Vi måste prata om muslimhatet, Sveriges näst största hatbrott efter antisvart rasism (BRÅ, 2023/2024). Samtidigt som hatet växer, censureras kritiken metodiskt på svenska mediers sociala plattformar, trots att hatet många gånger uppmuntras genom redaktionernas reportage.
Bara i veckan sändes den kontroversiella intervjun med rektorn på Vivallaskolan i Örebro. I P4 Örebros reportage insisterade rektorn Lena Sörbö på att använda ordet “radikaliserade” för att beskriva vanliga muslimska traditioner. P4 Örebro publicerade Sörbös religionshets okritiserat. Denna normalisering av hatiskt språk får konsekvenser för attityden mot den stigmatiserade gruppen (Hall, 2013).
För Stockholms moské startade torsdagsmorgonen med att sanera efter två omgångar av vandalism, följt av ytterligare två attacker, dagen därpå. Det rör sig bland annat om hotfullt, xenofobiskt klotter och olika rasistiska och nazistiska repressalier. Krossade rutor och inristade hakkors vid entrédörrarna. Trots allvarliga läget har inget offentligt fördömande gjorts från kommunens sida, säger statsvetaren Mohamed Amin Kharraki. – Det är inte första gången Stockholms moské utsätts för vandalism och rasistiska hot. För några veckor sedan mottogs ett pulverbrev, och en bombattrapp som placerats vid huvudentrén. Inte heller detta fördömdes av någon officiell person eller mediehus. Att marginaliseras för en trosuppfattning är brott mot religionsfriheten, säger statsvetaren. Tystnadskulturen kring hatbrotten i det offentliga – följer svenska muslimer som ett växande hot genom vardagen. //CG
Så har Richard Jomshof (SD), riksdagsledamot och ordförande i riksdagens justitieutskott, ännu en gång stoltserat med sitt muslimhat på X, f d Twitter. Denna gång via en satirbild som återigen på ett osmakligt sätt illustrerar Eurabia-myten, dvs konspirationsteorin om det av eliten iscensatta muslimska övertagandet av Europa. 2017 twittrade Jomshof ut en satirbild föreställande en trojansk häst med texten ”Islam” och ett fort med texten ”The West”, också den en illustration av konspirationsteorin om Eurabia.
Skärmdump från Richard Jomshof X-konto 240218.Skärmdump från Richard Jomshofs Twitter-konto 170523.
Jomshof har under senare år gett uttryck för sin syn på islam och muslimer vid många tillfällen, bl a på X, men också i intervjuer, debattartiklar och i SVT:s ”Sverige möts”. Han har uppmärksammats och ifrågasatts för sina minst sagt kontroversiella uttalanden. Han har också ljugit om att det inte skulle finnas några fungerande muslimska länder.
Det finns flera förklaringar till vad Jomshofs djupt rotade muslimhat skulle kunna grunda sig i. Först och främst handlar det om främlingsfientlighet, dvs rädsla, hat och avsky gentemot andra etniciteter. I kombination med oro, starka fördomar och en skev världsuppfattning göds denna främlingsfientlighet. Jomshofs främlingsfientlighet har med åren nischats mot islam och muslimer. Han baserar sin övertygelse på konspirationsteorier som t ex myten om Eurabia, men också på lösryckta bokstavstolkningar av Koranen. Det råder en okunskap då korancitat rycks ur sitt sammanhang utan att ta hänsyn till det som står skrivet före och efter citatet. Jomshofs syn på islam är fundamentalistisk och bokstavstrogen, och stämmer dåligt överens med hur vanliga muslimer ser på sin religion.
Statsminister Ulf Kristersson (M) har, i samband med att Jomshof kläckt ur sig sitt muslimhat, vid ett flertal tillfällen kommenterat och uppmanat till besinning.
Det blev maktskifte i Sölvesborgs kommun i oktober 2022. Omedelbart tydliggjordes det att en grupp väljare som troligen sympatiserar med Sverigedemokraterna inte har respekt för vår demokrati eller våra förtroendevalda, folkvalda politiker. Det verkar uppenbart att en stor andel människor saknar tillräcklig förståelse för koalitionsförhandlingar om vår representativa, parlamentariska demokrati.
