Mattias Albinsson har en gedigen karriär i högerextrem alternativmedia. Numer är han skribent på SD:s propagandaorgan Samnytt, där han enligt utsago ”gör egna reportage och gräv”.
Var det måhända ett ”gräv” som föranledde Albinsson att använda grov funkofobisk retorik i ett inlägg på X? Aftonbladet publicerade häromdagen en raljant krönika av Jan Guillou på Aftonbladet. Den föll inte Albinsson i smaken.
Varför försöker ni måla ut @CarlOskar som om att han vore utvecklingsstörd och ”cp”?”
I sin iver att gå till försvar för minister Carl-Oskar Bohlin (M) visade Albinsson prov på sin ”väl utvecklade” vokabulär.
Ingenstans i Guillous krönika finns något som antyder att han skulle anse att Bohlin skulle vara intellektuellt funktionsnedsatt (förr kallat ”utvecklingsstörd”) eller ”cp”. ”Cp” är ett skällsord som har hängt kvar under lång tid, och används tyvärr fortsatt av många, oavsett ålder.
Det står dessutom tydligt i ingressen på krönikan att åsikter och ställningstaganden är Guillous, inte Aftonbladets.
Att Albinsson har synpunkter på Guillou är helt OK, men när han använder grov funkofobisk retorik istället för att sakligt bemöta krönikan har han tappat all relevans.
Samtiden är en alternativ nätblogg som alltid sammankopplats med Sverigedemokraterna. Tidigare var bloggen SD:s officiella partiorgan, men är idag ”bara” en megafon för högerextrema åsikter i allmänhet, och propaganda för SD i synnerhet. I krönikan ”Vänsterbliven borde vara en diagnos” pekar Linn Johansson Leinonen ut politiska motståndare som psykiskt sjuka. Ingenstans i texten kan vi läsa något som överhuvudtaget skulle kunna beskrivas som sakligt, eller nyanserat.
Johansson Leinonen är f d vänsterpartist, och uttalar sig, enligt egen utsago, som expert på hur vänstermänniskor tänker:
”Som jag talat om tidigare så har jag själv varit vänster, och under väldigt många år dessutom. Just på grund av min historia har jag en unik inblick i vänsterns mentala ohälsa och varför deras ideologi ofta härstammar från den offermentalitet som kommer med psykiatriska diagnoser. Handen på hjärtat tror jag aldrig att jag har träffat någon som är vänster som inte lider av ångest, depression, autism eller liknande, annat än någon äldre stofil som helt enkelt inte helt har accepterat att de vuxit upp”. (Källa: Samtiden)
Idag har Johansson Leinonen ”hittat” hem till SD. Hon förklarar att hon själv varit vilsen, letat efter sig själv och tyckt att ”det var synd om mig och alla andra var dumma”. Symptomatiskt nog väljer hon att inte ställa en lekmannadiagnos på sig själv. Däremot drar hon sig inte för att ställa psykiatriska diagnoser på meningsmotståndare. Att avlegitimera oliktänkandes åsikter och göromål genom att hävda att de skulle vara personer som inte är vid sina sinnens fulla bruk är, tyvärr, en vanlig företeelse. Utan några som helst belägg, förutom de egna fördomarna, hatar Johansson Leinonen vidare samtidigt som hon drar förhastade slutsatser om personer med andra åsikter än hon själv:
”Ni kanske ser hur människor från vänster tar illa vid sig för allt? Ja, det beror på samma mekanism. De tar allt som kritik för att deras mentala hälsa gör att de ofta har bristande självkänsla och tar för givet att alla menar illa när de egentligen inte gör det. Återigen, klassiskt vid depression och ångest. Sen har vi det faktum att varje ung vänstermänniska jag har träffat har problem med sin självbild. Självskada är vanligt bland dessa personer, vilket kan förklara varför de tror att det är en ypperlig idé att färga håret blått just innan en arbetsintervju, och sedan ta illa vid sig och hävda diskriminering när de inte får jobbet”. (Källa: Samtiden)
Funkofobi är hat, hot och diskriminering av personer med olika former av funktionsnedsättningar, såväl fysiska som psykiska och neuropsykiatriska.
