Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Artiklar

"Demokrati för dummies" del 2

Artikel 2. Sverigedemokraterna i riksdagen
Sverigedemokraterna fick i riksdagsvalet 2010; 339 610 röster — 5,7% av rösterna — vilket innebar att de kom in i Sveriges riksdag. Det innebär inte att de har 5,7% rätt att bestämma i Sverige utan bara att de har 20 platser — ungefär 5,7% av de 349 platserna i riksdagen.

Partiet har sedan de kom in i riksdagen öppet anklagat övriga partier för att frysa ute och negligera dess riksdagsledamöter. Anklagelserna har inte direkt tillbakavisats av övriga partier. Istället har både regeringen, genom statsminister Fredrik Reinfeldt, och Socialdemokraterna uttalat att de inte har för avsikt att göra sig beroende av Sverigedemokraterna, oavsett vad. Innan Alliansen fattade beslutet att bilda en minoritetsregering hade de samtal med Miljöpartiet för att undersöka möjligheterna till samarbete med dem. Det blev inte något sådant samarbete. Ett motsvarande samtal med Sverigedemokraterna var inte ens aktuellt.

Frågan är varför Alliansen valde att regera som en svag minoritetsregering istället för att söka samarbete med SD och därigenom få en starkare regeringsbildning.

Svaret går troligen att finna i att när ett (eller flera) partier agerar i riksdagen behöver de fundera hur deras väljare skulle se på agerandet. När det gäller att samarbeta med Sverigedemokraterna i en regering säger en majoritet av alla väljare, utom Sverigedemokraternas egna väljare, att de inte vill att Sverigedemokraterna ska sitta i regeringsställning.

Bild från VALU, SVTs vallokalsundersökning, valet 2010

Om ett parti, med siffrorna från ovanstående VALU-undersökning i ryggen, hade valt att samarbeta med Sverigedemokraterna vore det att gå emot folkets och väljarnas vilja.

Socialdemokraterna borde lyssna på både Miljöpartiet och Vänsterpartiet eftersom S-väljare anser att dessa partier borde bilda regering tillsammans. Moderaterna gjorde helt rätt, ur folkets synpunkt, som valde att försöka diskutera med Miljöpartiet eftersom ungefär 14-26% av allianspartiernas väljare ansåg att Miljöpartiet skulle kunna sitta med i en alliansregering.

När det sedan gäller SD vill bara någon enstaka procent av samtliga partiers, utom just då SD och ca 13% av Piratpartiets väljare, att SD ska vara med och avgöra Sveriges framtid. Detta innebär att alla partier utom SD skulle svika sina väljares förtroende om de lyssnar på SD. Att övriga politiska partier inte lyssnar på SDs politiska idéer är alltså inte utfrysning eller ”mobbning” av partiet utan ett korrekt sätt att följa folkets röst.

———

fotnot:
Valresultat 2010
Del 1 av denna artikelserie kan du läsa här: ”Demokrati för dummies”

Artiklar

Ny Sd-riksdagsledamot kan tänka sig kasta ut invandrare

Erik Almqvist lämnar riksdagen och ersätts av Anna Hagwall. Det är lite ironiskt, eftersom Anna kom till Sverige 1972 som anhöriginvandrare. Sd har deklarerat att de vill minska den svenska anhöriginvandringen från icke-EES-stater till ca 10% av idag. 1972 fanns inte EES-samarbetet, men hade Sd funnits då hade de med all sannolikhet inkluderat Anna bland de 90% anhöriginvandrare som Sverige inte borde ha tagit emot.

San Pietro (Rome)
Peterskyrkan. 1972 var det påven och Rom som rasister ansåg höll på att ta över Sverige. Då katolikerna, idag muslimerna…Giampaolo Macorig / Foter / CC BY-NC-ND

Det tragikomiska är att hon kommer från ett katolskt land. 1972 spreds alla de fördomar som idag sprids om muslimer om katoliker. De ansågs vara ”odemokratiska”, barbarer, födde för många barn och var brottsliga, ansåg rasister på den tiden. Katoliker var den tidens ”muslimer” som man gärna kastade skit på.