SD har tillsammans med Moderaterna haft den politiska makten i kommunstyrelsen i fyra år i Sölvesborg. Efter valet 2022 tappade SD den makten. Moderaterna beslöt sig för att göra slut och skaffade annan samarbetspartner, för att kunna leda kommunen i majoritetsstyre, utan SD.
Nu visar pöbeln, lynchmobben, ”svansen”, ”stöttrupperna” sitt riktigt hemska ansikte. Stora mängder näthat, sms, telefonsamtal, epost och hot emot politiker i nya koalitionen som ska styra Sölvesborg.
Där populister har fått makt en tid, där anar andra mindre grupper morgonluft. Se till exempel på Italien nu, efter att extrempopulistiska Femstjärnerörelsen tappat förtroendet hos väljarna. Vad som sker efter populister suttit en tid i makt, verkar alltid, ofelbart, nästan varenda gång medföra att fascister, extremister, rasister och demokratihatare organiserar sig där de anar luckor. De försöker ofta tvinga till sig allt större utrymme. Hotar en del motståndare till tystnad och självcensur. De försöker ta sig politisk makt med hot om våld och mordhot. Fördjupa er gärna om så kallad ”stöttrupps-fascism” i andra länder som Italien och Tyskland.
Hela civilsamhället, alla skolor och alla medborgare måste bli bättre rustade. Vi alla gemensamt måste få ökad beredskap. Alla i samhället måste engagera sig lite mer än vanligt, för att minska det giftiga ”debattklimatet”, engagera sig emot tendenserna till att splittra mänskligheten i grupper, uppställande av olika minoriteter emot varandra, svartmåla (oftast oskyldiga) syndabockar och hota politiker, journalister och så vidare.
Hot och våld som ”politisk metod” är alltid fel. Demokratifiender och minsta fascistiska tendens skadar alla i hela vårt gemensamma samhälle. Precis som alla brottsoffer, deras anhöriga och även vittnen till våld och mord blir drabbade, chockade och traumatiserade.
Det måste återigen bli befattat med ett stigma, en oro och en rädsla för att bli ertappad och avslöjad med att sympatisera med och vara öppen med sympatier för fascistiska, demokratifientliga krafter i allas vårt gemensamma samhälle.
Vad är ett liv värt i dagens Sverige och vem definierar värdet på ditt liv då det letas efter en mer lättillgänglig potentiell syndabock när vissa känner sig frustrerade eller kränkta av någon som de inte kan komma åt, vare sig fysiskt eller mentalt på samma sätt?
Oprovocerat våld har olika faktorer och det är egentligen inte primärt fokus på den som blivit utpekad som syndabock.
Den svåra frågan vi alla måste rannsaka oss själva med är: varför anser förövaren av ett brott att personen de utsätter inte skulle ha samma humankapital eller livsberättigande som det man tillskriver sig själv eller anser sig besitta?
Det är en utomkroppslig känsla när man står tio meter, eller ännu kortare ifrån en händelse där en människa agerar på ett sätt som riskerar en annan människas liv. Oavsett om du kanske tog en fika med en bekant i något shoppingcenter en lördag eftermiddag och där tvingades bevittna en skottlossning med dödlig utgång. Eller om du liksom jag var på en perrong en sen decemberkväll och såg hur en person oprovocerat knuffade en annan ut mot spåret.
Kanske glömmer du aldrig minnesbilderna, om du sett ett antal personer sparka på en äldre person som liggande på en kall våt trottoar skyddar huvudet med händerna.
För mig var det en känsla av maktlöshet och skräck inför den bild som jag föreställde mig skulle komma att etsa sig fast i mitt minne. Bilden av en äldre kvinna på järnvägsspåret med svårt sargad kropp.(*) Det var samma känsla då jag bevittnade en katastrofal cykelolycka där vederbörande inte överlevde.
