I en ledare i SD-propagandaorganet Samnytt spelas återigen betydelsen av Sverigedemokraternas ursprung ner. I texten läser vi:
”Konservativa partier i Europa växer. SD kliver fram som Sveriges näst största parti. Liknande rörelser når regeringsmakten i Italien, Nederländerna, Ungern, Slovakien och Tjeckien.” (Källa: Samnytt)
Vi får aldrig glömma bort att SD idag är det överlägset största partiet i världen med nazistiska rötter. Inget annat parti med liknande rötter är ens i närheten. De partier som åsyftas i ledartexten i Samnytt saknar nazistiskt förflutet, utan är snarare konservativa, högerpopulistiska och nationalistiska. Partier i andra länder som varit sprungna ur nazismen har aldrig riktigt lyckats och konkurrerats ut av partier som saknar nazistisk bakgrund.
Att den svenska regeringen valt att samarbeta med ett parti med nazistiska rötter är helt unikt. Efter valet 2026 kan SD komma att ingå i regeringen.
Länk till ledarartikeln i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge klick/trafik): https://archive.is/wip/DFUxa
En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som antas ha samma åsikt som en själv.
När det kommer till att ta avstånd från andras tankar och handlingar, missar vi att det finns en skillnad i kravet på personligt, och kollektivt, avståndstagande. Det är inte rimligt att kräva enskild persons avståndstagande från vad andra gör eller tycker, med motiveringen att man råkar tillhöra ”samma grupp”. MEN vi har alla, oavsett bakgrund eller åsikt, ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Detta är dock INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.
Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?
Ska enskilda människor krävas att ta avstånd för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS eller Boko Haram utger sig för att ha? Den enskilde muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett utbrett muslimhat, vilket delvis grundar sig i islamistiska extremisters illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar hatet upp. Alla muslimer förväntas då göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Det är inte rimligt att ställa det kravet.
Det finns människor som åberopar arvsynd, dvs att åsikter som förfäder haft skulle ärvas av ättlingar. Ättlingar till nazister kan inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Detta är att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag krävs ta avstånd från nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. De ska inte behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.
Vissa tycker att judar ska ta avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses krävas att ta avstånd.
Sympatisörer till Sverigedemokraterna skuldbelägger ofta Socialdemokraterna för vad som skedde i Rasbiologiska institutets namn, med motiveringen att SD inte existerade för tiden. Det är viktigt att poängtera att Rasbiologiska institutet instiftades efter ett enhälligt beslut av hela riksdagen. Enskilda riksdagsledamöter ska inte skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en historia de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, då det är en mörk del av vår gemensamma historia.
Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar
När man talar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man tar avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna skilja på det goda och det onda. MEN det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller en kombination av dessa.
Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. Partier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som spelar en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar bär större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.
Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990. I viss mån har vänsterpartister tagit avstånd från sin historia. Man har inte ett individuellt ansvar, undantaget de som var med under den kommunistiska eran, MEN det föreligger ett kollektivt ansvar hos alla vänsterpartister. SD, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund, trots att den omtalade vitboken publicerades för en tid sedan. I SD finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till den egna historien blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”.
Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att SD, likt V, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, måste de tydligt markera mot de åsikter som parterna stått för historiskt. Annars är risken att både deras politiker beskylls för att ha samma politiska åsikter som föregångarna. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Adolf Hitler. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?
Vi får inte glömma att vi alla är en gemensam kollektiv del av mänskligheten, och har ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag.
I vitboken om drygt 800 sidor som presenterades på Almedalsveckan 2025 påvisas exakt vad sverigedemokratiska partiföreträdare förnekat, förminskat och bagatelliserat ända till nu. Partiet var under en lång tid etnonationalistiskt och antisemitiskt. Mot bakgrund av detta är det hyckleri av partiledare Jimmie Åkessons då han ”ber om ursäkt” till svenska judar för att partiet kan ha uppfattats som antisemitiskt och skrämmande, samtidigt som han inte kritiserar eller utesluter alla de som stått för det senaste årets rasistiska skandaler i SD.
I och med Åkessons påstådda ”ursäkt” skuldbelägger han kollektivt svenska judar istället för att slutligen ta ansvar ”på riktigt” för att SD var ett nazistiskt och antisemitiskt parti. Han uttryckte dessutom inte ansvar för att han personligen 1995 (då han blev medlem) tog ställning för ett öppet antisemitiskt parti, utan endast för att partiet kunde ”uppfattas” som antisemitiskt. För att Åkessons eventuella avståndstagande från antisemitism överhuvudtaget ska kunna ses som trovärdigt måste han ta avstånd från all sorts rasism.
