Etikettarkiv: Debatt

I fokus, Krönikor

Jomshof, Lamotte och Yttrandefriheten

Den alltid arge Joakim Lamotte har kastat sig in i debatten om vem som har rätt att leva i Sverige.

Nu kan man tycka vad man vill om Kahin Ahmeds uppmaning till bojkott om inte Järvaveckan i framtiden slutar bjuda in SD – det går att argumentera både för att SD ska bjudas in och emot – men Lamotte tar på sig mästerhatten och förklarar förnumstigt att Ahmed behöver ”läsa på om yttrandefriheten”.

Just det påpekandet har varit så vanligt de senaste dagarna att vi vill ta ett steg tillbaka och vädja till alla att skarpt protestera när begrepp som ”yttrandefrihet” används som slagträ mot den som använder sin egen yttrandefrihet till att mana till bojkott eller till att vägra bjuda in politiska partier.

Vi känner igen diskussionen inte minst från årets massbojkott av bokmässan och dividerandet om vem som bör få delta i Almedalen. Vem ska ges en plattform för sitt budskap? Är det bättre att låta alla prata och sedan säga emot med risk att man samtidigt legitimerar och normaliserar deras främlingsfientlighet? Det är frågor många ställer sig inom ramen för sin egen yttrandefrihet, men att inte bjuda in eller att bojkotta har inget med yttrandefrihet i sig att göra.

”Yttrandefrihet” är istället ett ganska hårt reglerat begrepp. I Sverige gäller svensk grundlag. Utöver det finns begreppet definierat av bland annat FN och Europakonventionen, och grundprincipen är enkel:

Samhället får normalt inte hindra dig från att ha en ståndpunkt och framföra den.

Det är kärnan. Utöver det finns regler om undantag, och regler om hantering av källor, anonymitet och tystnadsplikt.

Men yttrandefrihet handlar aldrig om att du måste beredas fri tillgång till andra aktörers plattformar.

Det blir därför tragikomiskt när Lamotte anser att Ahmed, som har en magister i sociologi och rimligtvis är fullt bevandrad i svensk lag, är den som ska läsa på.

Lamotte fortsätter sedan med att berätta om hur somaliska pojkar tycker tjejer är horor. Och det är ju helt riktigt att de åsikterna inte hör hemma här.

Vi vill i sammanhanget passa på att presentera denne lirare. Dömd för misshandel och vapenbrott, kallade exet för ”luder”, ”hora” och ”fitta” och dömdes för ofredande i dagarna. Han tillhör uppenbarligen en väldigt våldsam och kvinnofientlig klan. SD i Bjuv, närmare bestämt. Vart ska vi utvisa honom, Lamotte?

Slutligen berättar Lamotte att SD växer mest bland utrikes födda. Vi letade lite, och hittade tabellen han förmodligen syftar på nedan, i SCBs partisympatiundersökning från maj, sid 38.

sifo

Och visst har stödet växt för SD bland utrikes födda, men det är fortfarande förhållandevis lågt, och det har växt mer procentuellt hos L, om man ska vara petig.

Nyheter24s provokativa rubrik ”Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson!” har förstås fått många att tro att Ahmed vill blockera Åkesson från att ta sig in i kvarteren. Läser man texten ser man dock snabbt att så inte är fallet. Ahmed satt i publiken när Åkesson talade, blev frustrerad och vill inte att organisationen bjuder in dem mer. Åsikten att SD och andra främlingsfientliga organisationer inte bör ges tillgång till diverse plattformar är ganska streamline i Sverige, men när den uttrycks av en invandrare, låt vara efter 24 år i Sverige, ska han utvisas. Han passar inte här.

Jomshof får stöd av förvånansvärt många i den uppfattningen.

Så låt oss göra en resa bakåt. Fram till 1999 ville SD utvisa samtliga utomeuropeiska invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Sedan tog man bort de förslagen, av strategiska skäl. Men Jomshof, Åkesson, Karlsson och Söder, dagens partitopp, gick alla med i ett parti där detta var rådande hållning, och det finns ingen anledning att tro att de ändrat sig innerst inne.

Det finns fortfarande kvar i deras partiprogram långtgående textmassor om hur viktigt det är att utrikes födda lämnar landet, gärna med stöd från samhället, även om de jobbar och bidrar, och långa haranger om hur du som utrikes född behöver ge upp din identitet och uppgå i det svenska folket om du ska leva här. Det enda som ändrats är frivilligheten. De kommer inte längre att tvinga dig att flytta, så länge de tycker du är tillräckligt svensk.