Vi känner med offren som förolyckas. Vi har medlidande med deras familj och bekanta och ryser vid tanken på att vi själv eller någon vi känner skulle kunna råka ut för något liknande, oaktat om det är en olycka eller oprovocerat våld på något sätt.
När började den intelligenta människan lära sig att anse att någon annan människa inte skulle vara värdig ett fortsatt liv?
Har det globala samhället bidragit till att sänka respekten för varandras liv, via de reportage som publiceras eller sänds? Bilder på offer för s.k. ”smarta” bomber, lemlästade kroppar och lik som havet spolat upp?
Vi ser främlingsfientlighet, vi ser hur vissa individer får sitt sinne fördunklat av olika substanser eller av ideologier och värderingar som vill förvränga det faktum att vi alla har samma humankapital.
Vi ser krav på auktoritära insatser som hårdare straff och mycket mer bevakning. Allt är insatser som man tror skall förhindra våld, men tänk om vi istället höjde värdet på alla människor och istället hade ett samhälle som lärde oss att respektera och värdera liv likvärdigt via reportage och inslag?
Att press och media inte bara, lite nonchalant, rapporterar att tvåhundra människor avled efter att ha blivit utsatta för kemikalier i en fabrik i Indien, att tjugo personer omkom i ett bombdåd i Kabul eller att femtio personer hittades döda i en transportcontainer i Hamburg, att en färgad person blev knuffad framför tåget eller att en nioårig flicka mejades ner av en berusad förare på en svensk camping.
Alla dessa offer hade samma livsberättigande, alla var de värdiga att få fortsätta leva utan att någon annan bestämde att deras liv inte förtjänade deras respekt; eftersom de satte sig själv, sina ideal, sin ekonomi och värderingar högre.
Jag hoppas att vi alla lämnat vårt primitiva beteende bakom oss, att det bara sträcker sig till att få gåshud och lite puls när vi känner oss i fara eller stressade.
Jag hoppas att evolutionen tagit kommando över det djur vi en gång varit och de rester som lever kvar i vårt DNA om att vi är större och bättre än andra i vår ras, eller på den jorden vi vandrar.
På något mirakulöst sätt lyckades den äldre kvinna hamna så att hon ådrog sig ”bara” lättare skador. På perrongen fanns även anhöriga, lite tur i oturen att jag kunde prata kvinnans språk. Den värsta chocken och vidare konfrontation med gärningsmannen kunde avvärjas.
Jag tittar på första säsongen av dokumentärserien Hate thy neighbour (Viceland) från 2017. Stå-upp-komikern Jamali Maddix reser runt i världen och hänger med olika hatgrupper som exempelvis NSM (Nationalist Socialist Movement) och ISUPK (Israelite School of Universal Practical Knowledge) i USA, NU (Nordisk Ungdom) i Sverige och EDL (English Defense League) i Storbritannien.
Det är på ett sätt insikts-skapande. De representanter för organisationerna som Maddix träffar är för det mesta väldigt öppna om sina ställningstaganden och överlag försöker de förklara ärligt för honom hur de kommit fram till sina slutsatser. Och det som slår en när man sett ett par avsnitt är förstås att alla har hatet gemensamt. Hat och att de bygger sina ställningstaganden på svepande påståenden om olika folkgrupper: muslimer, vita, ryssar, invandrare, judar o s v. Men det är bara ursäkter. Vad som driver dem är Hatet. Och det spännande är att bara man lyckas se förbi deras hat (utan att för den skull acceptera det), vilket Maddix på något sätt klarar, avtecknar sig plötsligt individer på skärmen; och de framstår dessutom som lite sympatiska – fast på det där knepiga ”han är ändå rätt gullig när han försöker förneka Förintelsen”-sättet.
