Detta är andra delen i en artikelserie om vilka lärdomar från nazismens framväxt vi måste dra, samt om Sverigedemokraternas vägval. I denna del beskrivs det politiska projektet och ideologin nazism samt dess fem bärande principer: ultranationalism, auktoritär maktstruktur, exkludering, hat mot svaghet samt propaganda och maktpsykologi.
Vad nazismen faktiskt var – och hur den tog sig uttryck
Nazismen var inte bara en idé – den var ett politiskt projekt som steg för steg förverkligades i lagar, regler och vardagsliv. Kärnan i ideologin byggde på fem bärande principer, och alla dessa fick konkreta uttryck i det nazistiska Tyskland.
1. Ultranationalism
Nazisterna förespråkade en mytisk bild av det “rena” tyska folket, med en särskild kultur, historia och moral. Denna nationalism användes för att misstänkliggöra minoriteter och internationella samarbeten.
– Medborgarskap definierades enligt ras – bara de av “ariskt blod” kunde vara fullvärdiga medborgare enligt medborgarskapslagen i Nürnberglagarna (1935). Judar, trots att de ofta levt i Tyskland i generationer, fråntogs medborgarskap och medborgerliga rättigheter.
2. Auktoritär maktstruktur
Nazisterna ville avskaffa det parlamentariska systemet och ersätta det med en stark ledare vars vilja var lag.
– Efter riksdagens brand 1933 antogs fullmaktslagen, som gav Hitler makt att lagstifta utan parlamentet. Demokratin upphörde att fungera – på laglig väg.
3. Exkludering
Ett “vi och dom”-tänk genomsyrade hela samhället. Judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, politiska motståndare – alla betraktades som hot mot folkets enhet.
– Judar förbjöds att arbeta inom sjukvården, skolväsendet och offentlig förvaltning. Äktenskap mellan judar och “arier” förbjöds i Lagen om skydd för tyskt blod och tysk ära. Sådana åtskillnader fanns inskrivna i lag och reglerade allt från utbildning till idrott.
4. Hat mot svaghet
I nazismens värld var svaghet – fysiskt, mentalt eller moraliskt – något som skulle fördrivas, inte skyddas. Det inkluderade både individer och idéer som demokrati, humanism och mångfald.
– Ett massivt tvångssteriliseringsprogram inleddes mot personer med psykiska sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Senare utmynnade det i “Aktion T4”, ett eutanasi-program där tiotusentals människor mördades.
5. Propaganda och masspsykologi
Genom film, radio, skolmaterial och affischer skapade nazisterna en parallell verklighet. Kritiska röster kallades för “folkets fiender” eller “lobbyister”. Skräck, skuld och hopp användes för att mobilisera massorna.
– Joseph Goebbels, propagandaminister, samordnade all kommunikation. Judar framställdes i skolböcker som “parasiter”, och barn uppfostrades till lydnad och misstänksamhet mot oliktänkande. Regimen producerade över 1 000 propagandafilmer på bara några år.
Nazismen var inte bara våld och krig. Det var en systematisk, ideologiskt driven omvandling av samhället där statens maktutövning genomsyrades av förakt för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Vad som började med nationalistisk retorik och krav på ordning utvecklades snabbt till ett samhälle där lagar skrevs om för att exkludera, där motståndare tystades, och där normer försköts tills det omänskliga framstod som rimligt.
Det avgörande är att detta skedde stegvis – genom val, motioner, förordningar och kampanjer. Inte genom en kupp, utan genom att institutioner böjdes i små etapper, utan att tillräckligt många reagerade i tid. Nazisterna följde ofta gällande lagar, men använde dem för att nedmontera själva grunden till rättsstaten.
Det är denna utveckling vi måste förstå – inte bara som historielektion, utan som ett varnande exempel. Demokratin dör inte alltid med en smäll. Den försvagas i tystnad, när vi slutar försvara de institutioner som bär upp den.
