Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Rätten att vara annorlunda

Handskakningar har diskuterats en hel del den sista tiden. Med vilken rätt hälsar man annorlunda? Måste alla skaka hand i likriktningens Sverige?



Det en del muslimer beskylls för är inte att de vägrar hälsa. För hälsa gör de, med handen på hjärtat. De får skäll för att de hälsar annorlunda. Och det får man inte göra i den svenska ankdammen.

Det mest absurda är att människor som normalt sett brukar tycka att Sverige är lite inskränkt och behöver internationaliseras mer ofta också skäller på dessa muslimer och ber dem bete sig ”som alla andra”.

Förändringar tar tid i Sverige. En gång i tiden var Sverige ett land som var extremt uniformt. Kulturen var homogen och de flesta betedde sig ungefär som alla andra. 1959 öppnade den första kinarestaurangen i Sverige och 1968 öppnades den första pizzerian. Då fanns det 500 muslimer i landet. I princip ingen homosexuell hade kommit ur garderoben. Och i media chockerade herr Udden i Sundsvall läsarna med att säga att funktionsnedsatta också hade rätt att vara kåta och ha sex. I brödbutiken fanns limpa eller ljusa bröd som alla såg ungefär likadana ut. Mellanmjölken fanns inte, det var för extremt.  Sverige hade en TV-kanal och två radiokanaler – inte för att tekniken satte gränser, utan för att staten och väldigt många svenskar tyckte att det var bra om alla såg på samma sorts TV-program. Vi hade ett Televerk med orangea bilar som for omkring och i telefonbutikerna kunde man köpa endast de telefoner som staten bestämde att du skulle få köpa, med de färger staten bestämde var tillåtna. Och vi hade få uteserveringar och caféer för att staten fick för sig att uteserveringar och caféer inte var bra för svensken.

Detta började förändras på 1970-talet. Men när min mamma 1980 målade sin brevlåda röd i ett kvarter där alla brevlådor var svarta eller mörkblå kippade många efter andan – ”Får man göra så?” och ”Du kommer att få kommunen och polisen efter dig…” kunde det låta. Sen målade hon dörren röd också och människors förfäran var stor i lilla Lerberget i Höganäs. Mer krävdes inte för att få stämpeln: ”ANNORLUNDA” och ”AVVIKANDE”.

Den första svarta människa jag fick nära kontakt med var en svart läkare som kom till skolan och klämde mig på pungen i den årliga snopp-undersökningen av pojkarna. Det fanns ett adoptivbarn i det annars helvita Lerberget där höjden av att vara rebell var att trimma moppen.

Jag växte upp med två TV-kanaler för att staten tyckte det skulle vara för farligt med fler.

När kabel-TV kom var det främmande och farligt. När videon kom var den främmande och farlig. Och givetvis kvinnoförnedrande. De första katolikerna som började synas i Sverige på 1950-talet och 1960-talet möttes med hat och misstänksamhet, likt hur många behandlar muslimer idag.

imagesRätten att vara annorlunda är svag och bräcklig i Sverige. Detta eftersom den rätten är relativt ny.

Vi är än idag en produkt av bytänkandet i det gamla bondesamhället. Det avvikande var farligt eftersom det var just avvikande.

Än idag är det avvikande suspekt. Men vad som är avvikande har ändrats. På 1950-talet var det ibland suspekt att en kvinna arbetade och inte var hemmafru. idag är det suspekt om en kvinna vill vara hemmafru och inte arbeta. Att vara hemma med barnen har gått från norm till att vara det annorlunda som måste misstänkliggöras. Då var ateism suspekt, nu är religiositet lite suspekt.

Idag är det annorlunda ofta att välja att vara konservativ. Att man väljer bort Facebook. Att man skriver brev för hand. Att man hälsar på lite annorlunda sätt. Att välja traditionella könsroller där mannen arbetar och kvinnan är hemma med barnen. Att vara religiös och tro på Gud.

Att man väljer religiositet eller att kvinnan vill vara hemma med barnen eller att man hälsar annorlunda eller klär sig i hijab är faktiskt även det en rättighet. Och barn har rätt att följa föräldrarnas kultur. Det är sunt så länge de barnen också växer upp med respekten för och insikt i det som för dem är annorlunda, kanske ateism, en annan religion eller att inte bära hijab.

Det hade varit önskvärt att fler mötte det man själv anser vara det annorlunda med en viss flexibilitet. Man kanske inte benhårt måste hålla fast vid att skaka hand eller att inte skaka hand då man möter en medmänniska. Flexibilitet är bra.

Men vi har till och med rätten att vara oflexibla i våra liv. Om vi vill det. Eller vi borde ha det, för sådan är friheten.



Och handskakningarna då? Det viktiga är inte hur man hälsar på en annan människa men ATT man hälsar på kvinnor liksom på män. Man inte se om en människa är fundamentalist på om denne hälsar genom att lägga handen på hjärtat då denne möter en kvinna. Men om personen INTE ser på kvinnan eller inte hälsar alls, då är det en fundamentalism och en person med troliga terroristsympatier.

