På sociala medier kan vi dagligen läsa hur kränkta, arga nationalister verkar vara rörande överens om att det vi en gång kallade Sverige håller på att försvinna. Det som ansågs vara ”svenskt” sägs undanträngas – metodiskt och utstuderat – till förmån för andra influenser, religioner och kulturer.
Skuldbärare är, enligt ”sverigevännerna”, politikerna, PK-maffian och kulturmarxisterna som, sakta men säkert, underminerar Sverige. Alla som är för mångkultur, tolerans och integration benämns som ”landsförrädare”, ”svenskfientliga” och ”muslimälskare”.
Jag har tidigare på Motargument berört ämnet ”svenskfientlighet” och ”sverigevänlighet”, något man kan betrakta som ett näst intill outtömligt ämne. Det som gör ”sverigevännerna” förbannade denna gång är att den muslimska fastemånaden ramadan infaller den 6 juni. Den 6 juni är Sveriges nationaldag och fick så sent som 2005 helgdagsstatus. Någon har uppmärksammat en kalender där det, vid sidan av Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag även finns en notering om att ramadan, den muslimska fastemånaden, börjar.
Det är troligtvis så att många inte har koll på att ramadan inträffar vid olika datum från år till år. Som jämförelse kan vi nämna att 2014 började fastemånaden 29 juni och 2015 18 juni. Det är alltså en slump att ramadan råkar börja samma dag som nationaldagen. Eftersom den muslimska kalendern är en månkalender, vilket innebär att den bygger på månens faser, så flyttas tidpunkten för ramadan ungefär 11 dagar bakåt för varje år.
Skärmdump från artikel i Expressen 160317.
Att ramadan är med i en del almanackor är inget nytt. Det finns många olika högtider, som inte är s k ”svenska”, som är listade i almanackor. Beroende på vilken almanacka vi väljer att kika i kan vi finna såväl andra länders nationaldagar/självständighetsdagar, samt de persiska och kinesiska nyåren. Om vi letar lite kan vi också finna ortodoxa (7 januari – den verkliga juldagen) samt judiska högtider, såsom pesach och chanukka.
Att dessa högtider finns inskrivna i vår kalender betyder inte att de måste firas. Alla väljer helt och hållet själva vilka högtider de vill uppmärksamma. Det finns inga rätt eller fel i vilka högtider som kalendertryckerierna själva väljer att ta med, utöver de som uppfattas som traditionella i Sverige.
Det fina med Sverige är att vi har valfrihet. En del firar kanelbullens dag, andra firar nolltaxedagen. En del firar jul, andra firar chanukka eller ramadan. En del firar nyår vid andra tidpunkter på året än natten mellan den sista december och den första januari – andra firar inte över huvud taget. Hör och häpna, det finns svenskar som väljer att inte fira jul, midsommar eller påsk.
Vem vet, i framtiden kanske vi, enligt lag, inte får fira annat än vad som betecknas som traditionellt ”svenska” högtider i Sverige. Kan det bli så att judar och muslimer i ett framtida Sverige inte tillåts att fira sina högtider? Finns det politiska krafter som vill förbjuda vissa högtider och göra andra obligatoriska?
Det finns några intressanta frågeställningar rörande kalender-fenomenet:
Kan det vara så att det s k ”svenskfientliga” etablissemanget har en dold agenda när andra länder och kulturer får ta plats i kalendern?
Har ”sverigevänner” en genuin rädsla över att rättigheter inskränks eller att Sverige kommer att gå under p g a att ramadan finns med i kalendern?
Är det specifikt muslimska högtider som är ”farliga”, eller gäller det andra främmande element också?
Jag antar att det handlar om olika grader i helvetet. Och det största helvetet för ”sverigevännerna” verkar vara islam, muslimer och deras leverne.
Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag.
Stadsförbundet gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:
”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”
Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.
Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.
Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Dagen efter, den 30 maj, har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.
31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.
Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?
Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.
Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter
Idag är jag, liksom många andra, led och vred på mänskligheten. Hur kan vi skapa så mycket hat och skräck? Varför blandar vi ihop skyldiga med oskyldiga människor? Kan vi inte bara följa John Lennons uppmaning i ”Imagine”?
I fredags drabbades Paris av ett terrordåd som var det andra i ordningen i staden år 2015. På sex platser i staden skedde samordnade explosioner och skottlossningar, bl a på arenan Stade de France där en fotbollsmatch mellan Frankrike och Tyskland pågick, och i konserthuset Bataclan där garagerockbandet Eagles of Death Metal spelade. Hittills är 129 liv släckta och 352 människor vårdas på sjukhus. Vad man har fått fram så kom gärningsmännen från den vidriga terrorsekten Daesh, eller IS som de flesta kallar dem. Det är helt enkelt islamistisk fanatism som är boven i dramat.