Vitboken gavs tills vidare ut till nyhetsmedia i 100 pappersexemplar, och spänner över tiden från start 1988 till riksdagsinträdet 2010. Finns det en medveten baktanke med att inte beröra det som skett efter 2010? Författaren av vitboken, idéhistorikern Tony Gustafsson, presenterar massor som bekräftar nazismen och antisemitismen i SD, som t ex:
Partiet var utpräglat etnonationalistiskt
Idéer från nationalsocialism, antisemitism och rasideologi levde kvar i Sverigedemokraterna under flera år
De flesta som var aktiva i partiet under 80- och 90-talen på högre nivåer har enträget förnekat kopplingar till nazism/antisemitism
Inom ungdomsförbundet hälsade medlemmar på varandra med ordet ”hell” (en omskrivning av nazisternas ”heil”)
Det fanns partimedlemmar som förnekade Förintelsen, och man använde sig av antisemitiskt kodspråk
Partiet talade om rasideologi, rasskillnad och rasblandning
Under 1990-talet arrangerade partiet vit makt-konserter där det talades om drömmar om raskrig, avsky mot homosexuella och hyllningar till Förintelsen och KKK (Ku Klux Klan)
Partiet stöttade apartheidregimen och det vita minoritetsstyret i Sydafrika
Under ett torgmöte i Göteborg 1993 anslöt sig partiledningen öppet till de ritualer som det tyska nazistpartiet ägnat sig åt i Nürnberg på 1930-talet
Vid riksdagsvalet 1994 var s k ”dubbelanslutningar” vanliga. Man var alltså medlem i i SD samtidigt som man var medlem i mer eller mindre militanta nazistiska grupperingar, som t ex Nordiska Rikspartiet, Riksfronten och Vitt ariskt motstånd
Minst 10 av partiets 30 grundare hade bakgrund i nyfascistiska och nazistiska rörelser, och, förutom dessa 10, hade 18 av de 30 grundarna bakgrund i BSS (Bevara Sverige Svenskt)
Fram till mitten av 1990-talet var naziuniformer tillåtna
Fram till 1995, dvs efter att Åkesson blev medlem i SD, accepterades nazister i partiet
I samband med att man försökte ändra riktning i partiet, var det som kommunicerades utåt något annat än det som talades om internt
Fram till 2007 fanns partiföreträdare med nationalsocialistisk bakgrund
Inför valet 2018 kopplades 214 SD-kandidater till högerextremism (Acta Publica: Ur mylla brun)
Än idag använder sig SD-företrädare av antisemitiskt kodspråk som ”globalism, kosmopolit och kulturmarxism”
SD:s vitbok avslöjar på ett heltäckande sätt att SD har ett antisemitiskt arv, att partiet grundades av nazister, nyfascister och antisemiter, att partiet var utpräglat nazistiskt och antisemitiskt, samt att partiet under alla år försökt att förneka, förminska och bagatellisera vilka grundpelare partiet har vilat på sedan starten 1988. Åkessons försök till ”ursäkt” till svenska judar visar på att han egentligen inte dragit någon lärdom alls av det som nu framkommer.
Just nu pågår aggressiva försök från SD att normalisera sitt parti. Med lögner och angrepp på överlevande från Förintelsen försöker man tvätta det bruna ur historien. Men i försöken avslöjas tvärtom mer. I denna anda försöker sverigedemokrater sprida lögner om Socialdemokraterna.
Nu senast handlade det om en demonstration på Stureplan 1939 som påstods visa att S stödde nazisterna. Men ingenting kunde vara längre från sanningen. De unga personer som med hakkorsflaggan syns på bilderna är medlemmar i Nordisk Ungdom, ungdomsavdelningen till nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (som fram till året innan hade hetat Nationalsocialistiska Arbetarpartiet).
Om några månader har Hitler och den tyska nazismen dragit in världen i andra världskriget. Ett krig som sex år senare kan summeras – det har kostat mer än femtio miljoner människors liv och omfattat historiens värsta förbrytelse – det organiserade massmordet på över elva miljoner civila, män, kvinnor och barn, däribland sex miljoner judar.
Men 1939 i centrala Stockholm finns det människor som marscherar i nazistiska led med hakkorsflaggor och åskådare som lyfter handen i Hitlerhälsning. Dessa foton används nu för att smutskasta socialdemokraterna. Och eftersom de som följer SD ofta är djupt okunniga om svensk historia så finns det sannolikt de som tror på skrönan att dessa marscherande ungdomar är socialdemokrater.
Svensk Socialistisk Samling leddes av Sven-Olov Lindholm. Här inspekterar han just medlemmar ur partiets ungdomsrörelse Nordisk Ungdom.
En av frontfigurerna för Nordisk Ungdom var Gustaf Ekström som 1988 var med och grundade Sverigedemokraterna. I oktober 1936 blev han förbundssekreterare för Nordisk Ungdom och ansvarade då för manifestationer, som den på Stureplan. 1939 hade han lämnat detta uppdrag men inte sitt parti och sin ideologi.
Kopplingen mellan dessa nazister på Stureplan 1939 och Sverigedemokraterna är alltså direkt och personlig.
Stureplan var en favoritplats för Nordisk Ungdom när de sålde sin tidning ”Den Svenske Folksocialisten” något de också skrev om i tidningen.
Notis i ”Den Svenske Folksocialisten” som fram till 1939 hette ”Den Svenske Nationalsocialisten”.
Gustav Ekström anmälde sig 1941 som frivillig till Waffen-SS och deltog i den nazistiska invasionen österut, kallad Barbarossa Vid den stora krigsförbrytartribunalen i Nürnberg efter kriget förklarades Waffen-SS vara en kriminell organisation. Tribunalen konstaterade att förband ur Waffen-SS hade begått omfattande krigsförbrytelser på både väst- och östfronten. Tre av dessa massmord på västfronten förknippas med ortsnamnen Le Paradis och Oradour (Frankrike) och Malmedy (Belgien).
Men det var på östfronten de mer omfattande massakrerna genomfördes. Dessa brott är inte lika detaljerat dokumenterade som de på västfronten. Men det är väl dokumenterat att Waffen-SS deltog i det systematiska folkmordet på judar i de av Tyskland ockuperade områdena i öst, särskilt i Belarus och Ukraina. Framför allt i det inledande skedet av Operation Barbarossa spelade Waffen-SS en avgörande roll. Under år 1941 beräknas förband ur Waffen-SS ha mördat drygt 50 000 judar.