Krönikor

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män

Krönika av Collins Luther Zola – tidigare publicerad på Afropé

”- Collins! Normen säger att jag som svensk ung kvinna skall skaffa mig en akademisk utbildning och gifta mig med en vit svensk välutbildad man med mycket pengar”. Så sa en vit svensk tjej jag dejtade en gång. Hon fyllde på en annan gång och sa att, ”- Fan jag tror att vid äldre ålder åker jag till Västafrika, Gambia, för att få sex. Jag tror aldrig att jag kommer bli lycklig med en vit akademiskt lagd man.” (År 2014 i Lund)

Svarta män - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

År 2013 flyttade jag till Lund. Där var jag tillsammans med en tjej och i början var det inte många som visste om det. Vi valde att hålla tyst om det på grund av sportsliga skäl. Jag var ungdomstränare och hon spelade för seniorlaget på damsidan. Vi höll det hemligt för att undvika frågor och spekulationer om vem jag var och hur jag hade fått uppdraget. När det senare blev officiellt utåt blev människor runt i föreningen rätt så nyfikna. Hon fick en gång en fråga av sin lagkamrat rakt upp och ner: ”-Har din kille stor kuk?”. Hennes lagkamrat fick aldrig något svar. (År 2013 i Lund)

”- Vita män vet inte vad de skall göra i sänghalmen”. (Vit äldre kvinna i Malmö)

När jag som svart kille hör sådant här blir jag väldigt skrämd. När jag var yngre förstod jag mig inte på sexualiseringen och objektifieringen av oss svarta pojkar och män. Saker som jag fick veta och höra, när jag gick i skolan, var att man som svart man skulle vara väldigt välutrustad. När jag var yngre brukade mina klasskamrater försöka titta in i omklädningsrummet för att se om jag hade stor snopp, när jag spelade handboll samma sak.

Detta skapade förväntningar hos en själv. På det hade vi också hiphop och R’n’B-kulturens utveckling, på gott och ont. Det skall inte stickas under stol med att jag reproducerar denna bild av oss svarta män ibland och utnyttjar det. På det sätt jag har gjort det har varit att ibland om jag får frågan i vissa sammanhang så vill jag försvara att svarta män är mer välutrustade än vita män, istället för att faktiskt mena på att det är väldigt individuellt.

Tupac Shakur - Foto: Boo Rader

Alltså tidigt i ålder blev jag indoktrinerad av klasskamrater, lagkamrater och samhälle att min manlighet satt i att jag skulle ha en stor snopp och mitt sätt att som svart kille/man attrahera kvinnor, speciellt vita svenska tjejer/kvinnor som inte ”vill” eller inte attraheras av vita män. Återigen hamnade jag i en position där jag reproducerade detta genom att försöka bevisa att jag kunde ragga på svenska tjejer bäst.

Jag tror att ett stort problem med att sexualiseringen och objektifieringen av svarta män är på denna nivå handlar om att skönhetsideal har förändrats, givetvis på gott och ont.

Vi svarta män har en speciell särställning när det kommer till skönhet. Det har väldigt mycket att göra med musik, film och sportindustrin där det finns många framgångsrika män. Tupac Shakur, som är avliden idag, kommer för alltid förbli en sexsymbol med sitt androgyna utseende. Idris Elba med rötter ifrån Sierra Leone och Ghana  beskrivs ofta som drömmen av en afrikansk man med tydliga drag.

Idris Elba - Foto: Athena LeTrelle

Det sägs idag att många människor har olika preferenser. Jag har till exempel pratat med en del vita svenska kvinnor som jag vet föredrar att dejta svarta män. Oftast vill jag veta ifall det handlar om den sexuella bilden, tydligen är det inte det. Det säger de, men påvisar att preferenser till skönhet är vad den är. En annan gång fick jag höra att, ”- som svensk kvinna med större längd, större bak och större byst blir jag mer uppskattad och uppvaktad av svarta män än vita svenska män på grund av att jag inte uppfyller egentligen det västerländska skönhetsidealet en kvinna skall ha eller vara.” (År 2016 i Stockholm)

På detta vis vet jag inte om de här kvinnorna reproducerar sexualisering och objektifiering i så stor utsträckning, eller om det inte också handlar om vilka sociala konstruktioner som varit negativa, fast vi svarta män också har efterlevt, utvecklat och använt det till vår fördel inom dessa sociala konstruktioner, av många anledningar.

Jag låter det vara osagt och lämnar till er som läsare att fundera på det.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Krönikor

Etnicitet – en aspekt av en social relation

Etnicitet är en aspekt av en relation. Det krävs olika folkgrupper för att etnicitet ska uppstå. I monokulturer finns det ingen etnicitet eftersom det inte finns några andra kulturer som referens.

I en tid när monokulturer blir mångkulturer uppstår samtidigt etnicitet. Etnicitet är en relation av ”oss”. Etnicitet är personlig, subjektiv och flytande. Det finns ingen naturgiven etnicitet eftersom den är beroende av den egna personens uppfattning om vilka och vilket som är ”oss egna”.

Etnicitet är en aspekt av en social relation. En sida av myntet där myntet är relationen mellan folkgrupper eller individer. En relation för vad vi anser vara ”oss”, samt vad som inte är det. Hur en person betraktar ”oss” är helt individuellt och ingenting som går att värdera eller betrakta objektivt.

Vi har olika ”behov” av etnicitet beroende på vem vi umgås med eller var vi befinner oss. Reser du till ett annat land kommer din känsla av att vara svensk öka i takt med att du inte känner dig ”hemma” och kan relatera till din omgivning och de människor som finns där. ”Svensk” är i sin tur vad varje person själv lägger för betydelse i det.

Att ”behovet av etnicitet” ökar beror på de förändrade sociala relationer mellan dig och den andra personen eller den för dig ovanliga eller nya miljön. Det fungerar likadant där du bor och i alla vardagliga händelser. Det är inte nödvändigtvis någonting fel med det, det är bara så vi är och så vi tolkar och förstår varandra.