Men det finns en sak som är exakt lika tragisk som terrordådet i sig. Och det är hur terrordådet används som en ursäkt till hat och hets mot flyktingar, invandrare och muslimer. Sedan fredagen har ett crescendo av xenofobiskt hat briserat. Det är invandringen, mångkulturen och islam som pekas ut.
Ett klockrent exempel på det uppiskade hatet är det Mats Dagerlind från Avpixlat skriver på Twitter, nämligen att Europa bör vara ”islamfritt”. Jag själv har fått ta min beskärda del av hatet sedan dess (dock inte från Dagerlind). Nu är jag ju inte flykting, men en massa annat stämmer in. Här och nu vill jag dissekera det ursäktande hatet, bit för bit.
Det är muslimerna: Nej, det är islamisterna. Här finns en stark orsak till varför jag kallar terrorsekten för Daesh och inte IS. För att islam och islamism är två skilda ting. Självklart är det islamister som ligger bakom terrordådet. Men att blanda ihop dem med vanliga hederliga muslimer är ingenting annat än islamofobi och kulturrasism. Och det är precis vad Daesh vill, att vi ska blanda ihop dem med islam. Det är exakt samma mekanism som att mena att vanliga hederliga judar är på samma sätt som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Dessutom är det just till stor del muslimerna själva som faller offer för Daeshs galenskap. Tips för mer anständighet: håll isär folk och religion från extremister, och läs Koranens budskap.
Det är flyktingströmmen: Nej, terroristerna som attackerade Paris var inte flyktingar. Dessutom gömmer sig inte Daesh-krigare som flyktingar. Sådana myter har spridits på internet, men inte utan att Viralgranskaren senare avslöjat att dessa är just myter. Svaret är ganska enkelt här. Daesh lider inte direkt av någon brist på pengar. Flyger de åker de business class, med falska pass som de självfallet har råd med. Med en sådan förmögenhet, skulle ni då riskera livet på en slags hinderbana på liv och död som först börjar med en sjaskig båt i ett stort farligt hav för att sedan gå genom taggtråd och tårgas? Skulle inte tro det. Tips för mer anständighet: försök förstå att flyktingarna flyr från den terror som skedde i Paris, ty det är vardag i Syrien.
Det är mångkulturen: Nu vill jag verkligen citera Brasse Brännström; ”fel fel fel”! Är det något som Daesh hatar så är det mångkultur. Jag skulle med råge kunna påstå att deras hat mot mångkultur är på likartad nivå med Svenska Motståndsrörelsens. Rasismen är slående. Speciellt mot kurder, som är en av de mest drabbade grupperna i Syrien och Irak, men lika stark är intoleransen mot andra religioner. Mot shia, kristendom, yazidi, judendom, zoroastrism, you name it. T o m mot mångtaliga sunnimuslimer. Dessutom är Paris en stad präglad av mångkultur, vilket vem som helst som besökt staden kan vittna om. Tips för mer anständighet: försök förstå att mångkulturen är offret och inte förövaren.
Må hända att ”je suis une provocateuse”. Men det bjuder jag på. För rätt är rätt även om det retar upp. Det som är rätt i det här fallet är, förutom ett starkt fördömande av dådet, mer förståelse och sympati för de drabbade. Jag kan lova er att detta crescendo av rasism vanärar offren och övriga drabbade samt anhöriga. Samtidigt som jag ber för Paris, ber jag er om mer anständighet. För motsatsen till det är det ingen som vinner på, förutom extremisterna.
Man hör ofta myten att rasism är liktydigt med hat mot ett folk, mot gener och mot ”blod”. Därför hör man ofta sverigedemokrater säga att muslimhat inte kan vara rasism – det är en religion, inte ett folkslag. En del andra säger att de inte är antisemiter, även om de pratar om en judisk konspiration. För de har inget emot ”goda” judar som är mot Israel och sionismen, eller f d judar som konverterat.
Efter andra världskriget ändrades definitionen på rasism. Det som var rasism fram till 1945 var biologisk rasism. Hat mot ett biologiskt enhetligt folkslag, mot genuppsättningar och hudfärger. Få har den synen på andra folk idag. En del, hardcore-nazister t ex, har kvar den synen. De flesta andra är vad som kallas ”kulturella rasister” istället: de hatar en kultur eller en religion.
Men bådadera är rasism.
Så här kan det låta:
Om muslimhatet: ”Islamofobi är ett bluffbegrepp. Att kritisera muslimer kan inte vara rasism, för islam är inte ett folkslag”.
