Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget”berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.
I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället.
Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi.
Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur.
Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.
En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.
Boken avlsutas med författarens konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?
Det finns de som påstår att alla invandrare som kommer till Sverige får stanna här, även de som begår kriminella handlingar. Men är det verkligen så, att det är hur enkelt som helst att få stanna i Sverige?
Att ta sig till Sverige är inte enkelt. I de fall man flyr för sitt liv kommer man att mötas av mycket motstånd. År 2018 beräknade UNHCR att det fanns 70,8 miljoner människor på flykt i världen, varav ungefär hälften är internflyktingar. 25,9 miljoner är flyktingar, där 80% endast tar sig till ett grannland. 3,5 miljoner är asylsökande.
Det skaver i mig dessa tal och texter om att det var bättre förr. Drömmen om det svenska folkhemmet. Jag hör det mer och mer ofta. Till och med från personer yngre än jag själv. Drömmen om det Sverige som en gång var. Som om det var något vi har förlorat, saknat och nu måste återta. Värderingarna som i mycket kan sammanfattas som den ”svenska modellen” och ”folkhemmet” när det gäller välfärd.
Folkhemmet som för så många ger en känsla av något varmt, fint och ombonat.
Tillhörighet Trygghet Solidaritet För alla
Men vem ingår i ordet ”alla”?
För om drömmen om folkhemmet sätts i en annan kontext än den historia som brukar berättas i skolorna.
Om den istället sätts in i den alternativa historien.
Den historia som berättar om samma grupp av personer som jag själv tillhör.
Personer med funktionsnedsättning.
Några av de andra grupper som drabbades var hbtq-personer, personer med annan aktiv tro än den kristna, exempelvis romer och samer.
Det var många andra grupper av människor som inte räknades in i ”alla”.
Vår del, vi som inte räknades in som ”alla” i den svenska historien. Den del av vår historia som alltför sällan berättas.
Folkhemmet för oss är ofta historien om utanförskap och diskriminering.
Baksidan av den svenska modellen.
Där de som inte passade in i den snäva ramen skulle foga sig eller så såg samhället till att sätta dig på plats.
Institutioner
1981 restes en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Där begravdes 1935-1965 500 namnlösa personer från Vipeholm. Sveriges största anonyma massgrav i modern tid. Vipeholm var en institution för personer med funktionsnedsättning. Personer som dog där hade inte ens rätten till att få sina namn bevarade på sina egna gravstenar. Där pågick fruktansvärda experiment i vetenskapens namn. Vipeholm var bara en institution bland många i folkhemmet. De fanns över hela landet.
Jag har själv inget gott att säga om mina upplevelser om att leva på institution och jag har aldrig träffat någon som hellre bodde på institution än levde ett självbestämt liv.
Dessa institutioner som inte försvann förrän på 90-talet men som nu alltmer hörs som en viskning i framtidsvisionernas vindar. Nu när fler får avslag från Försäkringskassan på sina personliga assistansansökningar än som beviljas insatsen. Istället faller ansvaret på anhöriga eller boenden av olika slag. Boenden där risken är stor att gruppens behov går före individens. Där insynen alltför ofta begränsas.
Där ”vi” och ”dom” blir tydligt vilka som räknas in i folkhemmets gemenskap eller inte.
Tvångssterilisering
Tvångssteriliseringarna försvann inte förrän i mitten av 1970-talet för vissa personer med funktionsnedsättning och 2010-talet för transsexuella personer.
Än idag är inte sexualundervisning någon självklarhet om du har en funktionsnedsättning. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ses ofta som något kontroversiellt om det handlar om en person som har en funktionsnedsättning. Som något konstigt, äckligt och avvikande.
Ingen skolplikt för alla
Det var inte förrän 1962 som även personer med funktionsnedsättning inkluderades i skolplikten. Än idag är det inte självklart att du är behörig att läsa vidare på högskola om du har gått i särskolan eller särvux. Trots att du kanske har kapaciteten att göra det men aldrig själv fått välja skola på grund av hur skolsystemet ser ut.