Fel blir det om vi betraktar etnicitet som någonting oföränderligt, objektivt, ursprungligt och någonting som karaktärsbeskriver en person. Etnicitet är per definition personlig. Både hur den egna personen själv ser det, samt hur den tror att andra ser det och vilken betydelse den har. Bara för att två personer identifierar sig till samma etnicitet betyder inte det att de personerna är likadana, lika lite som de lägger betydelse vid samma saker.

Exempelvis är det så att européer framstår för en asiat som en etnicitet och kineser framstår som en etnicitet för en europé. Européer och kineser ser varandra inbördes som massvis av olika etniciteter. Det finns inga bestämda gränser.

Européer är som vi vet massor av olika etniciteter och den svenska etniciteten har fått en ökad betydelse för en del människor som en konsekvens av att Sverige, precis som större delen av världen, numera är att betrakta som en del av samma globala sociala yta. Jämfört med resten av världen har inte etnicitet haft någon särskild betydelse i Sverige i en allmän kontext, endast personlig, då de flesta människor upplevt att de lever i en monokultur, där etnicitet helt enkelt inte existerar mer än vid individuella möten.

Sverige är inget undantag för etniska sociala konstruktioner. Det finns på makronivå. Utsocknes kontra insocknes, Dalmas kontra värmlänning, stockholmare kontra skåning, svenskar kontra finnar, vita svenskar kontra samer, romer eller muslimer.

Det finns även etniska sociala konstruktioner på mikronivå. Den som bor i centrum och den som bor utanför staden. Det finns vissa som argumenterar att överklassen är en egen etnicitet då de lever och gifter sig inbördes och behåller därmed en inre etnisk prägel på ”oss”.

Finns det inte flera olika sorters folkgrupper finns det heller inte en relation mellan ”oss som finns här” och ”de andra”. Eftersom det endast finns ”oss”.

När det finns olika folkgrupper kan etnonationalismen framstå som eftersträvansvärd då den bygger på den här känslan som uppstår när etniciteter får en ökad betydelse. Det kan den få eftersom den monokultur som funnits tidigare helt enkelt övergår till en mer mångkulturell och global ordning och människor söker samhörighet i en ny social ordning. Människor som har svagt socialt skyddsnät är vanligen de som präglas av en känsla av utanförskap och ofta upplever den osäkerheten starkast.

Detta är ingenting nytt i historien utan det blir samma varje gång det sker stora folkvandringar över jorden. Våra sociala mönster ändras och en del människor får svårt att anpassa sig i den nya sociala ordningen.

De människorna som från att ha ingått vad de upplever som en monokultur, och som sedan gradvis mer och mer inte gör det, kan få ett utökat behov av att känna sig ”hemma” då osäkerheten kring saker och personer de inte känner igen kan vara stor.

De människorna behöver få en naturlig samhörighet med alla människor. Det måste ske med förståelse för att dessa människor inte är vana vid det som händer. Den stora överhängande risken som finns med att inte låta de personerna få en samhörighet med alla andra människor är att den osäkerheten förvandlas till fördomar. Fördomar som i bästa fall kan ge upphov till märkliga slutsatser, men i värsta fall rasism.

Vi människor är sådana att vi alltid skapar oss en förklaring över saker och ting. Vi tror på det som vi känner är den bästa förklaringen. Vi applicerar våra känslor som förklaring på de saker vi inte förstår.

Det här är varför det alltid är viktigt att människor förstår att behovet av en persons ”etniska samhörighet” ökar i takt med att svårigheterna att överkomma de ”etniska gränserna”, som personen har föreställningar om att de finns. Därför är det alltid viktigt med kunskap och möjligheter för människor att få samhörighet med alla andra människor som behöver detsamma.

Krönikor

”Jag ser ut som en flicka, men känner mig som en pojke”

Krönika av Rokibath – tidigare publicerad på Afropé

Hur skulle pappa och mamma reagera om något av mina syskon blev förälskad i en individ av samma kön? Om lillebror var övertygad om att han föddes i fel kropp? Eller om syrran vägrar leva som det förväntas, för att hon istället vill leva med en annan kvinna – eller inte leva med någon för den delen. Det smärtar mig att redan nu veta de svar och reaktioner som skulle uppstå i omgivningen. Tyvärr är det den typen av reaktioner som gör att Homo-, Bi-, Trans och Queerpersoner i många delar av världen måste leva i isolering, på grund av rädsla för sina liv.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Visserligen lever mina föräldrar och syskon i en annan typ av verklighet, men de här frågorna sträcker sig över geografiska och kulturella gränser, och därför vill jag inte fastna alltför mycket i det. Det var inte heller så längesedan det var ett stort problem i Sverige.

Tidigt i mitt afrikansvenska liv märkte jag nya dimensioner kring könsidentitet och sexuell orientering. Jag började se att kärlek inte alltid är Adam möter Eva, äktenskap och barn. Från hemlandet har jag med mig att människor av lika kön kan vara vänner, men inte mer. Individer av samma  kön kan hålla hand och vara bästa vänner, men jag är född tjej och förväntas leva med en man.

Amnesty under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Amnesty International under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Tills idag finns det fortfarande inget mellanting (i allafall inte öppet), och ibland skrattar jag över världen jag lever i. Att jag hamnat i en av världens mest HBTQ-vänliga städer, med vetskap om hur det är i andra delar av världen.

