Etikettarkiv: svensk kultur

Kräftskivan, en sverigedemokratisk mardröm

Svensk rasism präglas av en rädsla för det nya och främmande. Den muslimska högtiden Ramadan anses till exempel inte vara värdigt att kallas ”svensk kultur”. Det är ju något nytt, sägs det. Men allt som är ”unikt svenskt” är resultatet av mötet mellan tidigare svenska kulturinslag och främmande idéer och seder. Allt unikt svenskt är både unikt för Sverige och ett resultat av en dialog med alla andra kulturer på denna planet.

Om man vill ha bevis för detta kan man studera de ”ursvenska” sederna med kräftskivor.

Kräftskiva (Swedish crayfish party)
JsonLind / Foter / CC BY-NC-ND

Kräftan

Det var de invandrande kristna munkarna från kontinenten som under medeltiden introducerade ätandet av kräftor i Sverige.

Jan Öjwind Swahn har skrivit en artikel om Kräftans kulturhistoria som jag rekommenderar. J-Ö menar att det var nordvästeuropeiska munkar som var först med att äta kräftor i Europa. Troligen kommer seden från England. Från England spred sig sedvänjan till Tyskland där den fick vid spridning på 1400-talet, och därifrån, via kloster och kungahuset, till Sverige, skriver J-Ö. Anledningen till att man började äta kräftor var att man sökte efter mat som var TILLÅTEN att äta under fastan, vilket kräftor ansågs vara.

Erik Degerman och Björn Tengelin har skrivit om kräftans historia i Sverige:

De säger:

”I norra Europa vet vi att både klostren och furstehusen åt kräftor som ett alternativ till fisk under fastan. Säkerligen åts de även av den övriga befolkningen. Redan på 1200-talet omtalas kräftor som ätliga i Europa och Konrad von Würzburg bekymrade sig på 1200-talet över deras öde att kokas levande. Definitivt ansågs de också goda ty när man drömde om Schlaraffenland fanns det kräftor i floderna, i alla fall på den tyska författaren Erhard Schoens framställning år 1530. I fantasins Schlaraffenland behövde ingen svälta, stekta sparvar flög in i munnen, husen var gjorda av pannkakor och fläskstekar, vin fanns i brunnarna och grisarna sprang omkring färdigstekta.

Flera uppteckningar finns att furstehusen sände kräftor som gåva sinsemellan. Det verkar som det traditionella kräftätandet främst förekom i Tyskland och Frankrike. På 1500-talet slog det italienska köket igenom. Där användes hummer, krabbor och andra skaldjur friskt. I Tyskland, Danmark och Sverige fick dessa delikatesser ofta ersättas med sötvattenskräftor. Den första notisen om att kräftor äts i Norden kommer från det danska hovet år 1504 då man importerade kräftorna från Tyskland.”

Varifrån kom denna sed? Kräftor åt man i Afrika innan medeltiden och kräftor var halal (tillåten mat) i arabvärlden vid denna tid också. Kan det ha varit via araberna som kräftätandet kom in i Europa eller uppfann de kristna munkarna sedvänjan?

Sverige

Kung Erik den fjortonde älskade kräftor och odlade dem i stor skala i vallgraven runt sitt slott i Kalmar och beställde dem ofta till högtiderna i sitt hov. Hans bror Johan den tredje var hertig i Finland vid samma tid och planterade ut flodkräftor och åt dem med god aptit också. Men… Man åt kräftor på annorlunda sätt förr, det var då en uppskattad och DYR ingrediens i puddingar, pajer och pastejer!

De som tillagade delikatesserna var de importerade tyska kockarna som invandrat till Sverige för att tjänstgöra vid hovet här. För vanligt folk var kräftan mest ett äckligt otyg som fastnade i fiskenäten och rev sönder dem, men med tiden började vanan att äta kräftor sprida sig även till allmänheten. Först åt man dem varma och på 1800-talet började man allt oftare äta dem även kalla. Så föddes en svensk sed, kräftskivan.

Lilla Nubben

Nubbe
Jon Åslund / Foter / CC BY

Men kräftskivan är mer än kräftor. Vad vore en skiva utan lilla nubben?

Brännvinet uppfanns, enligt Degerman och Tengelin, och enligt andra källor, på 1200-talet i de kristna klostren i centraleuropa. De behövde ett extra starkt destillat av sprit för medicinskt bruk, som lösningsmedel för olika mediciner, och för användning i industrin. De första gångerna brännvinet nämns i Sverige var på 1400-talet, i samband med kruttillverkningen och medicinen. Vanligt folk lärde sig göra brännvin av säd, och att KRYDDA brännvinet, senare.

Som med så många andra sedvänjor var det de högre stånden som först började brygga och dricka kryddat brännvin, snaps. Vanligt folk hade inte råd att göra brännvin på säd, och för övrigt förbjöd staten snart det, av ekonomiska skäl. Från 1700-talet, och i och med att potatisen introducerades i Sverige började vanligt folk mer och mer dricka brännvin. Man kunde kringgå behovet att använda säd till bröd och gjorde den på potatis.

Dill, ”made in Babylon and Egypt”

03. summer herbs
rosipaw / Foter / CC BY-NC-SA

Dill ska man ha vid kräftkalas också! Dillen introducerades på allvar i det svenska köket i slutet av 1700-talet. Först som en krydda till snapsen, senare som en viktig ingrediens som dillkött, t.ex. Men varifrån kom Dill? Jag citerar Degerman och Tengelin:

”Dill växer naturligt runt östra Medelhavet bort till Iran. Dill som krydda odlades och användes av de gamla babylonierna, assyrierna och perserna. De tidiga egyptierna använde dillen som medicin. I 3500 år gamla papyrusrullar rekommenderas dill speciellt mot åderförfettning. Naturligtvis fanns dill även i Israel och omnämns i Nya testamentet. Kryddan och medicinen var vid denna tid så viktig att den användes som skattemedel (Ni har väl läst Matteus 23:23?).