Om judehatet: ”Judehatet är en bluff. Det finns få som är antisemiter och hatar alla judar. Jag känner flera judar och läser gärna Israel Shamir som är f d jude. Jag hatar inte alla judar. jag är bara mot den sionistiska och judiska världskonspirationen bara. Jag är inte rasist”.
Om antiziganism: ”Jag är inte mot alla romer. Därför är jag inte rasist. Men romernas kultur är sån att man uppmuntrar till stöld. Det säger en rom jag känner också, som är mot den romska kulturen”.
Om homofobi: ”Jag har en vän som är homosexuell, och jag har inget emot det – bara jag slipper se det”.
Om begreppet ”kuffr” och hat mot andra som inte har den rätta tron: ”Rasism rör föreställningar om biologiska skillnader. Detta har med trosuppfattningar och livsåskådning att göra. Inte mindre fel för det, men snälla kalla det inte rasism”.
Förändringen av begreppet rasism började med judehatet. Därför kan det vara bra att använda antisemitismen som exempel på hur de två varianterna av rasism ser ut.
Israel Shamir är en central person i den internationella antisemitismen. Han är f d jude. Det hindrar inte att han får full respekt av de flesta andra antisemiter i världen. Trots hans judiska blod anses han vara en god person av många antisemiter.
Även många nazister pratar väl om honom. Det ser man ofta på Stormfront.
Israel Shamir is one of the few Jews who has earned my respect. Years ago I used to post on his forum, he was absolutely hilarious because practically everyday he would ban one of his sycophants off his forum simply for not being anti-Semitic enough, he would then chastise them with a big one page lecture about the evils of being too soft on zio-supremacism. I wasn’t used to seeing a Jew take a stand like that, he was something else!
En del nazister är inte lika positiva till honom. Svenska Motståndsrörelsen i Sverige är kluven. En del säger att han är en god jude. Andra att han är en person som man inte kan lita på; för att han har ”judiskt blod”.
Neturei Karta. Förintelseförnekande judar som ofta älskas av antisemiter.
Det finns två sorters judehat.
En del är mot alla judar. Det spelar ingen roll om de lämnar judendomen och konverterar. De är ändå alltid bara en ”smutsig jude”. De är biologiska, eller genetiska, nazister.
De andra judehatarna bryr sig mindre om en persons judiska bakgrund. De kan tolerera personer som har, eller säger sig ha, en judisk bakgrund, som Israel Shamir eller Lasse Wilhelmson. Det ”judiska blodet” i dem spelar ingen roll. De här är då kulturella rasister.
En del av de kulturella rasisterna går så långt att de inte bara gillar ex-judar utan även judar som Gilad Atzmon eller den rasistiska extrema judiska organisationen Neturei Karta. De sistnämnda anser att förintelsen var judarnas fel eller att förintelsen inte ägt rum. De kan ha judiska vänner…om de är mot Israel och sionismen, t ex. De upprepar ofta att de inte alls är mot alla judar. De är bara mot den judiska världskonspirationen. Eller så säger de att det judiska folket har de inget mot, bara den judiska makten över världen och de som sprider lögnen om förintelsen.
Det är kulturell rasism.
Om nu denna form av rasism, så kallad kulturell rasism, inte är rasism, så finns inte mycket judehat kvar i världen. Då är antisemitismen på utdöende och bara ett litet fåtal nazister finns kvar som hatar alla judar. På samma sätt förhåller det sig med islamhatet. Det är hat mot en kultur och en religion mer än ett folk. Fast det finns vissa som går så långt att de hatar till och med ex-muslimer, så även inslag av biologisk/genetisk rasism finns i muslimhatet.
Det finns två sorters rasism. En genetisk och en kulturell. Ibland är de båda inflätade i varandra.
Att begränsa rasism till att handla om genetik, folk och biologi är farligt. Om man gör det finns nästan ingen rasism i världen idag. Men rasismen ser inte ut som den gjorde i det heilande Nazityskland 1938. Den har förändrats, precis som världen har det!
Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.
Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.
Olika etiketter för olika människor
Jag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.
Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.
Att kleta etiketter för politisk vinning
I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.
Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?
SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.
Alternativ medias roll
En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.
Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.
Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.
Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.
Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:
Björn Söder rasade också – för att han är missförstådd. Han är pro judar. Pro Israel. Mot muslimer och Palestina. Hur kan han anklagas för att vara emot dem?! Kent Ekeroths mor är jude. Hans mormor flydde från Polen under andra världskriget. Massor av judar är sverigedemokrater, och vi som nosar runt i SD-fora är vana att se Israelflaggan som profilbild eller bakgrund. Israelvänligheten genomsyrar allt. Inte heller har de något emot samer, säger Björn Söder. Bortsett då från att samer diskriminerar svenskar lite grann genom att ha ett sameting. Men annars har de inget emot dem. Nejdå.
