Etikettarkiv: människosyn

Människovärde versus ekonomi

Det är bedrövligt att man ens kan komma på tanken att fråga sig vilka människor vi har råd att ha i vårt samhälle. Jag läste nyligen en debattartikel av Kent Revedal där han diskuterar debatten angående assistans för personer med funktionshinder, och där kostnaderna ställs mot människovärdet.

Det finns stora likheter i de diskussioner och samtal som förs om både personer med funktionshinder samt personer av utländskt ursprung (det vill säga; invandrare). På precis samma sätt likställer man ett större antal individer till en massa och placerar etiketter ovanpå dessa, så att man tryggt och säkert kan plantera dem i en ekonomisk kalkyl.

Snyggt och prydligt.

Mazzali:
MAZZALIARMADI.IT / Foter.com / CC BY-SA

Jag förstår viljan och behovet att vilja ha saker och ting, fysiska eller abstrakta, snyggt placerade i prydliga rader. Det känns tryggt. Men när man glömmer bort människan eller människorna som gömmer sig bakom de här siffrorna eller bokstäverna i en mapp på datorn eller en pärm i bokhyllan… då har man halkat av vägen och kommit ganska snett.

För om ni är intresserade av en hemlighet så kan jag berätta att alla siffror har en människa bakom sig. En enskild individ med ett alldeles eget namn, en egen identitet, egna föräldrar, syskon, kusiner, barn, make/maka, sina egna erfarenheter, kunskaper, sätt att se världen, kanske ur ett religiöst, politiskt, filosofiskt eller annat spännande perspektiv… det kan vi inte veta på förhand.

Det är bedrövligt att vi ska leva i ett samhälle som värderar siffror och prydlighet högre än människorna som bor i samhället självt. Likaså att vi alla ingår i en stor, grå massa av liv som på det stora hela ingen bryr sig om. Det är förskräckligt att vi inte ser längre än näsan räcker och normaliserar allt vi känner till, allt vi känner igen… resten är onaturligt på ett eller annat sätt, och stoppas därför ihop till en prydlig pappershög på ett prydligt skrivbord, in i en prydlig pärm i en prydlig bokhylla i ett prydligt kontor.

Min önskan är att alla främst respekterar varandra. Människor får ha olika åsikter. Men det vore fantastiskt om vi kunde ta och komma ihåg att vi alla trots allt är människor. Människor av kött och blod. Med önskningar och drömmar. Med familj och vänner. Ett liv. Ett liv värt mer än hudfärg, kultur, eventuella funktionshinder, religion…

Ett liv med outsägligt större värde än världens alla gemensamma resurser.

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti i grunden

Gästinlägg av Björn Skölving Mellangård

I SDs förra kommunikationsplan förbjöds uniformer

De senaste turerna kring Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Christian Westling är upprörande men samtidigt inte särskilt förvånande, men visst är det märkligt att flera ställer sig upp och försvarar deras beteende? Om jag tänker mig Carl Bildt, Beatrice Ask och Anders Borg i samma situation så skulle jag tycka att det var ännu värre. Jag förväntar mig detta beteende från Sverigedemokrater, eftersom jag vet att SD är ett rasistiskt parti. Under Åkessons ledning är SD mästare på att maskera — eller snarare paketera — sitt budskap.

Åkessons kommunikationsplan är ett led i detta. I det förra dekretet som gick ut i SDs partitidning på 90-talet, så uppmanade man medlemmar att inte bära uniform på möten eftersom det inte såg bra ut, inte för att man tog avstånd från nazism och fascism. I kommunikationsplanen menar Åkesson att man ska kalla saker för deras rätta namn, att ”papperslösa” ska benämnas som ”någon som vistas i landet illegalt”, och att uttrycket ”utanförskap” är ett sätt att dölja problem som uppkommit genom invandring. Han kritiserar också att Sverigedemokrater kallas för främlingsfientliga trots att det sällan finns någon ”fientlighet”.