Även romarna uppskattade denna krydda. Poeten Vergilius till och med diktade om medicinen. För det var nog som medicin den var mest eftertraktad vid denna tid. I den första kända kokboken av Apicius nämns dill sparsamt, som en av de minsta beståndsdelarna i kryddsalt. Ibland användes kryddan i kalla såser.

Dill fördes av munkarna genom Europa upp mot Norden. Vårt ord ”dill” kommer av ett äldre tyskt ord som betyder ”vagga fram och tillbaka”. Detta anspelar naturligtvis på den späda plantans lättrörliga blad. Denna kryddväxt överlevde medeltiden in i stormaktstiden. Biskopen Johannes Rudbeck skrev upp vad han ville att hans trädgårdsmästare skulle odla vid Västerås domkyrka år 1624. Bland morot, rättika, palsternacka, lök och sallad nämns även körvel, persilja och dill.”

Alla kulturer har bidragit

Vi kan fortsätta att analysera bakgrunden till kräftskivan.

Kulörta lyktor är en urgammal sed som kom hit via sydeuropeiska katolska länder! Nubbevisornas melodier och texter kan analyseras också och de har ofta ett sameuropeisk ursprung. Ölens historia, och bryggerinäringens, är också fascinerande. En historia om samarbete, in- och utvandring och idéer som spridits mellan Mellanöstern och Europa, och inom Europa, sen det gamla Babylon, och troligtvis tidigare än dess. Evert Taube sjungs ibland på festerna. Hans sånger skrevs med argentinska tangorytmer och spelades på gitarr (gitarren är en arabisk uppfinning). Stearinljusen är en sed som också är katolsk till sitt ursprung och potatisen är amerikansk.

Så om man ogillar seder och fester som till stor del formats av invandrare så bör man nog undvika både kräftan och lilla nubben nu i augusti.

 

"Kulturella" skillnader?

Efter SD:s dag på Almedalen gjorde jag en granskning av den intervju som genomfördes med Jimmie Åkesson. Avpixlat har också rapporterat från Almedalen, bland annat genom en insändare som valde att göra en tolkning av begreppet kultur.

svkulturInsändarskribenten menade att vi bör definiera vad vi menar med kultur. Jag håller verkligen med. Insändaren menar att det är ”enkla och ytliga” personer som ser kultur som synliga handlingar eller yttringar, såsom musik, kläder, matvanor, klädsel, kulturhandlingar etc. Jag vet inte om den som sände in texten läst hur SD ser på kultur:

”I en kultur ingår många olika saker, det handlar om sådant vi producerar, som musik, konst, litteratur och danser. Det är också sådant vi utövar, som traditioner, ceremonier, högtider och riter. Det är sådant vi är, som tystlåtna, reserverade, försiktiga och gästvänliga. Även yttre fenomen som klädsel, mat, dryck och inredning är kulturella markörer.”länk till SD:s hemsida

Nå. SD skriver dock en mening till i stycket:

Värderingar är en av de största och viktigaste kulturyttringarna.

Insändaren till Avpixlat menar också att det är de dolda kulturyttringarna som är av egentligt värde, som demokrati, normer, samhällsinstitutioner, fungerande rättsordning etc. Texten fortsätter med att kritisera mottagandet av människor från länder som inte delar denna kultur med oss. Här vill jag stoppa lite. Kultur. Jag vet inte hur författaren till insändaren tolkar kultur men det handlar knappast om ett fritt val att befinna sig i den situation som vissa länder befinner sig i. Jämför Sverige med ett land som ofta debatteras, Somalia.

Somalia blev fritt från England och Italien 1960, med demokratiska val. Innan det var landet en koloni, vilket det blev på 1880-talet. 1969 genomfördes en militärkupp och en diktator som styrde till 1991. Sedan dess har ingen stabil regering funnits. Kultur?

somaliakultur”Kultur betyder odling, och vissa saker odlas av folket till att passa in i den befintliga kulturen. På så sätt utvecklas kulturer.”Sverigedemokraterna

Gamla kolonier, utnyttjade av väst under århundraden, kan knappast stå till svars för hur historieskrivningen sett ut. Deras invånare kan knappast tillskrivas efterverkningarna av dessa våldshandlingar som ”en annan form av kultur”. Jag kan förstå en kritik mot mångkultur om det är ett postkolonialt utarmat samhälle som en befarar, vilket jag tvivlar på att någon egentligen tror. Om insändaren tyckte att synliga yttringar var tramsiga så kan en ju undra vad denne skulle tycka om denna text:

”Typiskt svenskt kan väl vara köande, att sätta sig på ett helt tomt säte på bussen, att ha med sig matlåda till jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklapparna under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, att inte tuta i trafiken, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på.”

Har ni gissat vilka som står för ovanstående? Just det… Sverigedemokraterna.

Kultur är svårdefinierat, det kan vi vara överens om. Men att säga att en raserad samhällsstruktur, postkolonialt förfall eller fortsatta skuldsatta länder (ex. IMF) tillför dessa problem i vår kultur — eftersom det är en del av deras kultur är fel. Många länder som människor utvandrar från är tidigare kolonier som trampats på för att bygga upp vår ”höga kultur”.

För att läsa mer om en del av de strukturer som ligger bakom modern migration så finns den första serie jag skrev här på Motargument: Invandringens historia, artikelserie.

Kulturmöten: Hur polskan blev svensk

Sverigedemokraterna påstår sig ofta att de engagerar sig för svenskt kulturarv; folkmusik och folkdans. De kontrasterar detta mot ”allt främmande” som kommer utifrån som de anser hotar detta ”unika svenska”…
Svenska versioner av kultur, liksom alla regioners varianter av kultur, är både unika, och ett resultat av mötet med många andra kulturer, på en och samma gång. Det som idag uppfattas som unikt svenskt har skapats av de som bott i Sverige genom direkta eller indirekta möten med andra kulturer. Genom invandrare i Sverige, eller svenskar som bott i utlandet.

Alla länders folkmusik och folkdans bär spår av denna dialog mellan kulturerna. För Sveriges del kan vi titta på några av de mer välkända danserna. De mest ”genuina” och ”unika” svenska folkdanserna skapades genom utbyte med andra kulturer.