DN publicerade en intressant intervju med Anna Hagwall. Notera att hon kan tänka sig att kasta ut folk som bor i Sverige; ”Inte just nu iallafall”… Det har passerat ganska obemärkt i debatten men är oerhört. ”Inte just nu iallafall”… Då utesluter hon alltså inte det helt.

Vill SD fortfarande tvinga invandrare att emigrera, likt de ville på 90-talet? Det är frågan. Och vem är invandrare? Exakt vad skulle motivera att kasta ut folk som flyttat hit och blivit svenska medborgare, kan man fråga!

DN skriver:

Anna Hagwall kom till Sverige från Ungern 1972 och hon säger själv att hon upptäckte baksidorna med invandringen när hon läste Svenska för invandrare på 70-talet. — Där talade många invandrare om hur de lurade svenska staten och utnyttjade systemen, det gjorde mig mycket upprörd. Har man kommit hit ska man sköta sig. Sedan dess har jag sett hur problemen har ökat.
””Vad säger du då om de uttalanden och den film där man ser hur Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling beväpnat sig med järnrör som har gjort att partiet fått mycket kritik den senaste tiden?
— Det är ett klart olämpligt beeende. Det var synd att Erik Almqvist befann sig på fel plats vid fel tidpunkt, vi kommer verkligen att sakna honom.
Vad säger du till dem som menar att det som sas på filmen i själva verket är det som SD verkligen står för?
— Vi har ingen hemlig agenda. Sedan kan man göra övertramp och säga olämpliga saker, den biten måste vi jobba med. Och det är viktigt att som riksdagsledamot vara trovärdig på alla punkter. Att vara en förebild.
Hur mycket invandring klarar Sverige av?
— Nu är måttet rågat. Skulle jag få bestämma så skulle jag sätta stopp ett tag. Nu har vi fullt med att integrera alla, ordna bostäder och ge dem jobb. Det tar årtionden att bli klar med ett sådant arbete. Nu är Sverige i en sådan situation att vi måste tänka på dem som är här.
Vill du skicka tillbaka några?
— Inte just nu i alla fall. Nu har vi tagit emot dem och de som har kommit in i landet lagligt ska anpassa sig och integreras.
Krönikor

Oikofobi och dess utövare

Oikofobi är ett i Sverige nytt ord som letat sig in i stugorna via internet. Oikofobi är, litet förenklat, motsatsen till xenofobi, och alltså ett slags självhat mot sin egen nation, kultur, etnicitet, ”ras” eller vad man nu vill bunta ihop folk efter. Oikofobi är ett ord som plockats upp av Sverigdemokrater, ”nationalister” och andra som ”inte är rasister” för att klistras på alla som är för kulturell mångfald, religiös öppenhet och politisk pluralism – kort och gott alla som är emot dem. Det är det nya modeordet när ”PK” (”politiskt korrekt”) känns för uttjatat och ”svenskfientlig” eller ”landsförrädare” känns för hårt. När SVT filmar en icke grisskär eller vitblek lucia, är de oikofober. När en konstnär som inte är så pursvensk att hen har sex tår får göra en utställning, är museivärdarna oikofober. När kulturarbetare som SD länge hyllat säger emot partiets politiska idéer, blir de plötsligt ”svenskfientliga”, eller oikofober. Ena dagen förebild, nästa oikofob.

Decapitated Scream
CarbonNYC / Foter / CC BY

Det är förstås lätt att sucka åt frasen. Man behöver inte vara doktor i lingvistik eller retorik för att genomskåda greppet som tramsigt. Men det finns faktiskt en poäng med att litet djupare begrunda vad frasen betyder, och vilka som verkligen kan kallas oikofober. Så låtom oss börja:

Sjuklövern (denna fantastiska fras som betecknar alltifrån dammiga marxistiska vänsterpartister, genom center-sossar och till lika dammiga reaktionära kristdemokrater) anses ju vara företrädare för denna oikofobi. Men hur mycket jag än försöker hitta exempel på detta, så finner jag det inte.

