För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.
I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.
”I enlighet med FN:s flyktingkonvention utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd, och vår bestämda uppfattning är att så bör ske i det första säkra land som kan nås. Detta uttrycks också i EU-rätten, där det fastslås att en medlemsstat kan avvisa en asylansökan om ett land som inte är en medlemsstat betraktas som första asylland eller som ett säkert tredjeland för sökanden. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad ”asylshopping”). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Regeringen har sedan krisen 2015 ständigt upprepat att Sverige ska anpassa sig till EU:s miniminivå vad gäller asylrätten, inklusive principen om första säkra land. Likväl har detta inte hänt. Trots att det påtalats vid flera tillfällen att Sverige kan göra mer, att vi fortfarande går långt utöver våra grannländer, har regeringen vägrat implementera den miniminivå som uttrycks i EU-rätten. Tidigare har motiveringen bland annat varit att EU arbetar med att förnya de förordningar som hanterar asylfrågor, nu avvaktas den pågående migrationsutredningen. Sverigedemokraterna menar att regeringen bär ett ansvar att agera redan nu för att säkerställa att principen om första land efterlevs, oavsett vad framtida utredningar och förnyelsearbeten resulterar i.
Oaktat aktuell omvärldssituation är det också av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)
Påståendet om att Flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.
Av artikel 1, punkt 2 i Flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.
Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.
I fjärde till sjätte stycket i preamblen (förordet) till Flyktingkonventionen (översättning via DeepL) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:
”med beaktande av att beviljandet av asyl kan innebära en orimligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av ett problem vars internationella omfattning och karaktär Förenta nationerna har erkänt därför inte kan uppnås utan internationellt samarbete, uttrycker en önskan om att alla stater, som erkänner flyktingproblemets sociala och humanitära karaktär, kommer att göra allt som står i deras makt för att förhindra att detta problem blir en orsak till spänningar mellan stater, noterar att Förenta nationernas flyktingkommissarie har till uppgift att övervaka internationella konventioner om skydd för flyktingar och erkänner att en effektiv samordning av de åtgärder som vidtas för att lösa detta problem kommer att vara beroende av att staterna samarbetar med flyktingkommissarien, staternas samarbete med högkommissarien” (Källa: UNHCR)
Dublinförordningen reglerar asylsystemet
I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.
Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: EUR-LEX)
I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: European Court)
”När du ansöker om asyl i Sverige börjar Migrationsverket med att undersöka om det är Sverige eller något annat EU-land som ska ansvara för din asylansökan. Om du har fått visum till, har vissa typer av uppehållstillstånd i, eller har ansökt om asyl i ett annat EU-land på vägen till Sverige, kanske du måste åka tillbaka dit. Du kan också få din ansökan prövad i ett annat EU-land om du vill återförenas med familjemedlemmar som redan befinner sig där. Dessa regler finns i Dublinförordningen.” (Källa: Migrationsverket)
I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.
I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.
I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.
Debatten om de ”brottsliga” och ”mordlystna” ölänningarna på 1800-talet påminner mycket om debatten idag bland högerkonservativa med sympatier för Sverigedemokraterna i sociala media. Då var det ölänningarna som man sa hade en kultur som gjorde att de drogs till brottslighet. Idag är det muslimer, romer och andra som får höra detta.
Den tidens ”antirasister” fick ägna mycket möda och energi åt att motarbeta rykten om de våldsamma ölänningarna.
Ryktena hade uppstått av flera anledningar. Främst var Öland beryktat för att det skedde några uppmärksammade mord och uppror riktade mot personer av högre rang och stånd på ön. Bödaupproret 1850 är ett sådant exempel. Men sen var det så att folkmängden var stor på ön, folkmängden på ön var lika stor för 170 år sen som idag (den ökade från 23000 1805 till över 40000 i mitten på 1800talet, innan emigrationen till USA började), och fattigdomen utbredd. Som vanligt där utanförskap existerar grasserar även brottslighet där.
Men betydde det att alla ölänningar var, eller är, kriminella?
Nej, givetvis inte. Man kan inte dra alla människor av en etnicitet eller en kultur över en kam. Det vet alla bildade förnuftiga människor nu, och det visste man då.
Vi ska kika lite på hur den tidens fördomar om ölänningar och på några exempel på hur antirasister bemötte detta.
1827
I början av december 1827 skedde ett ohyggligt mord på Öland, som blev förstasidesstoff i landets alla tidningar.
Det hela började med att en bonde i Buserum i Torslunda socken högg ner träd i Saxnäs, Algutsrum, som tillhörde den avlidne löjtnant Hjorth. Hans son, lantmäteri-ausculant Olof Fredrik Hjorth, åkte tillsammans med några vänner för att konfrontera gärningsmännen och blev misshandlade. Hjorth så illa att han dog.
Som väntat blev upprördheten stor ute i stugorna. Ytterligare ett dåd begått i den del av landet som hade rykte om sig att vara den tidens ”no go-zon”.
Calmarposten rapporterade givetvis om det också. Men gick i svaromål mot förtalen om ölänningarna.
”Man har anmärkt under det sednare tiotalet af år, en mängd gröfre brott begågna af Ölands allmoge, hvilka alla ådagalägga samma lynne, samma lömska sätt att angripa. Jämför man de brottsligheter af gröfre art, som blifwit föröfvade på fasta landet af detta län, med de på Öland, får man anledning til obehagliga betraktelser af så wäl antalet bland lika stor folkmängd, som beskaffenheten, och sättet hwarpå de blifvit verkställda….”
Ölänningar har fått rykte om sig att utöva våld och mord genom ”lömskt försåt”, skrev tidningen. Men det är ändå fel att dra alla ölänningar över en kam, skrev tidningen.