SS-chefen Himmler lyckönskar svenska Waffen-SS-frivilliga i Sennheim 1943.
Och 1988 var Gustaf Ekström med och grundade Sverigedemokraterna. Den svenska nazismen på 1930-talet, Waffen-SS 1941 och SD 1988. Den historiska kopplingen är klar.
Den 28 september konstaterade Örebro tingsrätt att webbtidningen Nordfront begått brottet hets mot folkgrupp i 102 fall. Det är organisationen Juridikfronten som drivit ärendet. Här berättar Juridikfrontens Robin Enander om fallet och varför det är unikt.
Fråga: Örebro tingsrätt har dömt NMR för hets mot folkgrupp. Kan du sammanfatta domen?
Någon dom har inte kommit ännu. Prövningen i den här typen av fall sker i två steg. Först en juryprövning och därefter en prövning av rättens juristdomare. Nordiska motståndsrörelsens propagandaorgan, Nordfront, har utgivningsbevis och en ansvarig utgivare som är straffrättsligt ansvarig för allt material på Nordfronts databas. Detta innebär att särskilda regler i yttrandefrihetsgrundlagen gäller för eventuella brott. Bland annat en viss sorts process (yttrandefrihetsmål) och att Justitiekanslern är åklagare. I tryck- och yttrandefrihetsmål finns i regel en jury, bestående av politiskt tillsatta ledamöter (ungefär som nämndemän).
Denna jury tar i första hand ställning till de påstådda gärningarna och får svara JA eller NEJ på frågan om brott föreligger i varje enskilt fall. Det som juryn friar kan inte överprövas. De gärningar som juryn anser är brottsliga prövas därefter av rättens juristdomare som slutligen meddelar dom.
Åtalet gäller ett stort antal publiceringar på Nordfront och är det största åtalet för hets mot folkgrupp i svensk rättshistoria (https://www.juridikfronten.org/2018/05/07/storsta-atalet-for-hets-mot-folkgrupp-nagonsin-mot-nazistisk-sajt/). En stor del av gärningarna består av bilder på Adolf Hitler som i sitt sammanhang anses förmedla reservationslösa hyllningar av densamme. Enligt svensk rättspraxis kan reservationslösa hyllningar av Adolf Hitler, och därmed hans skoningslösa raspolitik, utgöra hets mot folkgrupp. Utöver detta återfinns i åtalet antisemitiska och homofobiska texter publicerade på Nordfront.
Fråga: Vad har domen för betydelse? På vilket sätt kommer domen kunna påverka framöver – vad händer nu?
Vad som händer längre fram i tiden vet vi inte. Risken är att den här typen av processer blir mer sällsynta om regeringens förslag på ansvarsbegränsningsregler för ansvariga utgivare passerar riksdagen (https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/proposition/2017/12/prop.-20171849/). Det är ett förslag med bred politisk, blocköverskridande uppslutning, där vi menar att samtliga partier förbisett vilka konsekvenser det kommer att få i relation till intresset av att beivra hets mot folkgrupp.
Dessa regler innebär att om ett brottsligt material tillhandahållits mer än 12 månader så ska den ansvarige utgivaren kunna gå fri om hen inom 14 dagar efter en erinran från Justitiekanslern tar bort materialet (https://svjt.se/content/14-dagar-av-ostoppbar-terror). Regeln föreslås på grund av att tidningsutgivarna befarar att gamla publiceringar, på tidningarnas webbplatser, med tiden skulle kunna utgöra förtal. Man anser det orimligt att behöva överblicka så många publiceringar över oinskränkt tid. Det är kanske en rimlig invändning. Problemet med ansvarsbegränsningsreglerna är att de, förutom ärekränkningsbrott som förtal, omfattar brott som hets mot folkgrupp, olaga hot och sådana brott mot journalister och andra som kallas brott mot medborgerlig frihet, m.m. Brott som seriösa medier knappast begår i sina publiceringar. Detta äventyrar arbetet mot nazistiskt näthat (http://www.dagensjuridik.se/2017/11/regeringens-forslag-till-grundlagsandring-forsvarar-arbetet-mot-rasistiskt-nathat). Inte minst eftersom det inte sällan passerar mer än ett år innan en anmälan inkommer eller Justitiekanslern hinner väcka åtal. Dessutom kan exakt publiceringsdatum i många fall vara svårt att bevisa.
Robin Enander och Johan Nordqvist från Juridikfronten.
Regeringen har heller inte föreslagit regler som kräver angivande av korrekt publiceringsdatum. Det finns alltså goda möjligheter för nazistiska propagandaorgan med utgivningsbevis att nyttja ”kryphål” för att komma undan med allvarliga former av hets mot folkgrupp – och andra brott – straffritt. De kommer också att kunna marknadsföra brottsligt material under 14-dagarsfristen för att sedan ta bort det och återupprepa proceduren.
Fråga: Hur har arbetet med ärendet gått? Vilka svårigheter eller utmaningar har ni stött på?
Vårt arbete i den här typen av ärenden består främst i att dokumentera misstänkta brott, sammanställa dokumentationen i en anmälan och rättsligt motivera varje fall som vi anmäler. Detta arbete gjordes förra året och därefter har det varit upp till de rättsvårdande myndigheterna att sköta resten. Justitiekanslern är van vid den här typen av mål och hanterar dem i allmänhet bra, varför någon större uppföljning från vår sida sällan är nödvändig. Vi har dock kompletterat anmälan vid några tidpunkter.
