkönade familjer.
Foto: Kurt Löwenstein Educational Center International Team (Wikimedia Commons, License Attribution 2.0 Generic)
SD har också – i samma anda – helt raderat stycket där de tidigare explicit motsatt sig adoption för ensamstående, samkönade par och polyamorösa grupper. Det innebär att man slutat hävda barnets rätt till en man och en kvinna som ersättning för den far och mor man saknar. Det betyder sannolikt inte att man kommer att avstå från att motsätta sig adoption för dessa grupper. Att man valt att radera stycket i sin helhet istället för att omformulera det öppnar dock för (den teoretiska) möjligheten för hugade sverigedemokrater att förespråka exempelvis adoptioner för polyamorösa grupper.
Sammanfattningsvis öppnar revideringarna i denna punkt för en mer liberal hållning avseende familjebildningar som avviker från den traditionella heteronormativiteten. Dock är det en förändring som i bästa fall är tillfällig; SD är fast förankrade i en ideologisk position där “traditionella värderingar” beträffande exempelvis kärnfamiljen är en viktig beståndsdel. Den kan de inte ge upp utan att förlora en del av sin identitet.
SD tar genusvetenskapens parti?
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
I och med revideringen av punkt 10 i principprogrammet går man från att vara tydlig i sitt motstånd mot samkönades (och polyamorösas) rätt att adoptera, till att istället söka anpassa sig till ett mer genusifierat sätt att tala om såväl kärnfamiljen som om män och kvinnor när man istället väljer att använda begrepp som faders- och modersgestalter.
Att SD på detta sätt närmar sig ett erkännande av existensen av så kallade “sociala kön” – det vill säga genus – väcker frågor. Är detta bara ett sätt att skriva bort kritik mot SD:s hållning i dessa frågor, eller ser vi en reell glidning i riktning mot ökad “kulturmarxism” och “intellektuell vänster” i det parti som i väljarnas ögon ska utgöra en motpol till dessa fenomen?
Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap. Det ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att kompromissa bort sitt tidigare motstånd mot dubbla nationaliteter och medborgarskap.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Följande artikel behandlar revideringarna i punkt 4 och 5.
Minoritetsfrågor
Vad gäller de nationella minoriteternas status i nationalistisk politik ansågs det finnas ett behov av att ”förtydliga” partiets uppfattning i frågan genom att formulera om den delen av punkten om nationalism i principprogrammet. Det är alltså inte fråga om en förändring av partiets hållning gentemot våra nationella minoriteter – där anser man fortfarande att de har rätt till en långtgående kulturell autonomi, så länge den inte står i konflikt med den svenska nationens intressen.
En förändring går dock att finna i förtydligandet. Den nya formuleringen kan nämligen uppfattas som ett svar på den kritik som riktades mot SD och Björn Söder. Det var i ett resonemang om nationalism och nationalitet som Söder hävdade att man inte kan uppbära dubbla nationaliteter – en person kunde alltså inte identifiera sig som samtidigt same och svensk, eller jude och svensk (DN, 2014-12-14). Det var antingen eller, och valde man att vara jude, kunde man inte samtidigt anse sig vara svensk, löd det utvecklade resonemanget. Men idag har alltså partiets officiella ståndpunkt börjat förändrats.
“Den som tillhör en nationell minoritet kan ha en svensk identitet”, står det nu i principprogrammet, och öppnar därmed dörren för möjligheten att identifiera sig som exempelvis varande av både samisk och svensk nationalitet.
Risken för SD är att denna mer liberala hållning – i den förvisso osannolika mån den kommer avspeglas i deras förda politik – kan komma att uppfattas av väljarna som en kompromiss om och urvattning av vad som egentligen omfattas av det för nationalismen så centrala svenskhetsbegreppet.
