Det är bedrövligt att man ens kan komma på tanken att fråga sig vilka människor vi har råd att ha i vårt samhälle. Jag läste nyligen en debattartikel av Kent Revedal där han diskuterar debatten angående assistans för personer med funktionshinder, och där kostnaderna ställs mot människovärdet.
Det finns stora likheter i de diskussioner och samtal som förs om både personer med funktionshinder samt personer av utländskt ursprung (det vill säga; invandrare). På precis samma sätt likställer man ett större antal individer till en massa och placerar etiketter ovanpå dessa, så att man tryggt och säkert kan plantera dem i en ekonomisk kalkyl.
Jag förstår viljan och behovet att vilja ha saker och ting, fysiska eller abstrakta, snyggt placerade i prydliga rader. Det känns tryggt. Men när man glömmer bort människan eller människorna som gömmer sig bakom de här siffrorna eller bokstäverna i en mapp på datorn eller en pärm i bokhyllan… då har man halkat av vägen och kommit ganska snett.
För om ni är intresserade av en hemlighet så kan jag berätta att alla siffror har en människa bakom sig. En enskild individ med ett alldeles eget namn, en egen identitet, egna föräldrar, syskon, kusiner, barn, make/maka, sina egna erfarenheter, kunskaper, sätt att se världen, kanske ur ett religiöst, politiskt, filosofiskt eller annat spännande perspektiv… det kan vi inte veta på förhand.
Det är bedrövligt att vi ska leva i ett samhälle som värderar siffror och prydlighet högre än människorna som bor i samhället självt. Likaså att vi alla ingår i en stor, grå massa av liv som på det stora hela ingen bryr sig om. Det är förskräckligt att vi inte ser längre än näsan räcker och normaliserar allt vi känner till, allt vi känner igen… resten är onaturligt på ett eller annat sätt, och stoppas därför ihop till en prydlig pappershög på ett prydligt skrivbord, in i en prydlig pärm i en prydlig bokhylla i ett prydligt kontor.
Min önskan är att alla främst respekterar varandra. Människor får ha olika åsikter. Men det vore fantastiskt om vi kunde ta och komma ihåg att vi alla trots allt är människor. Människor av kött och blod. Med önskningar och drömmar. Med familj och vänner. Ett liv. Ett liv värt mer än hudfärg, kultur, eventuella funktionshinder, religion…
Ett liv med outsägligt större värde än världens alla gemensamma resurser.
Det tal Martin Luther King höll den 28 augusti 1963 är nog en ultimat dröm för de flesta av oss. Ja, jag kan förstås inte svara för de som är främlingsfientliga eller på annat sätt intoleranta, men för min del känns det som en våt dröm för antirasister.
Den Sverigedemokratiska ”visionen”
Det Sverigedemokraterna eftersöker med sin politik är ett Sverige utan inflytande utifrån, utan människor vilka SD själva anser stå utanför den svenska gemenskapen, historien, kulturen och så vidare. De önskar sig ett svenskt ”folkhem” som mer eller mindre försvunnit sedan decennier tillbaka. Sverigedemokraterna vurmar för den gamla världen i ett romantiserat sken utan att förstå konsekvenserna av att anamma samma livsstil i dagens samhälle.
Detta är inte en vision. Detta är en utopi.
En utopi, till skillnad från en vision, är en dröm. Det är en dröm om en värld så osannolik att den troligen aldrig kommer att kunna uppnås utifrån de förutsättningar som finns.
En antirasistisk vision
För oss är antirasism att våga drömma om ett samhälle där vi alla klarar av att leva tillsammans på lika villkor.
Det finns många sätt att bygga en vision på. Martin Luther Kings vision och dröm byggde på hans önskan om ett bra liv för sina barn. Den vision som presenteras i boken Positiv Antirasism bygger på tolerans mer än något annat. Jag tror att varje gruppering, varje organisation som jobbar med frågor som handlar om invandring och integration bör ha en gemensam vision och ett gemensamt mål. Det underlättar oerhört för det arbete man gör. Att vara för känns ofta roligare och mer positivt än att hela tiden vara emot något.
Missförstå mig rätt. Jag menar inte att vi behöver skratta och vara glada varje gång vi ger oss in i en debatt med en person vars åsikter skiljer sig radikalt från våra egna, men vi kan försöka underlätta för oss själva så att vi inte går ned oss i hur tungrodda och komplexa sådana här frågor ändå kan vara.
Om vi då ska vara för något i stället för emot – vad är vi då för?
För min personliga del finns det ett flertal saker jag är för.
Ökad tolerans, empati och förståelse för andras situation – vilket för mig i slutänden också innebär ökad bildning, framåtanda och vilja att utvecklas och förändras. Vi lever i ett samhälle där allting går väldigt fort; att stagnera innebär att hamna långt efter resten av världen.
Att ingen exkluderas ur ett offentligt samtal – alla måste få höras, men en debatt ska också föras med respekt för andras åsikter och ståndpunkter.
Att vi alla jobbar gemensamt för att invandringen och främst integrationspolitiken ska fungera i praktiken, vilket även innebär att undersöka hur den som invandrar till Sverige vill bli mött och vilken hjälp och vilket stöd denne vill ha, oavsett anledning att komma hit.
Att en mänsklig nyfikenhet om människors bakgrund inte ska ses som rasism – om jag är intresserad av vart någon kommer ifrån vill jag kunna fråga om det utan att ses som ointelligent eller rasist.
