Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap. Det ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att kompromissa bort sitt tidigare motstånd mot dubbla nationaliteter och medborgarskap.
SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Följande artikel behandlar revideringarna i punkt 4 och 5.
Minoritetsfrågor
Vad gäller de nationella minoriteternas status i nationalistisk politik ansågs det finnas ett behov av att ”förtydliga” partiets uppfattning i frågan genom att formulera om den delen av punkten om nationalism i principprogrammet. Det är alltså inte fråga om en förändring av partiets hållning gentemot våra nationella minoriteter – där anser man fortfarande att de har rätt till en långtgående kulturell autonomi, så länge den inte står i konflikt med den svenska nationens intressen.
En förändring går dock att finna i förtydligandet. Den nya formuleringen kan nämligen uppfattas som ett svar på den kritik som riktades mot SD och Björn Söder. Det var i ett resonemang om nationalism och nationalitet som Söder hävdade att man inte kan uppbära dubbla nationaliteter – en person kunde alltså inte identifiera sig som samtidigt same och svensk, eller jude och svensk (DN, 2014-12-14). Det var antingen eller, och valde man att vara jude, kunde man inte samtidigt anse sig vara svensk, löd det utvecklade resonemanget. Men idag har alltså partiets officiella ståndpunkt börjat förändrats.
“Den som tillhör en nationell minoritet kan ha en svensk identitet”, står det nu i principprogrammet, och öppnar därmed dörren för möjligheten att identifiera sig som exempelvis varande av både samisk och svensk nationalitet.
Risken för SD är att denna mer liberala hållning – i den förvisso osannolika mån den kommer avspeglas i deras förda politik – kan komma att uppfattas av väljarna som en kompromiss om och urvattning av vad som egentligen omfattas av det för nationalismen så centrala svenskhetsbegreppet.
Dubbla medborgarskap
I frågan om dubbla medborgarskap innebär revideringen en helomvändning från SD:s tidigare position. Tidigare var partiet helt emot möjligheten för individer att inneha dubbla medborgarskap, vilket, liksom i frågan om dubbla nationaliteter, var en logisk konsekvens av det samtidiga kravet på lojalitet med Sverige, både som nation och stat.
I principprogrammets punkt om nationen kunde man tidigare läsa att “(d)en som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska”. Nu är denna mening raderad utan närmare förklaring eller kommentar. Inga andra förändringar har gjorts.
Den rimliga tolkningen är att denna fråga inte längre kommer att drivas av Sverigedemokraterna, men det är oklart varför.
En nationalism satt på undantag?
De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.
Förändringarna i talet om dubbla medborgarskap signalerar att man hellre anpassar sig till gällande lagrum, istället för att driva en fortsatt ideologisk kamp. Sett tillsammans med deras närmande till att erkänna de nationella minoriteternas rätt att äga dubbla nationella identiteter undrar jag om det vi ser är en begynnande ideologisk trötthet hos Sverigedemokraterna?
Även om dessa förändringar är positiva i mina ögon måste jag fråga mig om partiets nationalistiska profil verkligen håller för denna anpassning till oss i “åsiktskorridoren”? Är det verkligen möjligt att, som medborgare i en sverigedemokratisk stat byggd på nationalism och socialkonservatism, vara lojal mot fler än en nation eller stat samtidigt, och vad blir då den närmast formella lojaliteten till Sverige värd i praktiken? Räcker det att stå upp när nationalsången spelas och mima texten, och om inte, hur ska SD i praktiken se till att dubbla lojaliteter och medborgarskap inte urvattnar den för dem så centrala nationella tillhörigheten?
Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?
Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:
SD:s principprogram reviderat: Samkönades möjlighet till adoption
SD:s principprogram reviderat: ”Nedärvd essens”
Källa:
Motargument 