Foto: Trausti Evans (Flickr), Attribution 2.0 Generic(CC BY 2.0)
Dubbla medborgarskap
I frågan om dubbla medborgarskap innebär revideringen en helomvändning från SD:s tidigare position. Tidigare var partiet helt emot möjligheten för individer att inneha dubbla medborgarskap, vilket, liksom i frågan om dubbla nationaliteter, var en logisk konsekvens av det samtidiga kravet på lojalitet med Sverige, både som nation och stat.
I principprogrammets punkt om nationen kunde man tidigare läsa att “(d)en som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska”. Nu är denna mening raderad utan närmare förklaring eller kommentar. Inga andra förändringar har gjorts.
Den rimliga tolkningen är att denna fråga inte längre kommer att drivas av Sverigedemokraterna, men det är oklart varför.
En nationalism satt på undantag?
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
Förändringarna i talet om dubbla medborgarskap signalerar att man hellre anpassar sig till gällande lagrum, istället för att driva en fortsatt ideologisk kamp. Sett tillsammans med deras närmande till att erkänna de nationella minoriteternas rätt att äga dubbla nationella identiteter undrar jag om det vi ser är en begynnande ideologisk trötthet hos Sverigedemokraterna?
Även om dessa förändringar är positiva i mina ögon måste jag fråga mig om partiets nationalistiska profil verkligen håller för denna anpassning till oss i “åsiktskorridoren”? Är det verkligen möjligt att, som medborgare i en sverigedemokratisk stat byggd på nationalism och socialkonservatism, vara lojal mot fler än en nation eller stat samtidigt, och vad blir då den närmast formella lojaliteten till Sverige värd i praktiken? Räcker det att stå upp när nationalsången spelas och mima texten, och om inte, hur ska SD i praktiken se till att dubbla lojaliteter och medborgarskap inte urvattnar den för dem så centrala nationella tillhörigheten?
Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets tal om ”nedärvd essens”. Det ger signaler om ett ideologiskt trött parti som försöker göra eftergifter till sina kritiker, men misslyckas skifta position gällande deras essentialistiska, rasistiska människosyn, trots ett uttalat syfte att göra just detta.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Denna artikel behandlar revideringarna av punkt 2.
”Nedärvd essens”
Den mest omfattande förändringen i principprogrammet berör punkt 2, Sverigedemokraterna och människan. Denna punkt redogör för partiets uppfattning om den mänskliga naturen och har fram till nu kretsat kring ”nedärvd essens”, vilket länge varit ett av de centrala begreppen att lyftas i påpekanden om Sverigedemokraternas ideologiskt grundade rasism. Partiet säger sig nu vilja ta avstånd från “essentialismens filosofiska syn på förhållandet mellan kultur och etnicitet”, vilken man menar har lett till vantolkningar av SD:s syfte, och ersätter därför den ”nedärvda essensen” med “det biologiska arvet”.
På fem platser i texten har man helt enkelt bytt ut eller plockat bort begreppet. Där det tidigare stod “nedärvd essens” står det nu “biologiskt arv” och där man tidigare talat om en “nedärvd mänsklig natur” står nu bara att läsa om en “mänsklig natur”. På samma sätt hänvisar man till ”känslor” istället för till “nedärvda känslor”, liksom “nedärvda behov” nu endast beskrivs som “behov”.
Som komplement till detta har man formulerat nya resonemang om hur det biologiska arvet gör människor olika. Precis som individers olika (biologiskt ärvda) begåvning ger dem olika möjligheter i samhället, leder även gruppers (biologiskt ärvda) skillnader till olika val, hävdar man. Därmed, menar SD, behöver exempelvis kvinnors och mäns olika livsval och -förutsättningar inte vara resultat av en könsmaktordning; det kan mycket väl vara det biologiska arvet som tar sig uttryck.
Nedärvd essens eller biologiskt arv – vad är egentligen skillnaden? (Bild: Public domain)
Två förändringar som sticker ut lite extra är dels påpekandet om hur “kollektiva egenskaper som hudfärg och etnicitet” är ”irrelevanta” för Sverigedemokraterna, och dels att man valt att ta bort kriget i Jugoslavien som exempel på vilka konsekvenser ett “kollektiv större än nationen” kan få.