Jag tror det är svårt för många människor i olika grupper som jobbar med (och mot) rasism att formulera sig kring en och samma vision. Däremot så vore det ju läckert om vi alla kunde sträva åt ungefär samma håll. Både när det gäller det vi är för och emot.
Sverigedemokraterna har förändrats en hel del under åren. De har blivit lite mer rumsrena och socialkonservativa. Men hur har de förändrats och vad finns kvar av det gamla Sd? Jag har gjort en djupdykning i mitt minne och funderat över vad jag minns av det Sd som jag debatterade mot redan 1989-1990.
Jag var engagerad för att stoppa Sd redan åren efter de grundades och debatterade mycket med folk som stödde Sd redan då, dessutom kände jag på den tiden brodern till Anders Klarström, den dåvarande partiledaren.
Första gången jag stötte på en sverigedemokrat var nog när jag besökte Miljöpartiet i Stockholm 1989.
Jag var då en ung förvirrad tonåring som gick i valet och kvalet om jag skulle bli miljöaktivist eller konservativ teknikfanatiker. Nja, det är en helt annan historia. Men när jag var och besökte ett möte med Miljöpartiet i Stockholm stötte jag på en sverigedemokrat där som sa att han varit med på grundningsmötet då Sd grundades 1988.
Samtalet då var ganska typiskt för samtalet man hade med sverigedemokrater 1989 och 1990. Man kom nästan alltid in på Hitler av nån anledning. Eftersom sverigedemokraterna man mötte då ofta gillade Hitler. Så att debattera med Sd då handlade mycket om att bemöta förintelseförnekares myter, bemöta tankar om att Hitler var bra, att man inte skulle dra alla judar över en kam.
Efter det skulle det bli många möten med Sd-folk. Jag var mycket på stan och pratade politik och folk från Sd ville prata hela tiden.
Fast en sak skilde Sd:s anhängare från de rena nazister man mötte. Sd-anhängarna tonade ner det där med nazismen. De var i allmänhet mer sympatiska till nazismen men gjorde inte en stor sak av det utåt. De pratade invandring istället. Och de kopplade ihop ”problemen” med invandringen med pensionärers problem.
1989 blev Anders Klarström partiledare. Då hade jag en fördel. Jag kände Anders Klarströms bror, Peter, som var antirasist. Via honom hade jag fått reda på mycket om hur Klarström fungerade. Jag visste vilka böcker han läst, vilka historiska händelser Klarström gillade, vilka personer han beundrade i historien, vilka porträtt *host!* han hade på väggen. Kort och gott beundrade han gamla nazister och naziidéer! Det var inte konstigt. Han var ju gammal nazist själv. Hans politiska karriär inleddes med aktivism för Nordiska Rikspartiet och hans första framträdande som ”kändis” var när han mordhotade Hagge Geigert 1986.
Inom Sd påstås det numera att man inte kände till att Klarström varit nazist när han valdes 1989. Det är skitsnack! Alla sverigedemokrater jag tog debatt mot de åren, från Sven Davidsson till de lokala skinheads man mötte, hade samma fascination för det nationella och det nazistiska.
En sverigedemokrat kände man igen då kring 1989-1990, på att de började prata om invandringen och pensionerna (som debatterades mycket de åren) och sen la till att de själva var från Sd. Då brukade jag omedelbart säga att —”Jag känner folk som känner er partiledare MYCKET väl, låt oss skippa rundsnacket nu. Vad anser du om Adolf Hitler och nazisterna?”. Då kröp det nästan alltid (!) fram, efter lite lirkande att de minsann tyckte han var bra, underskattad eller inte så dålig som ”fienden” utmålade honom.
Det var dagar det… 1989 och 1990.
En variant kunde vara att man chockerade dem lite med att säga att —”Problemet med er sverigedemokrater är att ni anser att ekonomi handlar om en kamp om resurserna, inte om att skapa nya resurser. Och ni ser människan som en parasit.” Nazirörelser har nämligen alltid pratar om KAMP.
Skillnaden mellan Sd och nazistpartierna de första åren var inte en skillnad i idéer utan en skillnad i metoder. Sd försökte hitta nya vägar. De ville prata om annat än invandring. De ansåg att man borde tona ner allt det där nationella om nazister och gamla fascister.
Men det nazistiska tonades snart ner. Man ville ”skapa” det ”nya” och ”mjukare” nationella alternativet.
Sd:s ledarskap runt 1990 var ganska smarta. Deras metod gick ut på att sålla bort alla de som inte kunde tona ner det där gamla nationella pratet. Partiledarens bror berättade för mig att Klarström övergett NRP eftersom de ”levde kvar” i 30-talet och trodde att man kunde föra samma retorik då som nu. SD:s partiledare ville bana nya vägar och bygga en nationell rörelse med folk som både var mot nazismen och för den. Men de skulle ha en sak gemensam: de skulle vara överens om att se framåt. Det nazistiska skulle tonas ner. Pragmatism skulle vara det nya ledordet!
Så stegvis kom man att fylla rörelsen med nya generationer av rasister. Folk som var pragmatiska och kunde prata om annat än Hitlers stordåd. Allt i enlighet med idén att tona ner, tänka om och bana nya vägar.
Att debattera med en sverigedemokrat runt 1994-1995 blev något helt annat än 1989-1990. Visst fanns det nazister kvar i partiet, men de hade numera lärt sig att knipa käft om sin nazism. Istället var det invandringen, pensionerna och att värna om den svenska kulturen. Nazismen var passé och förbi. Nu skulle det nya byggas.