I nästa del i denna artikelserie visar vi hur just dessa institutioner – fria medier, oberoende rättsväsende, civilsamhälle, utbildning och mänskliga rättigheter – underminerades i det nazistiska Tyskland. Och hur vi i dag kan se samma demokratiska pelare hotas på nytt, genom retorik och förslag från ett av Sveriges största partier.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument märker upp alla satirbilder och satirtexter med ordet #satir och ibland Politisk Satir. Vid publiceringen av AI-genererade bilden med helgmust under påskhelgen var det #satir som var det enda ordet ovanför bilden.
Satir, dvs teckningar, bilder eller texter, var under hela 1900-talet vanligt förekommande i snart sagt varje morgontidning och i kvällspressen.
En del verkar tro att man kan håna, driva med, vara nedsättande, rasistisk och slippa få kritik om man kallar det för satir. Det är helt fel uppfattat. Traditionellt sett var det från början trubadurer, hovnarren, musiker, poeter, författare och illustratörer som försökte driva med makten, översitteri, korruption. Karikatyrteckningar slog alltid uppåt — aldrig neråt mot exploaterade, maktlösa, förtryckta eller minoritetsgrupper.
Jämför gärna med Macchiavellis “Fursten”, eller punkbandet Ebba Grön som ofta drev sarkastiskt mot fascism: ”Slicka uppåt, sparka neråt”. Se även på ståupp-komiker och jämför med intersektionalitet. Att från ett uppifrånperspektiv håna, slå eller sparka på svagare, på väljare, på utsatta — det är varken roligt eller satir i dess klassiska tradition.
Syftet med satir inne i Motargument på Facebook, X, BlueSky och på hemsidan är blott och endast avsett som simpelt nöje för de egna följarna, den egna gruppen antirasister. Vi menar humor ibland kan avdramatisera vissa fåniga drev och folkstormar. Motargument passar även på att nyttja traditionella, grundlagsskyddade, konstnärliga friheterna att skapa vilken satir vi vill som slår uppåt mot makten och mot förtryck.
Vår folkbildning och demokratiska opinionsbildning gör att Motargument kan inspirera flera andra till att de också fritt får göra politisk satir, granska maktens korridorer, nyttja yttrandefriheten, starta sin egna satirblogg, nyttja svensk, publicistisk pressfrihet och föreningsfrihet.
Vän av ordning tänker kanske: ”Är det så klokt att göra politisk satir”, när Europa kan se ut som det rullar bort från demokrati? Nja, det kanske är ’dumt’, men då tillåter vi oss själva att visa hur ’dumma/fåniga’ vi också kan vara. Motargument är varken public service eller tar oss själva på enormt stort allvar. Man kan också välja tänka att satir i en relativt välfungerande demokrati är en form av ’träningsläger’ och organisering, utifall grundlagar försämras eller rycks undan från oss.
Vilken påverkan har satir på väljarstöd för SD?
Mängder av satir har gjorts om rasistiska, homofoba, transfoba utspel från SD. Mycket elak, svidande och sarkastisk humor har gjorts varenda år Facebook och internet existerat. SD har rört sig svagt nedåt i allmänna opinionsundersökningarna sedan sin senaste topp i december 2019, då deras ’All Time High’ var lite över 24% i genomsnitt. Femåriga trenden för partisympati och partiledareförtroende för SD:s partiledare är faktiskt neråt — trots den enorma mängden satir mot SD, eller är det tack vare satiren?
Motargument har inte försökt styra eller bestämma vad någon väljare ska rösta på för parti. Vår inställning är att vår svenska, klassiska, demokratiska tradition av rösträtt, valhemlighet ska bevaras och främjas. Motargument är också för att väljare tillåts rösta ’dumt, fel’ och av misstag rakt emot väljarens egna intresse och väl. Det paketet inklusive alla kreativa människors satirrätt i en öppen, transparent, granskningsbar, rimlig och demokratisk ordning är något vi måste försöka bevara, men samtidigt försöka informera, och folkbilda om intolerans — och enstaka timmar kan vi även försöka ha lite skoj.
Slutligen, till dig som tror att Motargument skulle haft tid över i det ideella, oavlönade värvet mot organiserad intolerans att vi skulle ha försökt ’trolla’ någon. Om det vore så att våra skribenter hade haft det syftet, skulle Motargument redan vara rikskända som Sveriges ’trollkung’ 😉
Sverigedemokraterna är sämst i klassen på internationellt bistånd. Partiet har genom åren ihärdigt hävdat att de är de riktiga humanisterna som hjälper dem som verkligen behöver hjälp ”på plats”. Samtidigt har SD alltid varit de som budgeterat minst pengar på internationellt bistånd. Med hänvisning till coronapandemin passar SD nu på att halvera biståndsanslaget.