Polska

Det är spännande att se hur stort inflytandet av polsk dans varit. Polskan har sitt urspung i Polen. Polskan har sitt ursprung i att man mer och mer började dansa pardans istället för gruppdans i samband med renässansen. Var detta kommer ifrån vet jag inte. En webbkälla säger Italien.

När renässansen kom till Polen blev resultatet av kulturmötet det som nu kallas polskan. På slutet av 1500-talet gifte sig kung Johan III med en polsk prinsessa och de fick tillsammans tronarvingen Sigismund. Genom att vi då fick en polsk-svensk kung kom polacker att börja bosätta sig i Sverige och svenskar i Polen. De ”importerade” dansstilar till Sverige. En del vill även peka på ett tjeckiskt inflytande på polskan genom att ordet polska liknar det tjeckiska ordet för halv.

Mazurka

Mazurkan sägs ha utvecklats i ett kulturmöte mellan Polen och Ryssland, kom till hovet runt Bernadotte-släkten från Polen via Tyskland och Frankrike efter att större delen av Polen uppslukades av Tyskland runt 1790.

Hambo

Hambo har utvecklats ur polskan.

Schottis

Jag citerar här wikipedia rakt av: 

Schottis har troligen sitt ursprung i vanligt förekommande folkdans i Europa, kanske framförallt i Skottland (därav namnet). Dansen, som har sitt ursprung i Böhmen, spred sig under 1800-talet från Paris danssalonger för att bli en modedans i bland annat Sverige under slutet av 1800-talet. Dess namn kommer från tyskan och i sin grundform räknas den till gammeldanserna.

Här ska invandrare till de svenska industrierna ha spelat en stor roll enligt källorna.

Det kan noteras att schottis på spanska kallades chotis, på portugisiska choutiça.

Vals

Valsen har sitt ursprung i det österrikiska och spanska Habsburgska hovet på 1500-talet. Olika valsliknande danser var på modet i de ledande hoven i Europa då en av huvudinfluenserna var dansen Lavolta som föddes i Italien under renässansen. Den moderna valsen födde i de tyskspråkiga länderna på 1700-talet. Denna engelska wikipediaartikel är bra: http://en.wikipedia.org/wiki/Waltz

Sammanfattningsvis

Givetvis har dessa danser vidareutvecklats i sin tur i mötet med andra danser från andra kulturer. Spansk folkdans har t.ex. påverkats oerhört mycket av judiska och arabiska kulturers danser, detsamma har den italienska dansen, via araberna på Sicilien. (se t.ex. på Flamencon med arabiska influenser och influenser från romerna.)

Det betyder inte att det svenska, och den svenska kulturen, inte också är unik och värdefull. Svensk kultur är något vi bör skydda och värna om och sprida så mycket som möjligt. Men utan invandring av folk från andra kulturer, och mötet med dessa kulturer, hade vi inte haft dagens kultur; de utländska traditionerna står inte i motsats till det svenska. Beviset för det är att det som idag anses vara svenska traditioner, har utvecklats ur många möten med det ”utländska” genom flera sekel.

Och denna evolution fortsätter inom all kultur. Det som kommer att anses som ”ursvenskt” imorgon, är skapat i mötet med det som en del kan anse vara ”främmande” idag. Utan influenserna med det ”främmande” dör den svenska kulturen.

Invandrare får skulden för sviktande turism!?

Gästinlägg av SLUTPIXLAT.

Varning för Avpixlat o Dagerlind

Den av Sverigedemokraterna sponsrade hat- och rasistsajten Avpixlat försöker i vanlig ordning ge invandrarna skulden för allt.

Nu har det till och med gått så långt att man försöker ge invandrarna skulden för en sviktande turism.

I en insändare med rubriken Var är turisterna? försöker signaturen Stefan K ge någon form av hemsnickrad förklaring till varför det är just invandrarnas fel att turistnäringen i Sverige sviktar.

Och vad kommer han på då? Jo det är migrationsverkets fel alltihop!?

Ska man leta efter orsaker kan man finna ett antal. Vi vet att Migrationsverket i sin desperata jakt på bostäder åt asylsökande och flyktingar, köper upp nästan allt de kommer åt. Här finner vi campingar, hotell, vandrarhem, stugbyar och andra övernattningsställen som turister brukar nyttja.

Aha… Migrationsverket snor nu alltså turisternas ställen att bo på!? Är det så det ligger till? Tänka sig vad hemskt.

Ja man slutar aldrig bli förvånad över hur fyndiga rasisterna är när det gäller att hitta nya anledningar att spy ut sitt hat mot invandrare.

Och som om inte detta vore nog, så passar samtidigt denne Stefan K på att ge mångkulturen en känga:

Vi har också fått oss till del, att det mångkulturella Sverige allt oftare inkluderar kulturuppvisningar från andra länder. Bl.a. fick vi veta att midsommarfirandet på Skansen 2011 gick i arabiska tecken, där musik, sång och dans från arabiska länder visades upp för medborgare och turister. Samma år firade Stockholms stadsmuseum den svenska nationaldagen med en somalisk afton, där man också bjöd på mat, sång och dans från fjärran land. Är detta vad utländska turister förväntar sig på sin semesterresa till Sverige? Reser ni till Thailand för att ta del av kulturyttringar från Marocko eller Chile? Frågan är ändå om inte Sveriges negativa bild utomlands är det verkliga skälet till den minskade turismen?

Uppenbart är att signaturen Stefan K inte har mycket till övers för mångkulturen. Och att visa upp denna mångkultur för turister är tydligen enligt Stefan K hämmande för svensk turistnäring.

Förmodar att Stefan K likt Sverigedemokraterna vill se ett starkt tillrättalagt svenskt midsommarfirande/nationaldag i bästa nordkoreansk koreografi där kanske Åkesson och hans entourage kan svansa omkring. Och naturligtvis är där inga invandrare tillåtna att delta. Då blir det ju för mångkulturellt. Hujeda mig!?