Nån gång i samband med detta började man också tona ner judehatet och lyfta fram muslimhatet som alternativ. Enligt Klarströms bror skedde detta för att —”det fanns så få judar i Sverige, muslimerna anses vara ett större problem”…
Fast fascinationen för det nazistiska fanns kvar länge. Anders Klarström själv beundrade t.ex. den gamle fascisten Per Engdahl. Men Engdahl var gammal och träffade få. Nån gång, jag tror 1993, precis innan Engdahl dog, träffades de. Enligt vad Jimmy Windeskog (som då jobbade i Sd och stod nära Klarström) berättat ska de båda inte ha gillat varandra. Enligt Klarströms bror träffades de flera gånger och Klarström var fascinerad över gubben. Men gubben, Per Engdahl, var gammal, gaggig och motbjudande som person. Enligt brodern bekräftade besöket bara Klarströms tankar om att nåt nytt måste skapas.
Men metoden att ”tona ner” lever kvar inom Sd.
Ja, partiet idag tar avstånd från nazismen. De har rört sig mer mot socialkonservatismen. Men arvet lever kvar. Retoriken som partiet tillåter mot muslimerna är väldigt lik den gamla retorik som partiet hade för 22 år sen mot judarna. Därför är det än idag motiverat att varna för partiet. Muslimhatet, romhatet, metoden att dra hela folkgrupper över en kam, är en fara.
Och inte bara en fara. Det är den återstående länken som förenar Sd idag med det Sd var 1989-1990.
Jag kan inte hjälpa det. Varje gång jag ser Sverigedemokraterna på nyheterna får jag flashbacks från den gamla tiden. Ett parti som grundades av folk som älskade nazismen men som hade tanken att man skulle tona ner den och bygga en ny rörelse som ”blickade framåt” inte bara bakåt.
(Klarström har tagit avstånd från sitt förflutna inom NRP och Sd sedan dess och ingen skugga ska falla över honom nu. Han har insett sina misstag och tänkt om, det är bra. Att inse att man haft fel och ändra sitt liv är starkt gjort! Jag tvekade innan jag bestämde mig för att nämna honom i artikeln, men har valt att göra det ändå. Hans roll i Sd var så avgörande och viktig.)
Skribenter och läsare på sajten Avpixlat ordbajsar en hel del. Bland annat om hur de är de enda som sett och förstått sanningen, och därefter klämmer de ur sig klyscha efter klyscha om hur bedrövligt allting är, hur 7-klövern och media mörkar sanningen och så vidare och så vidare.
Huruvida 7-klövern och media mörkar sanningen eller inte låter jag vara osagt. Däremot så är det så att alla — både privatpersoner, politiker och framför allt media av olika slag, vinklar sina artiklar, reportage och nyheter av allehanda slag. Aftonbladet och Expressen intar inte samma vinkel i sina artiklar, eftersom de inte har samma politiska inriktning och åsikt. En liberal tidning skriver inte om nyheter på samma sätt som en socialdemokratisk tidning. Man vinklar allt man skriver och läser efter egna åsikter och det man själv bedömer vara rimligt och ”sant”.
Det är på grund av detta fenomen som nämnda skribenter och läsare på Avpixlat anser att de är de enda som sett ”sanningen”.
Utöver detta väldigt enkla faktum är det också så att var och en formas och styrs av det vi läser (bland många andra faktorer, givetvis). Läser vi högerinriktade tidningar influeras våra tankar och sätt att uppfatta verkligheten och världen av det. Väljer vi däremot att läsa tidningar som drar åt vänster, tenderar vi till att dras mot vänster vi med.
Så är det också gällande detta med rasism och antirasism. Beroende på vad vi läser, bygger vi starka värderingar åt ena eller andra hållet som kan vara svåra att bryta.
To each his own, kan man säga, men det går också bra att säga what goes around comes around.
Storlek. Förhållande mellan ting. Proportioner. Perspektiv.
Varje bransch har sitt eget fackspråk. Så även fotografi. Jag ska berätta lite om hur fackspråket inom fotografi ser ut och fungerar, och hur man kan använda det för att öka sin egen förståelse och tolerans, samt i samtal med rasister. Jag kan inte garantera att en rasist kommer att förstå de liknelser och metaforer man kan använda sig av, men det är i alla fall värt ett försök.
Följande text är skriven med tanke på hur en fotograf tänker och agerar, och hur olika element i en bild förhåller sig till varandra.
Perspektiv
Som fotograf väljer man alltid ett perspektiv ur vilket man avbildar sitt motiv. Vi kan förstå ordet perspektiv på flera sätt; dels det rent fysiska, dels ett tankemässigt/teoretiskt perspektiv.
En fotograf rör sig ofta omkring sitt objekt för att hitta det bästa perspektivet. Ibland kräver det att man kliver några centimeter åt höger eller vänster, höjer eller sänker kameran, eller kanske lägger sig på marken för att få det resultat man vill ha. Det gäller att redan innan man flyttar sig, kunna föreställa sig hur bilden ser ut genom kameran.
Utöver det fysiska perspektivet (det vi ser med ögonen) har vi även det teoretiska perspektivet. Beroende på objektet (ett träd visar inte samma sak som barnarbetare i Thailand) kan en fotograf också visa på en händelse ur olika tankemässiga perspektiv. Till exempel kan man fotografera något ur ett ekonomiskt, socialt, feministiskt, politiskt perspektiv, det finns olika sätt att fotografera manliga och kvinnliga ledargestalter… perspektiven är oändliga.