Vänsterpartiernas mest radikalvänstermedlemmar (de som är snudd på att lämna partiet för mer obskyra småpartier) kan ju förvisso anklagas för att ogilla svenska finansmän, industritoppar och bankmagnater. Men är det oikofobi? Alla svenskar är ju inte rika handelsmän och bankirer, och vänsterpartiet säger sig ju värna om det stora flertalet svenskar, via jobb, trygghet och vård. Så är de då oikofober, eller snarare plutokratofober? Det senare, om något. Plutokratofobi må vara illa nog, men kan knappast jämställas med att hata allt svenskt, alla svenskar och hela den svenska kulturen.

Hur är det då med högern? Hatar Alliansen det ursvenska? Man kan ju, om man så vill, utläsa ett förakt för svaga i samhället i Reinfeldts och Borgs politik, ett ”sköt dig själv och skit i andra”-tänk bland Björklunds och Sabunis ideal. Man kan med litet ”välvilja” kalla det för proletärofobi, men även om den gruppen är vida större än plutokraterna, så är de ju ändå inte hela Sveriges befolkning – allt fler är förvisso sjuka, arbetslösa, gamla och utsatta, men inte så många att man kan tala om något slags hat mot hela svenskheten. Inte heller har Alliansen, trots idoga nedskärningar i kulturpolitiska sfären, egentligen visat på något hat mot svensk kultur – bara en tro på att den bör stå på egna ben (något man förvisso kan anse vara illa nog).

Så vilka är då Sveriges oikofober?

Tja, låt oss titta på moderna svenska seder, ideal och kultur och de som kritiserar dem:

Svensk kultur har länge handlat om att utforska konstens gränser. Visst finns det fall där man kan ifrågasätta om klotter i tunnelbanan kan anses som ett värdigt Konstfack-projekt, men vi kan nästan alla vara överens om att svensk konst, musik, och diktning inte bara är Carl Larsson, Anders Zorn och Strindberg. Nästan, som sagt. För vissa anser att svensk konst ENBART ska handla om det som är ”sköna ting” och som glorifierar svensk historia. Svenska rappare, svenska modernister, svenska diktare efter anno 1900-kallt göre sig icke besvär! Icke desto mindre är svenskar fortfarande ett kulturellt aktivt folk (nedskärningar till trots), och många ägnar sig åt dans, teater eller annan kulturell verksamhet.

Att en av sveriges största moderna hjältar heter Raoul Wallenberg är knappast en nyhet. Med honom förändrades mycket av svenska ideal. Ett land som tidigare präglats av osämja mellan landsändar, där romer, judar, tattare, samer och andra minoriteter fick akta sig, förvandlades till ett land som utifrån sett andra världskrigets hat och förödelse, och valt att motverka detta. Istället för att försöka förtrycka olika landsändar började man acceptera och respektera att det fanns mer än ett språk i Sverige, och många av dem har nu accepterats som officiella minoritetsspråk. Även om inte alla var med på tåget, så ökade toleransen, solidariteten och viljan till förståelse bland svenskarna. Detta blev en viktig del av den moderna svenska kulturen. Men precis som med konsten finns det de som menar att detta är fel. Att svenskar ska se till sig själva först. Att den ökade toleransen är något osvenskt, något ”oikofobiskt”; det är ironiskt att de som hatar denna centrala del av modern svenskhet och svensk kultur kallar svenskarna själva för oikofober.

För det är faktiskt så att det är de som använder ordet ”oikofober” mest som är de sanna oikofoberna. Dessa ”nationalister”, ofta försvarare av Sverigedemokraterna, kallar svenska folkvalda politiker för landsförrädare, svenska medier för lögnare och konspirationister, men också hela svenska folket för dåliga: svenskar som inte håller med dem kallas som sagt för ”oikofober”, de kallas blinda, de kallas lurade, de kallas för landsförrädare. 90% av den svenska befolkningen klassas på detta sätt som dåliga och usla människor, då de inte sympatiserar med SD eller liknande partier. Deras smak för kultur anses ”sjuklig”, deras känsla för solidaritet kallas ”svenskfientlig”, deras vilja till att bredda sin världsbild för ”oikofobi”. Men vem är oikofoben, den som kallar sig svensk men vågar dansa samba och äta indisk mat, eller den som dömer ut alla svenskar (med ett öppet sinne) som förrädare? Den som ser en mörkhyad, adopterad som svensk, eller den som anser att svenskar ska se ut på ett visst vis, tala på ett visst språk och tro på ett speciellt sätt?