Man får inte bedöma en grupp människor, en allmänhet, efter vad några av deras individer gör. Det finns både brottslingar och hedervärda i varje grupp människor.
”Ligger anlaget till dessa lömska brott uti Öländska allmogens lynne? jag kan inte återhålla denna fråga, ehuru den ganska lätt kan beswaras med nej. Efter några få indiwiders förhållande hwarke bör eller får man bedöma en allmänhet… Öland kan lika wäl som någon annan rikets landsort uppwisa hederwärda och skickeliga män; äfwensom brottsligar tywärr finnes allestädes.”
Det var hårda ord. Skribenten frågade sig om ölänningen är Sveriges vildsinta korsikaner.
”På en sednare tid hafva åtskilliga mord blifvit begångna på Öland, mord af hejdlös ilska, af djurisk blodtörst, der offret blifvit sargadt och misshandladt ännu sedan det upphört att andas, mord, som i all sin vildhet erinra om Korsikas vendetta och Syriens assassiner.
Med en viss fruktan genomvandrar man de förfallna, men ännu i sitt förfall arkitektoniskt sköna hvalven af Borgholms slott. Hvart ögonblick fruktar man att bakom någon pelare upptäcka en förstucken röfvare, som på god öländska tillropar en det till konstterm blifvna uttrycket: ”Pengar eller döden!” Denna barbenta muskulöse figur, som på en raggig Ölands-klippare, tyglad med låggrimma, galopperar alfvaren utåt, har han icke ett visst slägttycke med med en kalabresisk röfvare, som på afstånd observerar sitt rof, och ger icke sjelva det ödsliga nakna landskapet ett slags illusion åt en dylik föreställning?
(…)
En plägsed, gemensam för trakten kring Borgholm och trakten kring Rom är också det beständiga bärandet af vapen. Ingen öländning går — för att hämta en liknelse ur Frithiof — ensam: hans knif följer med. En öländning är icke rätt hemmastadd med sig sjelf, då han icke i sin bröstficka känner detta vapen, som med sin breda sextumsklinga godt håller en stillett stången. Och emellan handen och knifven råder vanligen af gammalt en dragningskraft, som i yttersta rummet utöfvar sitt inflytande på knifven. Det heta blodet kokar upp, och det kalla stålet blottas. Gräl slutar i blod. Denna plägsed är, kanske mer än mången tror, en orsak till de mordiska uppträden, som vanfräjdat Öland…
Öländningen är hvad man gjort honom till: förtryckt har han blifvit lömsk och hämdgirig. Religiöst vanvårdad, har han bildat sig ed egen lära om tillåtet och otillåtet, om dygd och last. Han har lagt sig i försåt för sina länsmän. Han har disputerat med sina själasörjare derom att tillgrepp af mat, då man är hungrig, aldrig kan vara något syndigt. En dylik moral är, om man så vill, naiv — riktig är den icke. Men den skall dock finna insteg hos råa sinnen, såvida frön till bättre åsikter icke i tid hos dem nedläggas.”
Öland har varit utsatt genom historien, både av krig och pest, och genom kronans kontroll av Öland, som varit strängt, skrev Kullberg. Om man utsätts för sånt är det inte konstigt om sinnet inte blir ”milt och menniskovänligt” bland de drabbade.
”Så vårdslöst, så styffaderligt, som svenska styrelsen i århundraden behandlat Öland, hafva knappt Romarne behandlat något af sina minst omtyckta lydländer. Må man derföre, äfven om man icke vill framhålla de flerfaldiga, de kanske vid jemförelse öfvervägande ljussidor öländningen eger, icke för mycket i svart utmåla hans mörka sidor. Öländningen är hvad man gjort honom till. Han är det lefvande resultatet af den styrelse, den förvaltning, den lagstiftning han varit underkastad.”
Måhända var anledningen till att många tidningar valde att utelämna slutklämmen i artikeln att journalisterna själva hyste fördomar om ölänningar?
1855
I en insändare av någon som angav sig för att vara bonde på ”Ölands norra mot” i Folkets Röst 1855-09-22 kunde man läsa kritik mot en herr Sylvander, som i en tjänsteskrivelse från Kalmars Hushållningssällskap uttryckt grovt fördomsfulla åsikter om Öland. Sammanhanget var att han skrev om det öländska lantbruket, som han kritiserade. Sylvander hade skrivit:
”Att ölänningen är ‘är mera rå och obildad än fastlandsboen’, är lika sanningslöst som att han är ‘slösare, lömsk, hämdgirig, blodtörstig, feg i öppen strid, lägger sig gerna i försåt och väntar tåligt flere år, för att utföra sin hämnd‘.”
Insändarskribenten bemötte påståendena att Öland skulle vara en ”no go-zon” där svenskar från fastlandet riskerade att utsättas för brott.
”På Öland finnas fullt ut så bildade och upplysta bönder som i Småland, och hvad angår öfrige grannlåter, som hr Sylvander tillägger ölänningen, så har hr Sylvander tänkt sig tillbaka ett par tjog år. I allmänhet är ölänningen icke slösare, ehuru han lefver godt och är i hög grad gästfri, äfven mot fremlingar, och på Öland kan hvilken som helst, äfven herr Sylvander, färdas lika säkert som i hvarje annan provins, utan att frukta för lömskhet, hämndgirighet, blodtörst eller försåt. ”
Avslutningsvis gav skribenten herr Sylvander en känga för sina fördomar. Det är orättvist att dra en hel provins, med dess invånare, över en kam, och generalisera negativt om dem, bara för att några få sköter sig illa.
”Det vore ännu mångdubbelt mera att anmärka vid herr Sylvanders årsberättelse; men det anförda kan vara nog för att visa vederbörande och den stora allmänheten huru herr Sylvander hopslumpat sin berättelse. — Att bedöma en hel provins efter några slarfviga och illasinnade individer, är och förblifver otillbörligt; ty hvar på jorden uppsöker herr Sylvander det land, der sådana icke finnas?”