Det uppstår en helt enkelt angenäm dissonans, som när t ex nationalsocialisten i första avsnittet flaggar med en svastika och lär barnen heila, men samtidigt är en jättetrevlig snubbe som vill väl (nåja) – och som ortens präst tycker synd om, eftersom han hamnat så fel i livet. Eller de högerextrema fotbollshuliganerna i Ukraina, som egentligen bara vill att Putin ska ge fan i deras land (men passar på att jaga invandrare och homosexuella när de ändå håller på). Och Fredrik Hagberg i NU, som å ena sidan hyllar rasistiskt och nationalistiskt drivna mördare/terrorister som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik, men å andra sidan gillar att bygga kojor i skogen och vars enda egentliga svaghet tycks vara att han är lite för rädd för människor som ser ut och beter sig lite annorlunda än han själv.
Jag gillar det. Att Maddix lyckas lyfta fram de här mänskliga (och ibland märkliga) sidorna hos individer man annars bara uppfattar som ondskefulla stereotyper: rasistmonster. Programmet tycks lita på att även om de här personerna/grupperna ges utrymme att själva sätta ord på vad som driver dem och vad de vill uppnå, så finns det ändå ingen risk att någon verkligen är så dum att hen tänker att ”ja, det låter ju rimligt att hata alla vita eftersom det var vita män som kontrollerade slavhandeln i Nordamerika” eller ”jag har inte tänkt på att Storbritannien styrs i hemlighet av muslimer, men så måste det ju vara!”
Även jag tror – om jag ska vara ärlig – att det krävs mer än att få de här påståendena utkastade genom TV:n för att man ska anpassa sig kognitivt och perceptuellt till någon av de alternativa verklighetsbeskrivningarna. Det är en resa, helt enkelt. Och man behöver få några knuffar i ryggen för att komma ända fram.
”Men,” undrar nu vän av ordning, ”finns det inte en risk att det här programmet, just genom att ge dessa människor utrymme, blir en av de där knuffarna du skriver om?”
Ja, det finns en risk. Men den utgörs inte så mycket av det utrymme de ges eller av Maddix ganska sköna intervjustil, som får honom inbjuden att delta vid svastika-bränning(!) på KKK-territorium, camping med Nordisk Ungdom och andra bisarra grejer som är få andra granskare förunnat, och trots att de han intervjuar mycket väl vet/förstår att han inte håller med dem. Istället tror jag risken dyker upp när Maddix helt enkelt river ner varenda liten smula av förtroende han fått genom att i det färdiga programmet varva intervjuerna/det dokumentära materialet med ett stå-upp-material där han utgår från sina upplevelser och gång på gång hånar de människor som öppnat sig för honom, som att de är helt dumma i huvudet.
Det är rätt centralt för programidén och Maddix är komiker. Men ändå… När han lyckats komma en övertygad nationalsocialist så nära att han blir hembjuden till dennes hus, får träffa och leka med hans barn, till och med får den här killen att berätta hur han inte längre har kontakt med sin övriga familj och att han haft ett tidigare förhållande med en mörkhyad kvinna, med vilken han har barn (som han inte har någon kontakt med) – varför väljer Maddix då att belöna det här förtroendet genom att skratta åt honom bakom hans rygg? Vad tillför det, mer än att Maddix framstår som en klassisk mobbar-typ? Var hamnar sympatin från den del av TV-tittarna som är genuint intresserade av att försöka se människan bakom ideologin/rasistmonstermasken? Människan som – om hen ges rätt förutsättningar – är en varelse med potential att förändras?
Jag blir faktiskt lite förbannad på Maddix och besviken på programmet, som trots allt har/hade potential att bli så mycket bättre.
Så när han i slutet av första säsongen äntligen(?) konfronteras av en medlem i EDL och är nära att få stryk blir jag nästan glad. Inte för att jag förespråkar våld eller så, men just för att jag inte vill att han ska kunna utnyttja de här människorna utan vidare. De utnyttjas redan på grund av att de inte kunnat hantera att livet inte blev som de föreställde sig (nationalsocialisten i avsnitt ett), eller att det blev just som de föreställde sig (de svarta separatisterna i avsnitt två), eller att de är så rädda för det främmande och avvikande att de reagerar med blint hat (Nordisk Ungdom och English Defence League).