Samtiden väljer alltså att återigen sprida funkofobisk propaganda på bloggen. Att uttrycka funkfobi, eller för den delen rasism eller homofobi, är inte förenligt med det vi kallar journalistik.
”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.
Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.
Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.
Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.
Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.
Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.
Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.
Riskfaktorer:
Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder
Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.
Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.
Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)
Socialt, psykosocialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.
Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.
Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.
Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.
Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.
Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.
Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:
Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen
Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering
I forskarrapporten Likhet inför lagen? har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.
Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.
Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.
*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM
Hanif Bali, Moderaternas egen bad boy, har genom åren gjort sig ökänd på X, tidigare Twitter, för sina minst sagt kontroversiella inlägg. Ofta är hans inlägg främlingsfientliga. Han har också en förkärlek för att hänga ut meningsmotståndare, t ex Fatemeh Khavari och Bachar Garar. Men denna gång handlar det om funkofobi.
Den f d moderate riksdagsledamoten petades 2022 och är nu istället invald i kommunfullmäktige i Österåker. I ett inlägg 22 april uttrycker Bali grov funkofobi riktad mot Mattias Irving, journalist och debattör. Länk till tweeten:
Trots att många X-användare svarar Bali och påpekar olämpligheten i att uttrycka sig funkofobiskt svarar Bali på kritiken med ytterligare en funkofobisk tweet.
Skärmdump från Hanif Balis X-konto 240422.
Förutom att sitta i kommunfullmäktige för Moderaterna Österåker är Bali ständig kolumnist på Expressens ledarsida. Det återstår att se om Moderaterna och Expressen anser att Balis värdegrund stämmer överens med deras.
Vad är god levnadsstandard, vad innebär det att ha tillgång till höga levnadsvillkor?
Hur ofta säger du att du har det bra i ditt liv i förhållande till att du har det dåligt ställt? Hur många gånger har du rätt att få misslyckas med olika saker i ditt liv för att kunna utveckla dig?
De flesta vet att vi har något som heter mänskliga rättigheter och att dessa utgörs av trettio olika artiklar gällande ett antal grundprinciper kring din person.
I dessa artiklar hittar du förvisso inte något om rätten till ett bra sexliv eller rätten till förhållande där du och din/a partners alltid är överens. Du hittar inte heller rätten om att alltid ha mer än två valmöjligheter kring yrkesval, att alltid vinna en bostadsauktion eller att vara främst i kön till en hyresrätt.
Och du hittar inte rätten till tillgängliga far- eller morföräldrar, eller ens närvarande föräldrar, i fysisk och mentalt god form.
Alla har rätt att söka framgång, en motiverande sysselsättning och en plats där man känner sig trygg. En egen plats som en grund i livet, oavsett vad som händer i samhället eller i världen.
I Sverige har vi enats kring ett antal lagar och avtal som skall vara till stöd och vägledning så att vi alla, i alla fall, har en basal plattform att utgå ifrån, en språngbräda till personlig delaktighet och utveckling i landet vi kallar Sverige.
Sverige är känt för många saker och bland det som är mest känt finns det märkliga ordet ”lagom”. Men vad är lagom, hur mycket är det och vem bestämmer i sådant fall mängden?
I de flesta fall vet vi själv när vi passerat gränsen för lagom och då får vi backa, be om ursäkt eller bara skörda vinsten av att ha gått bortom det som folk tycker är inom Jantelag och att inte göra ett spektakel av sig själv.
Personlig framgång finner du ofta i de fall där personer tränat mer än bara ”lagom”, där personer lagt fler arbetstimmar än ”lagom” eller provat mer än lagom många arbeten/verksamheter. Vi vet, innerst inne, att man måste ha många livsalternativ, ett bra utvecklat socialt nätverk och många verktyg för att uppnå det som kanske är den korrekta definitionen av god levnadsstandard. Ett hem, någon att dela vinster/förluster med och möjlighet att träna både fysisk och mental hälsa genom hela livet.
För många är det tiden man skyller på då man väljer något annat än en insats på gym eller grävande i nya teoretiska kunskaper. Kanske skyller vi på illamående då vi inte orkar köra iväg för att besöka släkt eller långväga bekanta?