Det sistnämnda kan bero på att just nationalism anses vara den drivande faktorn bakom splittringen och kriget, snarare än det lim som – enligt SD:s tidigare resonemang – förgäves sökte hålla samman landet. Vad gäller uttalandet om hudfärg och etnicitet som kollektiva egenskaper kan det handla om något så enkelt som att försöka ta ytterligare avstånd från kommande påståenden om rasism genom att hävda dessa egenskaper som irrelevanta. Dock motsägs det i samma punkts tal om behovet av “en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader”.
Det biologiska arvet tycks fortfarande vara av stor betydelse för SD i uppdelningen mellan “vi” och “dem”, även i fråga om etnicitet.
Det största enskilda ingreppet i texten till denna principprogrampunkt består dock av att hela det stycke där man tidigare förklarat sin syn på den “nedärvda essensen” nu har raderats. Istället för att förklara vad man menar och minska risken för missförstånd, har SD alltså valt att mörka såväl begreppet som den innebörd de gett detta. Det är en underlig form av självcensur, inte minst då denna innebörd lever kvar i oförändrad form i deras resonemang om människans “biologiska arv” och dess betydelse för henne på både individuell och kollektiv nivå.
En förändring som inte är en förändring
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
I en naiv förhoppning om att ny terminologi ska radera essentialismen i principprogrammets punkt om Sverigedemokraternas människosyn väljer man att ersätta den “nedärvda essensen” med det “biologiska arvet”. Detta nya begrepp knyter starkare band till genetiken/vetenskapen än vad en mänsklig ”essens” förmår göra. Och alla bär vi förstås med oss ett biologiskt arv från våra förfäder i våra kroppar.
Att peka på ett genetiskt/biologiskt arv är förstås i sig inget problem. Problemet är det sätt på vilket SD hävdar att detta biologiska arv inte bara innebär att människor är olika, utan också utgör ett argument för att människors olika möjligheter i livet är naturgivna. Jämlikhet är onaturligt, och samhället ska inte (i onödan) kompensera för de biologiskt nedärvda skillnader som kan existera mellan individer och/eller grupper.
Argumentationen i principprogrammets andra punkt dryper fortfarande av det essentialistiska tänkande SD försöker osynliggöra genom att revidera den. Det är ett tänkande och en människosyn som göder rasism, sprungen ur en rädsla att förlora egna privilegier till förmån för ett mer jämställt samhälle. Och den är en vital del av det som gör SD till SD.
Sverigedemokraterna må vara villiga att kohandla kring frågor om genus och medborgarskap/nationalitet, men när det kommer till deras människosyn verkar gränsen vara nådd. En människas värde – om du frågar Sverigedemokraterna – mäts fortfarande i kvaliteten på hennes blod, hennes kön och hennes hudfärg.
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
Visste du att ordet integration inte nämns överhuvudtaget i SD:s principprogram? Bara det säger en hel del. Så vad vill då SD göra för att stärka integrationen? Jo, man vill satsa 300 miljoner kronor på ‘kulturlotsar’ och ‘Sverigecenter’ ”för att stärka integrationen i samhället” – ”en landsomfattande kulturpolitisk reform för integration och vitalisering av kulturlivet”.
Utöver denna ”satsning” skär man ner rejält på integrationssatsningar i sitt senaste budgetförslag för 2020. Detta trots att man hävdar att Sverige generellt har ”misslyckats med integrationen av nyanlända migranter”.
500 miljoner kronor mindre till åtgärder mot segregation – SLOPAS HELT. Trots att SD själva varnar för ”en överhängande risk för ett permanent utanförskap och segregation” i sin budget.