Nej, jag är inte besviken eftersom jag hoppades på någon slags feelgood-produktion där Maddix reser runt och omvänder människor från hat till kärlek. Jag är besviken för att han hånar den lilla kärlek de har kvar.
Jag köper helt enkelt inte tanken på att ”mock thy neighbour” är en särskilt mycket bättre inställning än ”hate thy neighbour”.
Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.
Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.
Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.
Några exempel på populistiska ledare:
Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.
Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.
Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?
Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.
Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))
För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.
En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.
På Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.
Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.
I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.
Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism
På Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.
Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.
Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)
Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.
Regeringen tar antisemitism på allvar
Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):
Hågkomst av Förintelsen
Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
Stöd till det civila samhället
Insatser inom rättsväsendet
Insatser mot våldsbejakande extremism
Internationellt samarbete
Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.
Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.
I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.
Forum för levande historia har under 2020 genomfört en större undersökning som belyser antisemitiska attityder. Rapporten, som publicerades i juni 2021, visar dels i vilken grad attityderna är utbredda i det svenska samhället och dels hur de har förändrats över tid. En snarlik undersökning gjordes 2005 vilken de nya resultaten jämförts mot.Glädjande är att antisemitiska attityder i stort har minskat i jämförelse med studien 2005.
I studien har tre kategorier av antisemitism undersökts; Förintelserelaterad antisemitism, Israelrelaterad antisemitism och social distans. En viss minskning av antisemitiska attityder har kunnat ses i alla kategorier.
Precis som Motargument belyst i tidigare artiklar om antisemitism så framgår tydligt att antisemitiska attityder återfinns i hela samhället – bland majoritetsbefolkningen i stort, i olika politiska opinioner och i grupper med olika religionstillhörighet. Dock visar rapporten att attityderna varierar i både omfattning och form beroende på var i samhället den förekommer. Här tydliggörs bland annat att det finns något fler män än kvinnor i den Förintelserelaterade kategorin av antisemitiska attityder medan motsatt förhållande råder i den Israelrelaterade. Högre ålder kan också knytas till mer negativa attityder samtidigt som högre utbildningsnivå kan kopplas till en lägre nivå av antisemitiska attityder. Vidare visar rapporten att antisemitiska attityder är något mer utbredda bland befolkningsgrupper födda utanför Europa med muslimsk religionstillhörighet samt bland grupper som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Rapporten betonar dock att attityderna inte kan isoleras till dessa grupper utan förekommer på bred front.
Forskarna bakom studien har också använt sig av ett perspektiv som tillåter dem att se olika attityders intensitet genom att låta respondenterna uppge antalet antisemitiska påståenden de instämmer med. Det har kunnat visa att 5% instämde i 5 eller fler antisemitiska påståenden och beskrivs därför hysa starka antisemitiska åsikter. Detta är en minskning med en procentenhet i jämförelse med rapporten 2005. 14 procent av respondenterna har instämt i 2–4 antisemitiska påståenden och beskrivs därför bära på en antisemitisk inställning med svagare intensitet. Ytterligare 14 procent instämde i ett påstående.
Trots en viss minskning av antisemitiska attityder från undersökningen 2005 kvarstår alltså faktum att antisemitism i olika former fortsatt återfinns hos en inte obetydlig andel av befolkningen. Tidigare rapporter bland annat från Brottsförebyggande Rådet och Malmö stad visar på konsekvenserna när antisemitiska attityder kommer till uttryck i form av hatbrott både i skolan och i samhället i stort, vilket på många olika plan påverkar den judiska befolkningen.
Forskarna till rapporten spekulerar i huruvida minskningen kan kopplas till ett ökat fokus på frågorna i samhällsdebatten under det senaste decenniet och därigenom ökad kunskap och medvetenhet. De pekar även på omfattande utbildningsinsatser från olika samhällsaktörer kopplat till både Förintelsen och övriga folkmord vilket kan ha höjt kunskapsnivån och därmed bidragit till minskningen av antisemitiska attityder.