För många finns tyvärr inte möjlighet att praktisera ordet ”lagom”. De förnekas motiverande sysselsättning eller ett kontinuerligt socialt umgänge med släkt och vänner. Ordet lagom är istället utbytt med ordet ”rimligt/skäligt” och definieras av andra människors tyckande, alltid vägt mot en budget och nästan alltid bestämt av någon utan egna funktionshinder eller kognitiva besvär.
Som person med en funktionsvariation har man oftast ett överflöd av tid. Tid som ofta förspills med att fundera på vad man skall göra med all sin tid, eftersom någon annan avgör vad som är rimligt och skäligt för dig att göra under din tid här på Jorden och för att uppnå, så kallad, god levnadsstandard.
Ingen kan påstå annat än att livet är en utmaning även för någon som har 100% valfrihet, att livet är tufft om du råkar ut för trauma eller bakslag i din karriär eller privatliv.
Det som skiljer oss individer åt är hur samhället agerar när det gäller en skadad arm, att hitta en anställning och hur man agerar för att möjliggöra för full delaktighet, som det står i lagen, i samhället.
Ja det är bra att det ordnas sociala träffar och kryssningar för att hitta någon att dela livet med. Säkert vet du att det krävs många träffar och mycket umgänge innan man hittar någon. Säkert vet du även att det krävs många misstag innan man hittar sitt drömyrke.
Hur många sådana aktiviteter är det skäligt att få närvara på? Hur många verksamheter är det rimligt att få prova på för att känna sig motiverad som hel eller deltidstidsarbetande?
Är det rimligt att anta att hög levnadsstandard är att ge däggdjuret ‘människan’ rätten till sitt naturliga tillstånd; att fritt få välja sina betesmarker och att få umgås med andra individer, under likvärdiga förhållandet med rätten att löpande lära sig av sina misstag?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sverige saknar ett fungerande skolsystem som inkluderar alla barn och ungdomar. Många får aldrig rätt förutsättningar för att klara skolan och stödet till elever med stora stödbehov är bristfälligt. Resultatet blir att barn och lärare i hela klassen drabbas.
Dagens skolsystem spär på omfattningen av skolmisslyckanden för funktionsnedsatta barn. Konsekvenserna av detta fiasko syns på flera områden; etablering på arbetsmarknaden, hälsovården och psykisk hälsa, ett tilltagande utanförskap och fler relaterade fall som hanteras av rättsväsendet och kriminalvården.
Det svenska skolväsendet är inte kapabla att ge elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en grundläggande utbildning, och 80% av eleverna tar ingen gymnasieexamen.
Den svenska skolan är för dåligt organiserad för att ge effektivt stöd till dessa elever, vilket får effekter även för lärarnas arbetsmiljö och övriga elever i klassrummet. Centrala skolmyndigheter tar inte sitt ansvar och utövar inte nödvändig tillsyn.
Det råder en absolut tystnad angående min direkta fråga till Skolinspektionen om vad de anser praxis angående hanteringstid från konstaterad avvikelse till en fungerande skolgång, enligt lag, för berörd elev.
Fråga: Hur länge är det rimligt att huvudman nekar elever tillgång till utbildning? Är det okej med trettio, sextio eller t o m ett år? Tyvärr finns det ärende där denna tiden också överskridits.
Fråga: Hur länge dröjer det innan ett barn får en läkartid och påbörjad behandling då de skadat sig i skolan?
Även i de fall effekterna inte blir så drastiska så leder skolans bristande stöd till livslånga konsekvenser. Funktionsnedsatta löper den största risken att hamna i långvarigt utanförskap (att varken studera eller arbeta) och över hälften etablerar sig inte på arbetsmarknaden.
Funktionsnedsatta unga utgör en lika stor grupp i utanförskap som grupp ’invandrare’ i utanförskap, men trots detta finns ingen politisk debatt om stöttande åtgärder. Detta trots att stora och långvariga kostnader i socialförsäkringssystem (LSS m fl) och arbetsmarknadsåtgärder m m är kopplade till just denna grupp personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).
Många forskare och myndigheter pekar på att en fullgjord skolgång och en gymnasieexamen är den starkaste skyddsfaktorn för etablering i vuxenlivet med god psykisk hälsa och självständighet.
Barn med NPF-relaterad problematik behöver stöd för att utveckla en positiv självkänsla, självkännedom och tilltro till vuxenvärlden. Detta sker till stor del under grundskole- och gymnasieåren, och skolan har en mycket viktig roll att spela.