Jag googlade runt kring detta ämne och ett av de argument till de hårda restriktioner som finns i andra länder är brist på social och ekonomisk utveckling. För ekonomiskt välstånd  ska tydligen påskynda modernisering och skapa liberala värderingar (?).  Tyvärr tror jag inte att den förklaringen håller då det finns ekonomisk rika länder som enligt lag förbjuder homosexualitet. Ytterligare argument som jag hittade är att många länder, särskilt på den afrikanska kontinenten, är starkt kopplade till religion.  Jag vet inte riktigt hur långt de två argumenten håller, men frågan som dyker upp är;

Babsan och Tobias Karlsson (Let's Dance) under Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Babsan och Tobias Karlsson (Let’s Dance) under Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

”- Vad garanterar att ett rikt land i sekularism är ett modernt land? Och vad menar vi med modernt?”

Idag är jag en aktiv samhällsmedborgare, och har vänner och bekanta som gärna dejtar över könsgränserna. Jag blir otroligt glad för den frihet det betyder för de människorna. Att kunna identifiera sig som bisexuella för sig själva och andra. Visst är det vackert att man kan attraheras och älska olika människor?! Det är just därför jag föreställer mig hur detta hade tagits emot av familjen.

På tunnelbanan ser jag en äldre person i  kvinnokläder (det som enligt samhällsnormen kallas kvinnokläder ), peruk och smink. Några blickar från nya passagerare, men inte mer. På gatan står ett lesbiskt par och kysser varandra. Folk går förbi, men ingen reagerar. På TV visas dokumentärer om ”Transgender children”, om tio-, åtta- och till och med treåringar  som säger sig leva i fel kropp.  Är detta ett nytt fenomen eller har det alltid varit så, men att samhället nu är mer accepterande? Oavsett vilket är det toppen att media börjat rapportera i större utsträckning. Observera att jag är fullt medveten om att det är en generalisering, men ibland behövs det för att få bättre grepp. Även i Sverige finns det fortfarande motsättning kring transmänniskor, men det blir  nog lättare med coola förebilder såsom Conchita Wurst, Laverne Cox och nu senast Caitlyn Jenner. Eller, ja senaste inom mainstream media. Jag tror att det är lättare att prata om både transgender och HBTQ i samhället när vi alla följt förvandlingen från Bruce till Caitlyn Jenner.

Stockholm Pride 2014 - Foto: Afropé | Fatou Touray

Stockholm Pride 2014 – Foto: Afropé | Fatou Touray

Sedan några år tillbaka används pronomenet ‘hen’ och jag känner mig alltid dum efter att ha frågat om den söta bebisen är en pojke eller flicka. Vem vet? Föräldern kanske inte vill svara på den frågan. Jag mins en kväll när artisten Yohio var på TV. Jag hade inte hängt med på sistone och undrade om det var en pojke eller flicka. Min yngre kusin svarar ”det är en hen” och vi skrattade. Inte för att det var roligt, utan för att det så tydligt visade att det faktiskt inte är självklart hur folk definierar sig.  Jag antar att det är just det som varit svårigheten med han och hon… och varför är det så viktigt för mig att köna andra människor?

Så här tänker jag; Alla människor ska få leva precis som de vill, så länge de mår bra och är lyckliga. Enligt många är det  ett ”svenskt” sätt att tänka. Well, det kan diskuteras om tron på mänskliga rättigheter är ett svenskt sätt att tänka eller inte. I slutändan handlar det om att ge andra människor respekt, kärlek och tolerans. Det är härligt att vi alla är olika!

Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara HBTQ-ungdom. Jag kan därför inte uttala mig om situationen, men att leva i Stockholm och uppleva Pride-veckan väcker många frågor. Jag kommer heller inte kunna förstå hur det är att leva i HBTQ-communityn i Stockholm och resterande Sverige, men det gör mig rädd att tänka på hur det ser ut på andra platser. Speciellt när det kan vara något av mina syskon. 

 

Rokibath Alassane

Rokibath Alassane

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Krönikor

Empatisk läsning

Gästkrönika av Robert Nilsson

”Empatisk läsning – en utrotningshotad läsart i klickonomins medielandskap”

Jag brukar försöka att vara välvillig när jag på ett eller annat sätt tar del av en människas utsaga.

När utsagan kommer i form av en text, så kallas det för empatisk läsning.

Med det följer att du som läsare försöker sätta dig in i avsändaren med allt vad det innebär – att du försöker se texten eller det sagda med avsändarens ögon eller öron.

I dagens politiska klimat så har den typen av social fingertoppskänsla – som krävs för empatisk läsning – amputerats av de sociala medierna och klickonomins kugghjul och drev.

Det finns varken tid eller vilja till att ge avsändaren något som helst utrymme att förklara eventuella missförstånd. Det har till och med gått så långt att då budskap kan tolkas på fler än ett sätt (vilket i princip alltid är fallet) så väljer många att tolka budskapet eller utsagan på det för avsändaren minst välvilliga sättet.

Halmgubbar konstrueras. Utsagor tas ur sitt sammanhang – t ex en mening som tas ur ett större textsammanhang eller ett större socialt och samhälleligt sammanhang – och sätts i ett nytt på ett sätt som ger utsagan en helt annan – från avsändarens sida – ej avsedd betydelse.

På så sätt skapar vi fiender med agendor som egentligen inte finns men som genom våra mer eller mindre medvetna feltolkningar blir till för att positionera oss som hjältar på det politiska slagfältet.

Vi omtolkar utsagornas argument så att de passar motargumenten som vi har färdiga i våra arsenaler. Kanske skriver vi en rant eller en debattartikel med utgångspunkt i denna feltolkning för att sedan riva ner folkets jubel i form av viral spridning och gilla-klick.