SDs andra kommunikationsplan talar om mer subtila ting än uniformer

Uttrycket ”invandringskritisk” är ett nysvenskt ord skapat av sverigedemokraterna. Almkvist, Ekeroth och Westling var mer än kritiska, de var fientliga den där tidiga morgonen på Kungsgatan. Åkesson vill att SD ska uttrycka sig korrekt och polerat, inte för att man tar avstånd från dessa extrema och människovidriga åsikter. Nyligen publicerades en debattartikel i DN av Henrik Arnstad som är historiker med inriktning på fascismen. Henrik slår fast att SD är ett nyfascistiskt parti med inspiration från andra fascistiska partier i Europa. SD var antisemitiska i början men idag så inkluderas svenska judar i nationen. Istället har hatet riktats mot muslimer, något som ivrigt eldats på av Ekeroth.

I SDs principprogram så diskuterar man synen på människan. De flesta moderna partier har antagit en humanistisk människosyn. Humanismen utgår från att människan är god i grunden. Den betonar den enskilda individens värde och en tro att människan vill utveckla och bilda sig. SD har en annan människosyn. SDs människosyn gör skillnad på människor och folkgrupper och delar in dem i fack och de menar att detta är en mer realistisk människosyn:

”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.”

Detta citat från SDs syn på människan, som kan läsas på deras hemsida, är ett uttryck för rasideologi — men omskrivet och uppmjukat med ord som ”nedärvd essens” — istället för det negativt laddade ordet ”ras”.

Det är anmärkningsvärt att SD uppvisar denna syn på människan då den representerar en syn som försvann för decennier sedan. Att det skulle finnas en ”nedärvd essens” som gör att folkgrupper skiljer sig åt har ingen förankring i dagens kunskap om genetik eller psykologi. Miljön formar oss och vårt jag utvecklas och vi har alla möjlighet att bli konstruktiva, sociala individer. Med SDs resonemang borde adopterade barn vara i grunden eller i ”essensen” olika sina adoptivföräldrar och alltså ha helt andra förutsättningar att leva i ett svenskt samhälle. SDs människosyn representerar en modern form av rastänkande, polerat och fritt från de negativt laddade orden, men fortfarande med samma innebörd.

Björn Skölving Mellangård

Inte en överraskning

Gästkrönika av Markus Fridholm.

Jag önskar att det vore en överraskning att Erik Almqvist och Kent Ekeroth uppträtt hotfullt, beväpnat sig med järnrör, sagt till en svenskfödd man att det inte är hans land utan deras och kallat en tjej som protesterade för hora.

Det är det inte.

Jag har försökt samtala med sverigedemokrater, men upptäcker tyvärr alltför ofta att det stupar på en mycket grundläggande poäng… människosyn. Det är naturligtvis en generalisering och för att visa respekt för de som faktiskt försöker hålla isär äpplen och päron och vars grundläggande problem med den svenska invandringspolitiken inte har att göra med religion eller etnisk tillhörighet per se, så vill jag markera att det inte gäller alla.

Tyvärr gäller det för många och tyvärr för de mer moderata krafterna i Sverigedemokraterna, så har det med partiets rötter att göra. Det är ett förhållandevis ungt parti och ett som för inte alltför länge sedan accepterade mer eller mindre öppen rasism i de egna leden. Den ”nolltolerans” som nu är proklamerad, kan inte helt enkelt överbrygga detta och många av de som ”rättar in sig i leden” har alls inte bytt människosyn utan bara retorik.

Oavsett nuvarande politik, så har SD sina rötter i organisationer längst ut på den extrema nationalistiska kanten, sådana som BSS, NRP med flera. Saker har hänt, människor har förändrats, en utbrytning av de värsta extremisterna till Nationaldemokraterna har skett, men trots det finns det i partiets rötter och djupt lagrat i partileden en grundläggande inställning om att det är något fel på invandrarna som människor. Många har svårt att skilja på sak och person och det är inte alls ovanligt att se svår islamofobi, idéer som till exempel eurabia, termer såsom MENA eller varför inte oikofobi, vilka alla har gemensamt att de är misstänkliggörande eller pejorativa.