Och sedan kom till slut någon sorts uppläxning från Richard Jomshof, som lyfte fram sitt finska ursprung, och så fanns plötsligt den samlande förklaringen – Björn hade varit otydlig. Det var allt. Ja, och media hade överdrivit. Jepp. Lugnet är återställt.
För oss på andra sidan är det förstås öppet mål. Han sa ju att judar inte var svenskar. Är inte det antisemitiskt? Självklart! Det är lätt att ryckas med, för äntligen har SD gjort bort sig på hög nivå. Nu finns något enkelt att ta på. Vi icke-nationalister tycker ju det är enklare att försvara judar än muslimer, trots allt. Vi gjorde långa grupparbeten om Förintelsen i skolan, vi läste Anne Frank. Judarna var offer för världshistoriens mest kända illdåd, och SD har nu en gång för alla bevisat sina nazistiska rötter.
Det är så mycket enklare att angripa SD för att ha försagt sig om judar än att ta strid mot deras verkliga och påtagliga muslimhat. Försvara muslimers rätt att överhuvudtaget existera och du får omedelbart mothugg i form av ISIS, brutala citat från Koranen, könsstympning och hedersvåld. Man trasslas in i ett nät av obehagliga fenomen och det är svårt att hålla fokus på att nästintill alla muslimer faktiskt inte är fundamentalister.
Men jag vill ändå påstå att det där med att sparka in bollen i det öppna målet och kalla nationalister för antisemitiska är att missa helheten.
Björn Söder är nämligen en typisk nationalist av den gamla sorten, till skillnad från de nytillkomna som bara vill minska invandringen lite. För Björn Söder är egentligen inte invandringen eller pengarna vi förlorar centrala. Det som spelar roll är svenskheten.
Alla kan vara svenskar, men på SD:s villkor
Sverigedemokraterna var förr verkliga rasister. De ville hålla Sverige rasrent, på samma sätt som Hitler ville. Numera förnekar de sina nazistiska rötter, förstås, men det som hände för femton år sedan när Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder tog över var att rasrenheten plockades bort ur begreppet ”svensk”. Alla får vara svenskar, bara de är det fullt ut.
Det där med att släppa kravet på genetiskt arv var ingen liten sak. Då. Men den möjliggjorde deras väg till makten. Det är den som gör att SD-anhängare kan beklaga sig med ett ständigt upprepat ”hur kan alla tycka att vi är rasister? Varför läser ingen partiprogrammet?”.
Det är förstås oklart om de helt lämnat rasrenhetsivern bakom sig, eller om det bara är på ytan. Och jag tror det är olika med det. Jag tror inte att Åkesson värderar en adopterad svensk lägre än en etnisk svensk, men vad gäller de andra är det inte lika klart.
Detta med den ”öppna svenskheten” är central i partiet, och får aldrig ifrågasättas utåt.
Självklart är ändå medlemmarna verkliga rasister i hög utsträckning. Just nu cirkulerar en bild från Avpixlat på en mörkhyad, adopterad, svensk man som begått ett brott. Och nej, det är inte direkt så att nationalisterna står i kö för att kalla honom svensk, trots allt snack om att kultur går före hudfärg. Han är en apjävel som ska åka hem. Så man kan säga att den öppna svenskheten är ganska villkorad. Har du inte svenska gener och gör fel degraderas du snabbt till icke-svensk.
Det som precis hade inträffat när Niklas Orrenius höll sin intervju på SD:s kommun- och landstingsdagar var att Söder fått en chans att, inför en publik av förmodat andäktiga partikamrater, veckla ut vad svenskhet egentligen var i hans huvud. Han kanske var lite kaxig på grund av framgångarna, och han kanske hade sänkt garden efter det positiva gensvar som hans Mein Kampf-liknande idéer om nationalstaten sannolikt fått. Kanske kände han att SD-publikens beundran för hans teorier bevisade att världen nu var mogen att ta till sig hela hans fyrkantiga bild av svenskhet och av hur folket måste vara enhetligt.
Oavsett vilket gick han längre än han brukar. Han tog ut svängarna, kan man säga.
Det var inte första gången han gjorde det. Hans tidelagsparallell till homosexualitet är välkänd, men den var förr. Innan de polerat ytan. De har lyckats bra med att slippa ta ansvar för sånt som var förr. Och sedan har de hållit sig i skinnet.