Det Jomshof uttryckte, och det även Lamotte framför, är en etablerad uppfattning att är du född utanför Sverige ska du aldrig någonsin försöka framföra en åsikt som går emot SD, för då behöver du flytta. Och vi kan skaka på huvudet idag, men om SD får över 50 procent – tror ni då, kära tio procent utrikes födda som röstar på SD – att ni är välkomna att stanna? Under vilka omständigheter?

Är ni beredda att chansa på att er yttrandefrihet framledes kommer att vara lika obegränsad som den vi etniska svenskar åtnjuter?

Är ni övertygade om att inte ni, eller era barn, eller någon annan ni har kär en dag formulerar en åsikt som SD inte tolererar?

”Det är provocerande när någon som inte är svensk kommer till Sverige och försöker inskränka svensk yttrandefrihet.” Jomshof fortsätter: ”Om man inte förstår hur svensk demokrati fungerar så kanske man ska fundera på vad man har i Sverige att göra över huvud taget.”

 

Krönikor

Den nygamla borgerligheten

Nyligen skrev den konservativa debattören Paulina Neuding i Göteborgs-Posten om att Moderaterna borde be väljarna om ursäkt för sin migrationspolitik från 2014. Motiveringen är att det var möjligt att ”förutse migrationsvågen” eftersom f d migrationsministern Tobias Billström (M) i regeringen 2010-2014 anser det. Politik handlar dock inte i första hand om att förutse saker och ting. Man kan fråga sig hur många politiker läser futuristiska analyser, om globalisering eller robotisering? Politikens uppgift är ägna sig åt intressen, värderingar, analysera och dra slutsatser om samhällsutvecklingen, ta beslut och inte minst – utöva ledarskap.

Politiker är också ”vanliga människor” 

Det ställs krav från samhällets sida om hur politiker bör, eller måste, bete sig, uttrycka sig och arbeta. I diskussionerna finns tendensen att uttala sig om att ”politiker” ska göra det ena eller det andra. Sådan kommunikation från medborgarnas sida är en demokratisk nödvändighet och funktionalitet. Delar av sådan kommunikation kan dock vara baserade på felaktiga uppfattningar, brist på information eller verklighetsuppfattning. Vilket är det normala i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Människan är inte perfekt, och därför inte politikerna heller.

Precis som ”vanliga människor” lever och verkar politiker i informationssamhället. För sin förmåga att fatta beslut är hen beroende av information. Oavsett om hen är politiker på lokal- eller riksnivå så hämtas information, förutom via medier, från olika institutioner som myndigheter, utskotten eller partierna själva. Ingen politiker kan hämta all information på egen hand. I sin tur påverkar politikerns egna värderingar, beteenden och erfarenheter processen med analys, slutsatser och beslutsfattning.

En global, inte bara europeisk kris 

Migrationskrisen har globalt sett pågått sedan 1990-talet i samband med processer som globalisering och Europas regionalisering. Mängder av information har funnits genom åren sen dess men det har aldrig varit enkelt att dra slutsatsen om vad som skulle kunna ske i framtiden. Det beror även på att framtiden aldrig går att förutse till 100%. Däremot går det att förutse vissa trender som dock kan variera i storlek och grad. Just när det kommer till förutsägande analyser om trender med människors rörlighet.

Till exempel, före och under ”Arabiska våren” fanns det alltså gott om information om vad som skulle kunna ske. När processen drog igång så ”varnade” flera ledande politiker och ledare i EU om att ”flodvågor” av människor som skulle komma till Europa. Ändå blev det inte så under åren 2011-2014. I jämförelsen var situationen 2015 dock annorlunda. Information fanns det gott om men ändå kom ”krisen” som en överraskning för många såväl för politiker. En förklaring att det hände beror på att, trots tillgången till information, det ändå inte gick att förutse hela utvecklingen i större grad.

Därför blir det svårt att objektivt kritisera den svenska regeringen under 2010-2014. Dels eftersom det handlar om en utveckling som inte ens är en europeisk kris utan även en global kris, dels eftersom regeringens politik under statsminister Reinfeldt accepterades hos större delar av befolkningen. Än idag, trots alla händelser, förblir Sverige ett samhälle som sticker ut i europeiska och globala undersökningar om attityder till migration. Det som Moderaterna kan däremot förklara för fler väljare är varför paritet, under perioden 2010-2014, inte fortsatte med sin reformerande politik som under perioden 2006-2010. När det kommer till aspekter  som humanitär invandring, välfärd, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.