På samma sätt som jag valde att tro på Salahaden Raoofs förklaring till varför han visade det s k Rabia-tecknet i Almedalen – att det var av solidaritet med offren för folkmord världen över och inte för att visa lojalitet med Muslimska Brödraskapet – så väljer jag att tro på Amineh Kakabavehs förklaring: att hon handlade mot bättre vetande.

Jag tänker att om något, så har den senaste tiden åtminstone lärt mig att vi måste vara mer förlåtande och välvilligt inställda till våra medmänniskors utsagor.

Någon sa att människors utgångspunkt är att tro på andra människor när de säger något – att detta är grunden för alla mänskliga relationer. Att det är det som har gjort människan och människosläktet till skapelsens krona.

Det finns något logiskt tilltalande med det. Jag menar – vad är alternativet?

Vilken värld hade vi kunnat bygga om vår utgångspunkt hade varit alla människor ljuger tills det att motsatsen bevisats?

Då hade vi fortfarande befunnit oss i grottorna – paranoida och asociala. Bligande ut på en värld utanför grottöppningen. En värld fylld av människor som ljuger och vill oss illa.

/Gästkrönikör Robert Nilsson

I fokus, Krönikor

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh!

”Död åt Moses! Död åt judendomen!”

Hur låter det här?
Skrämmande?
Hatfullt?

Visst så låter det som Egyptens farao, men naturligtvis så är det ingen av oss som skulle undra om detta är hat mot judar eller inte, om det är hot mot en minoritetsgrupp i Sverige eller inte, eller om det är uttryck för motstånd till religionsfrihet eller inte.

Namnlös
Amineh Kakabavehs Facebook-sida 160430.

Men i skärmdumpen ovan står det annat på persiska:

”Död åt Mohammed! Död åt islam!”

Och det är Vänsterpartiets riksdagsledamot Amineh Kakabaveh som ”gillar” kommentaren på sin Facebook-sida. Inlägget finns kvar, och återfinns här. Kommentaren skrevs som stöd då den här politikern tog på sig offerkoftan efter att hon spridit ett fejkat nazistiskt videoklipp med antisomalisk propaganda. På Expo har man skrivit om hur Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt saknar förtroende för Amineh Kakabaveh.

Senast jag hörde orden ”Död åt islam” var på 1990-talet, och då i serbnationalistiska sånger inför Balkankriget.

Det var inte islam som dödades då.
Det var inte islam som kastades i massgravar.
Det var inte islam som sattes i koncentrationsläger.
Det var människor som du och jag, just för att de var muslimer.

Nu är det inte serbnationalister som darrar berusade på torg, utan vänner till en politiker i vår riksdag som ”gillar” den här aggressionen.

En politiker som påstår sig stå för mänskliga rättigheter, människors lika värde… och religionsfrihet som en viktig del av vår demokrati.
Jag undrar hur Amineh Kakabaveh försöker framstå som ”kämpe” för muslimska kvinnors rättigheter, samtidigt som hon hatar deras religion i så hög grad? Hur går det ihop?

Det berömda frikortet ”jag-är-själv-muslim” används av Amineh Kakabaveh.  Som om det skulle ge henne något slags licens med stämpeln ”jag-kan-sprida-hatet-mot-den-här-gruppen”. Ett sådant beteende med liknande debatterror har vi sett redan, med tanke på förintelseförnekare med judisk bakgrund, som t ex Lasse Wilhelmsson.

Att Amineh Kakabaveh står upp mot patriarkatet och mot hedersförtryck är något som de flesta av oss kan stödja.

Men att kämpa mot kvinnohatet samtidigt som man sprider hatet mot en annan, är som att äta och borsta tänderna samtidigt. Det är just det som Amineh Kakabaveh gör, och i så fall är det viktigt att Vänsterpartiet fokuserar på hennes munhygien i debatten.

Det hela handlar om Amineh Kakabavehs spridning av en fejkad nazistisk propagandafilm som hon, när hon ifrågasattes, tog bort för sitt eget bästa.

13292842_10153693415132333_112506733_n
Amineh Kakabavehs numera raderade Facebook-inlägg från 160426.

Det handlar också om att hon samtidigt fortsatte att stödja de graverande åsikter som framfördes i videoklippet.

13292827_10153491395036479_893855228_n
Amineh Kakabaveh raderade även detta Facebook-inlägg.

Förklaringarna varierade hela tiden: ”argumentet” liknar TV4:s program ”Vem vill bli miljonär” då hon använde en livlina och påstod att ”en vän hade lagt upp videon” på hennes Facebook-sida. Kritiken avfärdar hon som en arrangerad ”mobbningskampanj” utförd av partikamraterna.

Hon definierade somaliesvenskar, som har uttryckt sin oro genom kritiken i debatten, hållit demonstrationer och möten med flera organisationer, som ”onda krafter” som vill ”tysta ner” en viktig röst i kampen mot kvinnoförtryck.

Här har vi Amineh Kakabavehs nästa rasistiska angrepp; svensksomalierna försvarar inte sina rättigheter som Amineh Kakabaveh har kränkt.

Hon utmålar den här minoriteten även som motståndare till kvinnorättigheter när de står upp mot rasism.

Hennes “ursäkt” innehåller inte den minsta promille av trovärdighet.

Vi på Motargument har uppmärksammat Amineh Kakabavehs propaganda mot flyktingar och invandrare redan 2015.

Vilka åtgärder kommer man att vidta inom Vänsterpartiet, då man har en politiker som stödjer hat mot somalier, muslimer och invandrare?