Slutpixlat konstaterar att på hat- och rasistsajten Avpixlat är uppfinningsrikedomen stor när det gäller att smutskasta invandrare. Och att dess nestor, Mats Dagerlind, fantiserar ihop otroliga historier gör ju inte saken bättre.

Kan vi kalla det rasistisk komik på hög nivå? Nej, låg nivå skall det naturligtvis vara.
”Var är turisterna?” Frågan som istället borde ställas är; Var är rasisterna?” Hos Sverigedemokraterna, Avpixlat och Dispatch såklart!

Raffina Wall för Slutpixlat.

Jimmie Åkesson ratar nationaldagsfirandet!

Gästinlägg från Slutpixlat
Lilla julafton är snart här för alla Sverigedemokrater. Det vill säga nationaldagsfirandet.
Skärmklipp

Något som Jimmie Åkesson uppenbarligen inte vill vara med att fira. Inte på det sätt som det firas på Skansen i Stockholm i alla fall. För efter förra årets nationaldagsfirande på Skansen var Åkesson så djupt besviken att han kände sig tvungen att i media slänga ur sig följande floskler:

I år deltog jag i firandet av nationaldagen på Skansen. Det blev inget firande för hela Sverige, men ett firande för det urbana Stockholm och den etniska mångfald som bara funnits i 30 år. Om nationaldagen ska fortsätta firas på detta sätt, med ett ensidigt internationellt perspektiv med självförnekelse och historielöshet som grundläggande ingredienser, är jag tveksam till att medverka framöver.

Det passar sig alltså inte för herr Åkesson att alla i Sverige får vara med och fira nationaldagen. Enligt Åkesson så skall nationaldagen enbart vara till för svenskar och inga andra.

Ett nationaldagsfirande värt namnet bör enligt min uppfattning vara utformat för att ena nationens medborgare kring de värden som deras samhälle vilar på.
Vad Åkesson egentligen vill ha sagt är att nationaldagen skall firas på de värdegrunder som den Sverigedemokratiska ideologin vilar på.
Det vill säga extrem nationalism kryddat med en överdriven vurm för minnen från fornstora dagar.
Åkesson och Sverigedemokraterna vill helt enkelt göra nationaldagen till sin alldeles egna personliga sak där de drömmer sig tillbaks till tider som sen länge är borta och där inga nysvenskar är tillåtna att delta. Och därmed är Sverigedemokraterna tillbaks på rasismens ruta ett igen. Att särskilja människor i dem och vi.
En liten upplysning till Åkesson och hans Sverigedemokrater är att vi nu faktiskt lever i ett nytt sekel där utvecklingen går framåt, inte bakåt. Och att det i det moderna Sverige finns någonting som heter utveckling. En utveckling mot ett mångkulturellt samhälle där alla — oavsett vilket land de ursprungligen kommer ifrån — har rätt att vara med om de så önskar för att fira Sveriges nationaldag.
För nationaldagen skall vara till för alla. Inte bara för ett fåtal tokstollar som säger sig värna svenskhetens bevarande och utmåla dem som inte håller med som svenskfientliga. Och om det är några som verkligen är just svenskfientliga så är det ju Sverigedemokraterna som genom sin isolationspolitik gentemot omvärlden gör allt för att urholka vad Sverige egentligen står för.
Ett Sverige som värnar om människors lika rätt att vara just människor, oavsett vilket land de kommer ifrån, vilken kultur de har, vilken religion de har, eller vilken sexuell läggning de har. Det om något, är en svensk tradition som bör bevaras.
Så om Åkesson och hans Sverigedemokrater inte önskar delta i nationaldagsfirandet så står det dem fritt. Ni är inte tvingade. Ta er förlegade ideologi och kryp tillbaks under den gråsten av äkta svenskt urberg ni en gång kom fram ur. Det är där ni hör hemma. För ni och era gelikar platsar inte i ett mångkulturellt modernt demokratiskt samhälle.
Karl-Johan Johansson-Svensk för Slutpixlat
Gästinlägg från Slutpixlat

Nidstång mot rasism och nazism

Många rasister har valt att lyfta fram det s.k ”nordiska” som ett föredöme, något som ska vara ”bättre” än det s.k. utländska. Såväl nazistpartier till Sverigedemokraterna kontrasterar detta ”urnordiska” med det utländska för att driva hem rasistiska poänger. Det gör att man i skolor, och hos SÄPO och polisen,  brukar ange ”intresse för runor” som ett av varningstecknen för att någon ung människa håller på att bli nazist, OM det kombineras med fördomsfulla uttalanden om invandrare.

Rasisters tal om det ”nordiska” ställer till mycket för de som är antirasister och älskar det gamla nordiska. Därför återpublicerar vi, med författaren Carl Johan Rehbinders tillstånd, den nidstång han skrev 1998 över rasister som missbrukar den gamla nordiska historien.

*****

Växjö
YlvaS / Foter / CC BY-NC-ND

Nidstång

Att sätta nid mot någon är en form av verbal förbannelse, som man tog oerhört hårt på under vikingatid och dessförinnan. Ordets makt var mycket stor, ansåg dessa så framgångsrika krigare, och därför var det en allvarlig sak att sätta nid, för att inte tala om att få ett nid uttalat över sig.

Egil Skallagrimssons saga omtalas en träta mellan Egil och kung Eirik Blodyx, som gjort Egil djupt orätt och dessutom gjort honom fredlös. Detta blir en ganska blodig historia med många döda i bägge läger. När Egil har dräpt ett stort antal av Eiriks fränder och följeslagare på ön Herdla, sätter han i vredesmod upp en hasselstång på toppen av denna ö, med ett avhugget hästhuvud riktat in mot land, och på denna stång ristar han runor med en förbannelse över konung Eirik och drottning Gunnhild. Han framsäger då denna besvärjelse:

”Här sätter jag upp nidstång, och vänder jag detta mot konung Eirik och drottning Gunnhild — vänder jag detta nid mot de landvättar som i landet bo och bygga, så att de alla fare villa vägar, ingen hände att han hemvist hitte, förrän de driva konung Eirik och drottning Gunnhild ur landet.” Enligt sägnen tog det inte lång tid förrän nidet fick sin verkan, och Eirik Blodyx och hans drottning Gunnhild flydde till de brittiska öarna.

