Krönika av Ida Dzanovic
Nalin Pekgul (S) har, i en artikel i Dagens Industri, framlagt grova anklagelser mot Mehmet Kaplan (Mp). Anklagelserna är identiska med teorin om Eurabia.
På grund av rädsla för att stämplas som islamofob vågar ingen ifrågasätta Mehmet Kaplan och hans dolda agenda
Paradoxalt nog, efter att Pekgul ifrågasatt Kaplan med en tapetlång text, så säger hon att ingen vågar göra just det. Hon förklarar att man inte vågar för att man kan komma att stämplas som islamofob, samtidigt som hon använder typisk islamofobikryddad retorik.
Vad som är Kaplans dolda agenda har Pekgul naturligtvis aldrig förklarat eller belagt. Det verkar som att det viktiga är att slänga ut anklagelser, skrämma allmänheten, nå dramatikens topp och kanske vinna mer uppmärksamhet för sin nyutkomna bok. Eller vad är Pekguls hemliga agenda?

Senast, i en intervju i SVT 14 oktober 2014 talade Nalin Pekgul om sin bok och i frågan kring muslimer så delade hon upp muslimer i ”fundamentalistiska” och ”sekulära”. Om jag hade varit den journalist som hållit mikrofonen framför Pekgul, så skulle jag bett henne förklara vilka som är fundamentalistiska och vilka som är sekulära muslimer i hennes ögon. Den här frågan skulle jag se som väldigt intressant och viktig i sammanhanget för att få Pekgul att förklara varför hon identifierar Kaplan som islamist.
Kaplan var ordförande för SUM (Sveriges Unga Muslimer) mellan 2000 och 2002, något som används som belägg för att han bör granskas som en islamist. Egentligen borde, i så fall, alla vi muslimer som någon gång haft någon kontakt med muslimska ideella organisationer, och varit aktiva i församlingar, granskas som islamister.
Personligen har jag utfört en rad projekt i arbete och samarbete med alla muslimska organisationer. Det finns tusentals muslimer som på olika sätt har varit aktiva i alla dessa organisationer, med olika aktiviteter, arbete, samarbete, föreläsningar och projekt. Många har suttit i styrelserna och haft tillfälliga ordföranderoller, men ändå så ser de på ett sekulärt samhälle, liksom jag själv, som en odiskutabel självklarhet.
Här ser vi de totala och helt medvetna generaliseringarna av muslimer, vi ser brist på nyans, vi ser en vilja att se muslimer som en homogen grupp där alla tycker, tror och tänker på samma sätt, likt klonade kopior, enbart för att alla har funnits på samma plats, i samma moské eller i samma församling.
Det är ett typiskt islamofobiskt tankesätt.
Inte ens den före detta ordföranden för SMF (Sveriges Muslimska Förbund) Mahmoud Aldebe, som har grundat Muslimska Brödraskapet i Sverige och som satte igång ett samarbete med det internationella Brödraskapet FIOE, har en enda gång, nämnt Mehmet Kaplan i sammanhanget som vare sig kollega eller medlem. Dokument finns och visar tydligt vilka som är med och vilka som inte är med i Brödraskapet, om vi väljer att tala med fakta och bevis istället att slänga ut grova anklagelser.
Framför allt så handlar det om den långa period som förflutit sedan Mehmet Kaplan ”var” ordförande i det som idag är den problematiska organisationen SUM (Sveriges Unga Muslimer). Allt som hände i den här organisationen under denna långa period försöker Pekgul skuldbelägga Kaplan för och säger att SUM är ”hans organisation”, precis som att Kaplan är organisationens livstidsägare efter att han har varit ordförande för 12-14 år sedan.
Hur rimligt är det?
När en talare, som bjöds in i riksdagen av Mehmet Kaplan, ifrågasattes i medierna för sina antijudiska uttalanden, så var Kaplan snabbast att kalla en spade för spade. Han valde konsekvent att se ett fel som ett fel. Han kände inte till bakgrunden av föreläsaren och bad om ursäkt.
Minns att Leni Björklund (S), för många år sedan, bjöd in internationellt efterlysta krigsförbrytare från Tjetjenien till en militär övning i Sverige. Alla kan begå misstag men allt beror på hur man väljer att handskas med misstaget. En annan som kritiserats i debatten är Omar Mustafa. Han är ett exempel på motsatsen till Kaplan, Mustafa har har förnekat att en rasist är rasist och trots kritiken och varningar under 2 år har sagt att han ska fortsätta bjuda in talare som han brukar göra.
Han har inte bett om ursäkt. Det är stor skillnad.
En skillnad som Nalin Pekgul inte ser eller inte vill se alls.

Jag förstår inte att Pekgul saknar hänsyn till att Kaplan är en offentlig person som brukar röra sig bland muslimer, vilket innebär att man träffar olika typer av människor, blåa, randiga, blommiga, prickiga, fyrkantiga, gröna och rosa muslimer, men det är helt orimligt att tillskriva honom alla dessa färger och former.
För Pekgul gäller det bara en enda form – islamist! Islamistfärg och islamistform för att man fanns i organisationer, moskeer, föreningar och församlingar där alla, någon gång, på något sätt, har varit aktiva oavsett vilken syn på samhället eller vilken religion man har.
Det kopplar hon med hemliga agendor kända från Eurabia-teorin och ordförandeskap i SUM för 12 till 14 år sedan.
Jag är fullständigt övertygad att Kaplan inte är en perfekt person eller politiker.
Ingen av oss är det. Hans förslag att det behövs mer pengar för att bekämpa radikalisering har vi inte hört i sin helhet, med nödvändiga konkreta planer och skisser. Därför vet vi inte om förslaget är bra eller dåligt. Personligen har jag andra idéer kring kampen mot radikalisering bland muslimer där det inte behövs extra ekonomiska resurser, men om detta kommer jag skriva i en annan text här på Motargument. När det gäller Mehmet Kaplans uttalande kring ”jihadister” som åker till Syrien så hänvisar jag gärna till texter som Torbjörn Jerleup har skrivit, till exempel ”Kaplan har helt rätt om Syrien”.
Men vilken hemlig agenda som Nalin Pekgul egentligen har är fortfarande ett frågetecken.
Enligt Pekgul så är vi, mer eller mindre, alla islamister och det vill hon att man inte ska se som problematiskt och islamofobiskt. Precis som en SD:are så säger Pekgul mellan raderna att ”man inte får säga allt man vill…” samtidigt som hon slänger ur sig tomma anklagelser. I Pekguls texter finner man också många goda saker som de allra flesta av oss kan hålla med om, men personligen så ser jag henne inte som en person som talar utifrån kunskap, belägg, nyans eller balans då det gäller muslimer. Det är mer eller mindre hennes panikslagna fördomar som talar. Det kan också vara ett publicistiskt skrik på hjälp då hon behöver en livbåt så att hon kan ta sig fram till rampljuset.