/Ida Dzanovic

Krönikor

Mänskliga skyldigheter

Vi människor har en stark tro på vår goda, hjältemodiga sida. Vi tar den gärna för självklar. Och vi tänker ofta att det är det osjälviska agerandet –  hjältemodet – som gör oss just mänskliga, som skiljer oss från andra varelser. Men hur handlingskraftiga är vi egentligen? Hur bra passar hjälterollen, när det kommer till kritan?

Vi börjar i New York för ca 50 år sedan: 

En ung kvinna, Kitty Genovese, attackerades med kniv på öppen gata en bit utanför sitt hem. Gärningsmannen högg Kitty upprepade gånger. Vid två tillfällen lyckades hon slita sig loss, men gärningsmannen hann ikapp henne båda tillfällena. Det brutala mordet pågick i drygt trettio minuter och som om knivattackerna inte vore nog – i slutskedet våldtog gärningsmannen henne. Det måste ha varit fasansfullt.

Men det anmärkningsvärda i detta fallet var inte själva överfallet och graden av våld – även om det var synnerligen brutalt. Det anmärkningsvärda var det stora antal vittnen som såg och/eller hörde överfallet, utan att på något sätt agera för att avstyra situationen, inte ens när gärningsmannen kom ikapp henne – två gånger. Ingen kontaktade polis, eller bad någon annan göra det. Först när Kitty låg döende i sin egen entré, kom en äldre dam fram till henne och höll om henne.

När det kom fram hur många vittnen som fanns och att de inte agerade, uppstod många frågetecken. Åskådarna intervjuades noggrant av vetenskapsmän och forskare för att komma underfund med hur det var möjligt att ingen ingrep. Det visade sig att de flesta trodde att någon annan skulle ingripa, och att man inte såg det som sitt ansvar att göra något. Vetenskapen undersökte liknande fenomen, och kunde se att fenomenet gäller i större sammanhang också, t ex mellan organisationer och nationer.

Beteendet uppkallades efter offret, och man talar idag om  ”Genovese Syndrome” eller  ”åskådareffekten”:

Ju fler människor som bevittnar en händelse, desto mindre är sannolikheten för att någon ska ingripa. Alla tror att någon annan ska göra något och förblir därmed passiv. Sannolikheten för ett ingripande ökar, paradoxalt nog, om vittnet är ensamt.

Idag pågår ett internationellt Genovese Syndrome!

I dag pågår den största flyktingkatastrofen i människans historia. Det är fler människor på flykt nu än under andra världskriget. Många av de flyende tar riktning mot västvärlden; Europa, USA, Kanada. Precis som Kitty Genovese, befinner de sig ensamma i sin flykt. Många drunknar i Medelhavets vågor, och de som klarar flykten och når någon av de europeiska ländernas stränder kan nu se fram emot en deportering tillbaka till Turkiet.  Likt vittnena till Kittys mord, tittar EU stilla på när människor på flykt försöker ta sig över Medelhavet. Handlingskraften är bortblåst. De flesta nationer talar gärna om vilket ansvar som andra har – man förväntar sig att andra har ett ansvar, något man inte själv anser sig ha. Likheten med vittnena till Kittys mord är slående. Det är samma typ av agerande – åskådareffekten på internationell nivå.

Inte många politiker talar längre högt om asylrätt och mänskliga rättigheter. Och visst är det på sin plats nu att sluta tala om mänskliga rättigheter!

maxresdefault
Foto av Kitty Genovese (1961)

Jag vill lyfta blicken från de flyende, från alla dessa miljontals ”Kitty Genovese” som flyr och gång på gång blir attackerade, allt under stilla betraktelse av oss passiva åskådare. Det är dags att ställa åskådarna, oss själva, till svars. Låt oss skärskåda oss själva. Vi behöver alla hjälpas åt att ta oss över konflikter och konkurrens (verklig såväl som inbillad) mellan olika grupper. Det är dags att sluta rättfärdiga vår, Sveriges och Europas, passivitet med påhitt och lögner. Inte för att vi, som tittar på, bryter mot någon lag. Vi bryter mot något annat, något djupare. Vi bryter mot medmänsklighet och mot grundläggande mänskliga förväntningar. Vi bryter också mot den internationellt överenskomna Konventionen om mänskliga rättigheter.

För att kompensera detta förklarar vi bort våra handlingar med allt mer fantasifulla historier. Några har till och med lyckats lura i sig själva att det är de flyende som är det verkliga hotet!

Vi har rättigheter – och skyldigheter

Vi behöver se situationen så som den verkligen är. Det handlar om människor. Om barn. Om ungdomar. Om vuxna. Om gamla. Om människor som är på olika ställen i sin livsbana, och som behöver en trygg plats att fortsätta leva på. Alternativet – att sluta leva – är oerhört. Vi måste förstå att vi har i vår makt att rädda dessa liv.

Vi kan inte längre tala om de mänskliga rättigheterna. Dessa rättigheter kan inte fungera om det inte också finns en skyldighet för åskådarna runtom att upprätthålla och respektera rättigheterna. En skyldighet att agera. Att aktivt räcka ut en hand, att aktivt föra den hotade i säkerhet. Det är denna skyldighet måste vi tala om. Vi kan inte längre sitta still i den passiviserande åskådareffektens klor.

Vi har alla skyldigheten att leva upp till rättigheterna.

Att hitta handlingskraft är ibland svårt. Särskilt när man är övertygad om att ”någon annan” kommer att göra något. När man tänker att det inte angår mig, det är inte mitt bekymmer. Cynismen och åskådareffekten har oss alla i sitt kalla grepp. För att komma ur det och känna att det här angår faktiskt mig och att förstå att jag kan göra något, kan det hjälpa att påminna sig om det som den här texten inleddes med: att det som gör oss människor just mänskliga, är vår omtanke om andra, vår osjälviska sida, vår inre superhjälte.