En pusselbit i borgerlighetens utveckling 

För att återgå till Neudings artikel så kan hennes argumentation ses som något större än bara kritiken mot Moderaterna. Det återspeglar den politiska förändringen som har ägt rum inom borgerligheten sedan 2014. En ”spricka” som uppstod mellan liberaler och konservativa, eller närmare sagt de som ville förändra mer och de som ville bevara mer. Trenderna hos de konservativa delarna av borgerligheten kan förklaras på följande sätt när det kommer till politisk fokus, identitetssyn, människosyn och politiska intressen.

Till att börja med, det första kännetecknet är att mycket av fokuset som förekommer handlar om det som gjordes fel ”under Reinfeldt” medan  mindre fokus handlar om hur Sverige bör utvecklas i framtiden. Samhällskritiken tenderar därför att handla om vad som inte var bra under den förra regeringsperioden, snarare än vad som kan göras bättre för den kommande perioden.

Det andra kännetecknet är att man är kritisk till ”identitetspolitiken” (vänster) samtidigt som man projicerar egen identitetspolitik: bland annat i form av nationalism, fokus på skyldigheter, retorik om ”svenska värderingar”, ofta otydliga uppfattningar om svensk kultur. Debatten inom borgerligheten har sedan 2014 flyttat sin fokus från socioekonomiska aspekter till mer sociokulturella aspekter som berör invandring, integration och identitet.

Ett tredje exempel är den politiska människosynen. Människor delas in mellan idealister och realister, tuffa och goda, naiva och kloka, folket och eliten. ”Realism” innebär ofta att man vill bevara och ”skydda” något medan förslag på förändringar benämns som ”idealism”. Det handlar till exempel om synen på välfärdsstatens utveckling i relation till antalet invandrande individer.

Slutligen är man ute efter ha ekonomisk liberalism men samtidigt bevara eller skydda systemen som högskattevälfärdsstaten, arbetsmarknaden och kollektiva identifikationer. Fokus handlar alltså inte mer om behov av reformer, visioner och optimism utan mer om vad som var bättre eller sämre förr i tiden.

Kraven på att Moderaterna ska be om ursäkt är därför inte bara orimliga utan även återspeglar en negativ anda som till exempel påverkar nyanlända, de ensamkommande, och tiggande medborgare. Inte minst eftersom sådana krav leder till att ilskan eller vrede även landar på människor. Till exempel som i fallet med argumentationen om fotboja för papperslösa individer. Borgerligheten borde kunna göra bättre ifrån sig inför framtiden, om Sverige ska kunna fortsätta vara ett mer humant och öppnare samhälle.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser 

GP. ”Moderaterna måste be om ursäkt”. Publiceringsdatum: 2017-05-14. Nedladdat. 2017-06-01. Webbplats: http://www.gp.se/nyheter/debatt/moderaterna-m%C3%A5ste-be-om-urs%C3%A4kt-1.4279481

Sverige för UNHCR. ”Tidslinje: krisen i Syrien 2011-2017”. Publiceringsdatum: 2017-03-14. Nedladdat: 2017-06-01. Webbplats: https://sverigeforunhcr.se/blogg/tidslinje-krisen-i-syrien-2011-2016

I fokus

SD ljuger om sin politik

Sverigedemokratiska politiker har en förmåga att mörka, släta över, försköna och fara med osanning.

För ett par dagar sedan kom en kortare tweet-rant från SD:s starkaste kvinnliga profil Paula Bieler, talesperson i jämställdhets-, integrations- och familjefrågor. (Hela tråden går att finna här)

Vän av ordning vill påstå att det är en lögn att hävda att SD är det parti som struntar i var någon är född eller har sin bakgrund. Det är hela kärnan i partiets ideologi och är det som ger partiet dess särställning, och som är en av anledningarna till att de har vuxit sig så stora som de är idag.

Vill SD ge flyktingar en fristad? Nej, de har en nollvision på flyktinginvandring.