Mord på orten, och på andra ställen
Mord var inte ovanliga på ön. Det ska sägas.
Calmarbladet 20 maj 1840 rapporterade t ex om ett mord på en 65-årig undantagspiga, Anna Larsdotter, i Stora Näsby i Sandby socken. Efter mordet gick landshövdingen ut med en skrivelse till allmänheten om att man skulle stoppa de kriminella gängen som härjade i Sandby och Gårdby pastorat. Under loppet av ett par år hade nämligen flera mord skett i de socknarna.
”Anledning saknas således icke til den förmodan, att inom ort finnes ett måhända widt utgrenadt band av djerfwa missdådare, hwilcka, genom den fruktan de injagat, eller det medhåll de förwärfwat, lyckats att giäcka kronobetiäningens waksamhet.”
Allmogen uppmanades ange gärningsmännen ”att åt orten återskänka frid och säkerhet”.
Det måste ha gått vilt till i Sandby och Gårdby pastorat. Aftonbladet 15 januari 1841 rapporterade att en Anders Larsson arresterats för att han misshandlat bonden Petter Månsson och drängen Nils Svensson i Bettorp. Petter skadades så illa att hans liv rapporterades vara i fara. Om den Anders Larsson ingick i det kriminella gäng som härjade i trakten framgår inte av medias rapporter.
Aftonbladet 27 april 1841 rapporterade om ytterligare ett mord. Ett dubbelmord.
Calmar d. 21 April. Nästl. Måndag infördes till härvarande länshäkte ynglingen Anders Beting från Mysinge, af Resmo socken på Öland, hvilken vid häktandet fritt och otvunget vidgått, att han d. 15 dennes på eftermiddagen med yxa så våldsamt slagit undantagsmannen Jöns Olsson och dennes hustru, Brita Olsdotter i Stenåsa, äfven på Öland, att de båda deraf ljutit döden.
Innan man tror att det nödvändigtvis var bättre förr ska man nog läsa på lite om historien. Rasism är något som inte bara funnit mellan länder och etniciteter utan även inom länder.
I och med budgetmotionen 2019 har SD tappat argumentet ”Sveriges biståndsvänligaste parti”. SD är numer sämst på bistånd, oavsett hur mycket man än försöker vrida och vända på siffrorna till SD:s fördel. Därför är det märkligt att SD på Världsflyktingdagen begår debattartikel där de återigen slår sig för bröstet som det parti som verkligen bryr sig om de allra mest utsatta.
SD har under senare år tjatat med sitt mantra om att de skulle vara det mest humanitära partiet. Mot bakgrund av att man argumenterat för att man har budgeterat biståndet så att de allra mest utsatta får ta del av pengakassan har man ansett sig vara de som bryr sig om flyktingar ”på riktigt”.
Vi har tidigare på Motargument slagit hål på detta luftslott, då SD hela tiden har ”lurat” väljarna genom att rikta in sitt bistånd på framför allt UNHCR, som är den organisation som synts mest i debatten. Det är också UNHCR som har varit den organisation som arbetat i närområdet där krigsflyktingar från framför allt Syrien befinner sig.
I en debattartikel i Aftonbladet signerad Jimmie Åkesson (partiledare), Paula Bieler (migrationspolitisk talesperson) och Julia Kronlid (biståndspolitisk talesperson) målar man återigen upp en bild av hur förträffliga SD är. De tänker på de allra mest utsatta, de som inte har möjlighet att ta sig utanför hemområdet. Skribenterna framställer sig själva som barmhärtighetens samariter då de populistiskt använder sig av kvinnor, barn och äldre som populistiska slagträn. I artikeln kan vi bl a läsa:
”Det är att visa sann medkänsla.”
”Vi tar avstånd från denna ansvarslösa flyktingpolitik som bedrivits i Sverige under alltför många år. Värdet av att hjälpa så många lidande som möjligt är för oss betydligt högre än populism och plakatpolitik. Det är hög tid att vi börjar hjälpa de flyktingar som behöver stödet allra mest.”
”När vi hör om flyktingar i Sverige som bor trångt, som saknar arbete och som aldrig får uppleva känslan av tillhörighet i förorternas utkanter är det lätt att känna empati. Det är en naturlig emotionell reaktion.
Tillvaron i Sverige kan dock inte sättas i jämförelse med den miserabla situation som flyktingarna i krigets närområden tvingas genomleva. Det handlar om människor som drar en suck av lättnad så länge de vaknar upp och fortfarande andas. Det handlar om små barn som lider av undernäring. Det handlar om minoriteter som systematiskt förföljs och mördas. ”
Detta gör man trots att man i senaste budgetmotionen (2019) föreslår nedskärningar på allt internationellt bistånd. De närmaste tre åren budgeterade partiet för att skära ner biståndet med 34,6 miljarder.
Viktigt att notera här är att SD påstår sig ha budgeterat för det största biståndsanslaget av alla riksdagspartier, något vi på Motargument tidigare har belagt som felaktigt. Åren 2016-2019 budgeterade SD för nedskärningar av det totala biståndet på -11,6 miljarder. Nedskärningen som SD budgeterar för nu är alltså -11,3 miljarder för enbart år 2019.
Att Åkesson, Bieler och Kronlid väljer att återigen plocka upp argumentet som inte längre är giltigt är i sig inga konstigheter. Att de väljer att göra det på Världsflyktingdagen är naturligtvis en del av deras populistiska strategi. Partiet har under senare år bedrivit ständig indoktrineringskampanj för att påvisa att de faktiskt är det enda parti som verkligen bryr sig om flyktingar. Väljarna tycker att det är perfekt: Det är OK att rösta på ett parti som vill stänga gränserna och ta tillbaka vårt land. SD är ju de som ”verkligen bryr sig”.