Så  – för att finna handlingskraft och mod – välj ut en superhjältedräkt som passar dig. Det finns flera att välja mellan: Amnesty, Röda Korset, Rädda Barnen, Human Rights Watch, Läkare utan gränser, Ingen Människa Är Illegal, Folkkampanj för Asylrätt, med många flera.

Hjälp dina medmänniskor. Och känn din inre mantel fladdra!

 

Relaterade länkar:
Winston Moseley, who killed Kitty Genovese, dies in prison at 81

Behöver vi även mänskliga skyldigheter?

Krönikor

Ondskan kan komma tillbaka

För 71 år sedan kapitulerade Nazityskland. Efter år av krig kom äntligen freden till Europa. Även Sverige, som på ingalunda sätt drabbades överhuvudtaget av krigets fasor, firade freden med konfettikast över Stockholms gator. Uttrycket ”aldrig mer” yttrades ur människors läppar. Men vi får aldrig tro att rasistiska totalitära krafter för evigt är utsuddade.

När jag läste Psykologi A under tredje året i gymnasiet fick min klass se den tyska filmen Die Welle*, där en lärare utför ett experiment på en skolklass som går för långt. Till en början frågar han om något i stil med Tredje Riket kan återvända till samhället, varav eleverna skakar på huvudet och bestämt hävdar att vi minsann är såpass vaccinerade mot diktatur och förtryck att det aldrig kommer hända igen. Men så sker experimentet, som går för långt. Klassen fattar till slut att det är lätt att återskapa diktatur.

Även om det mesta blir bättre i världen nu, går utvecklingen bakåt i vissa länder. Ett klockrent exempel på det är Ryssland, vars demokratiseringsprocess som kännetecknades under 1990-­talet
gått i graven. Landet styrs av en totalitär rasistisk regim med grovt islamofoba tendenser, som får landets minoriteter (speciellt oss tatarer) att falla ner på knä.

Till och med inom EU gror liknande auktoritära utvecklingar fram. Ungern är ett exempel sedan ett antal år tillbaka, och sedan i höstas ser vi liknande ske i Polen. Det finns dock de som aldrig tar demokratin för given, som demonstrerar på gator och torg för att visa sitt missnöje. Under senaste helgen, i Warszawa, gick 240 000 medborgare man ur huse för att protestera mot den nuvarande
polska regeringen.

Även om det i Sverige inte är lika illa ställt skedde något mirakulöst när 300 militanta nazister från Nordiska Motståndsrörelsen trodde sig ha ensamrätt till Borlänges gator på självaste 1 maj. En ensam kvinna, min väninna Tess Asplund, stod framför dem. Hon framförde en icke-våldsprotest genom att hålla upp en knuten näve för allas lika värde, något Nordiska Motståndsrörelsen föraktar.

Foto: David Lagerlöf/Expressen
Foto: David Löfgren/Expressen

Hennes gest blev fångad på ett foto, som blev så pass viralt att hennes kamp nu är ett med världen. Men det räcker verkligen inte med att Tess Asplund står där ensam för att bekämpa totalitära krafter. Fotot må vara en symbol, men vi andra måste rycka in. Man får aldrig glömma att

Nordiska Motståndsrörelsen är ett gäng våldsbejakande förintelseförnekare som öppet hyllar Adolf Hitler och som enbart på grund av ursprung vill kasta ut sådana som mig och Tess från landet med huvudet före. De föraktar demokrati, och eftersträvar något i stil med det Nordkorea pysslar med, det vill säga etnisk homogenitet och noll invandring.

Visst var det fint att freden till slut kom i maj 1945, men det är vår förbannade plikt att upprätthålla freden, demokratin och allas lika värde. Låt bilden på Tess Asplund sjunka in som en lärdom. För det är få saker som har betytt så mycket för samhället som individens rätt att få vara sig själv. Vad än nazisterna och andra totalitära eller auktoritära makter försöker pådyvla oss.

Redaktörens anmärkningar

*Die Welle är en tysk version av en amerikansk TV-film ifrån 1981 som kan ses här 

Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Krönikor

Selimovics stängda gränser

Jasenko Selimovic skriver på debattsidan i Dagens Nyheters kulturdel, under rubriken ”Därför vågade ingen tala öppet om asylkrisen”. Ett av hans mest återkommande teman i artikeln uttrycker han enligt följande:

”Socialdemokratin införde id-kontroller och stängde i praktiken gränserna utan att kunna förklara varför.”

”Pengarna behövs ännu mer nu när man i praktiken har stängt gränser. Om flyktingarna var värda att försvaras i går, hur kan de sluta vara det i dag?”

”Det mest tragiska i hela historien är att de som betalar högsta priset för detta spinn är dagens flyktingar. I dag har id-kontroller införts, landet är i praktiken stängt.”

”Han, som varit med om att de borgerliga – samtidigt som de gav alla bosnier uppehållstillstånd – införde visumtvång? Och han, som bevittnat att Socialdemokraterna tog Luciabeslutet 1989 som i  praktiken stängde landets gränser?”

Selimovic upprepar fyra gånger i sin artikel att Sveriges gränser ”i praktiken” är stängda. Givetvis syftar han inte på den fria rörlighet som EU-medborgare och medborgare inom Nordiska rådet och Schengenländerna åtnjuter.

Inte heller syftar han på den migration av anhöriga, arbetskraftsinvandrare, studenter och många andra som fortfarande sker helt lagligt från hela världen.