Föräldrar till barn med NPF är dessutom under stor press, och dessa familjer behöver stöd för att kunna ge de skyddsfaktorer som är så viktiga från hemmiljön. Ett fungerande stöd i skolan är en avgörande skyddsfaktor för barnens utveckling in i vuxenvärlden och som produktiv medborgare.
Var femte elev går ut grundskolan utan avgångsbetyg, och två tredjedelar har inte fått det stöd de har rätt till. Årligen fortsätter landets huvudmän att diskriminera tiotusentals barn med kognitiv funktionsvariation.
Arbetsförmedlingen har i uppdrag att stötta funktionsnedsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Myndigheten fallerar dock i sitt uppdrag sedan omorganisationen 2019, då de numera inte ens klarar av att identifiera och registrera funktionsnedsatta arbetssökande.
Det är inte barnen som måste skärpa sig, det är samhällsstrukturen som måste anpassas efter individ!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
En lag kan vara hur fantastisk som helst men är helt verkningslös om den inte implementerats och utövas enligt givna instruktioner och där man struntar i uppsatta mål och intentioner.
När kostnaderna för assistansersättningen kraftigt ökade, i jämförelse med den ursprungliga prognosen i propositionen, tillsatte Alliansregeringen år 2004 en LSS-utredning. Dess huvudsakliga mål var att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans, oaktat konsekvensen för berörd brukare.
När man lämnade in betänkandet 2008 (SOU 2008:77, ”Möjlighet att leva som andra”) så förpassades det, ganska omgående, till runda arkivet eftersom syftet inte var att ta fram förbättringar utan att bara hitta besparingspotential.
Tyvärr har ju Sverige varit föremål för Europadomstolen tidigare och utredningen från 2016 var kraftigt influerad av utredningsdirektiv utan historisk anknytning och i strid mot gällande konventioner. Den utfördes av en ensamutredare med hjälp av fyra sakkunniga och sju experter.
Många organisationer inom funktionsrättsrörelsen, inklusive min egen, såg också fram emot en ny LSS-utredning. Något som skulle stärka den enskilde individen med rätt till LSS-insatser. Allt från något så trivialt som förenklad process för reducerad tandvårdskostnad till en förkortad väntetid för plats på eget boende.
Direktiven för den nya utredning publicerades 2016 men innehöll bra åtgärder för att minska kostnader, nedskärningar och vidare inskränkningar för brukaren. Utredningen, SOU 2018:88 fick oss, dvs brukarrörelsen, att unisont ropa: – Släng eländet i soporna!
Trots denna signal så gick materialet ut på remiss under sommaren 2020, till 203 instanser, hälften kommun, hälften region. Det kom in 150 svar. Det var inte bara de negativa svaren vi uppmärksammade utan även frånvaro av insikt och kunskap om LSS som lag. De olika mål som fanns och syftet med lagen överhuvudtaget.
Hur kan man kalla sig rättsstat när medborgarens rättssäkerhet så nonchalant åsidosätts då personal som ska ta beslut varken har adekvat kunskap om lagen de ska tolka eller insikt i livet för en person med funktionsvariation?
LSS är eftersatt och tillämpningen ett fatalt rättshaveri som dagligen berövar tiotusentals invånare rätten till ett anständigt och värdigt liv med delaktighet i samhället.
Photo by Judita Tamou0161iu016bnaitu0117 on Pexels.com
Det är regeringens ansvar att se till att målen inom LSS uppfylls. Det är regeringens skyldighet att se till att kommun och förvaltningsrätter inte feltolkar för att spara pengar och därmed riskerar både hälsa och liv för personen i fråga.
Vi får ofta höra: Gör rätt för dig, arbeta istället för att ta bidrag, fusk ska bestraffas.
Ja, varför händer det ingenting när myndigheter och huvudmän åsidosätter både svenska och internationella lagar och varför gör våra riksdagspolitiker inte rätt för sig?
Varför berövar ansvariga instanser och regeringen individer från att känna glädjen över en motiverande verksamhet som ersätts på ett sätt så att man inte bara överlever, utan även kan leva?