I ett sådant sammanhang är det inte alls svårt att föreställa sig en lagom berusad Erik Almqvist och Kent Ekeroth, som i glömska om att hålla masken kallar folk för babbe, babbe-lover, hora etcetera, som säger till en person född i Sverige att det inte är hans land, som knuffas eller för den delen beväpnar sig med järnrör i något slags pubertal regression. De har sina rötter i samma led av arga ungdomar som känner sig förfördelade, motarbetade av etablissemanget, bedragna och ägare av den enda sanningen.

Den egna frustrationen utmynnar i drömmar om en annan värld, som en slags missuppfattad Astrid Lindgrensk eller Carl Larssonsk pseudoidyll, en verklighet där hela staden springer som en man ner till hamnen för att det ryktas om att ”en neger har setts där”, höjden av exotism.

Det finns flera problem med den sorts socialkonservatism och nationalromantik som i mer eller mindre extremistisk form präglar Sverigedemokraternas partiled.

Dels leder den i värsta fall till en avhumanisering av det ”främmande”. Man glömmer lätt att det faktiskt är människor man pratar om, individer med människovärde, drömmar, förhoppningar, och en längtan efter trygghet och ett gott liv. Saker vi tar för självklara, men som är allt annat än just det.

Dels är det en falsk bild som utelämnar allt det som var oerhört mycket sämre förr än nu, liksom så ofta när klarsyn förmörkas av nostalgi.

Dels förträngs även det enkla faktum att vi lever i en global värld, där avstånden mellan ”här” och ”där” är kortare än någonsin. Vi kan helt enkelt inte strunta i vad som händer ”där”, för det påverkar oss omedelbart även ”här”. Alternativet är i så fall våld i syfte att hålla borta eller förgöra, något som provats många gånger genom historien utan att någonsin lösa några problem.

Men.

Det går att diskutera invandringspolitiken utan att falla i extremismens fälla. Det är kanske det som är själva kruxet. Själv är jag i och för sig av den fasta övertygelsen att det inte är invandringen som sådan som är själva problemet. Snarare är det vårt sätt att ta emot de som kommer och vår oförmåga att reda ut för oss själva vilka gränssättningar som vi kan och måste göra och vilka vi verkligen bör låta bli att göra.

Det kan dock diskuteras och måste nog diskuteras om vi inte skall lämna frågan till unga arga män och kvinnor som tar sin känsla av utanförskap och gör den till sin panache. Om de enda som håller frågan levande är de främlingsfientliga, så är det inte alls konstigt att vi har ett parti i riksdagen där två ledande företrädare blir tagna med händerna i den rasistiska syltburken.

Vi måste lösa problemet med integrationen, vi måste se till att vi inte bara bjuder in folk till ett liv i misär, vi kanske tar emot många men på det planet är vi bland de sämsta av alla.

Så hur kan vi prata om integration och invandring utan att hänfalla till extremer, utan att frånta någon deras människovärde, utan att se ner på andra kulturer, generalisera eller för den delen utan att väja för de problem som faktiskt finns? Det är verkligen en öppen fråga, men innan vi besvarat den så kommer vi få leva med att islamofober, xenofober, rena rasister och sentimentala nationalromantiker sätter agendan för samtalet.

/Markus Fridholm.

SD tycker INTE att alla är lika mycket värda

En bra artikel från den nu avsomnade bloggen Sd-bluffen om att Sverigedemokraterna ljuger när de säger att de inte är rasister.

SD säger att muslimer är ett hot, att invandringen är ett hot och att folk med visst ursprung skapar problem. Senast hade jag en diskussion med Lars Rosén från Sverigedemokraterna i Kalmar, men deras politiker och sympatisörer argumenterar mycket ofta på liknande sätt.