Användning
Det viktigaste att komma ihåg när det gäller perspektiv är att de finns. Att de är flera, och att inget av dem behöver vara mer rätt eller fel än det andra. För att få en större egen förståelse inför andras utgångspunkt i en debatt kan det vara bra att träna upp sin förmåga att se saker ur olika perspektiv. Faktum är att tillvägagångssättet är ungefär likadant, oavsett om det gäller ett fysiskt eller tankemässigt/abstrakt perspektiv. Som betraktare/funderare får man röra sig omkring objektet/den abstrakta tanken, och fundera över vad avsändaren vill att man ska se, alternativt hur man vill att en mottagare ska se.
Perspektivet leder vidare
Beroende på vilket perspektiv man ser något ur, skiljer sig sådant som olika tings storlek, förhållande till varandra, proportioner och så vidare.
Som liten sade man ofta ”fågel, fisk eller mittemellan”. Ungefär så kan man tänka när det gäller somliga perspektiv i fotografi. Antingen fotograferar man ur ett högt perspektiv; alltså högt ovanifrån, eller så lägger man sig på marken och får ett så kallat grodperspektiv (likvärdigt med fiskperspektivet), eller så det ”normala” perspektivet – i normalhöjd. Fågel- och grod(fisk)perspektivet ger deformerade proportioner på objekt. Fotograferar vi en hel människa från hög höjd kan vi notera att dennes överkropp blir överdimensionerad och längre än benen. Lägger vi oss på marken och fotograferar samma person nedifrån, får denne väldigt långa och kraftiga ben och en kort överkropp med ett litet huvud.
Storlek
Prova själv att ställa två personer bredvid varandra, och därefter be den ena backa tio meter. Personen som står längst fram förefaller vara störst, även om det egentligen inte skiljer sig särdeles (om personerna inte är väldigt olika långa, förstås).
Användning
Proportioner och storlek ligger på olika sätt mycket nära varandra. När det gäller proportioner, så är det i samtal om exempelvis statistik rörande invandring, något som hela tiden måste ställas mot något annat. Ett ting (en siffra eller ett visst diagram) har inget eget värde, utan måste ställas mot och relatera till något annat för att få sitt värde. Detta värde kan skilja sig rejält åt, beroende på vem som tittar (det måste alltså inte handla om statistik) och lägger värdet därpå. Gällande storlek är alltings storlek relativt endast i jämförelse med något annat (jfr; Newfoundlandshund mot Jack Russelhund).
Elementens förhållande till varandra
Ett objekts storlek och proportioner skiljer sig alltså beroende på perspektiv. Finns flera bildelement med (till exempel en båt, en ö och en mängd vatten för båten och ön att flyta omkring i) förändras förhållandet mellan dessa beroende på vart man placerar objekten i bildytan. På detta sätt kan man förändra hela betydelsen i en bild. Ger man större plats åt ett bildelement uppfattas det som viktigare, liksom placeringen i bildytan har oerhört stor betydelse för hur en betraktare upplever bilden.
Användning
Här menar jag att man måste beskriva och diskutera en hel situation (hela bilden) och inte ta ett ting ur sitt sammanhang (zooma in på en detalj i bilden). Att ta något ur ett sammanhang gör det osammanhängande, och den som styr samtalet kan vända och vrida på detta ting efter eget behag. Det gör saker obegripliga och gör inte mycket annat än att förvirra motparten. Det gäller alltså att välja om man vill vara den som förvirrar eller om man vill bli förvirrad. Det går också att peka på hos sin meningsmotståndare; att denne enbart skapar förvirring med sina argument.
Tekniskt fackspråk
Som synes ligger det väldigt mycket tekniskt tänkande bakom fotografi. Vad det egentligen handlar om är förmågan att se saker. En fotograf tänker ofta i bilder, och ser bilder överallt i sin omgivning. Som fotograf är man tvungen att lära sig att se världen genom olika glasögon, för att utveckla sitt bildspråk och personliga uttryck. Kameran är endast ett hjälpmedel.
Språket som används inom fotografi samt bildanalys (både av fotografer och konstvetare) är rikt på tekniska termer som går att relatera till många olika saker, inte enbart inom den konstnärliga världen. Man kan säga att det är metaforer som förklarar ett visst fenomen; fenomen som finns på många ställen, beskrivet med olika ord.
Allting är relativt
Vid det här laget torde det vara uppenbart att för en fotograf är ingenting statiskt. Inte heller för den som betraktar ett fotografi. Uttrycket ”det beror på” är högst applicerbart på fotografi och konst/humaniora överlag. Allting är relativt; det beror på hur vi väljer att se något. Ur vilket perspektiv vi väljer att se det. Det man bör vara medveten om är att inget perspektiv nödvändigtvis är med sanningen överensstämmande. Alla perspektiv äger någon form av värdering; vi tycker att det är fint, fult, otäckt, vackert, skrämmande, lugnande, spännande, utvecklande… varje betraktare bär med sig sina egna upplevelser, sina erfarenheter och sin egen person till sitt sätt att betrakta sin omvärld.
Användbarhet
Min förhoppning är att jag ska ha gett dig verktyg att dels förstå hur och varför vi tänker och ser världen på olika sätt, liksom att ingenting med nödvändighet är rätt eller fel. Det är ok att tvivla, att vara osäker, både på det man själv tror och det andra tror och försöker övertyga en om.