SD fortsätter att lura väljarna
Debattartikeln ger oss bevis på att väljarna har blivit lurade. Förvisso stämmer det att SD tidigare har varit det parti som avsatt mest pengar till det som synts och hörts i debatten: bistånd till UNHCR. Men man har aldrig varit bäst på internationellt bistånd. Det är en lögn. Men det spelar ingen roll. SD kan i lugn och ro fortsätta ljuga. Deras kärnväljare verkar immuna mot lögner, fake news och mytspridning.
Vad är då anledningen till att SD ständigt framställer sig som det mest humanitära partiet? Konsekvensen av SD:s politik skulle bli att Sverige på sikt åter blir ett mer etniskt homogent land. Medelst stoppad invandring, återvandring och utvisningar är målet att göra Sverige ”svenskt” igen.
Mantrat om ”hjälp i närområdet” och att ”pengar ger mer när man hjälper på plats” är, och har alltid varit, en ursäkt för att man inte vill ha hit invandrare. I SD:s värld är en (1) invandrare en (1) för mycket.
Tyvärr har partiet fått stå oemotsagt, och ogranskat, då de självsvåldigt har iklätt sig rollen som de ”riktiga flyktingvännerna”. Varför har inte SD:s biståndsbudget för länge sedan skärskådats av fler aktörer?
SD:s debattartikel är en uppvisning i hyckleri, populism och lögner. Hyckleri eftersom man fortsätter hävda att man är ”bäst i klassen”, populism för att man på Världsflyktingdagen spelar på människors empati och sympati genom att beskriva ”verkligheten” i närområdet. Sist men inte minst lögner, eftersom partiet aldrig har varit det ”biståndsvänligaste” partiet.
Det finns röster i debatten som gör gällande att svenska fängelser är överfulla. Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.
Häromdagen kollade jag det där ryktet om en förestående kris med överfulla svenska fängelser.
Jag jämförde då med hur det ser ut i övriga Europa och det framkom då att Sverige ligger hyfsat bra till jämfört med andra länder.
Ett annat sätt att bedöma dagens situation är att jämföra med hur det har sett ut tidigare i Sverige.
Följande resonemang utgår från statistiken över de 30 åren sedan 1989 som finns i KOS 2018 .
Låt oss börja med frågan om beläggning. Hur har det sett ut i Sverige de senaste 30 åren?
Beläggningen på svenska fängelser förra året var 95%. Sedan 2013 då siffran var 85% har det stigit successivt. Men 2013 var samtidigt den näst lägsta siffran under hela 30-årsperioden.
Vi kan också se att de senaste årens siffror är långt ifrån den topp som var för 15 år sedan. 2004 var siffran 103% och åren därpå 99% och 98%.
Vad beror dessa variationer i beläggning på? De beror naturligtvis delvis på antalet intagna men också på antalet platser. För att på allvar förstå frågan kan vi titta på graf 2. Där blir det tydligt att antalet fängelseplatser inte är konstant över tid. Antalet platser varierar liksom antalet intagna.
Under åren 2009 – 2018 minskade antalet platser på svenska anstalter med 15 %. Anstalter lades ner och verksamheten förändrades. Detta påverkar naturligtvis beläggningsprocenten.
I den bästa av världar ska naturligtvis tillgängliga platser överensstämma med hur många intagna det handlar om. Överbeläggning är naturligtvis inte bra, men rent ekonomiskt är det inte heller bra att för länge ha ett stort antal lediga platser.
Under Alliansens regeringstid stängdes flera svenska anstalter Det är därför särskilt illa när just företrädare för dessa partier ropar högt om kriminalvårdens förestående kollaps.
Att SD också ropar högt är inte oväntat. Utan skrupler försöker de förvandla allt så att det passar in i deras världsbild. Men för SD handlar det inte om överbeläggningen i sig – de vill skapa bilden av att den påstådda trängseln på anstalterna beror på att antalet intagna har ökat dramatiskt.
Men i själva verket är sanningen den omvända. Räknat per capita har antalet intagna på svenska fängelser på 30 år aldrig varit så lågt som de senaste fyra åren.
Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas. Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.
Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.
Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.
Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.
Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.
Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.
Men nu är det dags.
För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.
1. Frågan om ursprung
För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.
Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.
Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.
Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…
När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.
Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.
De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.
2. Hur ska man räkna?
När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.
Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:
Inrikes födda med två inrikes föräldrar
Inrikes födda med en inrikes född förälder
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
Utrikes födda
Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:
Västländer Östeuropa Latinamerika Västra Asien Östra Asien Okänt
Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.
Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.
Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.
Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.
När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.
Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.
Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.
Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.
Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.
Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.
Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.
Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.
Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.
Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.
Jag vill här göra två anmärkningar.
För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.
Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.
Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.
För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.
Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.
3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda
Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.
Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.
Han skriver:
”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”
Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.
Naturligtvis är detta dumheter.
Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?
Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.
Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.
Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.
Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.
Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.
Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.
De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.
Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.
—
Till sist.
Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.
Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.
En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.
Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.
Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.
Motargument får inte sällan kommentarer och frågor rörande våra artiklar. Dessa ”läsarbrev” är av skiftande karaktär. Ibland är de aggressiva, konfrontativa och ger intryck av att avsändaren inte är öppen för diskussion eller motargument. Ibland är frågeställaren av den mer seriösa skolan och ger intryck av att vara genuint nyfiken, eller bara vill få förklarat något de uppfattat som otydligt. Ibland påpekar avsändaren något sakfel eller vill dela med sig av sina egna kunskaper.