Jag låter er, kära läsare, bedöma det själva.

/Dorian Ertymexx

Artiklar

"Importerade traditioner"

Mozhgan Jalali och Torbjörn Jerlerup publicerar en debattartikel i GT idag, julafton 2012.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson höll nyligen ett tal om jultraditioner där han hävdade att dessa är hotade från olika grupper i samhället. Närmare bestämt olika grupper invandrare i Sverige.

imagesEnligt SD håller alla våra gamla traditioner på att förstöras av inflytandet från andra kulturer. Det är lite ironiskt att de påstår detta, eftersom nästan alla de julseder, som de anser vara ”hotade” av det utländska i dag, är sådana som faktiskt härrör från andra länder. Båda Lucia och den klädda julgranen dök upp under 1700-talet, importerad från Tyskland. Julgranen blev allmän under 1800-talets slut. Jultomten är för övrigt en blandning av den lilla ”svenska” gråklädda gårds­tomten och den rödklädde St. Nikolaus (med turkiskt ursprung). Adventsljus, adventskalender, adventsstjärnor och advents­stakar dök upp under 1900-talet, också de med tyskt ursprung, medan Kalle Anka som bekant kommer från USA.

De traditioner vi har i dag är inte de samma som traditionerna för hundra år sedan, och de i sin tur ser inte likadana ut som för tvåhundra år sedan. Kultur och traditioner är under ständiga förändringar och så har det alltid varit, i alla tider. Kulturer förändras när människorna utvecklas och inget utvecklar oss människor så mycket som mötet med det nya och annorlunda.

Men varje gång någon sed förändrats har konservativa krafter stått likt Sverige­demokraterna i dag, och försökt hejda utvecklingen. Lucia, som anses så självklart svensk i dag att till och med Jimmie Åkesson försvarar seden, ansågs vara en främmande barbarisk katolsk sed. Tomten sågs som ett påfund från utlandet (förr delade julbocken ut presenterna). Ja, självaste Kalle Anka ansågs länge vara osvensk…

Tänk bara så kontroversiellt det var när man ville introducera stearinljus i kyrkorna! Det sågs också som katolskt. I dag kan vi inte tänka oss en kyrka utan ljusbärare, ett altare utan stearinljus och december utan en ljusbärande Lucia.

Att SVT nyligen sände ett lucia­firande från Uppsala domkyrka med en kille som kom in och rappade var mycket passande för det mångkulturella Sverige vi lever i, i nutid. Sverige förändras. Så har det alltid varit och så kommer det att vara, oavsett om man vill eller inte. SD vill värna om svenska traditioner. Men vi tvekar starkt om SD själv känner till dessas värderingar och hur de uppstått. Svenska traditioner har skapats genom möten med det utländska. Därmed är SD, som vill hindra detta möte med det utländska, nog något av det mest osvenska man kan hitta i Sverige i dag.

MOZHGAN JALALI Moderat samhällsdebattör   TORBJÖRN JERLERUP Liberal debattör och medgrundare till Motargument.se

Krönikor

Assimilation och Sveriges romer

SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.

Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.

I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.

I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.

Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1

Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.

Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).

Gitanillas

Daquella manera

Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.

När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.

Källor: SOU 1923:2  SOU 1956:43

Krönikor

Jag är och förblir antirasist!

Sverige är inte längre lika vackert.

Jag vaknar på morgnarna och inser att jag inte är lycklig, inte lika lycklig som förut! Valnatten 2010, alltså när det stod klart att (SD) kom in i riksdagen, grät jag. Vi har fått ett ännu kallare samhällsklimat sedan den natten. Ute på arbetsplatser runt om i vårt land, är det åter igen legitimt att skämta nedsättande om invandrare!Jesper Odelberg

Min mamma har jobbat på ett äldreboende. Många av min mammas kollegor sa att:
”Det är bra att ett nytt parti kommer in i riksdagen och rör om i grytorna.”
Men till vilket pris? Undrar jag.

Sedan Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard i spetsen kom in i Folktinget 2001, har man sett att hatbrotten mot fysiskt funktionshindrade människor har ökat i Danmark. Det är ett faktum!