SD:s människosyn har ändrat fokus: från gener till kultur
Men nu gick han för långt, och berättade hur han egentligen tänker:
I Björn Söders huvud har alla människor en nationstillhörighet. I Sverige ska svenskar bo. Det är huvudregeln. Övriga nationaliteter ska egentligen inte vara här. De förstör vår känsla av samhörighet. Alla som inte är helt svenska är ett minus. Men man kan vara mer eller mindre dålig.
Den öppna svenskheten ger dessutom en möjlighet: den som är kurd, tysk eller kines kan välja att sluta vara det, och får då lov att bo bland oss om denne istället identifierar sig som svensk, talar svenska utan brytning, äter svensk mat och är kristen eller möjligen ateist. Det är ett generöst erbjudande, som skiljer SD från sina extremare släktingar i Svenskarnas Parti. Det är främst på grund av förflyttningen från gener till kultur som SD inte längre är nazister. Å andra sidan ställer det deras filosofi i nivå med ISIS. Du får leva i Islamiska Staten om du är muslim. Annars inte. Du får leva i Sverige om du erkänner dig som beter dig som en svensk. Annars bör du, med vänligare metoder än ISIS dock, flytta hem.
Men de fem minoriteterna samer, romer, judar, sverigefinnar och tornedalingar är ett undantag från regeln om att alla som inte är svenskar behöver absorberas, förlåt assimileras, eller lämna landet. När det gäller romer, finnar och judar gäller förstås de som har gamla rötter i Sverige. Inte nya invandrade sådana. Men ändå. Du får vara något annat än svensk, utan assimileringskrav! Trots att Sverige är svenskarnas land! Är du inte bara supertacksam?!
Blå slipper assimilation. Röda bör assimileras eller lämna landet.
Jo. När Björn Söder förklarade att judar får bo i Sverige tycker han själv att han är snäll. Och generös. De behöver inte bli svenskar, liksom alla andra. De får vara sig själva. Bara de inte ställer till det för mycket.
Han fattar därför inte alls allt hallabaloo. Han sa ju något som var bra och sant. ”Man kan inte vara 100 % kurd och 100 % svensk, för då blir det ju 200 %”, uttryckte han till SVT, nöjd över sin egen lurighet, och hyllas för det av SD-anhängare.
Han begriper inte att för en jude som bott ett långt liv i Sverige är det absurt att någon tycker hen är mindre svensk än en lika gammal kristen. Man kan vara 100% kristen och 100 % svensk, men en jude tvingas välja, enligt Söder. Man kan vara 100 % värmlänning och 100 % svensk, men en same tvingas välja.
För de allra flesta av oss är tankebanorna absurda. Vi fattar inte varför någon lägger tankemöda på att reflektera över hur andra identifierar sig. Folk som bor här ska följa våra lagar, göra rätt för sig och bete sig med hyfs. I övrigt får de leva som de vill. Tycker vi. Och vi ruskar på huvudet, äter sushi till lunch, pratar engelska med kollegorna på jobbet och handlar middagen av en kassörska i hijab utan att reflektera ett ögonblick över en mångkultur som Söder förtvivlad tycker trasar sönder vårt land.
Så här bör Sverige se ut. De blå bor här, även om romerna inte är särskilt välkomna. De röda bör inte vara för många. Och muslimer ska inte vara här alls.
Jomshof fick däremot ingen kritik för sitt uttalande, för att media var så glada över att han satte Söder på plats. Men det han sa var egentligen ingen dementi, även om det framställdes så. Han sa ”det är en fallande skala” flera gånger, och berättade hur han delvis identifierar sig själv som finne. Vaddå fallande skala? Säger han inte egentligen samma sak som Söder? Man är inte helt svensk om man även är finne. Man måste dra ner svenskheten lite för att få plats med två nationer. Inte för mycket dock, som framgår av Jomshofs motion.
Paula Bieler försöker också hjälpa till. ”Judarna är inte problemet”, säger hon lite irriterat, och hamnar otäckt nära Hitlers favorituttryck: ”judeproblemet”. Men det hon säger är viktigt. SD vill inte ha en sådan diskussion. Det är muslimerna de är ute efter.
Ungefär så här ser det ut när SD definierar vilka folk som är problem när de invandrar.
Listan över potentiella ”nationer” kan göras lång. Norrmän och danskar är nästan svenskar. Sedan avtar kompatibiliteten med svenskar med det geografiska avståndet till Sverige, och med religionen. Kristendom är bäst, judendom nästan lika bra, islam fruktansvärt, buddhismen står relativt högt och hinduism tror jag inte de normalt vet värst mycket om.
