Vad är ett liv värt i dagens Sverige och vem definierar värdet på ditt liv då det letas efter en mer lättillgänglig potentiell syndabock när vissa känner sig frustrerade eller kränkta av någon som de inte kan komma åt, vare sig fysiskt eller mentalt på samma sätt?

---

Oprovocerat våld har olika faktorer och det är egentligen inte primärt fokus på den som blivit utpekad som syndabock.

Den svåra frågan vi alla måste rannsaka oss själva med är: varför anser förövaren av ett brott att personen de utsätter inte skulle ha samma humankapital eller livsberättigande som det man tillskriver sig själv eller anser sig besitta?

Det är en utomkroppslig känsla när man står tio meter, eller ännu kortare ifrån en händelse där en människa agerar på ett sätt som riskerar en annan människas liv. Oavsett om du kanske tog en fika med en bekant i något shoppingcenter en lördag eftermiddag och där tvingades bevittna en skottlossning med dödlig utgång. Eller om du liksom jag var på en perrong en sen decemberkväll och såg hur en person oprovocerat knuffade en annan ut mot spåret.

Kanske glömmer du aldrig minnesbilderna, om du sett ett antal personer sparka på en äldre person som liggande på en kall våt trottoar skyddar huvudet med händerna.

För mig var det en känsla av maktlöshet och skräck inför den bild som jag föreställde mig skulle komma att etsa sig fast i mitt minne. Bilden av en äldre kvinna på järnvägsspåret med svårt sargad kropp.(*) Det var samma känsla då jag bevittnade en katastrofal cykelolycka där vederbörande inte överlevde.

Vi känner med offren som förolyckas. Vi har medlidande med deras familj och bekanta och ryser vid tanken på att vi själv eller någon vi känner skulle kunna råka ut för något liknande, oaktat om det är en olycka eller oprovocerat våld på något sätt.

När började den intelligenta människan lära sig att anse att någon annan människa inte skulle vara värdig ett fortsatt liv?

Har det globala samhället bidragit till att sänka respekten för varandras liv, via de reportage som publiceras eller sänds? Bilder på offer för s.k. ”smarta” bomber, lemlästade kroppar och lik som havet spolat upp?

Vi ser främlingsfientlighet, vi ser hur vissa individer får sitt sinne fördunklat av olika substanser eller av ideologier och värderingar som vill förvränga det faktum att vi alla har samma humankapital.

Vi ser krav på auktoritära insatser som hårdare straff och mycket mer bevakning. Allt är insatser som man tror skall förhindra våld, men tänk om vi istället höjde värdet på alla människor och istället hade ett samhälle som lärde oss att respektera och värdera liv likvärdigt via reportage och inslag?

Att press och media inte bara, lite nonchalant, rapporterar att tvåhundra människor avled efter att ha blivit utsatta för kemikalier i en fabrik i Indien, att tjugo personer omkom i ett bombdåd i Kabul eller att femtio personer hittades döda i en transportcontainer i Hamburg, att en färgad person blev knuffad framför tåget eller att en nioårig flicka mejades ner av en berusad förare på en svensk camping.

Alla dessa offer hade samma livsberättigande, alla var de värdiga att få fortsätta leva utan att någon annan bestämde att deras liv inte förtjänade deras respekt; eftersom de satte sig själv, sina ideal, sin ekonomi och värderingar högre.

Jag hoppas att vi alla lämnat vårt primitiva beteende bakom oss, att det bara sträcker sig till att få gåshud och lite puls när vi känner oss i fara eller stressade.

Jag hoppas att evolutionen tagit kommando över det djur vi en gång varit och de rester som lever kvar i vårt DNA om att vi är större och bättre än andra i vår ras, eller på den jorden vi vandrar.

• På något mirakulöst sätt lyckades den äldre kvinna hamna så att hon ådrog sig ”bara” lättare skador. På perrongen fanns även anhöriga, lite tur i oturen att jag kunde prata kvinnans språk. Den värsta chocken och vidare konfrontation med gärningsmannen kunde avvärjas.

En sista fråga:

Blir vi så som vad vi konsumerar?