Ja, SD siktar ju på 100%-ig assimilering, inte integration. Inte bara invandrare ska assimileras, utan också de svenskar som har fel syn på ”svenskhet” ska assimileras. Bieler avslutar denna tweet med ”Vi är det parti som vill göra det möjligt. På riktigt”. Tweeten ger en fadd eftersmak då vi vet hur det ska gå till. SD hävdar att invandrare bör lämna sin kulturella identitet och anamma det de vidhåller är en ”svensk” kulturell identitet. Annars kan en människa inte assimileras. SD har inte någon integrationspolitik, då de anser att det inte behövs. Det går tydligen inte att ha två olika kulturella identiteter. Jag ser dagligen många exempel i min omgivning och i samhället där det funkar finfint att vara dubbel i sin kulturella identitet: ”svensk” OCH ”serb”, eller ”svensk” OCH ”irakier”, eller ”svensk” OCH ”chilenare”.

Jag kan inte se något annat än att detta rör sig om röstfiske från Paula Bieler. Hon försöker med alla till buds stående medel attrahera fler väljare, i detta fall kvinnliga invandrare. Det är oärligt, lögnaktigt och vilseledande. SD skyr sällan några medel i sin maktfullkomlighet. Till varje pris ska propagandan ut, oavsett om det är sanning eller lögn.

Att tro på att Sverigedemokraterna inte skulle bry sig om var någon är född eller har sin bakgrund vore lika naivt som att tro på att Vänsterpartiet inte skulle bry sig om att vård, skola och omsorg privatiseras eller att Moderaterna inte skulle bry sig om att skatterna höjs.

I fokus

Avledningsmanöver att kalla SAS-skandalen för PR-upplägg

I ett uppmärksammat blogginlägg påstår Rebecca Weidmo Uvell att ärendet kring Aye Alhassani, som nekades anställning på SAS på grund av att hon bar slöja, var ett ”PR-upplägg”. Hur detta ska tolkas är lika oklart som inlägget i övrigt, där skribenten pendlar mellan att redogöra för efterverkningar av SAS beslut och fördomsfulla, till synes grundlösa, påståenden om nätaktivisters etniska bakgrund och avsikter.

Menar Uvell att det var Alhassani som förde SAS bakom ljuset och på något sätt förmådde dem att vägra henne anställning på grund av hennes slöja? Det låter absurt, men vad annars kan förklara detta delvis lyckade försök till avledningsmanöver?

Och det är en avledningsmanöver. Vad saken egentligen handlar om är att SAS tagit fasta på EU-domstolens pinsamt omotiverade avgörande, och därför nu anser sig ha rätt att diskriminera  kvinnor som Aye Alhassani, genom att neka dem anställning på grund av deras slöja. SAS har tydligt tagit ställning i frågan. Därför spelar Alhassanis agerande efter (eller för den delen före) det att SAS offentliggjorde sin policy ingen roll i sammanhanget.

Med andra ord, även om det mot alla odds plötsligt skulle framkomma bevis som styrker Uvells gissningslek, så har Alhassani inget som helst ansvar för det beslut SAS har fattat. Därför kan det inte vara såsom Uvell och andra debattörer på Twitter nu påstår, det vill säga att ”allt kring SAS endast var ett PR-upplägg” från muslimska aktivister, som om kontroversen gällde något annat än SAS nya policy.

Vad gäller anklagelserna i sig så är de så långsökta och ogrundade att de knappt förtjänar någon kommentar. Dock kan det i korthet sägas att eftersom SAS tidigare inte offentliggjort sin ställning i frågan, och med tanke på att detta uppkommit först efter EU-domen, så är det rimligt att anta att SAS tidigare inte har nekat någon anställning med hänvisning till sin s k neutralitetspolicy, och kan därför knappast sägas ha tillämpat någon sådan. I vart fall har detta inte varit känt för allmänheten. Att Alhassani då skulle ha känt till att SAS skulle ha ”vänt i frågan” och på så sätt kunnat konspirera emot företagsjätten har varken Uvell eller någon annan lyckats påvisa.

I fokus, Myter

Bali, Breitbart och båtflyktingarna #2

Så vi skrev en artikel om att Hanif Bali delade Breitbart på Twitter, och om att siffrorna var vilseledande och det problematiska i det.

Och Hanif Bali svarade på Twitter enligt nedan.