Det finns en grupp som i Sverige idag som ingen talar om. Det är människor med invandrarbakgrund som har funktionshinder. De får absolut INTE glömmas bort i debatten. Jag vet inte hur många som kommer hit per år, men jag vet att de finns. Och det räcker för mig!

Att jag är antirasist beror på att jag under hela min gymnasietid i Angered umgicks mest med folk från Turkiet, Chile, Bolivia och Spanien. De visade mig respekt på ett sätt jag dittills aldrig hade upplevt.
Min mormor berättade tidigt för mig om romernas situation i Sverige under 40-50 talet och hur hon hjälpte dem. Hon blev också kallad det ena och det andra för att hon gjorde det hon gjorde.

Romernas situation är fortfarande väldigt illa både i Sverige och i resten av Europa.

Jag blir utsatt av rasism nästan dagligen på Twitter. Jag har till exempel blivit kallad för ett ”nerbajsat rullstols-mongo”. Och hur bemöter man ett sådant argument. Det säger de ju bara för att såra! Inget annat!
Jag kommer alltid att stå på de svagastes sida. Annars kommer jag inte kunna se mig själv i spegeln!

På politikerveckan i Almedalen på Gotland 2011, tog jag en debatt mot (SD):s partisekreterare Björn Söder. Vi skulle debattera mänskliga rättigheter. Så jag läste på deras partiprogram som var ganska lättläst kan jag säga!

Under debatten försökte Björn Söder hela tiden förminska mig genom att bland annat vända ryggen mot mig, avbryta mina inlägg, han tittade aldrig på mig under hela debatten. En härskarteknik utan dess like.
Men Björn Söder sa ingenting om invandring i hela debatten. Så jag blev faktiskt lite ställd. Istället berättade partisekreterare Björn Söder vad (SD) mer är emot:
De är emot abort! De är emot homoäktenskap! De är FÖR tvångssterilisering på folk som vill byta kön!
Då handlar det inte bara om invandringen, utan om en människosyn som jag aldrig kan ställa upp på! Så länge min mun kan andas!

©Jesper Odelberg

Krönikor

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

Gästinlägg av Björn Skölving Mellangård

I SDs förra kommunikationsplan förbjöds uniformer

De senaste turerna kring Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling är upprörande men samtidigt inte särskilt förvånande, men visst är det märkligt att flera ställer sig upp och försvarar deras beteende? Om jag tänker mig Carl Bildt, Beatrice Ask och Anders Borg i samma situation så skulle jag tycka att det var ännu värre. Jag förväntar mig detta beteende från Sverigedemokrater, eftersom jag vet att SD är ett rasistiskt parti. Under Åkessons ledning är SD mästare på att maskera — eller snarare paketera — sitt budskap.

Åkessons kommunikationsplan är ett led i detta. I det förra dekretet som gick ut i SDs partitidning på 90-talet, så uppmanade man medlemmar att inte bära uniform på möten eftersom det inte såg bra ut, inte för att man tog avstånd från nazism och fascism. I kommunikationsplanen menar Åkesson att man ska kalla saker för deras rätta namn, att ”papperslösa” ska benämnas som ”någon som vistas i landet illegalt”, och att uttrycket ”utanförskap” är ett sätt att dölja problem som uppkommit genom invandring. Han kritiserar också att Sverigedemokrater kallas för främlingsfientliga trots att det sällan finns någon ”fientlighet”.

SDs andra kommunikationsplan talar om mer subtila ting än uniformer

Uttrycket ”invandringskritisk” är ett nysvenskt ord skapat av sverigedemokraterna. Almkvist, Ekeroth och Westling var mer än kritiska, de var fientliga den där tidiga morgonen på Kungsgatan. Åkesson vill att SD ska uttrycka sig korrekt och polerat, inte för att man tar avstånd från dessa extrema och människovidriga åsikter. Nyligen publicerades en debattartikel i DN av Henrik Arnstad som är historiker med inriktning på fascismen. Henrik slår fast att SD är ett nyfascistiskt parti med inspiration från andra fascistiska partier i Europa. SD var antisemitiska i början men idag så inkluderas svenska judar i nationen. Istället har hatet riktats mot muslimer, något som ivrigt eldats på av Ekeroth.