Fråga: Har du något mer du vill tillägga kring domen?
Om den åtalade döms och även den nuvarande ansvarige utgivaren slutligen döms så innebär det att samtliga ansvariga utgivare för Nordfronts har dömts för hets mot folkgrupp till följd av Juridikfrontens anmälningar.
Fråga: Hur ser du/ni på att NMR har förbjudits i Finland?
Jag är inte insatt i de finska rättsregler som rör detta förbud, men kan konstatera att det inte är möjligt i dagsläget för en svensk domstol att fatta motsvarande beslut. I Sverige har föreningsfriheten ett starkare skydd. Däremot har regeringen öppnat upp för att använda en regel i regeringsformen som tillåter inskränkningar av föreningsfriheten för organisationer som bygger på rasistisk förföljelse. Om ett sådant lagförslag antas av riksdagen skulle det kanske kunna tillämpas på Nordiska motståndsrörelsen.
Fråga: Kan du beskriva Juridikfronten och det arbete som gruppen gör? Vad driver er?
Juridikfronten är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening. Vi tar alltså inte ställning i politiska frågor och vårt arbete går ut på att se till att gällande lagstiftning tillämpas på brott som begås av företrädare för nationalistiska och nazistiska rörelser. En vanlig missuppfattning är att vi ”massanmäler” allt som skulle kunna vara brottsligt och som finns på internet. Det stämmer inte. För att vi ska ta upp ett ärende krävs att det rör sig om ett misstänkt brott begånget av någon som har någon form av tongivande ställning i en högerextrem rörelse. Vi anmäler dessutom bara sådant där det finns goda skäl att anta att brott kan föreligga.
Vi bistår också enskilda som utsatts för brott av nationalister och nazister.
Utöver detta bedriver vi folkbildning kring de rättsregler vårt arbete i första hand utgår från. I detta ingår ofta att upplysa om att allt som kan te sig stötande, provocerande eller kanske rentav rasistiskt inte är straffbart. Yttrandefriheten är och bör vara vidsträckt. Det är viktigt att förstå hur lagen fungerar och att strafflagstiftning inte är det enda eller bästa verktyget för att förändra samhället.
Vi drivs av en önskan om att den svenska lagstiftningens skydd mot aggressiv raspropaganda ska tillämpas som den är tänkt. Eftersom myndigheterna sällan självmant bedriver den typ av granskning som vi utför, ser vi att ett behov av vår verksamhet föreligger.
I ett allt hårdare samtalsklimat blir våra identiteter skyttegravar snarare än utsiktsplatser, och det blir svårare och svårare att ta sig ur dem när vi en gång börjat gräva. Det händer även allt oftare att vi gräver ned varandra genom att tillskriva varandra ideologiska ställningstaganden, grundat på föga mer än enskilda uttalanden. Men måste det vara så?
En nära vän till mig berättade häromdagen om en händelse som utspelat sig på hans arbetsplats: En kollega hade varit ute på gården med en grupp barn (de arbetar inom skolväsendet). Ett av barnen hade, med anledning av kollegans huvudbonad, frågat om hon var muslim. “Nej, jag är kristen” svarade hon, varpå barnet funderade en stund och sedan replikerade: “Gud kommer att döda er alla”.
Det går att göra flera tolkningar av den här ordväxlingen. En del illvilliga, en del välvilliga. En del som lägger ansvaret på barnet/barnets familj, en del som lägger ansvaret på kollegan. Men det ordväxlingen kanske framförallt säger oss är att det finns skäl att arbeta på det här med integration, religionsfrihet och sekularitet. Detta oavsett om de sex orden uttalades med hat eller beklagan i rösten. Eller bara var ett konstaterande av religiösa fakta.
Muslimernas Gud är även de kristnas Gud, liksom judarnas. Alla deras tillbedjare är barn av Abraham. Syskon.
Abraham, patriarken, i en målning av József Molnár.
På ett sätt handlar det förstås om perspektiv: Vilken sida av Gud jag betraktar beror på var jag står, eller var i syskonskaran jag har min plats.
Identiteter
Nåväl. Det jag tänkte, när jag hörde min väns berättelse, var på de murar vi bygger upp endast med hjälp av våra identiteter. Att benämna sig – identifiera sig – som kristen är på ett sätt att avskärma sig från andra (religiösa) identiteter. En kristen är inte jude, inte muslim, inte ateist. Det är att säga “jag är inte som du, du är inte som jag. Vi är olika.” O-lika. På samma sätt drar jag en gräns i sanden när jag benämner mig som svensk. En svensk är inte norrman, inte grek, inte somalier. En svensk är i en del människors ögon inte heller jude eller same. Eller muslim. Gränsen är dragen. None shall pass.
En annan identitet, snarlik den sistnämnda, är “sverigevännen”. Då handlar det inte bara om identitet, ordet beskriver också en relation. Man är vän med Sverige. Mer vän med Sverige än med andra länder/nationer/identiteter. Vän med Sverige är inte vän med Syrien. Eller Afghanistan. Eller Islam. Än en gång den där gränsen, som både stänger ute och stänger in. Skiljer åt. Segregerar. Vad väljer man bort som sverigevän, som fortfarande finns där om man “bara” är svensk? Vilka relationer kapar man, som tål svenskheten men inte räcker för sverigevänskapen? Och vad får man istället?