SD har under många år insisterat på att de skulle vara det mest humanitära partiet, då de vill hjälpa på plats. Med argumentet att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi på Motargument har tidigare slagit hål på påståendet om att SD skulle vara Sveriges biståndsvänligaste parti . SD har varit skickliga på att framställa sig som de som ger mest. I själva verket är det de som har gett minst. SD har valt att inrikta sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten samt är den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig. SD har med hjälp av denna strategi gett väljarna en missvisande bild av SD:s biståndspolitik.
”Hjälp på plats”-argumentet
SD har genom åren vänt och vridit på siffrorna, och på så sätt försökt hålla fast vid att de är det biståndsvänligaste partiet. Men efter nedskärningen på biståndet i höstas förlorade argumentet bärighet.
Och med 2020 års vårbudget befäster SD sin position som partiet som är sämst på internationellt bistånd. Partiet stramar åt satsningarna ytterligare genom att sänka biståndsramen från 0,7 % av BNI till 0,5 %.
Därmed ligger SD under alla andra partier när det gäller satsning på bistånd. Regeringen ligger kvar på det av tidigare regeringar fastslagna målet om en biståndsram på 1,0 % av BNI, det vill säga 52,1 miljarder kronor. Även Kristdemokraterna anslår 1,0 %, medan Moderaterna håller kvar vid sitt anslag från i höstas med 0,7 % av BNI.
Rohingya Refugees Camp in Ukhia, Cox’s Bazar, Bangladesh (6 February 2019). Attribution: CAPTAIN RAJU. Attribution-ShareAlike 4.0 International (CC BY-SA 4.0)
SD poängterar att deras biståndsbudget skulle spara mer än 20 miljarder per år. I slutet av det korta stycket om bistånd i motionen motiverar SD nedskärningen med att Sverige befinner sig i en pågående kris. De menar att det då inte är hållbart att skänka pengar till andra länder utan motprestation. Åkesson m fl avslutar med att påstå att ”biståndsverksamheten dessutom gett upphov till ren korruption undergräver inte vår slutsats”.
I motionen finns inget som redovisar partiets särskilda satsning på det humanitära biståndet eller hälsovården. Istället väljer SD att påstå att Sverige måste minska biståndet och skyller på den pågående coronapandemin.
Myter om bistånd
Det sprids en hel del myter om att biståndet är ineffektivt, går till korruption, vuxit okontrollerat, och att pengarna behövs bättre i Sverige. Konfederationen CONCORD Sverige (som ingår i CONCORD Europa med fler än 2 600 organisationer under sitt paraply) har listat 10 myter om internationellt bistånd.
Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet, något de faktiskt fortsätter göra? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.
Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket. Partiet har fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”.
Brottslighet och invandring är två ämnen som ofta kopplas samman, på olika sätt och av olika anledningar. Aktörer med varierade grader av rasistiska åsikter har en tendens att tolka den här typen av nyheter så simpelt och illasinnat det bara går, men verkligheten visar sig alltid vara mer komplicerad.
Vad är då rapportens huvudsakliga fynd? I delstaten Niedersachsen ökade andelen anmälda våldsbrott med 10.4% under 2015 och 2016. Författarna uppskattar vidare att upp till 92.1% av denna ökning går att tillskriva människor som invandrat och sökt asyl.
Analyser från webbtidningarna Vaken.se och Samhällsnytt (Avpixlat) och slutsatser som sprids av många individer i sociala medier nöjer sig ofta med att ta den presenterade statistiken som en enkel sanning utan nyanser.
För de som har både intresset och förmågan att tänka vidare finns dock här ett bra exempel på att verkligheten ofta är mer komplicerad än man tror.
Att det finns en viss överrepresentation bland utlandsfödda i brottsstatistiken är inte superkontroversiellt. Det är dock ett väldigt stort steg att utifrån detta formulera politiska idéer som klassificerar vissa grupper som våldsbenägna främlingar.