Ingen rösträtt för alla
1989 är året då även personer med intellektuell funktionsnedsättning fick rätt att rösta. Men än idag är det ett lotteri om vallokalerna är tillgängliga. Om information kring politiska partiers program verkligen är tillgängliga för alla röstberättigade. Inte enbart vad gäller tillgänglighet i valstugor eller politiska partiers budskap. Utan vilka personer som verkligen inkluderas i de politiska tal som görs och hur personer med funktionsnedsättning omtalas där. Närande eller tärande?
Folkhemmet handlade inte om individer utan om grupper. Där du antingen tillhörde en grupp eller inte.
Du var man eller kvinna. Svensk eller utlänning. Tjänsteman eller arbetare.
Där grupper lätt sattes emot varandra om vad som var bra, rätt och idealiskt. Där den som inte passade in i idealets snäva ruta lätt kunde fara illa.
För mig är folkhemmet en påminnelse om statens kontroll över
vem du får vara
vem och hur du får älska
vem du ska bo med, var och på vilka villkor
hur du ska försörja dig
vilken utbildning du har rätt att få
om du kan vara delaktig och om du kan rösta
För mig var folkhemmet en hård och fyrkantig mall över hur samhället ska sortera dig. Inte hur du själv vill leva, identifiera och presentera dig.
Nej, alla värderingar var inte bättre förr.
Inte ens de svenska.
Inte ens folkhemmet.
Låt oss istället prata om ett hållbart samhälle.
Låt oss verka för lika rättigheter och skyldigheter, full jämlikhet och delaktighet.
Rätten att leva sitt liv fullt ut vem du än är så länge som det inte skadar någon annan.
En ständigt pågående dispyt i samhällsdebatt är huruvida rasism skulle vara individuell eller strukturell – men den frågan är felställd. Rasism förekommer BÅDE på individnivå och på samhällsnivå. I båda fallen kan fördomar, bigotteri och diskriminering handla om djupt förankrade strukturer eller om mer udda/unika mönster.
En närmare titt på de fem nivåerna
Att vara rasist kan handla om till exempel att bygga en identitet och livsåskådning baserad på att dela upp människor i olika raser eller etniciteter/folkgrupper. Till exempel att vara en nynazist som vill stå upp för “äkta arier”, eller att vara en sverigedemokrat som vill stå upp för “äkta svenskar”.
Att ha rasistiska fördomar kan handla till exempel om trosföreställningar angående hur människor av viss hudfärg eller etnisk bakgrund “egentligen är”. Detta är mycket vanligare än att gå hela vägen till att även ha en rasistisk identitet eller livsåskådning.
Att göra rasism kan handla om till exempel att utifrån hudfärg säga något nedsättande eller negativt särbehandla någon. Detta görs även av personer som inte har några relevanta fördomar. Låt säga att Anna blir sur på Betty, och att dessa båda tjejer har olika hudfärg. Låt även säga att de befinner sig i ett sammanhang där det är allmänt accepterat att snacka skit om Bettys hudfärg, eller i ett sammanhang där detta visserligen inte är accepterat men ändå så djupt förankrat att Betty förmodligen vid flera olika tillfällen har blivit utsatt för en massa skit för sin hudfärg. Låt säga att Anna i sitt vredesutbrott mot Betty börjar spotta ur sig en massa elakheter om Betty utifrån Bettys hudfärg. Visst kan Annas beteende bero på att Anna har fördomar eller rentav har en identitet som rasist, men det kan även bero på att Anna helt enkelt vill såra Betty och därför tar till vad som helst som hon tror att hon kan komma undan med och/eller tror att det skulle såra Betty extra illa. Även om Anna inte är en rasistisk person så är hennes beteende här fortfarande rasistiskt.