Att delta i en debatt handlar om att ge och ta. Det innebär att se och erkänna att motparten kanske har någonting som är ”rätt” eller ”sant” i det den säger. Det betyder dock inte att man måste ha samma åsikt om eventuella lösningar på ett problem, men det är ett sätt att ge som i det långa loppet förhoppningsvis kan få motparten att ge någonting tillbaka. Om inte annat kan det ge en själv ett visst lugn av medvetenheten om att ingen har ”rätt” eller ”fel”, och att det inte handlar om en tävling man måste vinna. Det handlar mer om att förstå och tolerera att andra människor fungerar och drivs av andra saker än en själv, och att värderingar omkring frågor som idag är väldigt heta; nämligen tolerans (som för övrigt kan se väldigt olika ut hos människor), invandringspolitik, migration, kan skilja sig rejält, men att det inte betyder att vare sig du eller din debattpartner är ointelligenta, sjuka i huvudet, fördomsfulla eller vad annat i epitetsväg som kastas mellan lägren.
Dessutom, om man vill vara lite elak, så kan det ju vara roligt att tvinga sin meningsmotståndare att tänka efter, att kräva mer än statistik och källor på allt som sägs.
För hur som haver; åtminstone är min egen personliga åsikt att migrationspolitik och invandringsdebatten handlar mindre om ekonomi och mer om ideologi och människosyn.
När man studerar på högskola eller universitet, och gärna på högre nivåer än A-kurserna, lär man sig att ifrågasätta och vara källkritisk. Jag personligen har läst konstvetenskap, och där lär man sig att se och försöka tolka allt man ser ur flera olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på många olika sätt.
Det här är en gåva som inte är förunnad de som menar sig vara invandringskritiker, religionskritiker och så vidare. De har fastnat i en världsbild de varken kan eller vill ta sig ur. Jag pratar givetvis om Sverigedemokraterna med anhang.
Jag är utbildad fotograf och har jobbat professionellt med det i rätt många år. Utöver det är jag konstvetare med inriktning på teori och metod omkring fotografi. Det jag har lärt mig genom mitt praktiska fotograferande och konstvetenskapen är att man inte alltid ska tro det man ser. Det finns saker som ser ut på ett visst sätt och som man upplever på ett sätt innan man förstår vad det är man ser – ni har säkert sett sådana fotografier någon gång.
Ungefär på samma sätt fungerar en invandringskritikers hjärna, tankevärld och världsbild. De ser och upplever världen på ett visst sätt, och sedan förstår de vad de ser – men någonstans på vägen har deras världsuppfattning hamnat ur spår. De mönster invandringskritikern ser framför sig är felaktiga och deformerade och skapar en värld som inte överensstämmer med den gemensamma verklighet de flesta av oss lever i.
Det här är en sanning som jag tror de flesta är överens om gäller det mesta. Jag upprepar mig så det (förhoppningsvis) går in även i de tjockaste träskallar;
…lär man sig att se och tolka allt man ser ur olika perspektiv, vilket innebär att man förstår att världen kan ses och uppfattas på olika sätt.
Nu tänkte jag inte diskutera teori/metod omkring fotografi, eller ens praktiskt fotograferande. Däremot tänkte jag fortsätta trycka lite extra på detta hur man uppfattar saker, och hur man väljer att göra det utifrån sin egen världsbild, och hur dessa två i kombination kan skapa en ond cirkel.
Att se ett diagram över statistik gör att det ser väldigt trovärdigt ut. Kan man inget om statistik alls eller saknar förmåga att ifrågasätta vad man ser, är det väldigt lätt att uppfatta att ett diagram verkar visa en total oemotsägbar sanning.
Att utläsa något utifrån statistik kräver den här förmågan att ifrågasätta saker och att vara väldigt kritisk till hur statistiken utformats, hur den är gjord, vilket underlag den bygger på och så vidare.
Som exempel kan vi ta en reklam för Dove, där TV-reklamen visar ett antal kvinnor som skrattar. I reklamen påstås det att en viss procentsats är nöjda med Dove, och som person hemma i soffan ska vi då förstå att vi också ska införskaffa denna Dove-tvål.
Vad som inte framgår är antalet kvinnor som faktiskt testat den här tvålen och är underlag till undersökningen och statistiken. Det gör att trovärdigheten går att ifrågasätta å det grövsta. Har man tur finns uppgiften om just antal personer i en undersökning att läsa i det väldigt finstilta (läs; oläsliga) som brukar finnas med, åtminstone i tidningsannonser.
Poängen med detta är att om en undersökning som ligger bakom en viss statistik utförts på 1 000 personer, så kan man inte säga att resultatet är särskilt talande förutom för just dessa 1 000 personer. Dessutom kan man inte vara säker på om alla svarat sanningsenligt eller om alla har svarat överhuvudtaget. Om en undersökning görs i högstadieskolor om hur de skulle rösta i ett val om det skedde idag, kan inte heller räknas helt tillförlitligt. Alla elever är inte på plats, de röstar under grupptryck, en del kanske inte vill rösta – och så vidare.