2,5 miljarder kronor mindre till etableringsersättning till vissa nyanlända invandrare – SLOPAS HELT. Etableringsersättning utbetalas till nyanlända flyktingar för att dessa inte ska vara hänvisade till försörjningsstöd.
156 miljoner kronor mindre till etableringsåtgärder för nyanlända – SLOPAS HELT.
4,2 miljarder kronor mindre till kommuner som tar emot flyktingar – EN HALVERING. Detta trots att Jimmie själv hävdar att ”kommun efter kommun blöder ymniga ekonomiska sår” och ”det givetvis kommer att krävas extra resurser till kommunerna från staten för att mildra de värsta konsekvenserna för de som nu tvingas betala räkningen.” (Expressen, 190830). SD skryter istället med att man vill stärka det kommunala utjämningssystemet med 5 miljarder kronor men det äts alltså i stort sett upp genom att 4,2 miljarder dras in på pengar som öronmärkts för flyktingmottagandet.
Just nu cirkulerar en bildsatt text från Sverigedemokraternas partihögkvarter. Det är Jimmie Åkesson som uttalar sig om det svenska biståndet i dessa coronatider.
Åkesson angriper regeringen.
Men hans angrepp bygger på en ren lögn.
Fakta är att FN har vädjat om extra medel för att bekämpa spridningen av corona i världens svåraste humanitära kriser, som i Sydsudan, Afghanistan och Syrien.
Sida har svarat med att öronmärka 100 av de 500 miljoner kronor som redan ingår i Sidas ”humanitära reserv”.
”Vi ser det som oerhört viktigt med tidiga insatser för att hindra smittspridningen. Därför öronmärker vi runt 100 miljoner för att stärka vårdinrättningar med utrustning och medicin, och deras kapacitet att isolera smittade”, säger Susanne Mikhail Eldhagen, chef för humanitärt bistånd på Sida. (Källa: OmVärlden: Sida satsar 100 miljoner kronor i humanitärt bistånd mot covid-19)
Dessa pengar är alltså inga ”extra biståndsutgifter” utan pengar som redan finns i Sidas budget, som nu öronmärks för coronautbrottet.
Men dessa fakta hindrar inte SD:s partiledare Jimmie Åkesson att gå till angrepp på regeringen.
Jimmie Åkesson kommenterar:
”I ett läge där Sveriges usla beredskap leder till långtgående hot mot svenskarnas liv och Sveriges ekonomi är det direkt osmakligt att skänka bort ännu mer av skattebetalarnas pengar till utlandet.
Vi befinner oss i en situation som vi aldrig tidigare befunnit oss i, det motiverar försiktighet på alla områden. Att föreslå extra biståndsutgifter är motsatsen till försiktighet.
Jag menar att det är huvudlöst, varje skattekrona som spenderas ska gå till att rädda liv och arbetstillfällen i Sverige. Internationellt bistånd kan diskuteras när den här krisen är över för vårt land, till dess bör regeringens fokus vara att minimera skadan för Sverige.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebooksida)
Det ligger i hans natur att ljuga systematiskt. Och lögnerna visar samtidigt SD:s totala desperation. I denna tid har de inget att komma med.
Det kan dessutom vara värt att påminna om att dessa pengar från Sida motsvarar en halv procent av det totala behov som FN räknar med på 20 miljarder under innevarande år.
Regeringens hälsoambassadör Anders Nordström ansvarade för WHO:s insatser under EBOLA-utbrottet i Afrika. Vid regeringens presskonferens den 24 mars påpekade han något som borde vara självklart för varje seriös politiker i dessa dagar. Dessa öronmärkta pengar ur Sidas humanitära reserv handlar i förlängningen faktiskt också om att skydda oss själva från framtida smittspridning. (Källa: Regeringen.se)
Åkesson kvalificerar sig knappast som seriös politiker. Med sedvanlig retorik försöker han än en gång uppvigla okunniga människor om att regeringen gör fel.
Motargument 