Jag tänker också på klass. Arbetarklassen i sin kamp mot kapitalet och dess feta nackar. Även här gränser, dragna i fabriksgolvets oljiga smuts. En gång överklass, alltid överklass. Kan Jonas Sjöstedt bli statsminister utan att samtidigt förråda de väljare som satt honom på rikets tron? De ideal som fört honom dit? Är Stefan Löfvén svetsare eller statsminister? Är man född i Sölvesborg, måste man stanna i Sölvesborg då? Retoriska frågor såhär i valtider. Gåtor i mörkret.
Man måste bestämma sig för vem man är
Identiteter handlade det om, ja. “Man måste bestämma sig för vem man är”, skrev jag en gång till en vän som satt i en rävsax och inte visste hur hen skulle komma ur den. Det gick väl sådär för den där vännen – ur en rävsax och i en annan – men jag tycker ändå det var ett bra råd. Det måste gå att beskriva sig själv som kristen, överklass, svensk och kanske t o m sverigevän utan att bygga mycket högre murar än att de blir trösklar – eller sådana där färister. Det finns alltid någon som inte gillar en – kanske oavsett hur lika eller olika man är.
Man måste bestämma sig för vem man är. Men också för hur viktigt det är att vara den man är i alla lägen. Och framförallt kanske man behöver tänka till på vilket sätt den man är skiljer sig från den man inte är. Låt mig förklara:
Att man är kristen betyder kanske inte i första hand att man inte är muslim, utan att man tror på Gud på ett annat sätt än en muslim.
Att man är svensk betyder kanske inte i första hand att man inte är iranier, utan att man känner sig mer hemma i en faluröd stuga med sjöutsikt än på ett café vid stranden till floden Zayandeh Rud.
Att man är överklass betyder kanske inte i första hand att man inte är arbetarklass, utan att man har en annan plats i produktionen.
Och att man är sverigevän betyder kanske inte i första hand att man inte är vän med invandrade, utan att man är mån om att bevara den bild av Sverige man trivs med och känner igen från sin barndom.
Och det är förstås tvärtom också. Att vara muslim, iranier, arbetarklass eller vad-det-nu-heter-när-man-inte-är-sverigevän behöver inte betyda att man står på andra sidan av en ogenomtränglig mur och kastar förolämpningar över den. Det är bara ett annat perspektiv.
Mitt i en valkampanj som framförallt handlat om att bygga murar mellan grupper av människor kan det vara en nyttig tanke att hålla i huvudet. Bara för att vi tycker olika, är vi inte olika. Det är ingen mänsklig essens som skiljer oss åt, bara mänskliga perspektiv. Olika förutsättningar ger olika sätt att se på saker, olika prioriteringar, olika sätt att uttrycka sig på.
Illustration: PierLeb (Wikimedia user)
Så, för att återkoppla till det lilla barnet, som ju sannolikt hade djupt religiösa föräldrar och som antagligen hade lärt sig att de tillhör Guds utvalda folk och att alla som inte tror på Gud (på rätt sätt) kommer att dö. Det är ett perspektiv. Och som sådant är det – om än otrevligt att få höra – odramatiskt, ofarligt och oviktigt. Det viktiga är att det inte hindrar barnet och min väns kollega att mötas och skapa en (professionell) relation.
Skifta perspektiv, skifta identitet
Jag känner förresten en före detta nazist. Hen var medlem i Nationalsocialistisk Front innan hen gick över till Svenska/Nordiska Motståndsrörelsen för att sedermera hoppa av och lämna miljön helt och hållet. I samband med att jag började skriva den här texten frågade jag hen om hen såg sig som nationalsocialist/nazist under de här åren. Det dröjde ett tag innan hen svarade (det är kanske ingen fråga man går och väntar på att besvara). Kanske ville hen inte? Men efter ett par dagar plingade det till i telefonen:
“Både ja och nej, men mest nej. Kände redan från början att det här inte var jag.”
“Inte jag”. Samtidigt: En uniform hen valde att bära, domar för våldsbrott begångna i nationalsocialismens namn, fängelsevistelser och broar brända så grundligt att de aldrig kan byggas upp igen.
Idag är det lätt att ta ställning av misstag. Det är nästan som att det sker utan att man själv avsett det. Höja sin röst för eller emot invandring och få en röd eller brun stämpel i pannan. I ett sådant klimat är det viktigare än någonsin att möjligheten att ändra sig inte försvinner. Att inte fångas i NMR, bara för att “en gång nazist, alltid nazist”. Eller en gång muslim, alltid muslim.
Idag måste vi påminna oss själva och varandra om att identiteter framförallt handlar om perspektiv. Och perspektiv kan förändras. Så även vi.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.
Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.
Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt ärnytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten.
Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.
De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.
I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.
Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar.
Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung.
Michael Kimmel, professor i sociologi har genom djupintervjuer med personer via EXIT uppmärksammat att inträdet, såväl som utträdet från rasistisk organiserade grupper har mindre att göra med politiska åsikter i jämförelse med deras amerikanska motsvarigheter.
För vissa ungdomar i Skandinavien handlar det mer om en övergångsrit – att göra kön (maskulinitet) än att man de facto ansluter sig till den rasistiska ideologin. Det handlar om att tillhöra en grupp, att identifiera sig med något och utifrån detta skapar sin maskulinitet. När det kommer till maskulinitet var vikingar en förebild, det var den ultimata mannen.