Trovärdighet och tolkningsföreträde
Sverigedemokraterna och deras anhängare, det vill säga, läsare av till exempel Avpixlat och liknande så kallade nyhetssajter, använder sig mycket av statistik för att försöka bevisa att deras politik grundar sig i någon slags sanning. Och förvisso, det gör den. Den grundar sig i deras sanning, i deras bild av främst Sverige men också omvärlden. Och det är här detta med den konstvetenskapliga teorin kommer in; alla ser vi världen olika, och det finns egentligen inget rätt eller fel (ur ett väldigt objektivt perspektiv när det gäller främlingsfientlighet). När det gäller statistik som presenteras eller tolkas av en främlingsfientlig person, handlar det inte om mycket annat än hur denne väljer att förstå siffrorna hon eller han har framför sig. Vi ska dock komma ihåg att även vi väljer hur vi vill förstå och uppfatta statistik, ofta helt diametralt olika från den främlingsfientlige – kanske bara för att.
Jag personligen har inte mycket tilltro till statistik överhuvudtaget. Mest för att jag vet hur lätt det är att manipulera den. Dels genom hur underlaget och bakgrunden till undersökningen gått till, genom frågeställningen, och framför allt hur man tolkar siffrorna.
Jag såg SVT Agenda, där det bland annat diskuterades om detta med näthat och hot, särskilt mot kvinnor. Beatrice Ask hade väl inte så jättemycket att komma med, men det har däremot jag. Inte några lösningar, kanske, men stark kritik mot Sverigedemokraternas anhängare som hänger på Avpixlat med flera sidor.
Som respons på inslaget i Agenda har Avpixlat postat ett inlägg om hur ensidigt man diskuterar näthat i vad man kallar ”fulmedia”. Offermentaliteten hägrar och som läsare (och kommentator) förväntas man höja både näve och röst i indignation över hur miserabelt det är att det endast är Sverigedemokraterna med bihang som utsätts för näthat och hot som gör att riksdagspolitiker måste ha SÄPO-bevakning dygnet runt och så vidare. Jag vet inte om detta är sant, men för det här inlägget är det inte särskilt relevant.
Relevant är däremot det faktum att Avpixlat och andra dylika sajter i ”nyheter” och bifogade kommentarer har ett rasistiskt innehåll. Inte nog med det – de anklagar alla också som står utanför, för Sverigehat och svenskhat, att de ensamma är utsatta för förföljelse och att de aaaaaaaaldrig skulle utsätta någon för något dylikt.
Nähä. Näeh, så det är inte alls så att det lite då och då dyker upp kommentarer – ibland till och med i själva inläggen – där man går ut med ett extremt hårt språk gentemot enskilda journalister, där man skriver saker i stil med ”man kanske skulle…” följt av diverse sådant som faktiskt de flesta (förutom dessa muppiga bakom diverse nicknames gömda individer) skulle uppfatta som hotfullt.
Mupparna på dessa allmänt hatiska sajter har dock rätt i en sak, och det är att de våldsaktioner som utförs av motståndare till dem inte alltid är så snyggt utförda. Det ingår en hel del våld och troligen en hel del hot där också. Men att en gör fel rättfärdigar inte att två gör det. Jag tror inte att det finns någon som tycker att extremister på endera sidan gör rätt när de utövar våld för att få igenom sina åsikter. Det resulterar inte i något mer än ett krig, både på nätet med diverse hot, samt ute på gatorna i olika demonstrationer som störs av andra sidan – eller på andra sätt.
Det retar mig att oavsett vilken extrem man tillhör, så har man verkligen ingen koll på hur en debatt går till. Både extremvänstern och extremhögern (ie; mupparna hängandes på Avpixlat m fl sajter) verkar tro att det är ok med våld. Extremhögern verkar tro att yttrandefriheten såsom de ser den, endast gäller dem. Ingen annan får tycka annorlunda, i vilka fall man menar att det är ok att hata och hota.
Nej, vet ni vad. Ibland blir jag så grymt irriterad på att det inte går att föra ett vettigt samtal med de här mupparna. Om det gick skulle det mesta vara mycket lättare. Jag vet inte hur man på ett lämpligt och effektivt sätt kan bära sig åt för att få dem att höra.
Jag är villig att lyssna till rädslan bakom en främlingsfientlig åsikt, och diskutera den. Men jag är inte villig att lyssna på en rad dumheter, utstå att bli hatad på nätet eller eventuellt hotad för att jag har en annan åsikt (som dessutom är betydligt vanligare och mer accepterad än motsatsen).
Sverigedemokraterna må vara ett parti som jag själv inte röstar på och som jag personligen anser står för rasistiska värderingar. Jag trodde inte att det var möjligt att ett sådant parti med så starka patriotiska åsikter skulle hamna i Sveriges Riksdag. Innan valet 2010 har jag sett den främlingsfientliga politiken stiga i andra Europeiska länder, men jag trodde inte att den trenden skulle komma hit. Nu är den här och trots skandaler inom partiet verkar SD till och med öka sitt väljar-stöd.
Det är ganska lätt att göra sig lustig över SD:s utspel och mediafloppar, men jag tror inte att det främjar debatten. Jag tror att vi behöver bemöta, inte partiet i sig, men åtminstone de som röstar. Kanske har de någonting att säga? Kanske kan vi dra nytta av att lyssna till dem?
Förut påstods det att det var mest arbetslösa människor som röstade på SD, men nya studier visar att så är inte fallet. Däremot tyder studier gjorda på SD:s väljare att de flesta är lägre utbildade än genomsnittet och oftast män. De allra flesta som röstar på SD gör det på grund av invandringsfrågan och flyktingpolitiken, men verkar ganska splittrade i de övriga frågorna i partiet.