”Fetta nid” som du kan läsa här nedan är en länk i en kedja av digitala nidstänger, uppsatta på hemsidor runt om i Norden, och det vänder sig mot alla dem som missbrukar våra gamla heliga symboler och smutsar vårt land med hat och osämja. Det bör tilläggas att detta nid inte endast vänder sig mot en viss liten, lätt identifierad grupp av unga män, utan även mot alla som svarar mot beskrivningen i nidet. Det är också viktigt att förstå att detta nid inte är ovillkorligt, att det bara drabbar dem som framhärdar i sitt destruktiva beteende. Förlåtelse och tolerans är viktiga grundprinciper för andligt sinnade personer, och ingen oskyldig skall urskiljningslöst drabbas.

Viktigt är också att komma ihåg hur statsmakterna samverkar i att göra dessa missledda personer långt kraftfullare än de skulle ha varit av egen kraft — politiker i feghet och opportunism, köpmän och media i vinningslystnad och sensationsmakeri.

Jag reser nid!


Jag reser nid mot alla de
som befläckar vårt ärevördiga folk
med ovärdiga handlingar.

Jag reser nid mot alla de
som lånar heliga symboler
Gungner, Mjölner och Heliga Stavar
Odins spjut, Tors hammare
och runor från Odin givna
Och drager dem i smuts
med oheliga dåd.

Jag reser nid mot alla de
som i fula dräkter
och kala hjässor
såväl som kritstreck
och kravatt
missbrukar våra förfäders visdom
vår forna sed
och vår nutida tro.

Jag reser nid mot alla de
som vill tysta andras munnar
för att de själva skall höras
med sitt enfaldiga skrål.

Jag reser nid mot alla de
som sätter sig själva över andra
på grund av sin blekhet
Som trampar på andra
på grund av hudens färg,
främmande tungotal
eller annan tro.

Över dessa illnidingar
nedkallar jag alla krafter!

Jag kallar vättar och småfolk
att klia deras kroppar
och störa deras sömn

Jag kallar alvsmeder
att slå järnringar
runt deras bröst
att deras ande få trångt
och luften i deras lungor
ej räcker till
att ropa onda ord ut

Jag kallar rimtursar
Ur Nifelhels djup
Att de må frysa till sin död
Innan de får tillfälle
att andra själar frysa ut

Jag kallar Surt och hans eldtursar
Att de må brinna till sin död
Innan andra brinner
för deras händer

Jag kallar Loke
att han må förvrida deras syn
så att de slår varandra ner
innan de slår andra ner

Jag kallar Freja
På det att illvilliga kvinnor
aldrig får en man till sin bädd
Och aldrig kan sätta söner
eller döttrar till jord
så länge de vill hindra
andra därtill

Och jag kallar Frej
att illvilliga män
får sin mandom snöpt
och aldrig kan skapa gott
för sig själva
och aldrig får vare sig frid
eller skörd
så länge de vill hindra
andra därtill.

Jag kallar Tor
På det att han skyddar oss
mot demonisk ondska
och jag nedkallar hans vrede
mot illnidingar
som andra illa vill.

Jag kallar Odin
Allfader
Han som gav människan ande
Han som med sina bröder
Höner och Lodur
Gav människan liv
Kropp och själ
Ask och Embla
Man och kvinna

Jag kallar Odin
Och nornorna;
Urd, Verdandi och Skuld
Som tillsammans dömer
Var och en efter döden
Att de må döma
dessa illnidingar hårt
Och att de ej ens efter död
Kommer undan sina ondskans dåd
mot andra söner och döttrar
av Ask och Embla

Jag sätter detta nid
Till dess
att dessa ondskans och dumhetens
dreglande lakejer
avbön gör
Och låter var och en
vara vid sin mark, sitt folk
och sin tro
Var än i vår värld
de må sätta sitt bo.

 

___________________
Grimner 1998-02-04

Läs även författarens artikel om ”Bajs i grytan”.

Myt: Nationalsången

Fakta: Vi har ingen officiell nationalsång i Sverige [1].

Vad som däremot finns är ett verk som används som nationalsång i många officiella sammanhang — ”Du gamla, Du fria” — eller som den hette då Richard Dybeck skrev texten: ”Du gamla, Du friska” (till en mycket äldre traditionell melodi). Ungefär 1844 var första gången den trycktes, och det debatterades kontinuerligt om förändringen av titeln och om hur många verser den skulle ha långt in på 1900-talet.

Gramophone ES
phonogalerie.com / Foter / CC BY-SA

Det är vanligtvis den första eller de första två verserna som sjungs, och de är plockade ur Dybecks ursprungsverk. Men själva landsnamnet ”Sverige” existerar inte i hans text. Andra har lagt till extraverser för att få in landsnamnet, men ingen av deras versioner har blivit långlivade. Så det är faktiskt Polens nationalsång som är den enda där man sjunger ”Sverige” i texten.

Det finns inget förbud mot att sjunga ”Du gamla, Du fria”. Varken i skolor eller i kyrkor. Du får sjunga den exakt närhelst du vill, och varhelst du än vill, så länge du inte stör ordningen eller bryter mot någon lag, så får du utöva vilken kulturyttring som helst.

[1] Källa:
Wikipedia; Du gamla, du fria

Några ord om hijab och hucklen

 

 

 

 

 

 

 

”Jag såg att häggen blommade, det kom en doft av den.
Då gick jag till min älskade och sade: Se och känn!
Hon stod vid makaronerna, hon sydde på en klut
,
Och när hon lyfte ögat hade häggen blommat ut.”

/Alf Henriksson

Att kalla hijaben osvensk, tyder på en stor okunskap om svensk kultur och svensk historia. Huvudduken, den s.k. slöjan, kluten eller hucklet, som det kallades i Sverige, är en del av den svenska kulturen. Visste ni till exempel att det ligger ett svenskt hijabmuseum på Söder i Stockholm, nära Slussen?