Identitetsskapandet och grupptillhörighet
En del av de som intervjuades hade blivit mobbade tidigare i sitt liv, dock inte alla. En av killarna berättar att han snarare var det motsatta, nämligen den som mobbade. Dessutom var många från en lägre medelklass och arbetarklass.
Jag gillade slagsmålen och uppmärksamheten, att vara en del av rörelsen.
Han ser inte sig själv som en nationalist och på frågan, vad det betyder att vara svensk svarar han:
Vet inte. Jag är vit. Att vara nazist betyder att jag är en del av något, en del av en grupp. Det ger mig en chans att uttrycka mitt hat.
En gemensam känsla bland en del av ungdomarna i studien var att de kände sig marginaliserade och som ”måltavlor”. De beskriver sig som någon som ”söker” – ungdomar som letar efter en grupp som de kan identifiera sig med, och där de kan känna att de faktiskt tillhör.
Innan jag gick med, kände jag mig som luft, jag kände mig som en loser, jag kände mig typ, värdelös. Deras värld erbjöd mig en värld där jag var bättre – bara för att jag var vit.
När du kommer in i puberteten är det som att du måste välja mellan att vara nazist, icke-nazist, punkare eller hip-hopare, du kan inte vara neutral.
Att vara nazist i ett land som Sverige är nog bland det värsta du kan vara och då jag ville vara riktigt farlig bestämde jag mig för att bli nazist.
Maskulinitetsprojektet
Alla som deltog i studien är män, tjejer/kvinnor fanns i närheten, men de tillhörde inte det centrala delarna gruppens projekt. Deras roll var mer av passiv karaktär. Killarnas sätt att umgås är ofta homosocialt – det handlar om att dricka alkohol och lyssna på musik, innan det var dags för att gå ut och festa och slåss.
I slutsatsen argumenterar Kimmel för att de som trätt ur grupperna beskrev processen som en manlig övergångsrit. Deras engagemang handlade om ett maskulinitetsprojekt, snarare än nationalsocialistisk ideologi. Att vara skinhead och nynazist gjorde det möjligt att uttrycka en vrede, vilket man även senare kunde lämna bakom sig när man lämnat gruppen.
Hegemonisk maskulinitet, vithet och intersektionalitet
Att detta handlar om vilsna unga män som söker sig själva och en trygghet är inte svårt att se eller förstå. Det handlar om att uttrycka sin identitet, som och att skapa och reproducera en viss typ av maskulinitet.
Hegemonisk maskulinitet kan man se som en rådande norm, vilket ingen man egentligen kan leva upp till. Egenskaperna för maskuliniteten omfattas i olika hög grad av olika grupper av män. Den är inte statisk utan förändras över tid. Dessutom är olika sorters manlighet eftersträvansvärda i olika kulturer och socioekonomiska grupper.
Utifrån ungdomsstyrelsens skrifter – Unga och våld, en analys av maskulinitet och förebyggande verksamheter skrivs det att normativa föreställningar gällande kön legitimerar ofta mäns våld, speciellt i kulturer och grupper där fysisk aggressivitet förväntas och hyllas. Detta resonemang stämmer överens med den typ av man som är den eftersträvansvärda här i Kimmels artikel. Det handlar om en våldsam vit man, som dricker alkohol samt försvarar genom våld ”sina” kvinnor från utländska män.
Våld är ett sätt att rekonstruera en utmanad och instabil maskulinitet. Våldet är en resurs i maskulinitetsgörandet när andra resurser (exempelvis ekonomiska) inte är tillgängliga.
Detta anser jag vara fallet för de högerextrema grupper som artikeln handlar om, i synnerhet utifrån vad de unga killarna berättar. Då många av ungdomarna tillhörde en nedre medelklass och arbetarklass är ekonomin en resurs som är begränsad när det kommer till maskulinitetsgörandet, till skillnad från våldet som här är en tillgänglig resurs. Utifrån vad respondenterna beskrivit har de prioriterat att få uttryck för sitt hat, samt delta i slagsmål med ”invandrare”. Kimmel menar – viljan och önskan om att slåss, är den mest påtagliga markeringen av maskulinitet, ”framförallt handlar det om att markera vad man inte är”.
Inga roller skapas i ett vakuum
Utifrån ett intersektionellt perspektiv skrivs det att man utgår ifrån att vi alla tillhör en särskild social klass, etnicitet samt specifikt genus. Alla dessa är närvarande samtidigt och är därmed även relaterade till varandra. Kön och ålder ska inte ses som fasta kategorier utan något som görs i vardaglig interaktion enligt detta perspektiv. En person gör ständigt etnicitet, klass och genus. Alla dessa dimensioner är högst närvarande men även beroende av varandra. Dock kan dessa ha olika stor betydelse i olika sammanhang.
I likhet med Gabriela Spector- Mersel, anser jag att ålder är betydelsefullt, och har en central del i hur maskulinitet skapas och konstrueras. Maskulinitetskonstruktioner, menar hon förändras med åldern, bland annat då det ställs olika förväntningar på män i olika åldrar. Det finns därför vissa förväntningar på hur en ung man som är nazist ska konstruera sin maskulinitet. Våld som tidigare nämnts är ett sådant ”görande”.
När det kommer till ”vithet” och högerextremism utifrån detta sammanhang anser jag det ha en större betydelse än vad som ges utrymme för i artikeln. Vithet är en del av normen i Skandinavien och i Sverige. Jag har i en tidigare artikel skrivit om att vithet i förhållande till ”svenskhet”, att det kan vara obekvämt att prata om, men som är av stor betydelse att vi faktiskt pratar om då det handlar om rasifieringsprocesser som äger rum i vårt samhälle.
