En lag kan vara hur fantastisk som helst men är helt verkningslös om den inte implementerats och utövas enligt givna instruktioner och där man struntar i uppsatta mål och intentioner.
Utredningen ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” (SOU 2018:88) hade två syften. Insatserna inom LSS ska bli bättre anpassade för dem som behöver insatserna och statens kostnader för personlig assistans skulle inte bli högre än de var då.
När kostnaderna för assistansersättningen kraftigt ökade, i jämförelse med den ursprungliga prognosen i propositionen, tillsatte Alliansregeringen år 2004 en LSS-utredning. Dess huvudsakliga mål var att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans, oaktat konsekvensen för berörd brukare.
När man lämnade in betänkandet 2008 (SOU 2008:77, ”Möjlighet att leva som andra”) så förpassades det, ganska omgående, till runda arkivet eftersom syftet inte var att ta fram förbättringar utan att bara hitta besparingspotential.
Tyvärr har ju Sverige varit föremål för Europadomstolen tidigare och utredningen från 2016 var kraftigt influerad av utredningsdirektiv utan historisk anknytning och i strid mot gällande konventioner. Den utfördes av en ensamutredare med hjälp av fyra sakkunniga och sju experter.
Många organisationer inom funktionsrättsrörelsen, inklusive min egen, såg också fram emot en ny LSS-utredning. Något som skulle stärka den enskilde individen med rätt till LSS-insatser. Allt från något så trivialt som förenklad process för reducerad tandvårdskostnad till en förkortad väntetid för plats på eget boende.
Direktiven för den nya utredning publicerades 2016 men innehöll bra åtgärder för att minska kostnader, nedskärningar och vidare inskränkningar för brukaren. Utredningen, SOU 2018:88 fick oss, dvs brukarrörelsen, att unisont ropa: – Släng eländet i soporna!
Trots denna signal så gick materialet ut på remiss under sommaren 2020, till 203 instanser, hälften kommun, hälften region. Det kom in 150 svar. Det var inte bara de negativa svaren vi uppmärksammade utan även frånvaro av insikt och kunskap om LSS som lag. De olika mål som fanns och syftet med lagen överhuvudtaget.
Hur kan man kalla sig rättsstat när medborgarens rättssäkerhet så nonchalant åsidosätts då personal som ska ta beslut varken har adekvat kunskap om lagen de ska tolka eller insikt i livet för en person med funktionsvariation?
LSS är eftersatt och tillämpningen ett fatalt rättshaveri som dagligen berövar tiotusentals invånare rätten till ett anständigt och värdigt liv med delaktighet i samhället.
Det är regeringens ansvar att se till att målen inom LSS uppfylls. Det är regeringens skyldighet att se till att kommun och förvaltningsrätter inte feltolkar för att spara pengar och därmed riskerar både hälsa och liv för personen i fråga.
Regeringen ska agera i enlighet med FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Samma lagverk som hånades i Riksdagen av en av ledamöterna.
Vi får ofta höra: Gör rätt för dig, arbeta istället för att ta bidrag, fusk ska bestraffas.
Ja, varför händer det ingenting när myndigheter och huvudmän åsidosätter både svenska och internationella lagar och varför gör våra riksdagspolitiker inte rätt för sig?
Varför berövar ansvariga instanser och regeringen individer från att känna glädjen över en motiverande verksamhet som ersätts på ett sätt så att man inte bara överlever, utan även kan leva?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källor:
Regeringen.se: Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen (SOU 2018:88)
Regeringen.se: Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77)
Regeringen.se: Europadomstolens dom (2016-03-23) i målet F.G. mot Sverige
Regeringen.se: Remiss SOU 2018:88 Översyn av insatser enligt LSS
Regeringen.se: Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Lästips:
Motargument 