De som röstar på SD är inte nödvändigtvis de man tror, jag har länge haft fördomar och stereotyper för hur en SD-väljare är och lever. Men allteftersom partiet växer så har jag upptäckt att min bild av en SD-väljare inte alltid stämmer, utan många som röstar är helt ”vanliga” människor. Människor som tycker att Sverige är ett land som håller på att gå under på grund av den ”massiva” invandringen. Människor vars förutsättningar i landet blir sämre på grund av sämre tider och som behöver någon eller något att skylla på. Det kan vara precis vem som helst i din närhet som lägger sin röst på SD. Du behöver inte ens veta om det, sannolikheten att du inte vet om det är stor eftersom det är en skam för många av SD:s väljare att gå ut med vilket parti de väljer. En skam och en risk att få samhällets förakt och kanske bli arbetslös utifall deras politiska värdering blir känd.
Jag valde att göra en enkel, liten enkät-undersökning för att få lite svar på de frågor jag har haft kring väljarna. Jag ville komma dem lite närmare och försöka att förstå varför de lägger sin röst på ett parti som Sverigedemokraterna. Jag tror att det är först när vi kan förstå det som vi kan hitta bättre verktyg för att börja motargumentera och försöka vinna tillbaka de väljarna till de andra partierna. Min undersökning är inte på något sätt den absoluta sanningen och det finns utrymme för att de som har fyllt i enkäten bara har hittat på, men vi kan ju ponera att de talar sanning.
Det är ca 130 personer som har svarat på undersökningen. Av dessa var 23 stycken kvinnor och resten män. Åldrarna varierar från 17 år och upp till 74, majoriteten av de som svarat var emellan 30 och 50 år. När det gäller Civilstatus så var det blandade svar, många hade partner men en stor del av de som har svarat var singlar. Kanske ger singellivet mer tid att reflektera över hur Sverige skulle bli bättre utan invandring? Finns det inte en myt som säger att de inte bara tar våra jobb utan också våra potentiella partners?
Geografisk placering visade sig vara mest Stockholm och neråt, det var bara ett fåtal som bodde i mellersta delarna av Sverige och ytterst få som bodde i Norra Sverige. Föga förvånande var att många bodde i Skånetrakten, där SD:s stöd är rätt så starkt.
Punkten som fascinerade mig mest är frågan om Yrke, då jag också tidigare har trott att de allra flesta som röstar SD var arbetslösa som eventuellt tycker att deras livssituation skulle bli bättre med mindre invandring. En del var studerande och en del hade gått i pension, men de flesta av de som svarat har ett yrke. När jag läser igenom listan av yrken så blir jag lite ställd. Som jag skrev innan är det absolut inte säkert att de som har svarat talar sanning, men om det stämmer så förvånar det mig vilka ”högstatusyrken” vissa av de som svarat har. Projektledare på ett större företag, IT-konsult, Civilingenjör, Affärsbiträde, Undersköterska, Personlig assistent, Forskare, Psykolog, Tandläkare, Matematiker, Egen företagare med 25 anställda, Statstjänstemän, Ekonom, Advokat, Statsvetare, Lärare, Lagerarbetare, Receptionist, Byggarbetare, VVS-tekniker, Producent, IT-chef, Snickare, Kock, Bibliotekarie, Professor, Kompositör, Akademiker, Journalist, Författare och Revisor, dessa är ett urval av alla yrken som de svarande i enkäten har och som ni ser är variationen stor.
Tänk att det finns en lärare på ditt barns skola som röstar SD, eller psykologen du går till för att prata, författaren vars bok du läser och kocken som lagar din middag ute på restaurangen, tänk dig att vem som helst i din omgivning i detta nu väljer att rösta på SD och du har ingen aning. För hur ska vi få veta det när det är så tabufyllt och skamligt att rösta på dem?
De flesta som svarat på enkätundersökningen har sitt val av parti hemligt för sin omgvining på grund av riskerna det medför att låta valet bli offentligt.
Jag tror att det är när vi hånar och förlöjligar SD:s väljare vi gör dem som union starkare. Vi trycker in dem i ett hörn, där deras politiska övertygelse bara växer sig starkare på deras valmöten och i deras sociala medier. De kanske till och med känner att de på något sätt ”räddar” landet Sverige fast vi bara inte vet om det ännu. Vi kommer att förstå det sen och då kanske de till och med är övertygade om att vi kommer känna en tacksamhetsskuld till dem.
På frågan om vilket parti som de röstat på innan (dvs vilket parti som förlorat en väljare till SD) så blev jag återigen lite förvånad. Jag hade en förutfattad mening om att antingen så har de innan röstat på något konservativt parti som KD eller så är de missnöjda med högerblocket, men även den röda sidan har förlorat en hel del väljare till SD. Ungefär lika många hade röstat på Socialdemokraterna innan som på Moderaterna, tydlig majoritet var ändå partierna på högersidan som M, KD och FP. Som enskilda partier så var det V och C som var minst förekommande i svaren, alltså ett vänsterparti och ett högerparti.
Det kanske är omöjligt att svara på varför människor väljer bort ett parti för ett annat men i frågan om vad som skulle få väljaren att återigen rösta på ett annat parti än SD så var den övergripande tonen ”Om ett parti på allvar tar tag i integrationsproblematiken och invandringsfrågan”. Vissa svar var givetvis annorlunda och tydde på starka rötter i att ”Bevara Sverige Svenskt”, men en hel del människor verkade rösta på SD i rent missnöje. En del skrev även det att de röstar på SD ”för att röra om i grytan” och visa sin protest mot den sittande regeringen, och för att de upplever att inget annat parti på allvar driver frågorna kring invandring och integration.