Att ungdomarna väljer att gå in i grupper som har högerextrema åsikter och agerar med det genom våld är ett hot mot demokratin i samhället. Detta får olika grupper i samhället att strida mot varandra och effekten blir ett obalanserat samhälle. Ungdomarnas inträde har en betydande effekt och påverkan, på en nivå som sträcker sig längre än bara enbart individens identitetsskapande. Det rör sig mellan olika dimensioner, dels den samhälleliga men även på en individuell nivå. Dessutom skapar det en rädsla bland de personer som är deras måltavlor. Detta kan exempelvis leda till att de utvalda (de andra) exempelvis inte vågar röra sig fritt i sitt samhälle då rädslan för att bli utsatt för brott alltid är överhängande.
Nyligen hölls det en offentlig manifestation mot NATO på Gotland där Stefan Lindgren var en av de inbjudna talarna. Bland arrangörerna för manifestationen fanns såväl Miljöpartiet, som Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet, men även det stalinistiska partiet Kommunistiska Partiet. För att undvika att detta återupprepas kan det vara värt att kika lite på vad Stefan Lindgren egentligen skriver om på sin blogg och vad han förespråkar.
Stefan Lindgren är en känd vänsterprofil och f d redaktör för tidningen Gnistan, men har ändå har skrivit för Fria Tider (för ett exempel, se här!)
”När det avslöjades att en kandidat på en av Centerpartiets listor inför valet 2014 spridit en grovt antisemitisk video från den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke var Fria Tiders vinkel att politikern ”spridit en video där det förekommer kritik mot judar, även känt som antisemitism”.
Förintelseförnekaren Richard Williamson hävdade 2009, intervjuad av SVT:s Uppdrag Granskning, att inte en enda jude gasades ihjäl av nazisterna och att inte fler än 200 000-300 000 judar dog i nazistiska koncentrationsläger. I en nyhet om biskopen från 2014 skrev Fria Tider att ”Williamson konstaterade att historiska bevis starkt talar emot att gaskammare användes för att utrota judar på order av Adolf Hitler”.”
Stefan Lindgren har de sista åren gjort sig känd för att söka en allians med högerextremister i ämnen som båda är överens om. Som Syrien, som att arbeta mot NATO, som att bekämpa ”sionism” och ”Israel”. Lindgren har själv beskrivit det i en artikel där han försvarar Jan Myrdal, som också skrivit för Fria Tider. ”Finns beröringspunkter bör de prövas”.
”Om det politiska diktatet lyder att bojkotta, frysa ut, förtiga fenomen som Nya tider, Fria Tider etc så är det en radikals uppgift att undersöka om de erbjuder några användbara sprickor i muren. Finns det beröringspunkter – som kritik av Sveriges undfallenhet för USA eller kritik av en anti-nationell, proimperialistisk diskurs – bör de också prövas. Det betyder inte att man godkänner rasism eller främlingsfientlighet. ” (Källa)
Han jämför denna allians med den gång när när han försvarade förintelseförnekaren Robert Faurisson. På samma sätt som förintelseförnekarens åsikter var viktiga i debatten är Fria Tiders röst viktig idag, menar han. Lindgren menar att Faurisson har fel i mycket men rätt i en hel del: ”bilden av judeutrotningarna har korrigerats en hel del under påverkan av kritiken”.
”I stället för att hata Faurisson – som är MZ:s linje – gjorde jag en intervju för Folket i Bild med honom när han besökte Sverige, en intervju som jag tycker klargjorde hans ståndpunkter.En kritiskt tänkande individ måste inse att personer som Robert Faurisson, hur felaktiga hypoteser de än driver, kan fungera som virus som skärper immunförsvaret i en hållbar historieskrivning. Faktum är att bilden av judeutrotningarna har korrigerats en hel del under påverkan av kritiken. Även mainstreamhistoriker som Lawrence Rees har tvingats erkänna att merparten av utrotningarna skedde på östfronten och på sovjetiskt territorium (vilket Faurisson förnekade men ofrivilligt öppnade vägen för.)Att vägra peststämpla (men gärna ta hård debatt med) Nya tider är dessutom en viktig markering mot det yttrandefrihetsfientliga drev som nu går fram bland Sveriges intellektuella. ” (Källa)
Antisemiten Ahmed Rami har lagt upp delar av Lindgrens material om Faurisson på sin blogg, Radio Islam. (se det här)
Att Lindgren försvarar Fria Tider och Faurisson är ingen överraskning för oss som såg att han redan 2012 försvarade förintelseförnekaren Lasse Wilhelmson. Argumentet är att ”hedersmannen” Wilhelmson är född jude, alltså kan han inte vara antisemit.
”Linderborg tänker nu anlita juristhjälp för att väcka tryckfrihetsåtal mot Lasse Wilhelmson. Han har inte gjort Åsa något ont, men hon tycker sig ha upptäckt att han är antisemit.
Jag har varit kompis med Lasse Wilhelmson i det antiimperialistiska arbetet sedan annu dazumal. Han är en hedersman och besitter stor intellektuell integritet.
På senare år har han börjat reflektera inte bara över Palestinakonflikten i maktpolitiska termer utan också i religiösa. Som inte är helt ovanligt med judar som känner vämjelse över hur deras religion används har det i Lasses fall lett till avståndstagande från judendomen som religion.
