Gästkrönika av Henry Bronett

Sverigedemokraterna är nu vårt tredje största parti och antisemiter hotar sedan en tid svenska medborgare i Malmö. Det man accepterar att säga högt om romer och muslimer blir allt grövre. Och när en käck schlagerfarbror (f.d. ledare för Ny Demokrati) startar flyktingförläggning (!), undrar jag om något skört och känsligt i den svenska identiteten blivit blottat, något som förut varit dolt.

Sverige har inte känt av något krig sedan 1814, då Norge tvingades in i union med Sverige. I drygt 200 år har vi undvikit väpnade konflikter, det är sällsynt i Europa. Under första världskriget förklarade Sverige sig neutralt. Likaså 1939, då Tyskland gick in i Polen — Storbritannien och Frankrike kort därpå förklarade Tyskland krig. Sveriges statsminister Per Albin Hansson var tydlig med att Sveriges hållning skulle vara neutral. Tyskland dominerade visserligen Sverige under flera år, tyska soldater och tyskt materiel transporterades på våra järnvägar till tyskarnas krig och invasion av Norge. Tyskland blev vår största handelspartner, 80 procent av vår export gick dit. Till finska vinterkriget förhöll vi oss ”icke krigförande” och bistod Finland med pengar och vapen mot Sovjet. Neutraliteten har hållit Sverige utanför krig och låtit människor leva ett någorlunda normalt liv. Samtidigt har allt ett pris. Vi har lärt oss tystnaden, förmågan och möjligheten att se till ”båda sidor” i en konflikt. Men den neutrala hållningen samtidigt som världen stod i lågor, måste också ha satt andra spår i oss.

Min mamma och pappa är inte födda i Sverige, jag är det. Jag är svensk, känner mig i hög grad svensk och jag vill leva och jag vill dö i Norden. Men när jag råkar på människor som pekar finger åt och skuldbelägger andra bara för att de är annorlunda, då reagerar jag på ett helt annat sätt än mina vänner, vars föräldrar är födda här och vars familjer levt i vårt land sedan generationer. För jag upplever ofta då invandrare och religion kommer på tal att det blir otydligt i Sverige. Det är lite som med politik, det talar vi inte gärna om. Vi blir blyga och mumlar artigt något generellt, sedan talar vi hellre om vädret eller fotboll. Den något glasartade men vänliga blicken då till synes obehagliga samtalsämnen kommer på tal och den därpå följande tystnaden, är något jag aldrig riktigt förstått mig på. Det var något jag inte fick med mig hemifrån. Har alltid ställt mig undrande till den där tystnaden. Men nu tycker jag mig se spår av vad den handlar om, denna böjelse till luddighet då invandrare och politik förs på tal. Kan det vara spåren av 200 års neutralitet som nu blivit synlig? Den svenska konsten att inte lägga sig i, att ta det lilla lugna och att förstå båda parter. Blir den tydligare nu då extrema vindar blåser över hela Europa och skapar oro också här? Har den svenska identiteten som neutral och balanserad blivit störd av EU-medlemskap och invandring? Hur ska vi svenskar förhålla oss neutrala och balanserade, när vi plötsligt står mitt i och inte längre kan hålla oss utanför?

Det blir allt svårare att vara svensk på det viset. Att förhålla sig neutral kanske inte längre är möjligt? Europa är en allt tydligare del av vårt Sverige, vi är inte utanför längre, vi är mitt i det. Går det ens att låtsas vara neutral då? När främlingshat och rasism blir tydligare, hur kan vi stå neutrala i det?

Min mamma kommer ihåg Rikskristallnatten. Den 7-13 november 1938, då Nazisterna brände 1400 synagogor och bönehus, krossade omkring 7500 skyltfönster och misshandlade judar, kvinnor, barn. Omkring 1500 judar dog under det som kom att kallas Kristallnatten. Hon berättar hur hon kommer ut från skolan och såg män med påkar, såg slagsmålen, blodet och krossat glas överallt. ”Snälla Gud låt pappa vara i livet!”, var det enda hon tänkte. Hon sprang hem genom vansinnet, sprang för allt hon var värd genom slag, förstörelse och skrik. Hon berättar att hennes pappa kommit hem på kvällen, oskadd. Hela natten hade de legat i hennes säng och han hade hållit om henne hårt. Han hade tröstat henne, lugnat henne. Hela natten hade han gjort det för hon var utom sig. Min mamma berättar om det och om när himlen blev svart om dagen, för alla bombplan som kom med döden. Om sådant berättar min mamma. Min far smugglades över sundet av en vänlig svensk skeppare då nazister marscherade in i Danmark. Det var den 9e april 1940. Det är ekon från deras erfarenheter, den tiden av förföljelser och övergrepp jag hör då människor nu blir utpekade av inget annat skäl än sin etniska härkomst eller sin religiösa tillhörighet. När människor blir misshandlade och bespottade för att de inte är som ”vi”, då hör jag mina föräldrars erfarenheter.

Och därför, när romer nu blir betraktade som tjuvar, muslimer som terrorister och svarta som lata utsugare av vårt system, förstår jag inte varför statsminister Fredrik Reinfeldt är så anonym och inte heller varför partiledare Löfvén intar en så neutral position. Nu längtar jag efter tydlighet, inte svensk neutralitet. Fast jag vet att både statsminister Reinfeldt och partiordförande Löfvén är för vår demokrati. Fast jag vet att de anser gränslöshet i vilken form det vara må, är motbjudande så önskar jag att de sa det lite oftare. Att de sa det lite högre, att de visade det lite tydligare och att de gjorde det just nu. Jag önskar mig det.

Min känsla är att vi behöver kliva fram ur vår invanda historiska identitet, och titta på hur vi ska vara Svenskar nu i vår tid. Vi är inte skyldiga historien något alls, förutom att känna till något om våra förfäders del i den. Historien sätter osynliga spår i oss, den gör saker med generationerna och vi har en skyldighet att veta något om det. Då har vi en möjlighet, en chans att undvika att i slentrian och okunskap göra om samma misstag. För vår egen och våra barns skull — låt bli att säga ”jag visste inte”. Det håller inte.

När någon pekar finger och beskyller en människa, behöver vi visa vilka vi är, var vi står och vi bör göra det innan neutraliteten ställer oss där vi inte vill vara.

Gästkrönikör Henry Bronett © 2012