På Almgrens sidenväverier  kan man se de huvuddukar, eller klutar, som tillverkades för kvinnor av olika stånd och rang i samhället. Att tillverka och sälja klutar var väveriernas främsta inkomstkälla. 75.000 hijaber… nej förlåt klutar, tillverkade de varje år under slutet av 1800-talet.

Min mormor berättade att när hon var liten, runt första världskriget, gick fortfarande folk på skånska landsbygden klädda i huvudukar, sjalar.

Skälen till varför man gick klädd i klut var lite olika. Man gick klädd i klut av vana eller för att man tyckte det var snyggt. Men många bar det också eftersom om man var man en ärbar gift kvinna skulle man dölja håret. Så var det ju förr i tiden, på 1800-talet. Min mormors mor, Ida, vistades i princip aldrig ute utan klut på huvudet. Hon dog 1947.

Fast min mormors mor tillhörde nog de sista som ansåg att man var tvungen att bära klut för att vara en ”ärbar” och riktig kvinna. Under 1800-talet förändrades synen på kluten gradvis och det blev mer frivilligt att bära den.

Konventioner och huvudduk

Då Idas föräldrar var unga, 1800-talets mitt, var huvudduken inget val, utan ett tvång, i Skåne. En huvudduk på en kvinna signalerade inte bara att man var ärbar gift kvinna, utan den visade även rang och status i samhället.

Jag citerar en sida om skånsk folkdräkt:

”Från Ingelstads härad skriver Bruzelius: ”En högst owanlig bröllopssed bestod deri att brudgummen efter bröllopsmiddagen afklippte brudens långa hår, och, då den unga paret lagt sig, fäste mannen i gästernas närwaro på hennes hufwud den så kallade kluten, den gifta kvinnans hufwudbonad, med hwilken hon borde sofwa bröllopsnatten.”

Under folkdräktstiden (fram till omkring 1850) ansågs det som en stor skam om en gift kvinna visade håret. Däremot kunde hon medverka i skörden iklädd endast huvudbonad, kort överdel (blus) och särk. Och om sommarens vindar är nyckfulla och som andra underkläder inte förekom, kunde det skymta sådant som vi idag anser omoraliskt. Men den skördeklädda allmogekvinnan var högst anständig. Hon visade inte håret! Det var ju bara håret den gifta kvinnan inte fick visa.

Den unga flickans stora stolthet och prydnad för att locka friare var följaktligen ett långt hår flätat eller lindat med vackra band eller annan hårutsmyckning.

Det där med klädsel var viktigt förr. Den vita färgen var dygdens färg. En del kvinnor ansågs inte ärbara, till exempel de som fött barn utom äktenskapet. Då fick de bära en annan färg på huvudduken. Nämligen den skamliga färgen rött. De fick inte gå barhuvade som ungmöerna, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status, utan fick bära en röd!

Dessutom skulle kvinnor knäppa sina kläder från vänster sida, inte höger. En sed som lustigt nog lever kvar ännu.

Kvinnors hår ansåg speciellt viktigt att kontrollera.

Domstolsprotokollen är en givande läsning. Det nämns ganska ofta att en kvinna ansetts klä sig utmanande genom att ta av sig huvudduken.

Kyrkligt stöd för tankarna om kvinnans hår fanns. För att inte locka männen omkring dem att bli otrogna skulle kvinnorna dölja håret. De ogifta kvinnorna fick visa håret, dock uppsatt och/eller flätat. Då de var med andra ogifta män kunde håret visas ibland. Allt i enlighet med Paulus ord i Nya testamentet om att kvinnor inte ska uppträda barhuvade då de utövar sin tro:

En man som ber eller profeterar med något på huvudet drar skam över sitt huvud. Men en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.” (1 Kor 11:4-6) Eller: ”En man behöver ju inte ha något på huvudet eftersom han är en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av mannen, ty mannen kommer inte från kvinnan utan kvinnan från mannen, och mannen skapades inte för kvinnan utan kvinnan för mannen. Därför måste kvinnan på huvudet bära ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. /…/ Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud barhuvad?” (1 Kor 11:4-6)

hijab

Vad ska man då säga om bruket av burkor och sjalar i islam, som så många är rädda för och kallar osvenskt.

Det är exakt samma sak, varken mer eller mindre, än den svenska huvudduk vi pratat om ovan.

En del bär hijab av religiösa skäl, en del pga konventioner att man ”bör” gå klädd så,  medan andra mer beter sig som de svenskar som mot slutet av förra seklet bar huckle för att de gillade det, eller som de miljöpartister som på 70-talet ville markera samhörigheten med bondesamhället genom att bära huckle.

Även muslimers hucklen har en mer otrevlig bakgrund, precis som ursvenska hucklen, det ska medges. Lika lite som vi kan blunda för bakgrunden till svenska traditioner för att dölja kvinnors hår, bör vi förneka att samma finns i andra kulturer.

Det finns islamska fundamentalister som motiverar hijabtvång med koranens sura 24:30 där det står att rättrogna kvinnor ska ”behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantaget vad som alltid är synligt därav. Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag annat än för sina män eller sina fäder eller sina mäns fäder.” I en annan sura, 24:59, står även att kvinnor ska ”svepa sina kläder omkring sig”. Detta är en motsvarighet till Paulus ord om att kvinnan ska dölja håret. Ett som en del muslimer anser gör att det finns tvång i att använda burka eller huvudduk.

Men att det är så i vissa länder betyder inte att det är så överallt.

Dessutom är det här med hijab en modesak mer än något annat. Om man reste nere i Turkiet, Egypten, Marocko eller Cypern på 60-talet var det ganska få kvinnor som gick i hijab. Det betydde inte att kvinnan var ”friare” då. Tvärtom!

Hur som helst. Precis som kristna kvinnor i Sverige runt 1900 började tycka att det var lite konstigt att tro att en gud kan ha intresse av att reglera hur män och kvinnor klär sig, är det något muslimer också börjar fundera över.

Det betyder inte att alla ratar hijaben. Hijaben är bara ett klädesplagg.

Kort sagt kan man inte dra alla över en kam. Skälen till varför folk bär de kläder de bär är många olika.