Sen förekom det också en hel del myter som att vi till exempel skulle ha någon form av ”massinvandring” i landet eller att Sverige var utsatt för något som kallas ”Islamisering”. Någon svarade att denne var trött på ”araberna” och därför röstade på SD. Den personen hade för övrigt inga andra politiska frågor som intresse utan enbart det, att få ut ”araberna” ur landet.
Det absolut lustigaste svaret på valet av SD som parti var att partiet värnade om ”klimatfrågan” och tycker att vindkraft är vansinne. Att det var lustigt för mig var för att jag inte ens hade en aning om var SD står i miljöfrågor och att jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tro att någon röstar på SD för miljöns skull.
Min slutsats är att undersökningar av liknande slag som jag har gjort borde intressera de flesta politiker i Sverige, eftersom det är politikerna som förlorar sina väljare till SD. Jag tror att lågkonjukturen i Sverige bidrar till SD:s ökade stöd, när det är tufft behöver man skylla på någon. Det, vardagsrasism och okunskap. Vi behöver fortsätta bemöta alla myter kring invandring men också lyfta debatten upp ur sandlådan och bemöta de som väljer att rösta på SD istället för att håna dem. Om vi inte förstår varför de röstar på SD och vad som krävs för att de ska rösta annorlunda så är det ganska svårt att vända trenden. Det är också viktigt att alltid prata om vardagsrasismen. Gör det! När någon säger något som låter rasistiskt och kränkande kan du själv ta bladet ifrån munnen och prata om det.
Anna Siekas, Motargument.se
Politiker måste ta bladet ifrån munnen både när det gäller SD:s politik men också när det kommer till integration/invandringsfrågor. Det är inte farligt att prata om det, det är farligare att inte prata om det och naivt att tro att vi kan tysta bort ett parti som har ca 8-11% i olika opinionsmätningar.
Sen är det dags att lägga ned ”hihi-haha”-debatten, det är alldeles för enkelt att göra sig rolig över SD:s misstag, dessutom tror jag att den typen av taktik bara leder till en starkare känsla av samhörighet inom partiets väljare.
Nu när jag har gjort min reflektion så lämnar jag över stafettpinnen till mina medarbetare på motargument.se som har lovat att de ska kika lite på myterna och konspirationsteorierna i svaren för att sedan bemöta dem. Något jag tycker är intressant är att SD tycker att det inte är rasistiskt att kollektivisera alla muslimer, vilket betyder att SD verkar ha en egen syn på vad rasism är som skiljer sig ifrån samhällets.
Jag tackar verkligen alla som har deltagit och lovar att era IP-adresser är säkra hos mig, om inte någon betalar ett bra pris för dem.
Jag inser att du som läser detta är så pass begåvad med humor att du inser att det där sista var ett skämt.
100 spänn för att bli peppad och positiv inför detta med att vara antirasist.
Det är vad du får om du köper boken Positiv antirasism av Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från Expo.
Det är sällan man hittar en bok som är bra rakt igenom, och det är inte den här heller. Det finns stycken och kapitel som är rätt trista, men så finns det kapitel som är betydligt roligare att läsa. Det jag gillar bäst med hela boken är dock andemeningen – att hitta en vision man är för, snarare än att hela tiden arbeta och argumentera mot någonting. Det är väldigt positivt och jag har på något sätt svårt att förstå varför ingen (inklusive jag själv) har tänkt på det här tidigare.
En av de bättre sakerna Poohl och Bengtsson för fram är en slags vardaglig, tillgänglig antirasism. De har helt rätt när de menar att diskussioner kan bli alltför akademiska och teoretiska, vilket på både kort och lång sikt kan skrämma bort många vardagsantirasister. Som till exempel jag själv. Mina kunskaper om statistik, Sverigedemokraternas historia och mycket annat, är i princip obefintlig. Men åsikter har jag ändå, och det gör mig väldigt glad att även jag får plats i den antirasistiska rörelsen.
Min uppfattning är att Poohl och Bengtsson inte bara har skrivit den här boken; de är också realister. De är inte ute efter en utopi, utan ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans utan alltför stora konflikter.
Jag ska inte berätta alltför ingående om vad den här boken innehåller – det får du själv ta reda på. Men jag tycker att den är helt klart läsvärd, och det den berättar om och diskuterar är värt att fundera på. Det var det där med visionen…
I samarbete med Lautaro Ariño, skaparen av Förnuft-fu, presenterar vi ett par korta föreläsningar som ger dig kunskaper och hjälp till dina argumentationer och debatter. Denna video handlar om Apophenia och Pareidoli.
Gästkrönikör Lautaro Ariño, skapare av FornuftFu.se
![[ THE EUROTHEUM : DARK BLUE Landmark in the Heart of the City : WHEN USUAL IS NOT ENOUGH ] INNSIDE By Melia, Frankfurt am Main - Germany - Look UP and Enjoy! :)](https://i0.wp.com/photos.foter.com/110/the-eurotheum-dark-blue-landmark-in-the-heart-of-the-city-when-usual-is-not-enough-innside-by-melia-frankfurt-am-main-germany-look-up-and-enjoy_m.jpg "[ THE EUROTHEUM : DARK BLUE Landmark in the Heart of the City : WHEN USUAL IS NOT ENOUGH ] INNSIDE By Melia, Frankfurt am Main - Germany - Look UP and Enjoy! :)")
Motargument 