Enligt svensk lag har vi alla rätt att fullt ut få delta i samhället. Vi som bor i Sverige njuter av den välfärd som vi gemensamt har skapat och löpande skapar. Vi lever i ett samhälle där kraven på prestationsnivå får mer fokus än att sätta individen i fokus och utgå från individuell förmåga och behov av anpassning för att nå de lagkrav vi enats om.
Om man frågar någon om anledningar till framgång så kan du få svar som mycket pengar, bra kontakter, god utbildning eller att vara på rätt plats vid rätt tid.
För personer med egen funktionsvariation eller som nära anhörig kommer du att få ett annat svar. De som lever med nedsatt fysisk eller kognitiv förmåga skulle säga: – Fler valmöjligheter och anpassningar i min vardag.
Många med olika funktionsvariationer hittar både en motiverande sysselsättning och en möjlighet att fullt ut kunna livnära sig på denna. VI ser ofta framgångsrika atleter, artister som öppenhjärtigt pratar om sin diagnos.
Folket och media gläds med deras vinster, medaljer och olika priser. Frågan om känslan kring vinsten ställs oftare än frågorna om hur lång tid det tagit, vilket stöd man fick i unga år och vem som stått bredvid när allt känts förgäves. Frågan om att, i unga år känna sig glömd av samhället.
I ett ytligt samhälle där du bara mäts utifrån vad du gör på dagen, inte vem du är så blir vardagen nästan outhärdlig. När samhället inte anser att du är värd att satsa resurser på, varför då ens leva? En känsla, som för en del, tyvärr lett till mer handgripliga handlingar för att ta bort sig själv ur en inhuman samhällsekvation, där daglig prestation värderas högre än din dagliga existens.
För individer med funktionsvariation är det en ständig kamp att kunna få mer än bara en valmöjlighet. Valet att oftare eller spontant kunna ta sig till platser där man kan utöka sitt kontaktnät eller ta del av något event. Valmöjlighet kring olika utbildningsalternativ eller mer kunskap, att inte känna sig bunden till det som bara finns i hemmakommunen eller baserat på de timmar man har kontaktperson, ledsagare eller assistent.
Valet att kunna arbeta på heltid trots sin diagnos och säkra en inkomst för månadens utgifter men även med utrymme att spara samt känna sig trygg om någon oförutsedd eller en unik möjlighet skulle ge sig till känna.
Individer med kognitiva funktionsvariationer blir ofta betraktade med en förebrående blick. De möts av ett oförstånd och inte sällan förakt, de har ju trots allt ingen synlig nedsatt förmåga. De sitter inte i rullstol, behöver inte heller glasögon eller hörapparat.
– Varför kan de inte bete sig ”normalt”?
Lyckligtvis får många, efter hård kamp, i alla fall någon valmöjlighet så att de kan hitta sin plats i det land vi kallar Sverige. Många lyckas vara på rätt plats i rätt tid och många hittar en väg att få en fungerande vardag.
Vad är ”normalt” och vem är ”normal”? Vem bestämmer att det är så här du skall bli mätt, trots den unika levande individ du faktiskt är?
Det är hög tid att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Det är slut med att inskränka människornas självbestämmanderätt, integritet och att bryta mot svensk lag!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 