Men han upprepar sitt påstående fyra gånger och det gäller flyktingar. Skall han förmodas ha kontrollerat sitt påstående? Har han, innan sitt författande av en artikel som får plats i Dagens Nyheters debattsida, gjort en noggrann analys av faktiskt rådande förhållanden?

Låt oss granska Migrationsverkets statistik över antalet asylsökande under de senaste sex åren och två månaderna, nämligen perioden från januari 2010 till mars 2016.

Selimovics stängda gränser

Den visar att antalet asylsökande nu, i början av år 2016, ligger på samma nivå som merparten av den borgerliga mandatperioden. Samma period då f d statsminister Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket, sommaren 2014, om att ”öppna sina hjärtan”. Samma period då Sverige hade ett antal asylsökande på en nivå som Jimmie Åkesson och hans partikollegor även långt innan kallat för en ”ansvarslös massinvandring”.

Under de tre och ett halvt första åren 2010, 2011, 2012 och fram till juni 2013, låg asylinvandringen på runt 2 000 asylsökande per månad. Några månader färre, några månader fler. Under en efterföljande tvåårsperiod, mellan juni 2013 till juni 2015, hade antalet asylsökande ökat med cirka 200%, till i snitt ca 6 000 asylsökande per månad. Vissa månader färre, vissa månader betydligt fler.

Under perioden augusti 2015 till november 2015 ökade antalet asylsökande till nära 40 000 per månad.

Antalet asylsökande är under de senaste tre månaderna tillbaka på ungefär 2 000 personer per månad. Under de senaste 314 veckor som passerat sedan första januari 2010, har Sverige under 168 av de veckorna sett 2 000 asylsökande per vecka. Under 53% av tiden under de senaste sex åren, har antalet asylsökande per vecka varit den samma som den är just nu, våren 2016.

Vi kan ha många åsikter om antalet asylsökande till Sverige, vad det beror på, om det är bra eller dåligt och mycket annat.

Men är Selimovics påstående korrekt om att Sveriges gränser ”i praktiken är stängda” för asylsökande?

Beslutet som inte gick att ta

Selimovic hänvisar till att en socialdemokratisk regering 1989 fattade det så kallade ”Luciabeslutet”. Beslutet medförde att enbart flyktingar såsom de definieras i Förenta Nationernas flyktingkonvention skulle få stanna i Sverige. Kategorier som skulle nekas uppehållstillstånd var bland annat krigsflyktingar och andra som fick stanna av vad som då kallades för ”särskilt starka skyddsbehov”, inte längre kunde få asyl.

Skillnaden mellan svensk migrationspolitik år 1989 och svensk migrationspolitik år 2015 och 2016 är däremot avsevärda.

  • 1989 hade regeringen den beslutande makten över vilka som skulle få uppehållstillstånd i Sverige på grund av att de av olika skäl behövde skyddas. De besluten verkställdes av dåvarande Invandrarverket. 2015-2016 sker regleringar av skyddsskäl efter lagstiftning i riksdagen.
  • 1989 kunde avslag på asylansökningar prövas genom överklagande till Sveriges regering. 2015-2016 har Sverige haft en ny utlänningslag sedan 2006. Enligt 2006 års utlänningslag prövar Migrationsverket beslut om uppehållstillstånd. Besluten överklagas till migrationsdomstolar.
  • 1989 utgjorde inte Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag. Sedan 2010 års ändring av grundlagen, blev Europakonventionen om mänskliga rättigheter svensk grundlag.
  • 1989 fanns inte Europeiska Unionen. Sverige blev medlem flera år efter EU:s skapande, och flera år senare började EU införa en mängd rättsakter, så kallade EU-direktiv, som förpliktigade Sverige att anpassa sin migrationslagstiftning. EU-direktiven har dessutom företräde framför svensk lag om de båda kolliderar. Några exempel på dessa EU-direktiv är familjeåterföreningsdirektivet från år 2003, asylprocedurdirektivet från 2005 (omarbetat 2013), skyddsgrundsdirektivet från 2004 (omarbetat 2011), samt en mängd andra EU-direktiv som detaljreglerar svensk migrationslagstiftning och politik.

Med andra ord, stämmer Selimovics påstående om att det så kallade ”Luciabeslutet” ledde till att Sverige ”i praktiken stängde” sina gränser ens tillfälligt, år 1989? Och är Selimovics jämförelse med regeringens ”Luciabeslut” något som visar att samma agerande av en svensk regering vore möjligt idag?

Har Selimovic detaljstuderat relevant lagstiftning innan han skrev sin artikel?

Svaren kan sammanfattas med att om du som vill läsare gillar Selimovics artiklar, delar hans slutsatser och betraktar honom som en modig sanningssägande skribent, gör så.

Om du finner det krångligt med en massa fakta och finner det obehagligt om fakta kan påvisa att Selimovic till stora delar inte vet vad han talar om, försök då glömma bort den här artikeln.

Krönikor

Islamism från nära håll

En del debattörer hävdar att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke-existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Muslimer som kämpar, och som ställer sig emot extremism, förnekas och ogiltigförklaras ständigt i sin kamp av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många figurer i landet som har byggt en karriär på en skrika-högst-kamp, utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder, från muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”, eller  – ”MUSLIMER!”.

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som har givit dem ett enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har positionerat sig som självutnämnda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten har skadats av populister för att de lyckats vilseleda folkmassorna till samma avgrund av okunskap som de själva befinner sig vid. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de har fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i en rävsax mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissas varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltigförklara islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

Länka gärna till denna artikelserie (sökord: ”islamism” här på Motargument) varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”.