Att delta i rasism kan göras aktivt eller passivt. Låt säga att när Anna hoppar på Betty med en massa nedsättande kommentarer om Bettys hudfärg eller etniska bakgrund så står både Calle och Denise och backar upp Anna genom att nicka instämmande och sticka in små kommentarer som signalerar att Annas beteende är befogat. Samtidigt står även Emil och Filippa bredvid dem utan att visa några tecken på att motsätta sig Annas påhopp. Calle och Denise deltar aktivt, medan Emil och Filippa deltar passivt.
Att rasism i ett visst sammanhang är djupt förankrat innebär två saker. Dels att det inte bara rör sig om en tillfällig situation, utan om ett större sammanhang. Till exempel en skola eller arbetsplats, en subkultur, en nationalstat eller en internationell historisk process som till exempel kolonialism och avkolonisering. Och dels att de olika uttrycken för fördomar, bigotteri och diskriminering i detta sammanhang inte bara är någon tillfällig grej eller bara någon enskild persons idé, utan ingår i en mer utbredd social struktur.
En social norm för beteende, det anses okej att ge sig på de som har den aktuella hudfärgen.
En social norm för förväntningar, det anses vara allmän sanning och “sunt förnuft” att anta att en person som har den aktuella hudfärgen även har vissa negativa egenskaper.
Ett systemiskt beteendemönster, att många beter sig illa mot personer som har den aktuella hudfärgen.
Socialt arv, där personer som lidit av de tre ovanstående för det första oftare har sämre socioekonomiska förutsättningar och kulturellt kapital, och för det andra får barn som därmed växer upp med sämre socioekonomiska och kulturella förutsättningar.
Systemiska effekter av de fyra nyss nämnda strukturerna, personer som har den aktuella hudfärgen har ofta dålig social status och dåligt självförtroende och “bristande sinne för humor”. Sistnämnda innebär att de är trötta på att folk är elaka på deras bekostnad.
En social struktur är inte något monolitiskt och evigt, utan något som skapas och återskapas i ett visst socialt sammanhang, även kallat en “social kontext”. Denna kontext kan vara allt från en privat relation mellan två eller ett fåtal individer till att vara en nationell kultur eller ett nationsgränsöverskridande kulturmönster. Mellan denna micronivå respektive makronivå har vi olika mellannivåer (även kallat mesonivå), som till exempel en specifik skola eller arbetsplats eller lokal subkultur. En och samma person kan befinna sig både i ett land där en viss hudfärg är norm OCH samtidigt befinna sig i en skola eller på en arbetsplats där en helt annan hudfärg är norm.
Slutord
Det är viktigt att se alla de fem nivåer av rasism som presenteras ovan. Att försöka reducera rasism till att enbart handla om rasistisk identitet (A) eller till att enbart handla om de rasistiska strukturerna i en viss kontext (E) osynliggör i hög utsträckning det som händer på de återstående fyra nivåerna.
Därmed blir det även lättare att osynliggöra stora delar av den enda återstående nivån: En sverigedemokrat kan lättare komma undan med att det han håller på med inte skulle vara rasism eftersom han inte är nynazist, och en person som stödjer rasism mot asiater kan lättare komma undan med att rasism mot asiater “inte räknas” eller “inte är rasism på riktigt” eftersom slaveriet i USA:s sydstater på 1700-talet och 1800-talet endast riktade sig mot afroamerikaner.
Det senast nämnda är giltigt även om alla inblandade parter befinner sig t ex i Sverige:
Never mind att nationell nivå inte alltid är den enda relevanta kontextnivån, never mind att USA inte är den mest relevanta nationen när det gäller en situation i något annat land än just USA, och never mind att rasism mot asiater är ett stort problem på nationell nivå både i USA och i Sverige.
Med jämna mellanrum hävdas att “vem som helst” kan komma till Sverige, bosätta sig här och göra vad hen känner för. Illegal, arbetssökande eller kriminell, inget av detta påstås spela någon roll. Men stämmer verkligen detta, att Sverige helt sonika tar emot människor från andra länder och låter dem stanna, oavsett vad de gör? Svaret är nej, och Motargument förklarar varför.