Vi på Motargument-redaktionen är tacksamma för all input vi får. I de fall där vi anser att avsändaren är seriös i sin fråga, input eller kommentar väljer vi att svara de som hör av sig till oss. Denna fråga är ett skolexempel på de konfrontativa och latent aggressiva frågor som vi får. Frågeställaren ger intryck av att på förhand ha bestämt sig för att meddelandet hen skickar innehåller svaret. Here goes:
”Hej! Det är alltså inte IS anhängarna som får vista sig i Sverige, våldtäktsvågen, våldet, gängskjutningarna på öppen gata som målar ”en mörk bild av Sverige”, utan Katerina Janouchs text som gör det?”
Jag kände mig nödgad att ge mig på att försöka svara frågeställaren på ett objektivt icke-konfrontativt sätt:
”Hej …! [jag utelämnar frågeställarens namn]
Tack för att du tittar in och ger oss feedback. Vi tar feedback på allvar. I detta fall går svaren till största del att finna i den redan publicerade artikeln du refererar till. Hur som, vi vet att det finns många som har den uppfattning som du ger uttryck för (vissa mer, och vissa mindre, och vissa mer explicit än andra), och vi tar folks oro och rädsla på allvar. Vi har flera artiklar på temat oro och rädsla kontra fakta och att de oftast inte korrelerar.
Jag rekommenderar Hans Roslings Factfulness, den ger perspektiv på hur man bör tänka när man hämtar in fakta, att man ska vara noggrann med att granska källor. Den ger också en bild av hur dåliga vi människor är på att svara på frågor som har med samhället, verkligheten och världen att göra. I studierna som gjorts är människor långt sämre än schimpanser på att besvara dessa frågor. Anledningen är att vi bygger vår samhälls- och omvärldsbild på våra fördomar, känslor, oro och åsikter.
Vidare talar vi ofta om s k anekdotisk bevisföring (ett argumentationsfel), vilket innebär att man applicerar enskilda händelser, ofta overifierade sådana, i ett större sammanhang, fast det egentligen inte finns någon täckning för det man vill argumentera för. Fakta kommer långt ner i hierarkin över faktorer som styr vår uppfattning. Det gäller allt, stort som smått.
Vidare talar vi ofta om hur nyhetsflödet ser ut idag kontra före Internet, och smartphones, hur vi ständigt matas med nyheter (ofta samma nyhet flera gånger på kort tid). Att vara rationell i det läget är inte alltid en lätt uppgift, då vi tycker oss se ett mönster att allt går käpprätt åt helvete pga alla mord, bilbränder, våldtäkter, hatbrott och anlagda bränder på asylboenden. Vi matas med information och det får oss att skapa en skev bild av hur verkligheten faktiskt ser ut. Förr (det var inte bättre förr, förresten, vilket du blir varse om du läser t ex Rosling-boken jag refererade till tidigare i detta svar) fick vi snällt vänta på alla hemskheter till nästa dag, då vi kunde läsa om det i tidningen. Av utrymmesskäl fanns det inte möjlighet att vara lika heltäckande i nyhetsrapporteringen som det går att vara idag. Det fanns inte heller nyhetsrapporteringar och nyhetssändningar i samma utsträckning som det gör idag. Betänk att vi har Internet och all information vi kan ta del av där. Ofta fallerar vi människor i vår faktagranskning och källkritik eftersom det vi läser/ser bekräftar våra fördomar, rädsla, åsikter eller oro. Utifrån detta skapar vi sedan vår uppfattning och sanning. Utan att gå på djupet: ifrågasätta, granska, jämföra, googla vidare för att se om det faktiskt stämmer, inhämta fler källor.
Vi på Motargument tar all feedback på allvar. Förutom det svar som jag har gett dig här, arbetar vi ständigt med att bemöta just uppfattningar som din. Vi har, som jag nämnde tidigare, redan bemött feedback som den du nu har gett oss. Leta runt lite på hemsidan så finner du, men jag ska ge några tips:
Vi har en skribent som är i färd med att ge ett generellt bemötande av uppfattningar som den du har. Vi hoppas att få den klar inom närmsta veckan. Det är ett viktigt arbete för oss att slå hål på människors fördomar och att pedagogiskt förklara för att, förhoppningsvis kunna ge en mer nyanserad, rationell och realistisk bild av det som vi människor uppfattar och ser som den ultimata sanningen. [Länk till artikeln: https://motargument.se/2018/07/24/varfor-vi-envisas-med-att-saga-emot-janouch-och-lamotte/]
Tack återigen för ditt meddelande! I väntan på artikeln som vi arbetar med, föreslår jag att du läser Rosling-boken och kikar på de tre artiklarna jag länkade. Du kan också söka specifikt på vår hemsida genom att skriva in nyckelord i sökrutan.
Tack för att du läser oss på Motargument! Vi värnar om varje läsare och vi är glada att vi ständigt når fler och fler. Vi är tacksam för all feedback vi kan få.
Det rör sig om en attitydförändring angående vad som bör anmälas och vem som det är okej att anmäla. När det gäller vad som har blivit anmält så består ökningen av anmälningar främst av tafsningar och verbala kränkningar, brott som de utsatta förr var mycket mindre benägna att anmäla. När det gäller vem som har blivit anmäld så är det anmälningar mot vänner och bekanta som har ökat, inte anmälningar mot identifierade främlingar eller mot okända förövare.
Den stora majoriteten av de anmälda förövarna är svenskar av etnisk svensk bakgrund, och så även den stora majoriteten av de som har anmält att de blivit utsatta. Angående utlänningar och svenskar med utländsk bakgrund så är dessa statistiskt överrepresenterade både bland de som blivit anmälda och bland de som har anmält. När en grupp är statistiskt överrepresenterad så är detta dock i förhållande till sin andel av befolkningsmängden, så en grupp som är överrepresenterad inom en viss typ av rättsfall kan fortfarande utgöra en liten minoritet av dessa rättsfall.