Enligt en sorts formel kan man därför räkna ut hur välkommen en människa är i vårt land.
De svenska romerna – de som bott här i sekel – de får vara här. Men det är på nåder, och av princip. Nej, SD vill inte ha dem här egentligen. Men vart ska man skicka dem?
SD förstår att vara humana. De är inga nazister som tänker gasa ihjäl folk. De som inte ställer upp på assimileringen har ett avsevärt trevligare val – de kan ju bara sticka härifrån.
Men judarna – de får stanna, trots menorah och synagogebesök. Och samerna behöver inte försvenskas.
Allas lika värde. Smaka på orden. Visst låter det fint? Visst känns det, näst intill, som en självklarhet? Visst tycker du, och jag, att alla har samma värde? Naturligtvis är det så att alla människor är lika mycket värda? Parollen allas lika värde används, av oss alla, dagligen och är ett uttryck för allt, men det är samtidigt ett uttryck för ingenting. Om vi synar och analyserar frasen och dess innebörd ser vi att det, allt som oftast, blott är tomma ord. Vi säger dessa ord för att vi ska kunna se oss själva i ögonen och för att vi ska kunna ge oss rätten att känna oss som goda, förstående och omtänksamma människor. För alla vill vi väl vara goda? Alla vill vi väl andra väl? Eller?
Begreppet allas lika värde genomsyrar FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Hur är det egentligen? Efterlever vi, och samhället, denna devis? Svaret på frågan är otvetydigt nej. Jag tänker i denna krönika förklara närmare på vilka punkter jag tycker att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde.
I samhället stöter vi varje dag på företeelser och exempel på att människor inte har samma värde. Vi ser det genom att människor diskrimineras på arbetsmarknaden, på arbetsplatser, i skolan, på banken och på bostadsmarknaden. Detta är exempel på strukturell diskriminering. Vi ser varje dag tecken på att alla människor inte har samma värde. I vår vardag ges ständigt uttryck för att vi brister i vår vilja att erkänna alla människors lika värde. Vi kan se det på fotbollsarenan, på bussen, på jobbet, på gatan eller i affären. Vi ser människor som behandlar andra människor på ett sätt som inte, på något sätt, korrelerar med att vi alla har samma värde. Det kan röra sig om glåpord, att tala nedsättande, att titta snett på, att nonchalera eller, i värsta fall, så kan det uttryckas genom våld. Hatbrott är ett obehagligt, men återkommande, bevis på att människor inte anses ha samma värde.
Det finns massor av orsaker till att vi tycker att människor har lika värde. Det finns minst lika många orsaker till att vi inte tycker det. Faktorer som spelar in i vår uppfattning, eller i vår bedömning, om andra människor är etnicitet, kultur, religion, sexuell läggning, kön, ålder och funktionsnedsättning. Dessa faktorer är exempel på hur vi människor skiljer oss åt. Tyvärr är det så att många av oss har fördomar. Detta i kombination med en uppfattning om att det som är annorlunda, exempelvis ursprung, kultur, religion, homosexualitet eller utvecklingsstörning, gör att vi också tycker att något, eller någon, har ett lägre värde.
Det är enkelt, och inte alltid smärtfritt, att ge människor som har uppfattning om andra människor, utifrån nämnda faktorer, påklistrade benämningar som rasist, homofob, sexist eller funkofob. Rasism, homofobi, kulturrasism, sexism och funkofobi är uttryck för åsikter som innebär att vi tullar på devisen om allas lika värde. För mig är det viktigt att poängtera att detta är åsikter. Det är föränderliga åsikter. De är icke beständiga och, på samma gång, inte en del av vår egna person. Jag vill flytta fokus till åsikten eller handlingen, och, samtidigt, flytta fokus från själva människan som diskriminerar, mobbar eller trakasserar. Jag tror på att alla människor har en förmåga att förändra stereotypa uppfattningar om andra människor. För att det ska kunna bli verklighet är det viktigt att samhället, och lagsystemet, eliminerar risken för strukturellt utövande av rasism, homofobi, köns- och åldersdiskriminering eller funkofobi.
Det är viktigt att vi inser att vi alla har ett ansvar att reagera, agera och ifrågasätta när människor ger uttryck för brister i principen om allas lika värde. När vi inte reagerar, agerar och ifrågasätter dessa attityder ger vi samtidigt vårt samtycke till attityderna. Vi godkänner dem. Är det inte svårt att godkänna saker som går stick i stäv med vad du anser om människovärde? Det kan vara bra att ha med sig nästa gång du hör fotbollspappan skrika nedsättande invektiv om någon i barnets motståndarlag, eller när tanten på bussen raljerar över busschauffören med invandrarbakgrund.