Det är förstås bra att Bali inte längre hänvisar, indirekt, till Breitbart. Det är också bra att han nästan helt korrigerat sitt eget påstående om hur många som beviljas asyl i Italien. Det gör han dock genom att använda sig av exakt samma statistiska uppgifter som vi gjorde i vår artikel och som kommer från EU men har publicerats av UNHCR. Inget fel i det. De tål att upprepas.

Men varför skulle det vara ”generöst” att inte utgå från att alla som beträder italienskt territorium men inte söker asyl i landet helt saknar asylskäl? En god portion av dem som letar sig till Tyskland och Sverige har ju kommit till Europa just via Italien. Breitbart må gissa att de lever ut sina liv som papperslösa i Italien, men vi i Sverige vet ju bättre.

Det som är problematiskt är vidare att andelen, som nu tack vare Balis ”generositet” är fem procent och inte tre, fortfarande är vilseledande, eftersom den enbart tar med de som är flyktingar enligt FNs flyktingkonvention.

Från Europakonventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, såväl som FN:s konvention om sociala och kulturella rättigheter, och EUs lagar ges asylsökande ett extensivt (utökat) skydd vid sidan av FN:S flyktingkonvention. Inte bara den som är personligt förföljd utan även den som bor där det är farligt att leva ska ha rätt till skydd. Den formella juridiska termen är inte ”flyktingar”, även om det är det ord som används i vardagligt språkbruk, utan i enlighet med utlänningslagen kallar vi dem ”skyddsbehövande”, eller enligt den engelska juridiska termen; ”subsidiary protection”. Det är de skyddsbehövande som avses i den ljusblå stapeln i diagrammet ovan. De har inte alls nödvändigtvis en lägre grad av skyddsbehov än en konventionsflykting.

Vidare har Italien en med internationella mått mätt mycket stor andel asylsökande som får uppehållstillstånd av ”humanitära skäl”. I rikare västländer brukar den stapeln vara mycket liten, eftersom det handlar om människor vi formellt inte behöver ta hand om, utan bara hjälper ”utav vår godhet”, som Emil sa, samt merparten ensamkommande utan asylskäl.

Vi på Motargument är inga experter på italiensk asylpolitik, men vi finner det bekymmersamt att Bali antar att de som trots ganska hårda krav i Sydeuropa ändå beviljats uppehållstillstånd oavsett grund på något sätt skulle vara någon sorts okynnesinvandrare.

Som vi skrev i den förra artikeln: Det är absolut så att många kommer till Europa utan asylskäl eller motsvarande, till Italien liksom till Sverige. Det handlar om ungefär hälften i båda fallen, och det är i sig problematiskt av en lång rad skäl. Men därifrån till att insinuera att bara tre procent skulle ha här att göra – och vi vet att det inte var så Bali formulerade sig rent formellt, men det var så det framstod och det var så det tolkades av hans följare i diskussionen under – är i sig absurt och fel.

Att sedan kalla Motargument för ”asylsystemskramare” enbart på den grunden att vi ifrågasätter siffrorna och delandet av Breitbart och sedan, i den påföljande diskussionen, insinuera att vi skulle vara nöjda med båtflyktingarnas horribla öde, är förstås både trist och låg retorik.

FN:s flyktingkonvention antogs av FN år 1951, med 1967 års tilläggsprotokoll och har idag ratificerats av drygt 146 av världens 195 länder . Den ursprungliga internationella asylrätten har ingen nu levande politiker uppfunnit, och vi är alla ense om att den går att förbättra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att inse detta och att samtidigt inte vilja svartmåla dem som tar sig till Europa.

Vi är tvärpolitiska, och har ganska olika syn sinsemellan på hur asylinvandring kan eller bör förbättras. Därför brukar vi sällan komma med konkreta förslag på Motarguments sajt, men många av oss har skrivit egna inlägg om våra visioner för svensk och internationell asylpolitik.

Det måste vara möjligt att ifrågasätta felaktiga siffror utan att behöva stå som ansvarig för massdöden på Medelhavet.

//Med stöd av Thabo ‘Muso.

Krönikor

Myndigheten MSB borde granska islamhatet

Debatten om den s k förstudie som Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani gjort på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om Muslimska Brödraskapet i Sverige, och som kritiserats hårt av mig och andra aktörer, har börjat ebba ut nu.  Men frågeställningen kvarstår. Hur lämplig var rapporten och ska ämnet utredas?