På sociala medier är det ibland lätt att få bilden av att det är enkelt att ta sig till Sverige och att det inte krävs något särskilt av den som kommer hit. Sanningen är dock en annan. Det finns lagar och bestämmelser för hur hela processen ska gå till – från ansökan till uppehållstillstånd. Denna text förklarar delar av detta, men skrapar ändå bara på ytan av den komplexitet som råder.
Varför kommer man till Sverige?
För att få vara i Sverige behövs någon form av uppehållstillstånd. Vilket uppehållstillstånd man kan ansöka om beror på anledningen till att man kommit hit. Det finns ingen garanti för att bli beviljad uppehållstillstånd och en rad faktorer måste vara uppfyllda för att man ska ha en chans.
En anledning att ansöka kan vara att man vill arbeta eller studera och då krävs att man kan redogöra för sina planer. Tänker man arbeta, krävs ett arbetserbjudande som ger tillräckligt hög lön för att klara sig. Arbetserbjudandet ska ange anställningstyp och tidsperiod. Avser man studera, behöver man ha blivit antagen till en utbildning. Man ska dessutom visa att man kan försörja sig under hela den planerade studietiden.
En annan anledning kan vara att ens partner eller barn redan befinner sig i Sverige, s k anhöriginvandring. I det fallet finns en möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning till denna person. Gäller det en partner krävs att partnerskapet är registrerat och gäller det barn, krävs att barnet är minderårigt. Partnern måste också vara svensk medborgare, ha permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med flyktingstatus. Dessutom måste hen kunna försörja den som ansöker samt ha en tillräckligt stor bostad.
För de här slagen av invandring måste ansökan om uppehållstillstånd inlämnas redan innan avresan, åtminstone i teorin. Man kan ordna med transport till Sverige och i bästa fall förbereda sig för ett lugnt liv. I de fall man flyr för sitt liv, finns istället möjligheten att ansöka om asyl när man kommit till Sverige, direkt hos gränspolisen eller hos Migrationsverket.
Om man är flykting
För att räknas som flykting krävs att man bedöms som detta enligt FN:s konvention för mänskliga rättigheter, eller EU:s gemensamma regelverk. Kort sagt innebär detta att man är förföljd eller riskerar omänsklig behandling i sitt eget land.
Det har aldrig varit enkelt att vara flykting och i dag är förutsättningarna i många länder svårare än tidigare. EU har idag fler omgivande murar än någonsin, år 2018 sträckte de sig över 1 000 kilometer. På Medelhavet har de två räddningsfartyg som kämpar där mött motstånd från stater och hindrats i sitt arbete att rädda människor från att drunkna, trots att flyktingarnas båtar är undermåliga och att ett oräkneligt antal liv gått förlorade. Har man inte med sig rätt identitetspapper vid ankomst bedöms man som illegal invandrare, trots att det kan vara mycket svårt eller rent av omöjligt att få pass utfärdat om man till exempel är politisk flykting. I en del fall hjälper det inte ens att ha pass, eftersom vissa regeringar anses vara allt för korrupta.
Vad gäller när man kommit till Sverige?
Det krävs alltså ett uppehållstillstånd, antingen permanent eller tidsbegränsat. Det permanenta uppehållstillståndet betyder förvisso att du kan stanna i Sverige så länge du vill, men bara så länge du håller dig inom lagens gränser. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd gäller en förutbestämd tid, ofta mellan ett till tre år. I dagsläget är det bara det tidsbegränsade uppehållstillståndet som beviljas flyktingar. Det går att ansöka om förlängning vid den beviljade tidens slut, förutsatt att kraven för att stanna är uppfyllda.
Det finns också en liten möjlighet att få permanent uppehållstillstånd med hjälp av UNHCR, om man är registrerad som flykting hos dem. Dessa personer kallas kvotflyktingar och är en del av EU-överenskommelsen. År 2020 är det beslutat att Sverige ska ta emot 5 000 kvotflyktingar.