Förnuft istället för rädsla

Användandet av huvudduk är lika svenskt som svensk midsommar, köttbullar och knätofsar, så själva bruket av sjal är inget att vara rädd för. Minst av allt om man gillar folkdräkter!

Det som skiljer folkdräkt-kulturen från den religiösa vanan att använda hijab, eller de flesta svenskars syn på det här med huvud och hår för ca 130 år sen, är att vi övergett tron att man måste följa konventionerna om hårklädsel. Våra konventioner ser annorlunda ut idag. Idag handlar våra konventioner om att man ska raka bort hår under armhålorna, på benen och runt könet, om man är kvinna, för om man inte gör det är man snuskig.

Vi kan visa att ingen människa BEHÖVER klä sig på ett speciellt sätt. Eller klä av sig för den delen. Det är en viktig fråga som vi bör lyfta fram ännu mer anser jag.

Hur som helst är en sak säker:

Att rycka bort klädesplagg från en kvinna är lika mycket övergrepp och tvång som att tvinga dem att bära ett klädesplagg.

Till och med i de fall någon anser att de måste klä sig på ett visst sätt för att passa in, är det ett övergrepp att påtvinga folk en annan klädsel. Eller att man vill förbjuda grupptryck. Att en del människor pga mode, kultur, religion eller kanske grupptryck väljer att bära huvudduk, rakar sina kön eller armhålor eller går i högklackat är inget man ska eller ens kan reglera i lag!

Kvinnomisshandel — en del av svensk kultur?

Allvarligt talat, det räcker nu… Hur länge ska vi egentligen blunda för vår egen problematik samt feghet och inse att det snarare handlar om en internationell manlig svaghet än ”andra än Svenska kulturer” och ”religioner”?

Källa: endviolence.un.org/

I sådana fall är kvinnomisshandel — och förtryck minst lika mycket en ”svensk kultur”…!

Kvinnor som blir förtryckta, hotade, manipulerade och misshandlade — fysiskt som psykiskt — har under hela mitt liv och så länge jag kan minnas klassats samt talats om som någonting ”alla andra” sysslar med, inte vi i Sverige. Trots detta är såväl kvinnohusen som de skyddade boendena fyllda till sista bedd av Svenskor som levt och/eller lever med precis lika många s.k. icke-svenskar som etniskt svenskar.

Dessutom är beteendemönstren så skrämmande lika att man lätt kan tro att samtliga kvinnor levt med — och talar om en och samma man. Förstorade och överdramatiska händelser, som inte sällan är kopplade till den blodtörstigaste ”maffiagruppen” samt ”vänner” som världen någonsin har skådat, och som dessutom endast verkar existera för att kvinnan skall begå ett misstag, eller ”gå emot” mannen. Exempelvis genom att gå ut med egna väninnor en kväll, eller, gud förbjude, gå på fest. De facto, hela jorden verkar snurra endast på grund av dessa män.

Alla myndigheter gör plötsliga, helt galna undantag för dem och till och med rättsväsendet kan se mellan fingrarna på alla de morden dem begått, och som endast kvinnan får höra talas om att han har begått.

Det sägs att var fjärde kvinna i Sverige är eller kommer att bli utsatt för mäns våld, kontroll och kränkningar emot kvinnor. Tyvärr har jag också bidragit till den siffran under en period i mitt tidiga vuxenliv när den egna svagheten var som störst, bekräftelsebehoven som starkast och osäkerheten som djupast. Det hade lika lite att göra med färgen på min hud som det hade att göra med någon av kvinnorna.

Det låg helt och hållet hos mig själv. Faktum är att min ”kultur” var endast svensk.
Jag visste ingen annan eller kunde heller inte inget annat språk. Jag var heller inte religiöst troende. Kanske att det låg i hudfärgen ändå?

Årsskiftet 2005/2006 fattade jag ett beslut, ett beslut om att förändra hela mitt liv och en tid av självisolerat självarbete tog sin form. Mycket hade redan förändrats i mitt liv, dock inte förutsättningarna för en långvarig relation med sann kärlek, tillit och trygghet. Resultaten av dessa isolerade självarbeten släppte även den sjuka patetiska svartsjukan, kontrollbehoven samt den egna osäkerheten.

Efteråt, fram till min skilsmässa 2012, var det inte alls allt för sällan min ex fru frågade mig om jag ”verkligen älskade eller brydde mig om henne?” Orsaken var för att jag knappt aldrig reagerade på någonting, utan tilliten blev det starkaste vapnet. Så det var precis det jag gjorde. I samma veva förlät jag också min broders mördare. Inte heller detta har någonting att göra med att det rinner Indiskt blod i mina ådror. Utan endast mig själv.

De senaste tre åren har jag upptäckt att tre svenskfödda väninnor till mig, varav en idag mycket nära, levde med svenskfödda män, oberoende av varandra, och som trots vår demokrati i Sverige levt en i en totalitär diktatur. Med konstant misstänksamhet, korsförhör, manipulationer, lögner, förtryck, hot och våld — fysiskt eller psykisk.

Alla som är någorlunda insatta i destruktivitetens grepp vet också att det psykiska långdragna våldet alltid är värre än det fysiska. Samtidigt är vi ibland så obotligt korkade att vi inte anser det vara ”våld”. Precis som vi aldrig ifrågasätter banktjänstemannen som blivit rånad, varför denne inte ”bara lämnade rånet och rånaren?” Det frågar vi däremot den utsatta kvinnan. Den ensamma isolerade och, i åratal, nedtryckta skrämda samt hotade kvinnan, vars enda verklighet länge varit den som mannen presenterat och visat upp. En verklighet som oftast inte ens skulle platsa i en Hollywood-produktion, då den skulle anses vara för orealistisk. Om den blir till realistisk i kvinnans sinne, kan man endast föreställa sig vilket arbete mannen gjort och lagt ner på att mala sönder hennes självkänsla, självförtroende — och verklighetsuppfattning.

Det sker dock mer överdramatiska händelser under en dag i den mannens liv, än vad det får plats att göra i våra liv — tillsammans.