Tvärtemot vad debattörer som Hanna Gadban, Nima Dervish och Sara Mohammad, etc, påstod i SvD i onsdags har jag och många andra som protesterat mot rapporten inget emot en ordentlig studie av islamismen i Sverige, då i synnerhet den radikala islamismen. Jag har själv arbetat mycket med att kartlägga radikala islamisters arbete, och var tidig med att peka ut problemen i den s k ”Dawahrörelsen” i Sverige, något t ex Gadban också skrivit om.

Men jag tillhörde kritikerna av MSB:s rapport eftersom de friskt blandar ihop radikal islamism med vanlig islamism och kopplar allt till terror och antidemokratiska tendenser. De namnger rörelser och individer som islamister och agenter för Muslimska Brödraskapet, men utan att presentera ett enda bevis för det. Jag själv skriver inte en rad om radikala islamister utan presentera ordentligt med belägg och bevis för det jag påstår.

Bristen på bevis i MSB:s rapport, och alla påståenden utan belägg, är det farliga med rapporten. Vi lever nämligen i en tid när rasistiska myter om muslimer sprids öppet i samhället. Misstänksamheten mot det ”annorlunda” är stor.

”Muslimska män är förtryckare, bär man långt skägg är man terrorist, hijaben betyder att kvinnan är förtryckt, alla moskéer stöder terrorism och förtrycker kvinnor, att inte äta fläsk är misstänkt, de är antisemiter allihopa med låg IQ som inte vill jobba…” Det är bara att se hur alternativmedia i Sverige och globalt beskriver muslimen. Och ryktena får konsekvenser för muslimer, eller de med ursprung i Mellanöstern.
Jag har en vän som slutat berätta för en del på jobbet att hon jobbar medan mannen är hemma. Det förutsätts att eftersom hon är från ett muslimskt land måste mannen vara en lat kvinnoförtryckare som är hemma och röker vattenpipa medan hon jobbar. Inte ens när hon berättar att mannen är hemma pappaledig med barnen, slutar de vara misstänksamma.
Vad en del muslimer än gör, och hur de än beter sig hamnar de i ett moment 22. ”Har din man slutat slå dig ännu, svara ja eller nej”!
Det är här bevisen kommer in. Bevis och krav på källor och ordentliga belägg utgör skillnaden mellan antimuslimsk hets och rykten och de riktiga problem som finns bland en del radikala och fundamentalistiska element. Och det skrämmande är att vi idag har ledare i världen som tror på rykten och är ointresserade av belägg och bevis. Breitbart i USA, som står USA:s president Donald Trump nära, tillhör t ex de stora ryktesspridarna.
I detta läge borde MSB stå för krav på bevis och belägg och fungera som en fyr i den stormiga politiken, som slussar oss bort från ryktesspridningens bedrägliga rev och skär.
MSB borde utreda islamismen. Men samtidigt borde de utreda rasistisk ryktesspridning med fokus på muslimhatet och judehatet, två problem som onekligen är större i samhället än problemet med fundamentalistiska eller radikala islamister. Vi har sett förr i historien vad som kan ske då otyglade generaliserande rykten om folkgrupper sprids. Det kan gå riktigt illa. MSB får gärna även studera hur vitt spritt t.ex. muslimhatet och judehatet är. Det saknas nya bra studier över hur vitt spridd rasismen är och i vilka grupper rasismen sprids.
En del av författarna av debattartikeln som stöder förstudien sprider gärna själva generaliserande rasism om muslimer, utan belägg. Man behöver med andra ord inte gå långt för att hitta studiematerial för en rapport om antimuslimsk ryktesspridning i samhället. För övrigt bloggar även Magnus Norell även för en blogg, Ledarsidorna,  som regelbundet sprider rykten om muslimer utan att belägga dem med fakta.