Det måste vara honom obetaget. Att släpa honom inför domstol för att han kritiserar den religion han är född in i – vore ett farligt prejudikat.” (Källa här)
Wilhelmson är känd för att mena att Förintelsen är en historieförfalskning, en lögn sionisterna som konspirerar om världsmakten skapat. (se t ex hans artikel i den antisemitiska webbtidningen Arabnyheter här). Han menar att Hitlers kamp mot judarna och andra världskriget var ”världsjudendomens” fel eftersom de ”förklarade krig” mot Hitler på 30-talet. Han har försvarat och samarbetat med såväl Israel Shamir som Ahmed Rami (källa här). Han har spritt sina teser om förintelsen på nazistiska Radio Nordfront (källa) som är en del av Nordiska Motståndsrörelsen, och dessutom på högerextrema Granskning Sverige (källa).
PÅ tal om Ahmed Rami och Wilhemson skrev Lindgren så här om Ahmed Rami på Ryska Posten. Samma sorts försvar för en antisemitisk förintelseförnekare:
”Wilhelmssons åsikt att judisk särorganisering – åtminstone i vårt land där judarna varit helt integrerade tills alldeles nyligen – är ett steg tillbaka tycker jag är värd att diskutera i alla fall. Och måste allt på Ramis hemsida vara förgiftat bara för att han har en arabnationalistisk, antijudisk hangup? Så som en betydande del av världen (dock färre än de som domineras av antipalestinska, antiarabiska hangups).” (Källa)
Dessutom har Stefan Lindgren försvarat det grovt antimuslimska och rasistiska nätverket Pegida. (Källa) (Källa) (Källa) (Källa)
”Nu börjar förkortningen Pegida – patriotiska européer mot islamisering av västerlandet – att dyka upp i massmedia.
Somliga är blixtsnabbt framme och stämplar de nya tyska massdemonstrationerna som invandrarfientliga och rentav rasistiska. Samtidigt tvingas de som Dagens Nyheters Jan Lewenhagen (jag minns honom från tiden innan han blev oskuld) att erkänna att de är vanliga Dresdenbor som demonstrerar…
Det är inte Pegida som hetsar tyskar mot muslimer. Eliterna från Merkel till Maas, från Frankfurter Allgemeine Zeitung till Tageszeitung sprider sanningsvidrigt, att Pegida handlar om islamätare, rasister och nazister.
Så ska de ungefär fyra miljonerna muslimerna i Tyskland göras medgörliga och upphetsade mot tyskarna! Antifa (de våldsbenägna ”antifascistiska grupperna, ö.a.) är att förstå som den väpnade armén i sådan antitysk hets… I verkligheten har Pegida gjort klart och tydligt att de inte är mot islam, utan mot islamiseringen…” (Källa)
Han citerade Pegidas Jürgen Elsässer då han hetsade mot flyktingar i ett av sina alster. Invandrarna sågs där som en invasionsstyrka. (På nyhetsbanken.se 160109.)
”Bitte, låt er inte förskräckas. När ni ser att medborgare är hotade till liv och lem, förhindra det: dvs. fram med batongen och ut med CS-gasen. I nödfall kan också en rejäl mängd skott över huvudena störa. Och när människoliv hotas, då har ni den rätt, ja till och med plikten att förhindra mordförsök genom målinriktade skott. Ännu är Tyskland inte förlorat. Ännu är ni bättre beväpnade än de invaderande. Men angriparna har fått blodad tand.”(källa)
Om man söker lite hittar man en hel del andra skäl till varför man inte bör ta i Stefan Lindgren med tång ens.
Stefan Lindgren försvarar det högerextrema EAP. Lindgren skriver positivt om EAP:s försvar för Syriens regering och slaktaren president Assad (Källa här).
Han anser att homosexkulturen är ett resultat av ”problematiska könsrelationer”. (Källa)
I likhet med sin vän Lasse Wilhelmson försvarar Stefan Lindgren försvarar antisemiten Israel Shamir. ”Jag läser honom varje vecka på hans modersmål, ryska.” (Källa) För ett tydligt exempel på Shamirs antisemitism se denna länk: (källa)
Han försvarar den kommunistiska massmördaren Mao. (Källa)
Han försvarar den kommunistiska massmördaren Pol Pot. (Källa)
Det finns storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nynazistiskt parti.
Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.
För i delegationen ingick en svensk politiker, sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad. Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nynazistiska tendenser”.
Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.
Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är beredda att riskera sina egna relationer till USA.
Det finns ett antal händelser som styrker påståendena om SD:s ”nynazistiska tendenser”. Björn Söder (f d partisekreterare och numera andre vice talman i Riksdagen) väckte uppståndelse då hans antijudiska uttalande kom att hamna på en lista över de tio värsta antisemitiska händelserna 2014.
SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har vid ett flertal tillfällen riktat kritik mot SD. När en organisation som arbetar mot antisemitism kritiserar ett parti som säger sig vara ”det enda israelvänliga partiet” ger det en tyngd som är svår att ifrågasätta. I ”SD exploaterar frågan om antisemitism – igen” ifrågasätts SD:s ”stöd” i debatten. Ett annat exempel på att SD utnyttjar antisemitismen som ett slagträ i debatten för att tvätta bort nazismstämpeln och som förevändning för sin islamofobi.
För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym, eller med förintelse-överlevaren Emerich Roths ord ”SD är ett dolt nazistparti”.
Motargument 