Om man inte sköter sig i Sverige, kan man alltså bli utvisad eller nekas uppehållstillstånd. Även den som har permanent uppehållstillstånd kan utvisas. Mellan åren 1973 till 1998 utvisades i genomsnitt 500 dömda personer varje år. Under början av 2000-talet, fram till år 2014, låg genomsnittet på 700 utvisade per år. Det högsta antalet utvisade landade år 2004 på 1047 personer. År 1994 skärptes reglerna och i dagsläget pågår ännu en utredning för att ytterligare skärpa dem. Sverige har med andra ord utvisat dömda invandrare under lång tid.
Nedanstående figur visar vad som krävs för att en person ska kunna utvisas från Sverige.
Utlänningslagen är i grunden mycket tydlig. Sverige ska hjälpa människor som behöver det. Den som är förföljd, hotad eller oskyddad ska få stöd och trygghet. Sedan flyktingkrisen 2015, avviker dock Sverige från denna lag genom tillfälliga bestämmelser, som kraftig begränsar möjligheten att stanna i Sverige. Syftet med den tillfälliga lagen var att “ge andrum åt svenskt flyktingmottagande”. Lagen skulle gälla under tre år, mellan 2016-2019. I dagsläget finns ett beslut om att den tillfälliga lagen ska gälla till 2021, trots att det uppenbart inte råder någon flyktingkris. Under de här åren har Sverige anpassat sitt flyktingmottagande till den miniminivå som gäller för EU:s medlemsländer.
FN-konventionen är, liksom Utlänningslagen, mycket tydlig – den som har flytt av rädsla för förföljelse räknas som flykting. Konventionen tar också upp att det är möjligt att begränsa flyktingmottagandet tillfälligt om landet drabbats hårt av många flyktingar.
70,8 miljoner flyktingar i världen
UNHCR uppskattade år 2018 att antalet människor på flykt uppgår till 70,8 miljoner människor, varav hälften är barn, barn som många gånger inte har någon förälder med sig. De som flyr delas in i tre huvudgrupper; 25,9 miljoner flyktingar, 3,5 miljoner asylsökande samt 41,3 miljoner internflyktingar. Av flyktingarna söker sig den stora majoriteten, 80 procent, skydd i ett land som gränsar till sitt eget.
En relativt liten andel skara av människor kommer alltså till Sverige. De ansöker om uppehållstillstånd, antingen innan inresa eller efter, och får tillstånd eller avslag. Om de får uppehållstillstånd är de ändå inte garanterade att stanna i Sverige. Många flyktingar når inte ens Europa. En sak står därmed klar – vem som helst kommer inte till Sverige. Och vem som helst får absolut inte stanna här.
Sverigedemokraterna diskriminerar elever med ett annat modersmål än svenska genom att lägga ut ytterligare hinder för eleverna. Denna motion går dessutom stick i stäv med deras förslag om att alla i äldrevården ska förstå vad deras vårdare säger.
I en motion skriven av riksdagsledamot Runar Filper, Sverigedemokraterna, talar han sig varm för dialektundervisning i skolan. Detta samtidigt som SD vill ta bort hemspråksundervisningen. Motiveringen till att Filper skrivit motionen är att
”Flera språkforskare har sagt att det är bra för barns språkutveckling att få bevara sin dialekt och att barn borde få tala dialekt i skolan.” (Källa: Riksdagen)
Med andra ord använder han exakt samma motivering som används av alla som är för hemspråksundervisning.
På Sverigedemokraternas hemsida står att läsa att SD vill ta bort modersmålsundervisning och erbjuda den i form av förberedelseklasser som ska ligga utanför den ordinarie skolverksamheten och där eleverna sedan ska slussas in i den ordinarie svenskundervisningen.