I SDs principprogram så diskuterar man synen på människan. De flesta moderna partier har antagit en humanistisk människosyn. Humanismen utgår från att människan är god i grunden. Den betonar den enskilda individens värde och en tro att människan vill utveckla och bilda sig. SD har en annan människosyn. SDs människosyn gör skillnad på människor och folkgrupper och delar in dem i fack och de menar att detta är en mer realistisk människosyn:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

Detta citat från SDs syn på människan, som kan läsas på deras hemsida, är ett uttryck för rasideologi — men omskrivet och uppmjukat med ord som ”nedärvd essens” — istället för det negativt laddade ordet ”ras”.

Det är anmärkningsvärt att SD uppvisar denna syn på människan då den representerar en syn som försvann för decennier sedan. Att det skulle finnas en ”nedärvd essens” som gör att folkgrupper skiljer sig åt har ingen förankring i dagens kunskap om genetik eller psykologi. Miljön formar oss och vårt jag utvecklas och vi har alla möjlighet att bli konstruktiva, sociala individer. Med SDs resonemang borde adopterade barn vara i grunden eller i ”essensen” olika sina adoptivföräldrar och alltså ha helt andra förutsättningar att leva i ett svenskt samhälle. SDs människosyn representerar en modern form av rastänkande, polerat och fritt från de negativt laddade orden, men fortfarande med samma innebörd.

Björn Skölving Mellangård

Artiklar, Myter

Myt: Växtvärk

När valsedlarna skulle tryckas den där härligt vackra sommaren 2010 — som gav oss så många fina nätter och festminnen — då var Sverigedemokraterna ett 22 år gammalt parti. SD ska ha grundats i februari 1988.


MYT:

”SD har växt för fort & på för kort tid”

SD — ett projekt bildat genom en sammanslagning av andra existerande, äldre organisationer. I detta sammanhang ganska oviktigt vilka de personerna var, men SD hade i alla fall en del befintliga medlemmar redan vid starten.

Inför valet i september 2010 anmälde partistyrelsen totalt sett 2028 kandidater. I hela den valkampanjen lovade Jimmie Åkesson att ”inga stolar ska stå tomma”.

This one belongs to us now.
Sd — skäms för era tomma stolar!Refidnas / Foter / CC BY-NC-SA

Sverigedemokratiska partiet kommer att fylla 26 år i februari 2014, just när nästa valkampanj ska inledas och kandidater till valsedlarna ska anmälas. Ett ansenligt antal av deras tidigare representanter har antingen slutat, blivit utsparkade eller bytt parti.

Men deras anhängare tar ofta till ”växtvärk-ursäkten”. Det låter ofta såhär när man kritiserar partiet för t.ex. inkompetens runtom i kommunerna: ”vi har växt för fort och på för kort tid”. Seriöst, ett politiskt parti, som i många år endast har drivit en enda politisk fråga, ett mycket smalt och tunt ideologiskt program. De har väl inte utvecklats särskilt, på alla dessa år?

Att ett politiskt parti, på en så lång tid, med en så tydlig ideologi, inte har lyckats samla fler väljare eller fler representanter — det är inte växtvärk — det är inkompetens! Sanningen är snarare att det i detta landet inte finns några fler vuxna, röstberättigade personer med de åsikterna, som både vill och kan engagera sig politiskt!

Källor:
Valmyndighetens information till partierna om kommande val
Anmälan till valsedlarna skulle gjorts senast 15:e april 2010
Registrering av SD hos Valmyndigheten
SD:s egen fakta om antal medlemmar i SD och SDU

Krönikor

Satans fega blötdjur!

Gästkrönika av Henry Bronett

Just nu har jag stor lust att som kapten Haddock i Tintin, ryta: —”Satans fega blötdjur!” Men ”den som skriker och slår har förverkat rätten att bli hörd”, som min far kunde säga. Ändå, när extrema tankar krälar fram i dagsljuset och torgför sig helt öppet inför, så tycks det, en samling aningslösa eller likgiltiga människor, är det svårt att inte använda invektiv som uttryck för frustration.