”Det är invandrarnas fel”
Eftersom sverigedemokrater med flera högerpopulister ofta försöker framställa det som om sexbrott som sådant skulle vara något som beror på invandring så kan det även vara värt att notera att vissa kommuner som tagit emot många flyktingar inte har haft någon ökning av sexbrottsanmälningar, samtidigt som vissa kommuner som knappt tagit emot några flyktingar alls har haft en kraftig ökning av anmälningar.
I sin rapportering kring BRÅ:s rapport har både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet valt att fokusera på högerpopulisternas retorik, och framställt rapporten som i första hand en fråga om huruvida ökningen av anmälda sexbrott beror på invandrare eller inte beror på invandrare. Då givetvis med svaret att ökningen inte beror på invandrare, eftersom detta är det enda svar som är förenligt med de fakta som rapporten kommer fram till. Själva BRÅ-rapporten lägger inte något större fokus på frågan om den lilla överrepresentation som utgörs av invandrare, och inte heller på frågan om den enorma överrepresentation som utgörs av män. Denna utgör en massiv överrepresentation som gäller oavsett de manliga förövarnas etniska, geografiska eller religiösa bakgrund.
Däremot noterar BRÅ att andelen män som anmält när de blivit utsatta har ökat en smula. Manliga målsägande utgör nu 10% av brottsoffren vid anmälda fall av sexuellt ofredande, och 5% av brottsoffren vid våldtäkter. För manliga brottsoffer är förövaren i 90% av fallen en man, och för kvinnliga brottsoffer är förövaren i 99% av fallen en man. Här bör dock noteras att detta handlar om anmälda brott, vilket filtreras i två led: Först genom huruvida gärningen alls blir betraktad som ett brott, och därefter genom huruvida den som har blivit utsatt väljer att anmäla. Medan en kvinna som blivit utsatt av en man ofta får starkt stöd i att anmäla så torde det vara mycket sällsynt att en person som blivit utsatt av en kvinna slipper bli utsatt för en massiv press att hen bör acceptera övertrampet/övergreppet och att han absolut inte bör anmäla. Sistnämnda oavsett huruvida den utsatta personen själv är kvinna eller man. Samma mekanismer som under det senaste dryga decenniet uppmuntrat fler kvinnor att anmäla när de blivit utsatta av män kan sålunda i framtiden kunna även leda fram till att fler män vågar anmäla när de blivit utsatta av kvinnor.
Varken DN eller SvD nämner könsaspekten i sin rapportering av BRÅ:s rapport. De nämner inte att den överväldigande majoriteten av de anmälda är män som anmälts av kvinnor. Omvänt så nämner de inte heller att det även existerar både män som blivit utsatta och kvinnor som har begått övergrepp.
Anders Knape (M), Sveriges kommuner och landstings ordförande, har varnat för att Sverige kommer att drabbas av en nästan lika stor flyktingvåg som 2015. Efter Knapes fadäs kommer nu ”damage control” från SKL:s kommunikationsavdelning. Migrationsverkets prognos visar inte det Knape uttryckt.
”Från SKL:
SKL – Sveriges Kommuner och Landsting:
Hej I våra ekonomiska bedömningar utgår SKL från Migrationsverkets prognoser över hur många som antas komma till Sverige med anledning av det nya regelverket för anhöriginvandring, även om det är just bara en prognos. Det är utifrån de prognoserna som vi diskuterar med staten om vikten av att staten följer finansieringsprincipen och stöttar kommuner och regioner när regelförändringar får ekonomiska konsekvenser för dem. Med vänliga hälsningar Helene, SKL:s kommunikationsavdelning” (Källa: Aftonbladet)
Problemet är att Migrationsverkets prognoser inte ger något som helst stöd för alarmismen. Knape har helt enkelt inte begripit vad han har läst.
”Utvecklingen i omvärlden har inte förändrats på något avgörande sätt sedan senaste prognosen i februari. Vi bedömer fortfarande att ungefär 21 000 personer kommer att söka asyl i Sverige i år, och 22 000 nästa år.
/../
Den långsiktiga trenden med en kraftig minskning av statens utgifter på migrationsområdet sedan 2017 kvarstår. Vi beräknar att kostnaderna för migration och mottagande av nyanlända i landets kommuner fortsätter att minska från ungefär 26 miljarder kronor i år till ungefär 15 miljarder kronor år 2022.
/../
Prognosen för kommunersättningar för flyktingmottagande höjs
Detta beror på att vi räknar med något fler kommunmottagna under 2019-2021 jämfört med föregående prognos, drygt 4 000 fler personer under dessa år (totalt 67 500 personer 2019-2021). Även om prognosen för kommunersättningar aa så är den långsiktiga trenden att de samlade utgifterna minskar kraftigt sedan 2017.” (Källa: Migrationsverket)
”Migrationsverket har gjort en preliminär konsekvensanalys av vad förslagen skulle innebära. Myndighetens preliminära bedömning är att antalet asylsökande ökar från 21 000 till 21 500 2019 och från 21 000 till 22 000 per år 2020–2021.”
I den politiska debatten används inte sällan argument som polariserar, dvs ställer grupper mot varandra. Det florerar myter om att vi skulle ha väldigt många hemlösa pensionärer i Sverige. Detta är en felaktig uppfattning, då endast 6 % av hemlösa i Sverige är över 65 år.
Myten om den hemlösa pensionären…
…och sanningen om den hemlösa mamman
Varje människa som saknar ett hem är en tragedi. Men det är också en skam för hela vårt samhälle. Hemlösheten i Sverige är faktiskt ett brott mot den svenska grundlagen.
I regeringsformens första kapitel står:
”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)
Men så ser det ju inte ut. Det vet vi alla.
Tiotusentals människor i vårt land saknar ett hem.
Vilka är de?
Pensionärer är extremt ovanliga. En fjärdedel av Sveriges befolkning över 18 år har fyllt 65. Men de är bara 6 procent av de hemlösa.