Vad skulle en bättre invandrarkvot (Sverigedemokraternas uttryck för antalet invandrare som kommer in i landet) ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det fungerande förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid mina bokbord (uttryck för när politiker möter väljarna på olika offentliga platser), för mitt lokala parti, svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.
Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Ahmed. Han skickade in ett antal CV till olika företag i två identiska exemplar, ett med namnet Ahmed och ett med namnet Johansson. Han fick noll svar på de CV i sitt egna namn, medan han fick svar på flertalet med Johansson. De CV som han skickade in var identiska med varandra sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker, men han fick enbart svar och återkoppling på de ansökningar som var signerade med Johansson. Vad detta handlar om är den osynliga men strukturella rasism som råder i landet.
I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till garantipension, och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensmedium. Detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är unga och har många år på sig att fylla på pensionskassan genom de skatter de betalar.
Det är ett ytterst litet fåtal som har rätt att räkna upp den pension som faller under garantipension, och de flesta har dessutom arbetat under flera år inom svenskt näringsliv.
Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism, att strukturell rasism uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare. Strukturell rasism, eller som den också kallas institutionell rasism, hindrar alltså medborgare med annan härkomst än svensk att komma åt utbildningsplatser och arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på mer svåråtkomligt då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.
Frågan är egentligen ganska enkel, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen eller är den högsta önskan att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänka sig att finna sig i att det i vissa butiker finns svenskt halalgodkänd mat i köttdisken och att det på vissa platser sker böneutrop som är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar protesterna mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element i vår kultur? Vad händer när just din kultur hotas att bli svartlistad på Sverigedemokraternas altare? Det enklaste sättet att inkludera invandrare i samhället är genom att börja samtala med dem.
Internet och sociala medier är ett fantastiskt sätt att hålla kontakten med andra människor. Tyvärr finns det även en baksida. Att det sprids bland annat rasism i sociala medier är ingenting nytt. Det är ofta lätt att dölja sig bakom anonyma konton, och på det sättet kanske uttrycka sig på ett sätt som man inte skulle göra i det vardagliga livet. Men om du möter rasism i sociala medier – hur kan du bemöta det?
Om du företräder en organisation, så kan det vara bra att arbeta förebyggande och även hålla dig informerad och uppdaterad om hur rasism kan ta sig uttryck på sociala medier. Det kan vara att arbeta utifrån ett antirasistiskt perspektiv, och att ha nolltolerans när det kommer till att uttrycka sig rasistiskt. För det krävs det bland annat att ha aktiva moderatorer som bemöter och eventuellt raderar kommentarer med olämpligt innehåll. De bör även regelbundet informera medlemmar och besökare om de regler som gäller. Var även öppen med att lyssna på vad dina besökare och medlemmar berättar; kanske blir de utsatta för rasism eller andra påhopp av en annan medlem utanför er grupp eller sida (till exempel i direktmeddelanden)? Hur ni ska bemöta situationer medlemmarna sinsemellan är även viktigt att ha någon form av utarbetad plan kring.
Om du ser något som privatperson, så kan du alltid bemöta direkt, om du vill, med ett svar. Att stå oemotsagd kan öka känslan av att andra håller med. Informera dig och ha bra argument – och ifrågasätt när du ser en rasistisk kommentar! Lär dig om diskrimineringsgrunderna vi har i Sverige och den statistik som faktiskt finns kring rasism, religion och etnicitet. Det kan hjälpa dig i dina argument och att kunna informera om hur det faktiskt ser ut på riktigt.
Att som ljushyad person vara en bra allierad är viktigt, och visa att det här faktiskt inte är ok. Läs på och skaffa dig mer information, men framför allt – lyssna på de som har utsatts för rasism. Öva på att verkligen lyssna utan att ifrågasätta eller förminska, och var ödmjuk för andras upplevelser. Var gärna lite självkritisk och medveten om dina egna privilegier.
Om det är väldigt hatiska kommentarer så kan du göra en anmälan om hets mot folkgrupp – den lagen gäller även på internet.
Motargument 