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Enligt svensk lag har vi alla rätt att fullt ut få delta i samhället. Vi som bor i Sverige njuter av den välfärd som vi gemensamt har skapat och löpande skapar. Vi lever i ett samhälle där kraven på prestationsnivå får mer fokus än att sätta individen i fokus och utgå från individuell förmåga och behov av anpassning för att nå de lagkrav vi enats om.
Om man frågar någon om anledningar till framgång så kan du få svar som mycket pengar, bra kontakter, god utbildning eller att vara på rätt plats vid rätt tid.
För personer med egen funktionsvariation eller som nära anhörig kommer du att få ett annat svar. De som lever med nedsatt fysisk eller kognitiv förmåga skulle säga: – Fler valmöjligheter och anpassningar i min vardag.
Många med olika funktionsvariationer hittar både en motiverande sysselsättning och en möjlighet att fullt ut kunna livnära sig på denna. VI ser ofta framgångsrika atleter, artister som öppenhjärtigt pratar om sin diagnos.
Folket och media gläds med deras vinster, medaljer och olika priser. Frågan om känslan kring vinsten ställs oftare än frågorna om hur lång tid det tagit, vilket stöd man fick i unga år och vem som stått bredvid när allt känts förgäves. Frågan om att, i unga år känna sig glömd av samhället.
I ett ytligt samhälle där du bara mäts utifrån vad du gör på dagen, inte vem du är så blir vardagen nästan outhärdlig. När samhället inte anser att du är värd att satsa resurser på, varför då ens leva? En känsla, som för en del, tyvärr lett till mer handgripliga handlingar för att ta bort sig själv ur en inhuman samhällsekvation, där daglig prestation värderas högre än din dagliga existens.
För individer med funktionsvariation är det en ständig kamp att kunna få mer än bara en valmöjlighet. Valet att oftare eller spontant kunna ta sig till platser där man kan utöka sitt kontaktnät eller ta del av något event. Valmöjlighet kring olika utbildningsalternativ eller mer kunskap, att inte känna sig bunden till det som bara finns i hemmakommunen eller baserat på de timmar man har kontaktperson, ledsagare eller assistent.
Valet att kunna arbeta på heltid trots sin diagnos och säkra en inkomst för månadens utgifter men även med utrymme att spara samt känna sig trygg om någon oförutsedd eller en unik möjlighet skulle ge sig till känna.
Individer med kognitiva funktionsvariationer blir ofta betraktade med en förebrående blick. De möts av ett oförstånd och inte sällan förakt, de har ju trots allt ingen synlig nedsatt förmåga. De sitter inte i rullstol, behöver inte heller glasögon eller hörapparat.
– Varför kan de inte bete sig ”normalt”?
Lyckligtvis får många, efter hård kamp, i alla fall någon valmöjlighet så att de kan hitta sin plats i det land vi kallar Sverige. Många lyckas vara på rätt plats i rätt tid och många hittar en väg att få en fungerande vardag.
Vad är ”normalt” och vem är ”normal”? Vem bestämmer att det är så här du skall bli mätt, trots den unika levande individ du faktiskt är?
Det är hög tid att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Det är slut med att inskränka människornas självbestämmanderätt, integritet och att bryta mot svensk lag!
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det skaver i mig dessa tal och texter om att det var bättre förr. Drömmen om det svenska folkhemmet. Jag hör det mer och mer ofta. Till och med från personer yngre än jag själv. Drömmen om det Sverige som en gång var. Som om det var något vi har förlorat, saknat och nu måste återta. Värderingarna som i mycket kan sammanfattas som den ”svenska modellen” och ”folkhemmet” när det gäller välfärd.
Folkhemmet som för så många ger en känsla av något varmt, fint och ombonat.
Tillhörighet Trygghet Solidaritet För alla
Men vem ingår i ordet ”alla”?
För om drömmen om folkhemmet sätts i en annan kontext än den historia som brukar berättas i skolorna.
Om den istället sätts in i den alternativa historien.
Den historia som berättar om samma grupp av personer som jag själv tillhör.
Personer med funktionsnedsättning.
Några av de andra grupper som drabbades var hbtq-personer, personer med annan aktiv tro än den kristna, exempelvis romer och samer.
Det var många andra grupper av människor som inte räknades in i ”alla”.
Vår del, vi som inte räknades in som ”alla” i den svenska historien. Den del av vår historia som alltför sällan berättas.