 

Krönikor

Integration, jämställdhet och svenska värderingar

Jennifer Wegerup skriver här om negativ kvinnosyn bland vissa nyanlända invandrarmän. Bland annat tar hon upp att nyanlända bör få utbildning i svenska värderingar från början, för att undvika händelser som de omtalade sexuella trakasserierna vilka utfördes av utlandsfödda (och nyanlända?) män eller killar i grupp.Naturligtvis är det viktigt att personer som nyligen anlänt och sökt uppehållstillstånd kan få information om lagar och regler. Det fick de på en av mina arbetsplatser där jag var vikarie. En polis informerade bl a om myndighetsåldern. En fråga när man läser diskussioner om ”svenska värderingar” är:  Vad är svenska värderingar? Är det demokrati, jämställdhet, förbud mot grupptafsande på tjejer, eller vad är dessa värderingar?
Thomas Gür argumenterar för att svenska värderingar finns, och redogör kort för kvinnors rättigheter steg för steg, allteftersom dessa rättigheter införts i Sverige. Han menar att det är fel att förneka att hedersförtryck och diskriminering av kvinnor är detsamma. Gür gör en jämförelse mellan å ena sidan (den svenska) uppfattningen att kvinnor och män är jämlika, och hedersförtryck med ursprung i andra kulturer än den svenska:

”Att förneka de normativa skillnader som föreligger mellan dessa två olika hållningssätt och värderingar, till exempel med påståenden som att det inte finns hedersvåld, utan bara patriarkalt kvinnoförtryck (…) är inget annat än att avsiktligen göra sig blind för sakförhållandena.”

I sak håller jag med Gür om att det är skillnad på hedersförtryck (där individens – ofta kvinnans – beteende drar ära eller skam över en hel familj eller släkt, och där samhällsnormerna gör att hela den familjen kan få dåligt rykte på grund av en individs beteende). Man bör inte förneka att hedersförtryck förekommer! Men Gür missar detta: att bara för att lönskaläge , dvs utomäktenskapligt sex, mellan trolovade ofta inte bestraffades från 1500-talet, betydde inte det att samhället accepterade detta. En kvinna som blev gravid utanför äktenskapet blev ofta förtalad och fick flytta (Astrid Lindgren, exempelvis, så sent som på 1920-talet).

Nästa fråga: Hur informerar man nyanlända om jämställdhet och förbud mot sexuella trakasserier utan att det verkar som att man dumförklarar en hel grupp?

De flesta som flyttar eller flyr hit vet förmodligen att kvinnor har samma rättigheter som män i Sverige. Att sexuella trakasserier inte är tillåtet vet de flesta från sina hemländer. Islam förbjuder det dessutom. Enligt Koranen ska männen sänka blicken inför kvinnor, oberoende av kvinnornas klädsel. Det står inte: ”Säg till de troende männen att sänka blicken enbart inför täckta kvinnor.”

Så att generaliserande påstå att ”muslimska män” automatiskt har dålig kvinnosyn, är helt fel. Men synen på kvinnor är faktiskt generellt sett varierande i olika länder, något som Torbjörn Jerlerup tar upp här:

”Men visst spelar kultur, seder, moral och ursprungsländers lagar en roll. Sverige är t ex världens mest jämställda land. Vi är också ett av få länder som arbetat för homosexuellas rättigheter. Vi är mot barnaga. Om folk kommer från länder där lagar och seder är annorlunda så tänker de ofta annorlunda. Synen på jämställdhet är inte samma i Sverige och Somalia eller Irak.”

Jerlerup hänvisar till detta inlägg av Anders Sundell, vilket handlar om en attitydundersökning i olika länder. Undersökningen gällde demokrati och jämställdhet och åsikterna varierade mellan länder som Egypten och Irak. Sundell tar också upp hur konservativa attityder till jämställdhet ofta ändras hos invandrare i europeiska länder. Förändringen tar ungefär en generation:

”Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. (…)

Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet.”

Debatten om svenska värderingar är ofta svartvit. Antingen argumenteras det för att svenska värderingar inte riktigt finns, eller för att de visst existerar och att de som kritiserar begreppet ignorerar kvinnoförtryck eller hedersförtryck som är vanligt i vissa kulturer. Det som kan vara svårt är att vara balanserad i debatten.

Krönikor

Omar Makram, Hanif Bali, islamkritik och islamofobi

Att kritisera islam och anse att det är en värre religion än andra, har man naturligtvis rätt till i ett demokratiskt land. Men om man är ute efter att svartmåla islam och inte kan – eller vill – se att islam liksom andra religioner kan omtolkas, t ex om man påstår att islam egentligen är en ond religion och att kristendomen inte är det, då får man stå ut med att andra anser en vara islamofob.