Det lustiga med detta är att dessa män, svenskar som icke-svenskar, istället borde springa så långt ifrån den miljön och grupperingar som bara möjligt. Det är trots allt inte allt för ovanligt att kvinnokränkare — och misshandlare får smaka på egen medicin eller självisolera sig inne på Svenska anstalter (oftast klass 1-3). Alternativt, sitta på speciella avdelningar med andra sexbrottslingar — våldtäktsmän och pedofiler.

Endast av dessa tre svenskfödda kvinnor som jag känner, vars samtliga män var eller är integrerade i samhället, och arbetade med ungdomar, emot droger samt inom reklambranschen fick mig att skrapa på isbergets topp. Berget går hur djupt ner som helst under vattenytan. Samtliga män, väl ansedda av sin omgivning och mästare på att manipulera densamma. Vilket också är det mannen lever på, framförallt som en svensk man. Den dag då kvinnan väl finner mod, styrka och kraft att bryta sig loss.

Omgivningens bild av honom leder till reaktioner som ”Kan det verkligen vara så? … inte han som är så trevlig… Varför stack hon då inte tidigare, om det nu var så jobbigt?” Gentemot en icke-svensk man heter det snarare att det ligger i hans ”kultur” eller ”religion” och man blir inte lika förvånad. Sjukt nog! ”Dom har ju det där…scharria… eller vad det nu heter!”

Varför lämnar inte bara en missbrukare drogerna, om det nu är så jobbigt? Svaren är desamma — rädsla. Rädsla för vad som komma skall då mannen, i dessa fall, många gånger under flera år gjort väldigt klart för henne att konsekvenser av största och farligaste mått kommer drabba såväl henne som barnen. Men denna sida avslöjas givetvis inte gentemot omgivningen. Gentemot omgivningarna har samtliga tre kvinnor blivit stämplade som ”psykiskt störda”, som vill ”ge igen” eller ”hämnas”. Finns en ny man dessutom i bilden ligger han också bakom denna ”komplott” emot mannen.

Det senaste två åren har det verkligen gått upp för mig hur skrämmande många nedtryckta kvinnor det finns som lever i Sverige, och såväl Svenskor som icke-svenskor. Det handlar inte om någon ”annan kultur”, utan snarare i sådana fall en ”manlig kultur” att vilja äga, kontrollera, skrämma samt hota sin kvinna till tystnad, lydnad och lojalitet. Finns där någon effektivare taktik till dess raka motsats i längden?Dock råder det en sådan tabu inom detta ämne, att det knappt ens tas på allvar.

Jag lärde mig tidigt i livet, redan vid barnsben, att om man skall hålla en person skrämd, så är det bäst att aldrig sluta jobba aktivt på att hålla personen i fråga skrämd. Från och med den dagen man slutar, kommer personens rädsla att sakta men säkert övergå ifrån rädsla till förakt. Slutligen, möjligtvis en total likgiltig hämnd. Två Svenska polischefer har på kort tid dömts för våld, våldtäkt och kränkningar emot kvinnor. Toppen av isberget förblir toppen av isberget. Kanske är det, som så mycket annat, ”bättre” att blunda och peka emot andra gränser och deras kulturer och religioner än att se till våra egna.

Jag undrar hur Svenska kvinnor som är förtryckta, kontrollerade, utsatta för fysiskt och/eller psykiskt våld samt extremt sjuk svartsjuka känner sig då? De lever i ”världens bästa land”, men det är också ett land som vägrar erkänna deras, indirekt sin egen, problematik och vardag. För att de är Svenskor. (!)

Kan det månne vara så sjukt, att det föds en uns av avundsjuka gentemot den utsatta invandrarkvinnan? Jag menar, hon får ju i alla fall ett erkännande — och en förståelse av att hon far illa av en invandrad man. Oavsett vad man väljer att kalla det för, om man kallar det för Sharia eller ”hedersrelaterat”.

Den Svenska kvinnan som lever med den Svenska mannen fortsätter sin vardag, hon får höra hur fantastisk hennes man är och vilken ”tur hon måste ha för att vara med honom”. Leendet ifrån henne är hastigt och konstgjort, likaså den ”tacksamma” flackande blicken. Dock inte allt för konstgjort eller flackande, då rädslan direkt infinner hos henne likt kalla kårar längst ryggraden och en stor klump som i samma sekund föds i magen. Var hennes leende inte var tillräckligt brett eller ”äkta nog” för mannen gentemot hans omgivning? Råkade hon titta på någon annan förbipasserande man omedvetet? Eller än värre, råkade en förbipasserande man titta på henne? Vi kallar detta för ett ”okontrollerat våld”, men hur mer kontrollerat kan det bli när mannen aldrig visar den sidan eller ”ger sig på” kvinnan i den offentliga miljön? Inte heller ger han sig på vem som helst, utan endast kvinnan. Emot oss andra är han ”världens trevligaste, kärleksfullaste och bästa”. Hur mer kontrollerat kan det bli? Detta vet kvinnan väl om, likaså att hennes egna Sharialagar väntar i samma sekund de blir ensamma eller har kommit hem till radhuset, villan eller lägenheten, där statens lagar samt kvinnans rättigheter inte följs eller respekteras för fem öre. Där gäller mannens alldeles egna trosuppfattning.

Det finns dock en kulturell, eller religiös samt etnisk skillnad som jag kan se i denna typ av våldsbrott mot kvinnor — och kvinnofridskränkningar. Den är att vi inte kallar det för ”hedersrelaterat” eller Sharia när det gäller svenskfödda kvinnor. Då heter det ”familjetragedier”. Det finns ingen religions skrift eller lära som förespråkar våld och förtryck emot kvinnor och barn. Det märkliga är att vi ofta ser igenom detta när vi talar om terrorism eller ”kriget emot den”. ”De använder — och utnyttjar sina religioner…”

Men när det kommer till kvinnomisshandel — och förtryck — verkar vi tro att det står på heliga skrifters förstasidor. Den som står utan skuld, kan kasta första stenen… !

Skrivet av

/Tommy Deogan