Extrema vindar blåser över Europa.
I Grekland, röstas det på nazister, den gyllene gryningen som längtar tillbaka till en tid då Grekland styrdes av juntan. De sitter i riksdagen.
I Rumänien, förnekar parlamentariker Rumäniens ansvar på mordet av 280.000 judar, under andra världskriget, påhejade av pöbeln.
I Ungern, vill man upprätta listor över judar och kalla dem en risk för ”nationella säkerheten”. — När extremism hotar demokrati och människors lika värde, borde ingen tiga still. Snarare borde vi inse vikten av att visa allvar och civilkurage.

Så vad gör vi i Sverige? Landet som röstar fram Sverigedemokrater, så att de från betald riksdagsplats kan peka ut ”babben” och ”horan”, grymta som grisar och piska upp rädslan och hatet mot invandrare?

Hur kommer det sig att SVT, inte ser det som vidare allvarligt, att programledare Gina Dirawi, jämställer israeler med nazister och marknadsför en judehatares bok på sin blogg som ”kvällsläsning”. Hur står det till när Peter Nyrén, programbeställare för underhållning och fakta, menar att hon bara varit ”tanklös” och ändå ”omfattar SVTs värderingar”? Att hennes partner i melodischlagerfestivalen, Danny Saucedo svänger sig med ordet ”svarting” gör inte saken mindre underlig. Vad är det för värderingar Sveriges Television väljer att visa upp för Europa, i vårt namn? Vad vill de förmedla med sin inställning, vilken sorts förebilder vill de uppmuntra, nu när extrema vindar blåser över Europa? Vad tänker SVTs ledning, när man väljer Malmö som lämplig stad under Eurovision Song Contest? Malmö där människor är rädda att visa sig på gatan för att de är judar. Malmö med politiska ledare som Adrian Kaba (S) vars antisemitiska uttalanden rönt stor uppmärksamhet, eller Ilmar Reepalu (S), ”Malmös starke man” som av amerikanskt sändebud klart betecknats som antisemit? Är detta också del av Sveriges Televisions ”värderingar”? Är det vad vi vill visa Rumäniens, Ungerns och Greklands extremister, visa Europa i tider då extrema vindar blåser?

Så vad säger det om ett land vars ledare tiger, då rasism och antisemitism brer ut sig? Vad säger det då vi inte visar tydlighet och tar ställning för människors lika rätt och värde? I en tid då civilkurage och att slå vakt om vår demokrati är viktigare än någonsin, vad säger det om dig och mig att det ser ut så i vårt land?

”Satans fega blötdjur”, har jag lust att ryta, som Kapten Haddock.

Henry Bronett © 2012

Artiklar

Viktigt visa hur Sverigedemokraterna är rasistiska

Rasism har blivit lite av ett skällsord. Det är viktigt att vara exakt när man bemöter Sverigedemokraterna. Att bara haspla ur sig att SD är rasistiskt är inte nog, man måste även visa VARFÖR man anser att partiet är det och HUR de är det.

Dekal från SD. Från mitten av 90-talet.

Att SD vill minska invandringen är inte en rasistisk åsikt. Det är en i mitt tycke konstig åsikt. Att vilja minska invandringen till 10% av idag är som att vilja minska antalet brandstationer, sjukhus, vägar eller skolor till 10% av idag. En konstig åsikt, men fullt legitim.

Det som aldrig får anses legitimt och rumsrent är SD:s syn på svenskhet där folk med invandrarbakgrund ses som ”mindre svenska” eller att generalisera negativt om invandrare som ”brottsliga” eller islam som ”nazistiskt”.

På samma sätt är det tydligt att SD vill sätta sin egen nation främst och att vara hatisk mot det främmande: ”det är inte ditt land, det är mitt land!”.

När åsikten att man vill minska invandringen kombineras med negativa generaliseringar om andra folk, och en begränsad syn på svenskhet, då uppstår rasism!

Kulturell rasism, diskrimineringar & generaliseringar

Sverigedemokraternas rasism syns nog bäst i hur de tillåter och uppmuntrar till negativa generaliseringar om islam och muslimer. Även i hur de på liknande sätt generaliserar om romer och afrikaner eller om invandrare och brottslighet.

Hatet mot islam är i synnerhet skrämmande eftersom det tagit sig former som är väldigt lik den klassiska antisemitismen, så som t.ex. nazister spridit hat mot judar genom åren. Islam och muslimer demoniseras och beskrivs som en invasionsstyrka som håller på att ta över Europa, som terrorister, och galningar.