Däremot finns det en grupp som är kraftigt överrepresenterad. Hemlösa mammor. En fjärdedel av kvinnor över 18 år i vårt land har minderåriga barn. Men av hemlösa kvinnor i Sverige är hälften mammor.
Det handlar om höga hyror, låga löner och vräkningar. Men också mäns våld mot kvinnor som gör att kvinnor tvingas fly från sina hem.
Det finns många fördomar om människor som befinner sig i hemlöshet. En av de mest envetna fördomarna är att alla hemlösa har någon form av missbruksproblem. Men detta är en myt.
Myten om missbruket
Vad handlar hemlöshet om egentligen?
Svaret borde vara enkelt. Det handlar om bostäder.
Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – det är ett brott mot grundlagen.
Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.
Men när vi pratar om hemlöshet lever samtidigt en rad fördomar kvar. Trots att vi vet att de sociala skyddsnäten har blivit allt grovmaskigare och att bostadsmarknaden har hårdnat, hyreslägenheterna har minskat drastiskt och hyrorna höjts exponentiellt så lever fortfarande myterna kvar om hur ”den hemlöse” ser ut.
Bland dessa fördomar finns att den typiske hemlöse är en svensk eller nordisk man med missbruksproblem som sitter på en parkbänk eller sover i en trappuppgång, på en offentlig toalett eller på en nattbuss. Detta är bilden av ”uteliggaren”.
Men så ser bara en mycket liten del av den svenska hemlösheten ut.
Det finns människor som blivit vräkta därför att lönen inte räckte till hyra och mat. Det finns människor där mögel i lägenheten har gjort att de inte kunde bo kvar – utan att de fått någon ersättningslägenhet. Det finns äldre personer som fått lämna sitt äldreboende när deras partner gått bort. Och det finns unga vuxna som tvingas bo kvar hos föräldrarna trots att de fått egna barn.
Nattbussen, parkbänken och trappuppgången är bara sista steget i en process som ofta börjar i en ”lindrigare” hemlöshet. Men stigmatiseringen finns där hela tiden. Att sakna ett hem är inget man skryter om.
Vart sjätte år har Socialstyrelsen kartlagt hemlösheten i Sverige. Det antal som man kom fram till i den senaste kartläggning var drygt 33 000. Men detta är en minimisiffra. Flera kommuner besvarade inte ens enkäten.
Den förändring som vi kan se är att de inrikes födda stadigt har minskat från 74 procent 2005 till 57 procent 2017. En ännu kraftigare förändring är andelen hemlösa med missbruksproblem. Från två tredjedelar år 2005 (62%) till en knapp tredjedel (30%) år 2017.
Från inrikes född med missbruk till utrikes född utan missbruk.
Det finns en annan bild av hemlöshet som gör att folk inte vet att även barn befinner sig i hemlöshet. Det handlar enligt Socialstyrelsen om cirka 25 000 barn som har föräldrar som saknar bostad.
De allra flesta av dessa hemlösa föräldrar är ensamma mammor.
Hemlösa mammor
En tredjedel av alla hemlösa, cirka 11 400 människor, hade barn under 18 år i Socialstyrelsens kartläggning 2017. En fjärdedel av dessa föräldrar hade tre barn eller fler. Sammantaget var det (minst) omkring 25 000 barn som hade en förälder i hemlöshet.
Det är något fler mammor (53%) som är hemlösa än pappor (graf 1).
Men hur vanligt är det att barnen delar hemlösheten, att de lever med sina föräldrar? Svaret är att den övervägande majoriteten av barn till hemlösa faktiskt lever med sina föräldrar (graf 2).
Två tredjedelar av dessa föräldrar lever med sina barn – men här är det stor skillnad mellan mammor och pappor. En majoritet (57%) av de hemlösa papporna lever inte med sina barn (och en tiondel har ingen kontakt alls med dem) medan fyra femtedelar (81%) av mammorna lever med sina barn. Detta innebär att många, många tusen barn faktiskt är hemlösa med sina föräldrar.
När vi tittar närmare på gruppen hemlösa mammor som lever med sina barn så ser vi hur verkligheten ser ut. I graf 3 återges de faktorer som huvudsakligen har bidragit till att dessa mammor hamnat i hemlöshet. Till att börja med kan vi konstatera att det är extremt ovanligt att dessa mammor har missbruksproblem. Det handlar om 4 % – vilket motsvarar genomsnittet för alla vuxna kvinnor i Sverige. Hemlösa mammor är alltså inte mer beroende än kvinnor i allmänhet.
Det som däremot är tydligt är att det handlar om våld och arbetslöshet – att bli vräkt för att det våld man utsätts för stör grannarna, eller att ens arbetslöshet gör att pengarna inte räcker till både hyra och mat.
Som vi kan utläsa av graf 3 så återfinns följande faktorer bland det som bidrar till dessa mammors hemlöshet: arbetslöshet, våld i nära relation, skilsmässa, vräkning p g a av obetald hyra eller störningar, konflikt i familjen, psykisk ohälsa och fysisk ohälsa.
Vi kan inte skilja dessa mammors hemlöshetsproblematik från problemet med mäns våld mot kvinnor. Tiotusentals barn och deras mammor i vårt land förtjänar bättre av ett samhälle som vill kalla sig ett välfärdssamhälle.
Myten om att hemlöshet bara finns i storstäder
Antalet hemlösa varierar mycket över landet. Även om alla de tre centrala storstadskommunerna ligger över genomsnittet så är hemlöshet ingenting som bara finns i storstäderna.
Bjurholm, en mycket liten kommun i Västerbottens inland (2 454 invånare) ligger högst med 27 hemlösa – 110 per 10 000 invånare.
Den lilla Skånekommunen Burlöv hamnar på tredje plats. Där finns 158 hemlösa på 17 500 invånare – 89,5 per 10 000 invånare.