På Motargument har åtskilliga texter om begreppet islamofobi publicerats tidigare, så jag behöver inte förklara varför islamofobi faktiskt ofta bör kallas för islamofobi i debatten. Denna text handlar om Omar Makram, som skriver om Hanif Bali  och om Balis rätt – enligt yttrandefriheten – att ha åsikten om islam att islam är den värsta av alla religioner. Makram håller inte med, men försvarar Balis åsiktsfrihet. Jag håller med om att alla har rätt att yttra sig om religion. Men andra har förstås också rätt att ha åsikter om ens yttranden, åtminstone i Sverige, vilket är en demokrati.

Makram kommenterar Balis uttalande om profeten Muhammeds påstådda pedofili – äktenskapet med Aisha, som var nio år – och menar att det faktiskt var pedofili. Visserligen kan man påstå detta om man inte är ute efter att peka ut just Muhammed: Torbjörn Jerlerup har tidigare skrivit om det anti-islamiska argumentet att profeten Muhammed skulle ha varit pedofil, och om hur det argumentet används för

”att smutskasta islam och kränka muslimer”

samt att denna smutskastning

”är lika rasistiskt som då nazisterna på 1930-talet påstod samma saker om judarna, med hänvisning till olika ledare i Gamla Testamentet.”

Att Muhammeds ena hustru eventuellt var nio år gammal, betyder inte att man bör försvara äktenskap med nioåriga flickor idag. 

När det gäller islam som ”ont” eller inte, är religioner enligt religionsvetenskapen är varken goda eller onda, utan studeras historiskt och i nutid utifrån olika tolkningar. Det lärde jag mig när jag läste islamologi, och jag anser det vara mycket viktigt. Att ha en svartvit syn på religion som ont och att inte vilja inse att religioner kan omtolkas, anser jag vara ungefär lika negativt som att arrogant och självrättfärdigt propagera för sin egna, extrema och intoleranta version av sin religion. Jag har sett båda argumenten i debatter på Facebook.

 

Krönikor

Låt SD behålla stigmat

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”.

Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Klantänkande i den nationella rörelsen

I januari 2016 var Stockholm skådeplats för något som närmast kan beskrivas som en pogrom: En grupp män samlades för att med våld ge sig på ungdomar på stan, vilka de pekade ut som ”nordafrikanska gatubarn”.

Deras organiserade och målinriktade förföljelse av en minoritetsgrupp annonserades med ett flygblad med rubriken: ”Det är nog nu!” där gruppen beskrev sig som ett medborgargarde som skulle ”markera” mot gatubarn i centrala Stockholm – en reaktion på vad gruppen såg som trakasserier och överfall mot ”svenska” kvinnor. Helt enkelt en hämnd mot ett helt kollektiv för upplevda oförrätter mot den egna gruppen.

Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar.
[…]
Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Citatet är hämtat ur Per Bauhns debattartikel i SvD om stamkultur – som också kallas klankultur – som en av drivkrafterna bakom nyårsövergreppen i Köln 2015, men det kunde lika gärna handla om klankultur som drivkraft bakom händelserna i Stockholm som beskrivs i inledningen av denna artikel.

Bauhn vill uppmärksamma en ”motsättning mellan två sätt att tänka om individ och samhälle, där stammens sätt att skapa social sammanhållning ställs mot stadens”. Det han kallar stamtänkande ”saknar koppling till en bestämd etnicitet eller religion” och ”förekommer och har förekommit överallt i världen. Stamtänkande finns i såväl fornnordiska ättesamhällen som i Hells Angels.” Och klantänkandet är starkt i den svenska nationella rörelsen.

I flygbladet som spreds i januari 2016 beskrev gruppen sin vedergällningsattack (hämtat från högerextrema sajter som publicerat texten):

Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades idag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din och din granne.

I det citatet ryms tre av klankulturens främsta kännetecken; kollektivism, vedergällningsetik och avvisande av centralmakten. De här tankarna hyllades på nationalistiska hemsidor och nyhetssajter liksom av nationella i sociala media.

Samma personer som högljutt framhåller svenska och europeiska kulturernas överlägsenhet, jämfört med bland annat de arabiska och nordafrikanska, verkar alltså inte se något motsägelsefullt i att hylla en syn på individen och samhället som ligger mycket långt från den individualistiska stadskultur som är så stark i Sverige att den placerar oss som ”världens mest extrema land” i World Values Survey.

Det här visar med all önskvärd tydlighet varför kulturmönster spelar en mycket viktig roll i formandet av våra värderingar, medan kultur i betydelsen etnicitet eller religion är tämligen oviktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.