”Islam är det största hotet mot västerlandet”— Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder under Almedalsveckan 2011”Tidningen rapporterar om en mörk framtid där den europeiska kontinenten hyser en allt större andel muslimer, vilket – om ingenting görs – oundvikligen kommer att leda till en omfattande islamisering och en framtid där det sekulära och demokratiska Europa står inför det värsta hotet någonsin – långt värre än tidigare hot från nazism och kommunism…Den låga nativiteten bland Europas folk kombinerat med en ökande massinvandring och en betydligt högre nativitet bland vissa invandrargrupper, kommer att ”fundamentalt” förändra vad vi i dag kallar Europeisk kultur och samhälle, om ingenting drastiskt görs.”

— Blogginlägg av Sverigedemokraternas riksdagsledamot Richard Jomshof 2009.

”Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.”

— Jimmie Åkesson på Aftonbladets debattsida 19/10 2009.

”Islamiseringen är dagens viktigaste politiska fråga. Antingen går vi under med en suck, eller också gör vi motstånd. Nu är vi inne i en ny fas i ett uråldrigt krig som går 1400 år tillbaka i tiden […] islam är en imperialistisk ideologi som arbetar för världsherravälde. Men det finns hopp. Fler och fler partier i Europa inser islamiseringshotet. 2010 kommer SD in i riksdagen, så att det äntligen kan bli slut på det mångkulturella eländet!”

— Sverigedemokraternas riksdagsledamot Kent Ekeroths tal under partiets landsdagar 2009.

Exakt detta är de bästa bevisen för rasismen inom SD.

(Interasistmen har skrivit en kort genomgång av hur man kan bedöma att Kent Ekeroth är rasist som vi också rekommenderar.)

Synen på svenskhet

SD:s dekal från mitten av 90-talet.

Man ser rasismen i SD också på hur de ser på svenskhet. Vi citerar Niklas Orrenius i Expressensom skrivit om det bra;

Soran Ismail, uppväxt i Knivsta är inte svensk, enligt Almqvist: — Du är svenskfientlig, säger Erik Almqvist. Men Soran Ismail framhärdar. Sverige är mitt land, säger han. Det gör Almqvist förbannad:— Nej, det är inte ditt land, det är mitt land.

Det här resonemanget om svenskhet kom lite i skymundan i förra veckan. Då handlade mycket av upprördheten om järnrör och grova ord: ”blatte-lover, hora och babbe”.

Men egentligen är ”det är inte ditt land”-snacket det mest intressanta med filmen. Det understryker vilken extrem syn ledande SD:are har på svenskhet. Det räcker inte med att vara svensk medborgare…

Niklas Orrenius påminner om att 2007 hetsade partiets representanter mot Zlatan på samma sätt:

SD-toppen Mattias Karlsson sade i ”Ekot” att Zlatan Ibrahimovics kroppsspråk och sätt att prata inte är svenskt, i hans ögon. Det var i mars 2007. En aprilmorgon, en månad senare, satt jag på X2000-tåget söderut tillsammans med Jimmie Åkesson… När tåget börjat rulla frågade jag Åkesson om Zlatan Ibrahimovic. Höll han med sin kompis och partikollega Mattias Karlsson om att ­Zlatans sätt att vara inte är svenskt?SD-ledaren svarade ja:— Jag delar Mattias resonemang… Han spelade i alla fall för Sverige. Sedan om han var legosoldat eller inte, det vet jag inte…

Nu, fem år senare, är SD ett riksdagsparti – vars ledare varnar för muslimer.

Sorteringen fortsätter. Svenskar – icke-svenskar. Pålitliga – opålitliga…

I den snäva synen på svenskhet kommer SD:s särart fram.

Exakt så, tendenserna att dra folk över en kam! Tendenserna att villkora vad som är svenskhet visar att partiet inte bara accepterar en främlingsfientlighet utan även rasism. Rasism så som det definieras då hat mot kultur ersatt hat mot ras. Att kalla en spade för en spade är viktigt då man bemöter SD politiskt. ”SD är rasistiskt… därför att”!