Folkhemmet för oss är ofta historien om utanförskap och diskriminering.
Baksidan av den svenska modellen.
Där de som inte passade in i den snäva ramen skulle foga sig eller så såg samhället till att sätta dig på plats.
Institutioner
1981 restes en minnessten på Norra kyrkogården i Lund. Där begravdes 1935-1965 500 namnlösa personer från Vipeholm. Sveriges största anonyma massgrav i modern tid. Vipeholm var en institution för personer med funktionsnedsättning. Personer som dog där hade inte ens rätten till att få sina namn bevarade på sina egna gravstenar. Där pågick fruktansvärda experiment i vetenskapens namn. Vipeholm var bara en institution bland många i folkhemmet. De fanns över hela landet.
Jag har själv inget gott att säga om mina upplevelser om att leva på institution och jag har aldrig träffat någon som hellre bodde på institution än levde ett självbestämt liv.
Dessa institutioner som inte försvann förrän på 90-talet men som nu alltmer hörs som en viskning i framtidsvisionernas vindar. Nu när fler får avslag från Försäkringskassan på sina personliga assistansansökningar än som beviljas insatsen. Istället faller ansvaret på anhöriga eller boenden av olika slag. Boenden där risken är stor att gruppens behov går före individens. Där insynen alltför ofta begränsas.
Där ”vi” och ”dom” blir tydligt vilka som räknas in i folkhemmets gemenskap eller inte.
Tvångssterilisering
Tvångssteriliseringarna försvann inte förrän i mitten av 1970-talet för vissa personer med funktionsnedsättning och 2010-talet för transsexuella personer.
Än idag är inte sexualundervisning någon självklarhet om du har en funktionsnedsättning. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter ses ofta som något kontroversiellt om det handlar om en person som har en funktionsnedsättning. Som något konstigt, äckligt och avvikande.
Ingen skolplikt för alla
Det var inte förrän 1962 som även personer med funktionsnedsättning inkluderades i skolplikten. Än idag är det inte självklart att du är behörig att läsa vidare på högskola om du har gått i särskolan eller särvux. Trots att du kanske har kapaciteten att göra det men aldrig själv fått välja skola på grund av hur skolsystemet ser ut.
Ingen rösträtt för alla
1989 är året då även personer med intellektuell funktionsnedsättning fick rätt att rösta. Men än idag är det ett lotteri om vallokalerna är tillgängliga. Om information kring politiska partiers program verkligen är tillgängliga för alla röstberättigade. Inte enbart vad gäller tillgänglighet i valstugor eller politiska partiers budskap. Utan vilka personer som verkligen inkluderas i de politiska tal som görs och hur personer med funktionsnedsättning omtalas där. Närande eller tärande?
Folkhemmet handlade inte om individer utan om grupper. Där du antingen tillhörde en grupp eller inte.
Du var man eller kvinna. Svensk eller utlänning. Tjänsteman eller arbetare.
Där grupper lätt sattes emot varandra om vad som var bra, rätt och idealiskt. Där den som inte passade in i idealets snäva ruta lätt kunde fara illa.
För mig är folkhemmet en påminnelse om statens kontroll över
vem du får vara
vem och hur du får älska
vem du ska bo med, var och på vilka villkor
hur du ska försörja dig
vilken utbildning du har rätt att få
om du kan vara delaktig och om du kan rösta
För mig var folkhemmet en hård och fyrkantig mall över hur samhället ska sortera dig. Inte hur du själv vill leva, identifiera och presentera dig.
Nej, alla värderingar var inte bättre förr.
Inte ens de svenska.
Inte ens folkhemmet.
Låt oss istället prata om ett hållbart samhälle.
Låt oss verka för lika rättigheter och skyldigheter, full jämlikhet och delaktighet.
Rätten att leva sitt liv fullt ut vem du än är så länge som det inte skadar någon annan.
Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.
Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till.
I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.
I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.
”Bait and switch” om utsatthet
Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.
Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.
Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.
Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.
Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör
honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…
Ensidigt narrativ om ensamhet
Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.
Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.
Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.
De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.
I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?
Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.
Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.
Polarisering utifrån hudfärg och kön
Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.
Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.
Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.
På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.
För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.
Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.
Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.
Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.
I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 