Och länen med flest hemlösa är inte storstadslänen utan Västmanland, Västernorrland, Östergötland och Gävleborg.
I de tre storstadslänen finns ändå majoriteten av de hemlösa i Sverige – två tredjedelar (64%), eller omkring 19 500 människor.
Tyvärr är Socialstyrelsens kartläggning baserad på bristfälliga data. Flera kommuner har inte svarat och inte heller motiverat varför man inte svarat på enkäten. Det har ändå kommit in data från olika frivilligorganisationer i dessa kommuner som gör att det ändå finns någon sorts uppskattning.
Men det är uppenbart att alla angivna antal måste betraktas som minimisiffror.
När nu allmännyttan renoveras med kraftiga hyreshöjningar, (som i Göteborg) eller hyresrätter privatiseras genom att de görs till bostadsrätter (som i Stockholm) så borde varje ansvarig kommunpolitiker avkrävas svar på hur detta påverkar hemlösheten.
Så vad handlar hemlöshet om egentligen?
Svaret borde som sagt vara enkelt. Det handlar om bostäder. Det finns människor i vårt land som av olika skäl inte har ett eget hem. I sig är detta ett stort nederlag för hela samhället – och det är ett brott mot grundlagen.
Det är oerhört viktigt att understryka att det inte går att skilja hemlösheten från bostadspolitiken. Ju fler människor som avkrävs höga inkomster eller förmögenhet för att kunna skaffa eller behålla ett eget hem, desto fler människor kommer att hamna i hemlöshet.
Vi måste alla bära med oss detta: hemlösheten är ett brott mot grundlagen.
Regeringsformen första kapitel:
”Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.” (Källa: Sveriges riksdag)
Vem är “sverigevännen”? Vem är den svenska sverigedemokraten? Vilket parti har de tidigare röstat på? Har vi alltid haft en dold högerrörelse i Sverige som inte synts i tidigare val? Vilken världsbild har de?
Vi läser i trådar på Facebook som indikerar på faktaresistens, historieförnekelse och “fake news”. Är detta lösryckta sammanhang, eller är det något som kan ses som representativt för Sverigedemokraternas väljare som helhet?
Frågorna är många.
Institutet för Framtidsstudier (IFFS) har sammanställt en forskningsstudie om Sverigedemokraternas väljare. Vilka de är, var de kommer ifrån och framförallt – vart de är på väg. Motargument redovisar här en sammanställning av rapporten i tre delar.
I “Del 2 – Var kommer de ifrån?” kunde vi läsa bland annat om SD-väljares tidigare partival samt om deras ökning de tre senaste valen. Eftersom de på bara ett par år har gått från 5,7% till 17,5% – kan man då anta att de kommer öka ytterligare vid nästa val?
Vill du läsa rapporten i sin helhet kan du göra det här:
Rapporten försöker göra en uppskattning på i vilken riktning SD-väljaren skulle kunna gå genom att titta på respondenternas andrahandsval genom frågan “Om ditt förstahandsval inte fanns att rösta på, vilket parti skulle du rösta på då?”.
Resultatet visade att SD troligen inte har så många fler väljare att hämta från Socialdemokraterna – de som har övervägt att byta har redan gjort det.
Däremot finns det en ganska stor möjlighet att Sverigedemokraterna hämtar fler väljare från Moderaterna, då hela 39% av dem anger SD som andrahandsval.
Ytterligare ett sätt att sia om framtida rörlighet mellan partier är att titta på hur respondenterna skulle se på Sveriges framtid om olika partier innehade regeringsmakten.
Figur 1.4 visar, som förväntat, att samtliga väljargrupper ser framtiden som mer positiv om deras förstahandsval skulle styra Sverige. Det är mycket ovanligt bland Socialdemokraternas väljare (6%) att se positivt på Sveriges framtid om Sverigedemokraterna skulle styra landet.
Det stärker tolkningen att Sverigedemokraternas potential att locka över ytterligare socialdemokratiska väljare är relativt begränsad. Moderaternas väljare är i genomsnitt mer positiva inför en SD-styrd framtid än vad de socialdemokratiska väljarna är (24 procent).
Återgång till Socialdemokraterna och Moderaterna?
Kan sverigedemokraten återgå till sitt tidigare partival? Låt oss titta på deras andrahandsalternativ enligt rapporten.
8% av SD:s väljare anger Socialdemokraterna som andrahandsalternativ.
62% av SD:s väljare anger Moderaterna som andrahandsalternativ.
Av de som tidigare röstat på S svarade 47% av SD:s väljare att man byter tillbaka M.
Av de som tidigare röstat på M svarade 78% av SD:s väljare att man byter tillbaka till M.
Om man tidigare röstat på ett annat parti svarade 50% av SD:s väljare att man byter till M.
Tron på Sverige
Vilken framtidstro har sverigedemokraten på Sverige, baserat på vilket parti som styr landet?
80-88% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av SD.
28-58% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Moderaterna.
1-12% ser positivt på framtiden om Sverige styrs av Socialdemokraterna.
Kan SD locka till sig fler väljare i framtiden?
Rapporten undersöker även vilka möjligheter Sverigedemokraterna har i att få nya väljare från icke-röstare.
40% av tidigare icke-röstande uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
31% av tidigare väljare från det rödgröna blocket uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
21% av tidigare väljare från Alliansens partier uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
4% av tidigare SD-väljare uppger att de inte skulle rösta om det var riksdagsval idag.
Rapporten summerar i sin analys att:
“potentialen för Sverigedemokraterna att mobilisera ytterligare väljare från den gruppen är relativt liten”
Dock gäller det samtliga partier. Det innebär i stort sett inget parti har några möjligheter eller potential i att värva röster från den icke-röstande gruppen i Sverige.
Motargument 