Skolverket skriver följande om hemspråksundervisning:
”Modersmålet har stor betydelse för barns språk, identitets-, personlighets- och tankeutveckling. Ett välutvecklat modersmål ger bra förutsättningar att lära sig svenska, andra språk och andra ämnen.” (Källa: Skolverket)
Om barn med annat modersmål än svenska inte skulle få modersmålsundervisning försvårar man skolgången för dem. När man samtidigt vill införa lektioner med undervisning om dialekter gör man det mer komplicerat. Dialekt brukar ofta komma naturligt för barn då de i samspel med klasskamrater lär sig dialektal svenska.
Vidare ställer jag mig frågande till hur dialektundervisning ska gå ihop med att våra äldre inom äldrevården ska förstå sina vårdare, där exempelvis bred skånska kan vara direkt obegriplig för en äldre människa från Piteå. Detta samtidigt som SD säger sig vurma för nationalstaten Sverige med gemensam identitet. Här borde de istället förorda rikssvenskan för att på så vis skapa ett uniformt språk istället för att vurma för regionala dialektala olikheter.
Denna motion är ett sätt för Sverigedemokraterna att ta bort ett viktigt stöd för elever med ett annat modersmål än svenska och samtidigt sätta upp ytterligare hinder för elever som redan kämpar för att lära sig ett nytt språk. Det har varit vetenskapligt vederlagt sedan länge att elever med annat modersmål än svenska har stor hjälp av modersmålsundervisning och det är en mänsklig rättighet att få hjälp för att klara av att lära sig språket där man bor.
Genom att ta bort modersmålsundervisningen och ersätta den med dialektundervisning skapar man en väldigt ojämn hinderbana för elever med annat modersmål än svenska. Detta samtidigt som man missar målet med att människor inom äldrevården ska kunna förstå sina vårdare och då särskilt som människor flyttar runt i vårt avlånga land.
The Innocence Files är en amerikansk dokumentärserie från 2020 i nio avsnitt. Temat är oskyldiga som döms till långa fängelsestraff för grova brott.
Serien är producerad i samarbete med The Innocent Project, en organisation som arbetar med att fria oskyldigt dömda. Svarta amerikaner är klart överrepresenterade när det gäller oskyldigt dömda för grova brott.
Genom serien får vi följa fyra fall från själva brottet, genom polisutredning, domstolsförhandling, och sen den långdragna och komplicerade rättsprocess som till slut leder till frikännande och upprättelse.
Vi får möta de oskyldigt dömda som berättar om sina erfarenheter och upplevelser, familj och vänner, journalister, olika representanter för rättsväsendet och inte minst medborgare som fungerat som jurymedlemmar. Det är många olika fascinerande, men också skrämmande berättelser och perspektiv som kommer till uttryck.
The Innocence Files är en gripande och omskakande skildring av det amerikanska rättsväsendets avigsidor. Rasism går som en systematisk röd tråd genom alla led i processen. I synnerhet svarta amerikaner som är unga män och bor i fattiga områden löper hög risk att bli oskyldigt dömda. Rättvisa är i hög grad en klassfråga. Medan en fattig person som åtalas för brott får nöja sig med en ofta överarbetad offentlig försvarare med begränsade resurser, kan den som är rik hyra stjärnadvokaten med eget team av utredare och detektiver.
En personlig reflektion är att serien så tydligt visar hur tillfälligheters spel och brister i rättssystemet riskerar att oskyldiga människor döms för grova brott. Att de drabbade sen får tillbringa hela sina liv i fängelse, är inte bara är en tragedi för individen, utan för hela familjer som får genomleva ett trauma utan slut. Temat är också högaktuellt i samband med hela frågan kring strukturell rasism och Black Lives Matter.
Sverigedemokraterna har, i väntan på att få igenom sin riktiga flyktingpolitik, lagt en motion om att Sverige ska sortera flyktingar utifrån deras kvalifikation, och möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden. Förslaget strider mot asylrätten samtidigt som det är ett stort svek mot de mest utsatta. Motionen om ”elitflyktingar” avslogs av såväl kammaren som utskottet.