Flera faktorer bakom siffrorna
Som exempel kan nämnas att studien fann att anmälningsbenägenheten var dubbelt så stor när ett våldsbrott begicks av en person som uppfattades som utländsk. Det bör redan här betonas att personer som ”uppfattas” som utländska av brottsoffret, inte nödvändigtvis är det. Ytterligare en faktor som presenteras som en förklaring till de uppseendeväckande siffrorna är de invandrades ålder.
Män i ålderskategorin 14-30 är den grupp, oavsett nationalitet, som är mest benägna att begå våldsbrott. Denna grupp var även överrepresenterad bland de som sökte sig till Niedersachsen under de år som undersökts, något som forskarna lyfter fram som en förklaring till ökningen av anmälda våldsbrott.
Resultaten visar även på att det finns stora skillnader mellan olika grupper av invandrare och flyktingar. Asylsökande från länder som Syrien och Afghanistan (med goda chanser att få stanna i landet) var mindre sannolika att begå våldsbrott än personer från Nordafrika (som har väldigt små chanser att få stanna lagligt). Författarna till studien har förklarat att;
Forskarna påpekar även att boendesituationen för asylsökande är en faktor bakom siffrorna. Trångboddhet och frånvaron av övriga familjemedlemmar ökar risken för frustration och ilska, som exempel kan nämnas att i över 90% av de mordfall där en asylsökande var misstänkt var även offret asylsökande eller invandrare.
Detta leder en av författarna till slutsatsen att en ökad möjlighet till familjeåterförening antagligen är en god idé. En annan möjlig åtgärd som förs fram är lagar som på ett tydligt sätt slår fast kriterier för medborgarskap då detta enligt personerna bakom rapporten skapar incitament och hopp om en hållbar framtid.
Avslutningsvis kan det vara viktigt att påpeka att det alltid är vanskligt att dra allt för långdragna slutsatser baserat på en enda undersökning. Det tåls även att påpekas att det finns studier som inte finner samma samband mellan invandring och brottslighet.
Första anhalten är alltid utom omedelbar fara. Vilket är ca 5 mil från striderna. Dvs typ Malmö om det bombas i Sjöbo.
Men Malmö är långt ifrån säkert, du hör mullret från bomberna dag och natt.
Du är utom omedelbar fara, men inte trygg. Så du tar en flotte över till Polen med din familj. Fast i Polen är du placerad i flyktingläger med miljoner andra. Det är skitigt, trångt och våldsamt. Du fruktar för din familjs säkerhet.
Men så får du reda på att några länder bort finns ett land som behandlar flyktingar som människor. Tunisien. Det är många strapatser och livsfarligt, men väl där finns trygghet berättar smugglaren.
Men vem ska klara resan?
Inte din fru, inte de yngsta barnen. Det är du eller din äldsta son. Så du väljer att betala smugglaren att ta med din äldsta son. Du måste vara kvar och försöka skydda resten av familjen. När sonen är framme kan han jobba, tjäna pengar så resten kan komma också. Så sade ju den snälla dansken.
När jag blir miljardär kommer jag ge varje person som hävdar att folk från Syrien inte flytt hit, för det finns andra länder mellan oss och Syrien, chansen att göra samma sorts resa.
Jag hivar av dom i en krigszon och om de inte rör sig mer än 250 km, vilket 90 % av alla i en krigszon stannar inom trots kriget, och stannar där i 5 år, så får de 20 miljoner.
Om de ändå tar sig till Sverige, trots att det är så jävla säkert i Syriens grannländer, är de skyldiga mig 20 miljoner.
Salig Hans Rosling reder ut begreppen i detta klipp:
Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.
I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.
Vi vaknar ur masspsykosen
Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.
Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:
mångkulturen söndrar och sår split
”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)
Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:
vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)
Avpixlat och sakfelen
Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.
Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.
Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.
När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?
Epitet med obehaglig historisk konnotation
Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.
Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.
Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.
Den ”sverigevänliga” offerkoftan
Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.
Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.
Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.
Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.
De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.
Diktaturen Sverige
Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:
Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.
Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.
Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.
Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.
Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.
Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.
Hur vi stoppar översvämningen
Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.
Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.
Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.
Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 