Alla människor har lika värde, oavsett allt och inget. Vi måste bara förstå det.
Jag har tidigare berört ämnet i några krönikor här på Motargument:
När personer försöker påstå att Sverigedemokraterna inte är rasistiskt eller främlingsfientligt, brukar en hel del av dessa ‘försvara’ SD genom att hävda att 20% av SD:s medlemmar har invandrarbakgrund. Jag tolkar det som att de försöker använda det argumentet som ett ‘alibi’, men de verkar inte inse vilken tankevurpa de gör.
SD har vid ett par tillfällen gjort medlemsenkäter. Björn Söder refererade siffrorna ur den senaste inför partimedlemmar och media i gamla riksdagssalen i februari 2013.
(spola fram till 13 minuter in i videoklippet för att lyssna på enbart den mest relevanta delen)
– En sak som är intressant är ju det här med om man är utlandsfödd eller har föräldrar som är utlandsfödda, eftersom ni känner till att vi blir beskyllda för både det ena och det andra…
Björn Söder, partisekreterare, SD
Jag är kanske en av få personer som räknat ut de faktiska talen, ur SD:s underlag. 2.831 personer hade skickat in svar i den undersökningen vilket då motsvarade ungefär hälften av alla deras medlemmar.
FAKTA:
Cirka 51 personer (av de 2.831 personerna som svarat på medlemsenkäten) har uppgett att de är födda i ett land utanför Europa. Färre än 2%.
Cirka 28 personer svarade att de är födda i Sverige och har minst en förälder som är född i ett land utanför Europa. Ungefär 1%.
Cirka 74 var födda i Europa (utanför Norden). De är färre än 3%.
136 personer (ca 4,8% av de som svarade på enkäten) var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Europa (utanför Norden).
SD:s skryt om sitt ‘alibi’ krymper fort om man bara synar siffrorna! Ungefär 357 personer av de 566 som SD säger har någon form av invandrarbakgrund – de personerna är födda i Sverige. Ytterligare cirka 85 personer var födda i Norden. (ungefär 192-193 personer var födda i Sverige och har minst en förälder som är född i Norden)
SD skriver i sitt princip-program att de anser att invandrare från kulturellt och geografiskt närliggande nationer integrerar sig väl in i en svenskhet. Och man kanske kan tänka sig att SD räknar medlemmar i partiet som relativt väl integrerade ‘svenskvänner’? Ungefär som de skriver i kapitlet ”Nationen” i principprogrammet: ”Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.” Då framstår det som ett gigantiskt hyckleri, om de påstår att var femte medlem har någon form av invandrarbakgrund.
Det skulle kunna vara så att procentandelen medlemmar som har annan än så kallad ‘helsvensk’ bakgrund är större eller lägre i den grupp av SD-medlemmar som inte svarade på denna enkät. Men, med min ickerasistiska människosyn spelar etnicitet/nationalitet/hudfärg/födelsestad/religiös trosuppfattning ingen roll. För det finns vissa människor i många andra länder som kan vara fientliga & rasistiska mot andra människor som de uppfattar som främmande och annorlunda! Till exempel i Rwanda, Myanmar, USA, f.d. Jugoslavien…
Det är inte ett relevant försvarsalibi att försöka utnyttja sina medlemmars födelseland! Ett parti kan faktiskt ha en rasistisk/främlingsfientlig ideologi och agenda även om du tror blint på myten: ‘var femte medlem har invandrarbakgrund’. Det syns snarare i de riksdagsmotioner de lämnar in och i partiprogrammet, och inte i medlemsregistret.
fotnoter: Sverigedemokraternas medlemsenkät fylldes i av medlemmarna själva på ett webformulär.
Jag grävde i siffrorna i SD:s medlemsenkät enbart för att jag var nyfiken på att hitta fakta bakom retoriken, jag bryr mig inte om vilken födelseort som någon person har.
Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.
Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)
Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.
På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.
Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.
Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.
Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.
På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.
Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?
Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.
Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.
SD förespråkar assimilation, en politik vars syfte är att göra alla främmande element i samhället till ”svenskar”. Grundidén är att minoriteter måste anpassa sig till majoritetssamhället, man ska anamma majoritetens seder och traditioner och på lång sikt ha anpassat sig så mycket att man kan inlemmas i majoritetssamhället. Idéen är nära knyten till idéen om nationen, till idén om ”ett folk, ett land”. Genom att skapa ett homogent folk, ett folk med samma traditioner, samma språk, samma seder vinner tanken om nationen legitimitet.