Men jag menar att de visst argumenterar för ren rasism, de säger faktiskt indirekt att människor har olika värde och de säger inte sanningen. Diskussionen om problemen finns i alla riksdagspartierna, men man kan inte – man får inte – argumentera på det sätt som SD gör, eftersom de klumpar ihop människor bara på grund av vilken Gud de tror på eller var de är födda. Det är inte ok!

Att säga att muslimer är ett hot, att peka ut att områden har problem på grund av att det bor fler människor av en viss religion där är att blunda för klassproblematiken och istället försöka rikta ljuset mot något som i själva verket saknar betydelse. Det är inte vilken hudfärg eller härkomst eller religion folk har som gör att det blir problem. Det är att klyftorna mellan fattiga och rika växer som är problemet. Och det måste vi göra något åt!

Att dessa områden har lägre boendestandard, att det satsas mindre pengar där, att människor som bor där i högre utsträckning blir diskriminerade i samhället på olika sätt, att vissa kommuner måste ta emot jättemånga helt nyanlända och vissa kommuner inte satsar en krona på språkutbildning och arbetsmarknadsinsater är viktiga faktorer för att det är snedvridet i samhället. Om alla kommuner tog lika mycket ansvar så skulle många människor kunna få ett jobb mycket fortare efter att de kommit hit.

Vet ni att bland de Irakier som kommer till Sverige så är det 40% som har en akademisk utbildning, ytterligare 20% som har en gedigen yrkesutbildning och ytterligare 20% som har minst gymnasieutbildning? Det betyder att dessa människor har en mycket högre utbildningsnivå än snittet i Sverige. Det finns ingenjörer, läkare, snickare och barnskötare som inte får jobba alls, eller som får jobba inom restaurang eller liknande. Det skulle spara oss enorma pengar om dessa människor bara kunde få jobba som det de är. Vet du hur mycket pengar Sverige lägger på utbildning? Och så kommer det människor som vi inte betalat en enda krona för deras utbildning som ofta inte vill något hellre än att jobba och betala skatt, eftersom de inte kan göra det i sitt hemland på grund av krig och förföljelse, jag tycker att det bara är att tacka och ta emot!

Att SD arbetar för att svartmåla alla muslimer, oavsett hur mycket de arbetar för förståelse, för att minska våldet i samhället, för att främja Sverige i världen och så vidare är så grymt orättvist. Det finns mängder av människor, blonda, ateister, brunhåriga, kristna, personer med mörk hud, svart hår och muslimer som jobbar stenhårt för att förbättra vårt gemensamma samhälle. Att SD då vill klumpa ihop några av dessa i en grupp och säga att de är problem – oavsett vad de gör, oavsett hur de är, oavsett vad de tycker – det är samma sak som att säga att människor inte har samma värde.

Att bara säga att ”alla människor har lika värde” räcker inte, man måste prata så hela tiden. Man kan inte först säga att alla har lika värde och sen i nästa mening säga att alla muslimer är fel – hur, vad och vem de än är, för då har man inte tagit hänsyn till individen, då visar man inte respekt för människors olikheter och likheter.
Fyra enkla regler för att motverka Sverigedemokraterna (författat av Bjereld, sammanfattat av Dalman Eek):

– Gör inte SD till en politisk stridsfråga mellan blocken.

– Lyft inte upp högerpopulistiska frågor på agendan. Vare sig du är mot eller för. Jobbigt för högern, och ibland ännu jobbigare för vänstern som gärna tar för sej av möjligheten till en enkel rallarsving.

– Ta debatten med högerpopulisterna i de forum de redan vunnit insteg i. Och då på ett sakligt och relevant sätt. Maud Olofsson i TV-soffa med Jimmie Åkesson var till exempel helgalet.

– Bemöt inte högerpopulisterna med blocköverskridande överenskommelser i förväg. Det stärker deras ”vi mot eliten”-bild.

Skriven av Anna Ardin, publicerad på Sd-bluffen.