SD har en nollvision på invandring, och pratar mycket om återvandring, s k repatriering, dvs att människor ska uppmuntras att återvända till sina hemländer. Då partiet inte har mandat att genomföra sin vision, skrev Markus Wiechel och Sara Gille i höstas en motion som inte kan ses som något annat än populism och signalpolitik.
I motionen skriver Wiechel och Gille att de flyktingar som Sverige bör ta emot ska vara kvalificerade, dvs att de enkelt ska kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.
”Det finns oändligt många flyktingar som idag vill få hjälp av FN att bosätta sig i andra länder och många av dessa innehar kvalifikationer, erfarenheter och utbildning som Sverige är i behov av. Då ett av de bästa sätten att bli en del av den svenska gemenskapen är att snabbt få in en fot på arbetsmarknaden kan man på detta sätt slå två flugor i en smäll genom att de flyktingar vars yrkeskompetens behövs i Sverige premieras i de fall då två i övrigt likvärdiga kandidater står emot varandra. Dessa har en större chans att bli en del av det svenska samhället än slumpvis utvalda personer som kanske har långt att gå för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Personer som innehar kompetens vi saknar kan således få en snabbstart i Sverige där de lär känna personer inom samma yrkeskategori samtidigt som de har en ökad chans till naturlig samhällsorientering. Regeringen bör utreda möjligheten till detta.” (Källa: Riksdagen)
SD:s motion strider mot asylrätten och sviker de mest utsatta
Det SD inte verkar ha funderat över att detta rimmar dåligt med tidigare uttalande om att ”de som verkligen behöver hjälp kan inte komma till Sverige” och ”hjälp i närområdet”. Motionen föreslår en form av ”arbetskraftsinvandring” med förevändningen att det skulle röra sig om flyktingar. Wiechel och Gille sorterar människor utifrån ”kvalifikationer”, och de gör det för egen vinnings skull. Att de skulle bry sig nämnvärt om människorna i fråga är knappast troligt.
SD har en nollvision vad gäller invandring. De talar också varmt om återvandring. När partiet inte har möjlighet att genomföra sina visioner väljer man signalpolitik, och propagerar för att flyktingmottagningen ska styras av vad de anser är bra för Sverige. Att styras av egoism på bekostnad av människor som flyr för sina liv är ett agerande som är svårt att ställa sig bakom.
Vän av ordning undrar hur SD motiverar att den politiken skulle gagna de som är mest utsatta. Med en sådan politik lämnas de mest utsatta åt sitt öde. Dessutom strider förslaget mot asylrätten.
SD:s motion har avslagits. Sverige kommer således inte att sortera flyktingar mot bakgrund av utbildningsnivå. Sverige kommer att fortsätta behandla alla flyktingar på lika villkor.
Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.
Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.
Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.
I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?
Hur kan den strukturella rasismen se ut?
När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.
När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.
När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.
När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.
När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.
När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.
Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi lever med föreställningen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.
En studie genomförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförd 2017 och publicerad 2018 visar att det fortfarande är en lång väg att gå, även i Sverige, vad gäller rasism, diskriminering, hat och hot gentemot svarta.
Rapporten visar att rasismen mot svarta i Sverige är mer utbredd än EU-snittet. (EU-28 är EU:s 28 medlemsländer)
41% av svarta i Sverige svarar att de har blivit rasistiskt trakasserade under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 ligger på 30%)
7% av svarta i Sverige svarar att de har utsatts för rasistiskt motiverat våld under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 5%)
26% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiska förolämpningar under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 20%)
13% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiskt motiverat våld under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 7%)
60% av svarta i Sverige svarar att de utsattes för s k ”rasprofilering” senaste gången de stoppades av polis (Genomsnittet för EU-28 är 44%)
38%, respektive 51%, av svarta i Sverige svarar att de känt sig diskriminerade mot bakgrund av sin hudfärg senaste 12 månaderna, respektive senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 24% respektive 39%)
För den som vill ta del av hela rapporten går den att finna här:
Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 
Motargument 