Assimilationens historia är ett mörkt kapitel i Europas historia, det är ett kapitel vi inte får glömma nu när allt fler politiska krafter på vår kontinent förespråkar en återgång till den politiken. Politiken ledde till diskriminering, förtryck, och grova övergrepp på minoriteter. Assimilationen ledde till att hela kulturer och språk i det närmsta utplånades, resultaten: ett stort lidande för många människor på våran kontinent.
I södra Frankrike lyckades man i det närmsta utplåna det katalanska språket, den katalanska kulturen. I Sverige utsattes samer och romer för enorma övergrepp, det är deras berättelse vi måste komma ihåg när SD nu talar om att införa assimilationspolitik. Det är förtrycket på Sveriges romer som jag i denna artikel ska fokusera på, på berättelsen om en stat vars syfte var att utplåna en kultur.
I en statlig utredning från 1923 (SOU 1923:2) definierar man ”problemet” med ”romer” som någon sorts olösligt problem, ett problem som krävde drastiska metoder, ett problem som trots att det då endast fanns ett mycket litet antal romer i Sverige fick den allra högsta prioritet. Man skrev följande om gruppen ”tattare” (som då antogs vara en blandning mellan romer och svenskar) ”Genom den hänsynslöshet och fräckhet, med vilka tattaren ej sällan uppträder förmår de — särskilt i avlägsna bygder — befolkningen, att lämna dem snart sagt allt vad de begär, husrum, mat och foder till kreaturen. (Lägg här märke till likheten med vad SD-representanter idag säger om muslimer) Efter att ha konstaterat att så länge det finns romer i Sverige så kommer de att ”skapa” nya ”tattare”, därför kom man fram till att själva grundproblemet var romerna. Utifrån den då rådande synen på folks genetiska skillnader konstaterade man att en assimilation av romer var ett omöjligt projekt, att den enda möjliga lösningen vara att avlägsna alla romer från Sverige.
Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem trodde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisas, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starkt inskränkningar läggs på deras rörelse frihet att de finna med med sin egen fördel att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden” 1
Detta utlåtande föranledde krav om steriliseringsprojekt, som sedan verkställdes (och upphörde först på 1970-talet) och en starkt diskriminerande politik inleddes gentemot romer. Redan 1928 kom ett nytt utlåtande från staten som föreslog skärpningar i de metoder riktade mot romer. Det förslag följdes upp av en inventering av den romska befolkningen på 1940-talet.
Efter kriget så ändrades synen något på romer, Hitlers folkmord på judar och romer hade gjort att det inte längre var bekvämt att prata om biologiska skillnader. Den biologiska rasismen hade tappat mark, men man ansåg fortfarande att problemet kvarstod. Romerna måste fortfarande anpassas till samhället menade man. Detta bredde mark för en ny förklaringsmodell, som gick ut på att se ”problemet” i romers kultur. Istället för att som i SOU 1923:2 söka att bli av med romerna sökte man nu att utplåna deras kultur, deras språk och deras seder. Det var intåget för den nya rasismen, den som ofta kallas kulturrasism. 1956 tillsattes en utredning (SOU 1956:43) som en gång för alla skulle svara på frågan hur man skulle kunna inlemma romerna i den svenska samhällskroppen, hur man skulle göra dem till ”svenskar”. Utredningens svar på frågan var att en omskolning krävdes, att man skulle uppfostra romer till att bli ”riktiga svenskar” (inte helt olik förslag om körkort i majoritetsspråket och diverse prov i värderingar som florerar runtom i de europeiska staterna).
Denna utredning ledde till att många romer hamnade på uppfostringsanstalter, att man i skolan utsattes för diskriminering, att man sökte att utplåna den romska kulturen och språket. Steriliseringen av romer fortsatte länge, då man fortfarande var skeptisk till att befolkningen slutat växa och föröka sig. Trots att romer bott i detta land i århundraden så fråntog man dem rätten till sitt land, rätten att bli behandlade på samma vis som alla andra medborgare. Detta endast på grund av att deras kultur inte var densamma som majoritetens, detta i ett försök att utplåna olikheter i Sverige, att skapa ett homogent land.
När SD pratar om assimilation är det viktigt att komma ihåg att det finns en anledning till att vi övergav den ideologin. Det är ingen kulturmarxistisk konspiration att vi är emot ”tvångsförsvenskning”. Det är enbart på grund av att den orsakade stort lidande för dem som blev utsatta för den, i många generationer, det beror på att den syftar till att utplåna kulturer och stöpa oss alla i samma form, att göra oss alla lika. Det är på grund av att det är en rasistisk politik.
Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.
Motargument 